Ruskenrunda

Att ses en gång om året. Det är så jag håller kóntakt med flera vänner. Funkar faktiskt alldeles utmärkt, tiden går så snabbt, så att det är bara att fortsatte där man slutade sist.
Ett bra sätt att träffa vänner, det är att göra saker tillsammans. Vännen från lärarhögskoletiden, Christina, brukar jag ha aktiva årliga träffar med.
Denna gång träffades vi Värnamo, fikade på Vandalorum och lade där sen gemensamt upp en plan över var vi skulle göra stopp under den planerade rundan. Som hjälp till detta så hade jag kollat några geocachingställen som verkade ha något att visa.

Första stoppet, det var vid Gällaryds kyrka. Christina är uppvuxen i trakten av Oskarshamn, men båda hennes föräldrar var från Ohs. Christinas mormor och morfar har sin gravplats på den välskötta kyrkogården i Gällaryd.

En fin bukett blommor prydde Christina sina morföräldrars grav med. Även några andra släktingars gravar blev blomsterprydda.
En lätthittad geocache fanns utanför kyrkporten, och inne i kyrkan satt en ung man och spelade en vacker melodi på flygeln.
Som senast vid trettondagstid så var jag och Johanna i Gällaryds kyrka och upplevde en fantastiskt fin julkonsert, Hoppas på att återkomma och lyssna på vacker musik.

En geocache vid Ohsakurvorna, hade fått ett stopp i den gemensamma planeringen.
Vid Ohsakurvorna skulle det finnas ett vatten, det visste Christina, som tillbringat många av sina barndoms somrar i Ohs.

Ja, här var det fint! Fackelblomster och videört hade nyss gått i blom, näckrosorna lyste vita ute på sjön och vattenytan var täckt av hoppande skräddare. Och visst fanns här en lätthittad cache.

I Ohs stannade vi en bra stund. Parkerade på en större parkering nära muséet. Tyvärr var det stängt där. Det hade varit kul att få en guidnig genom den lilla bruksortens historia. Nu fick vi fixa detta på egen hand, genom geocachingbeskrivningar och genom en guideinspelning inne i kyrkan i Ohs.
Jag var ju lite förvånad över att Christinas förfäder hade sina gravplatser i Gällaryd, när de bott i Ohs. Förklaringen är att Ohs kyrka, det är brukets kyrka, och den har enbart gravplatser - inne i den högra delen av kyrkobyggnaden- för medlemmar från brukssläkten Berglund.
Pappersbrukspatron hade en önskan om att få uppföra en kyrka på sina domäner. Hans efterlevande lovade honom att så skulle ske, på hans dödsbädd. Innan fru Berglund avled i slutet 1920-talet, så var alla ritningar klara. 1931 byggdes så denna "funkiskyrka".

"Meditiationsplatsen" fanns  ca 500 meter från kyrkan, vid Ruskens strand.
En helt ljuvlig plats, som bl,a, använts som vigselplats.

Här kunde vi suttit länge och pratat - och varit tysta ( eller, när hade nog inte gått) - min vän och jag.

Maten fanns kvar i en kylbag i bilen, och vi började bli lite sugna på salladen från ICA Kvantum i Värnamo. På järnvägscaféet fanns det många platser att välja på. Det var måndag och alla ställen som normalt skulle kunna erbjuda mat, de var stängda. Vi valde det enda bord som hade lite halvskugga. Christina hade med sig en duk och servetter, så det blev riktigt trevligt!
I det vita huset bakom oss, där bodde Christinas mormor och morfar. Min vän berättade att hon en gång, i tidig barndom, blivit räddad ut från toaletten, där hon råkat låsa in sig, genom det lilla fönstret på gaveln.
Inte så konstigt att hon inte är så förtjust att behöva låsa in sig på trånga toaletter, även som vuxen.

Här ifrån gick tåget på den smalspåriga järnvägen, Ohsabanan. Framförallt användes järnvägen för att transporterar varor, men det gick också att åka med som passagerare. Järnvägen turisttrafikeras även idag, under helger och under vissa veckodagar, i semestertid. Dock inte denna måndag.

Efter att ha fått lära mig massor om det lilla brukssamhället, fortsatte resan på Ruskens östra sida.
Här och där kom man riktigt sjönära, som här. där det fanns en gammal linbastu... jag tror det hette Svensvik...

Även här var det en meditativ plats... som dessutom hade en lite grön burk med en loggremsa i.

Man kan ta sig runt Rusken på cykel. Vi mötte några som färdades på detta sätt. Konstaterade att jag skulle valt elcykeln i så fall, eftersom det fanns en ordentlig nivåskillnad mellan linbastustället och sträckans högsta punkt.
En utsiktsplats fanns på toppen. Hit hade Christinas föräldrar brukat cykla, berättade hon. Bordet i sten, det fanns sannolikt redan på "deras" tid, under fyrtiotalets andra hälft.
En geocache fanns det på platsen, men den bojkottade vi, då det visade sig att man var tvungen att leta i ett stort stenröse. Nä tack, sådana gömmor hoppar jag numera över.

Efter ytterligare några korta stopp på vägen så stannade vi slutligen till vid Nydala kloster och klosterkyrka.
Kyrkan var öppen och även här kunde man lyssna till platsens historia.
Digerdöd, Kristan II och reformationen var en del av denna. Det mest spektakulära händelsen, det tycker jag allt är när Kristan II och han män, efter Stockholms blodbad, stannade till vid klostret och tvingade munkarna att ta fram både mat och rikedomar. Danskarna tackade för sig genom att ta med sig ett antal munkar ut på Ruskens is,öppna en vak och dränka dem.
Så visst har danskarna haft sitt IS också. även om det kanske borde kallas KS. Kristianska staten... ja, grymt var det iallafall.

I örtagården fanns det ett antal växter som sensommarblommade.
Bina, från de närbelägna bisamhällena, hade fullt upp att samla in nektar till höstens honungsburkar.

Tiden går otroligt snabbt är man har roligt.
Förhoppningsvis kan vi ses någon gång innan det blir sommar igen.... eller också får det bli om ett år igen, om livet vill oss båda väl.

Christina hade parkerat sin bil på Konrads gård.
När vi sagt hejdå och tack för denna gången, så passade jag förstås på att säga hej till favoritkillen.

Morfar hade varit där hela dagen och varit "barnvakt" då Konrads mamma varit i väg och tränat med sina hästar.
Sex månader gammal så är Konrad en kille som har stenkoll på det mesta, som äter havregrynsgröt som en hel karl och som nästan sitter själv... även om han hellre tränar sina ben eller tar sig fram på egen hand på golvet.
En fin dag blev det- från början till slut. En dag att minnas och att vara tacksam för.