söndag 31 december 2017

Årsslut

... igen.



Ett år går fort.... 
,,,, och långsamt.
Visst är det ett bra tag sedan som vi firade nyår senast, sedan Johanna och Martin flyttade till Ulås, sedan  Konrad föddes, sedan jag lämnade min gamla klass, sedan vi besökte Halmstadsstugan under en medioker badsommar, sedan vi/jag missade planet till München när vi skulle på vandringsresa (allt fixade sig ju, vi kom fram till midnatt avresedagen ), sedan Ava föddes....

Fast... ändå är det så nära i tid.  

Det är väl så det är med både tiden och livet, allt är relativt......


Det var flera år sedan som jag/i var på den traditionella "grillningen" i Gumpebo. Hade hoppats att C-E skulle gå med i år också, men han är, som så ofta,lite hängig.... ( Tror att det blir bättre när jag börjar jobba igen, och allt går in i sin vanliga lunk)

Träffade tre av mina elever från Grimsåsskolan där.... från nuvarande klass till elev som gått ut högskoleutbildning.




Det är så roligt att träffa eleverna från olika tider. Nästan alla är glada och vill gärna prata.... och så finns det de som inte vill låtsas om en alls.

Detta gäller f.ö. också vuxna människor, och det är lite tråkigt.... MEN, äntligen, så har jag lyckats skaka av mig känslan av att vara den som katten dragit in, och helt enkelt kunnat strunta i det... t.o.m le lite inombords över hur orubbliga en del kan vara i sin övertygelse om att jag inte är värd att se åt.




2017 var ett bra år, ett osedvanligt bra år....förstås... som gav oss två små fina barnbarn, två små liv som genast kom att betyda så mycket och som ger så mycket glädje.

Att få vara frisk är något att vara ytterst tacksam för. Och det har jag fått vara... om man undantar blodtrycket,  som behöver sin dagliga tablett, för att hålla sig i styr. ( Ska göra en ny 24.timmarskoll, nästa vecka, vågar inte hoppas på att trycket håller som läkarna vill. Blir kanske påökning av tablett. Hade det varit samma kriterier som förr i tiden, då man skulle ha ett övertryck som högst visade samma siffror över 100 som man själv var i ålder, så hade jag haft ett ok tryck....)

En sorg har jag fått möta, då min vän Inga, avled i september. Det är så konstigt att man kan sakna en människa, som man bara känt i åtta år, så mycket som jag saknar henne. Tänker på henne dagligen...

2017  var ett gott år. 


Jag önskar alla ett FINT 2018!



lördag 30 december 2017

Duktiga flickor

Inledningsvis: Inlägget är inte tänkt som gnäll eller bitterhetsinlägg... bara lite tankar .... varför blir vi som vi blir?


Så här i ledighetstid, så funderar man en del.
Inga djupa tankar, precis, men man låter tankarna gå....
och plötsligt så uppkom en tankesnurra i min gamla hjärna; Varför blir en del av oss duktiga flickor?


Vad menar jag då med "duktig flicka" ?
Jo, jag menar en sådan som fixar och donar, en som tar initiativ, en som som ser till sin uppgift att tillfredsställa andra före sig själv....
Eller är det kanske så att hon tillfredsställer sig själv när hon gör allt ovanstående.....
Dessutom ska en duktig flicka ha ett tilldragande yttre, sköta sin kropp och vara lyhörd för närståendes behov och önskningar...


Jag är väl till en stor del en sådan där duktig flicka. Vad det gäller görandet.....
Många av oss som är födda före 1970 (?) ( Kan vara senare än så...) är nog duktiga flickor.
Det är vi som bakar, letar nya matrecept, handarbetar, städar, håller i logistiken, försöker hålla i sociala kontakter, ser till att saker blir gjorda  och dessutom försöker hänga med och utvecklas i det egna jobbet... eller tror jag bara att det är så? Det med att dessutom se till att vara snygg,det är en svårare sak....man har ju olika förutsättningar, beroende på personligt utseende,  ålder....
Sen kan man ju diskutera vad som menas med att se bra ut, men den tankesnurren lämnar jag därhän....


Vad är motsatsen till duktiga flickor? Borde finnas flera...
Bekväma flickor.... sådana flickor som inte får mycket ur händer.....
Slarviga flickor.... men... under det epitetet skulle jag också kunna beskriva mig. En del duktiga flickor, de är ju dessutom noggranna och/ eller har en förmåga att få allting så snyggt. Sådant kan inte jag.
Rediga pojkar.... vad menas med det.... män som sköter sitt jobb och som bara använder alkohol på helgerna... ?


Var min mamma, född 1921, en duktig flicka?
Både ock, skulle jag vilja säga. Hon skötte hushållet, jobbade på gården, sydde kläder till mig,gjorde inköp... ja det var väl så det var. Handarbete, nja.... hellre bläddrade hon nog i en veckotidning....nytänkande....nä.... men annars uppfyllde hon nog mina kriterier....

När hon blev äldre.... ja, i min ålder... i pensionärsåldern... då blev hon en bekväm en. Vad gjorde hennes duktiga dotter? Jo, trots två småbarn hemma och heltidsarbete så stickade hon varma västar och tröjor till sin mor, bakade bullar och kakor.....såg till att modern skulle bli nöjd....


Varför gjorde jag så? Varför fortsätter jag på samma sätt.?  Det är det jag skulle vilja förstå...


Kan det vara så att jag har ett medfött behov av att "arbeta"?
Kan det vara så att jag har ett aldrig sinande behov att få bekräftelse, och att jag kanske kan få det om jag är hjälpsam och fixar olika saker?
Är det så att jag har onödigt höga krav på mig själv?
Är det kanske så att folk utnyttjar mig, för att de vet att jag gör det som förväntas av mig?
Har det blivit en livsstil, en identitet?
Beror det på att jag hellre gör saker än talar om, att nu får det vara nog.....och möts av besvikelse/grinighet/oförstående...vilket jag har svårt att bemöta?



Ibland skulle den duktiga 64-åriga flickan bara vilja låta bli allt.... hitta utmaningar och roliga saker som bara vore för henne. För en enda dag eller två...
Men hon vet inte hur man gör... och kanske trampar hon någon på tårna....hon vill ju bli omtyckt....
Det konstiga i den tankesnurren, de är ju att det finns många som inte tycker om henne. Iallafall som hon tror.... FAST egentligen är det nog så att de allra flesta är sig  själv närmast och tycker väldigt lite om andra... varken bra eller dåligt...
.

I morrn är det nyårskalas. Knytkalas i vanlig ordning. På vår lott kom att fixa bröd och ost. Naturligtvis fixar den duktiga flickan hembakt.... i morgon ska det ljusa brödet bakas..... Hade det gått bra med köpebröd? Nej, nej, nej.... det hade ingen av oss som firar nyår tillsammans kommit på tanken om. Så, som sagt, de flesta av oss i 55 - 65-årsåldern, vi är duktiga flickor.

Och tänk, vid närmare eftertanke, så hoppas jag att det håller i sig.... även om jag, som sagt, skulle önska mig några galna dagar ibland...

Bilderna, dom tog den duktiga tanten på dagens promenad.... för röra på sig, en ordentlig stund varje dag, det tillhör måstena hos en duktig en... och vinterbuketten.... blommorna/julrosorna plockade hon i egen rabatt, det gröna bröt hon vid besöket i Ulås fina trädgård i går.

Jag tycker faktiskt att alla duktiga flickor är värda en vacker blombukett!

torsdag 28 december 2017

Mässling


Blir så förvånad när jag hör att man slår på stora trumman, att man sätter  sjukhus i stabsläge, för att någon eller några drabbats av mässling. Det är klart, är man redan sjuk och nedsatt, så är det säkert inget bra att drabbas av sjukdomen... men för friska människor...hur farligt kan det va?

Förr i tiden, ja, när jag var barn/ung, då var det inte fråga om några vaccinationer för några barnsjukdomar. Då var det polio, TBC, smittkoppor som var de stora farorna. Med rätta!

Min mamma  drabbades av TBC som femtonåring, låg inne på sanatorium utanför Ulricehamn i nio månader och var en av dem som blev frisk från den hemska sjukdomen.
Jag vet inte hur det är med TBC idag. Utrotad i Sverige? Hör inget om den sjukdomen idag, borde göra mer väsen av sig än mässling. Betydligt mer.

Smittkoppor hör väl till de utrotade sjukdomarna? Och den hemska barnförlamningen?

Eftersom jag hade eksem och astma ( eller något som liknade astma, kanske var det bara oträning) när jag var barn, så blev jag aldrig vaccinerad för sjukdomen. Vid första utlandsresan ( Kanarieöarna 1975 ) så tyckte någon att jag skulle låta vaccinera mig. Jisses, vad dålig jag blev av den sprutan.

Barnsjukdomar fanns det ingen vaccination mot på 50-60-tal.  Eftersom jag var endabarn  ända tills jag var åtta år. och eftersom det inte var fråga om något dagis för barn på landet på femtiotalet, så var jag ganska skyddad mot barnsjukdomar.
Mamma påstod att jag hade röda hund som liten. Det var med all sannolikhet tredagarsfeber som jag hade. Då blir man också prickig i huden, lite febrig och hängig. När  jag var gravid första gången, så kollade man om jag haft röda hund, men hittade inga antivirus i blodet, så då blev det vaccination. Den enda vaccinationen mot barnsjukdomar som jag fått.

Kikhosta fick jag då jag var i åttaårsåldern. Blev smittad på ett barnkalas. Kommer fortfarande ihåg hur jag hostade tills jag kräktes. Var, till min förtvivlan, hemma från skolan i tre veckor då jag började tvåan. Kikhosta vaccinerar man väl mot också. Bra! Finns kikhosta kvar?

Vattkoppor fick jag på mellanstadiet. Hu, vad det kliade. Och som man såg ut. Är det så att vattkoppor är den enda barnsjukdom som man inte vaccineras emot? Varför inte i så fall? Johanna hade vattkoppor långt upp i tonåren. Hon var riktigt dålig.  Även om man frisknar till på någon vecka, så finns ärren kvar länge, kanske hela livet.

Mässling, var det, ja. Vet att  min mamma tyckte att det skulle vara den värsta av barnsjukdomarna.
( Mamma Lilly, ja, hon fick den enda barnsjukdom som jag inte drabbats av, påssjuka, då hon var närmare femtio år. Kommer ihåg att hon var jättesvullen, men att hon jobbade på med sitt, som hon brukade. )
Jag fick höra av min mor, att man kunde få hjärninflammation av mässling. Jag antar att det är det som gör mässling så "farligt" även idag....Hon var orolig för att jag skulle få sjukdomen... men å andra sidan, så var hon orolig för allt. ( Ett arv som hon överfört till mig..)

Inte kom jag undan mässling inte. Den rödprickiggörande barnsjukdomen hemsökte mig då jag inte var något barn längre, då jag var mitt uppe i tonåren, då jag gick i tvåan på gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag var dålig några dagar, riktigt dålig, men att det vände ganska snabbt. Vet inte hur länge jag var borta från skolan, högst två veckor, gissar jag.

Så för mig, så var kikhosta den värsta barnsjukdomen, vattkoppor den näst värsta. Ändå så är mässlingens återkomst på varje tidning löpsedel. Skulle gärna vilja veta varför det är så.

Folk "anklagas" i media för att neka till vaccination. Jag har en viss förståelse till vaccinations-nej-tack, efter det att man tokvaccinerat under det att svininfluensan härjade. Men visst, jag skulle inte neka barnsjukdomsvaccination... men är ändå inte säker på att alla vaccinationer är av godo. Är det inte bra att en, i övrigt frisk människa, får boosta sitt immunförsvar ibland. Även om det, med tanke på sjukskrivningsdagar/vab-dagar, inte är så bra samhällsekonomiskt sett. Men jag vet ju inte, jag är ingen expert, bara en gammal lärarinna, som kan lite om mycket, men inte kan mycket om någonting.


Men mässlingen, det har jag haft.... och inte var det så farligt inte....så mycket minns jag.

onsdag 27 december 2017

Mission completed


Mission och mission.... ja, det handlade väl inte om något livsavgörande uppdrag.
Inte ens ett viktigt sådant.
Men lite kul ändå. Geocaching är ju ganska så trevligt understundom.
Och understundom, det har geocachingutflykerna blivit under detta år.


Har haft målet en cache om dagen, under flera år. Ja, inte en varje dag...hu, det hade varit ett förskräckligt påhäng... men 365 cacher på ett år då. De "riktiga" geocacharna lär väl hånle åt mig/oss, som inte har större ambitioner.... men de skrattar nog ändå, vi som inte har mer till utrustning än en halvdan gps, en penna och ibland ett litet "fickset" med små vassa och trubbiga bra-att-ha-hjälpmedel.


Min vän Inga, forjoi, har altid varit en stor utmanare och inspiratör. Inte för att jag/vi kommer i närheten av hennes antal fynd och av hennes syn på det här med geocaching, men ändå.... hon inspirerade till en del "leta-burk-resor" och framförallt uppskattar jag alla geocachingutflykterna tillsammans med henne. Där jag hade en biroll.


Även under hennes sjukdomstid, gjorde vi en del geocachingresor. Fast då var det fråga om att ta sig fram med bil mellan de olika gömmorna.
Såg förresten, att det är 2 år sedan på fredag som hon, i samband med sitt mellandagsevent, i närheten av Forsheda, klagade över ont i ryggen. Trots att hon visste att hon hade sin sjukdom latent, så kopplade hon inte ihop det onda, med att sjukdomens dödliga celler hade börjat utvecklas.  Eller ville kanske inte.
Ett och tre kvarts år hade hon då kvar att leva. Ända till en månad före sin bortgång, gjorde hon korta geocachingutflykter.

Jag saknar Inga, jag tänker på henne dagligen.


Ingas sjukdomförlopp gjorde, att jag redan i början av detta år, tappade en del geist, vad det gällde att leta efter burkar. Så utmaningen för året, det fick bli 100 burkar.
Nu ville pensionären i huset gärna ta lite utflykter till geocacingrundor inom rimliga avstånd, så vi var snabbt upp i 100 burkar.
- 200, får det bli, sa C-E. - Ok, sa jag....
Efter senaste rundan, för två månader sedan, så var vi uppe i 237.
- Då får det bli 250, sa C-E.  - Jaha, sa jag.


Det kändes varandes hög tid att leta upp det som fattades till missionens uppnåendemål, nu när julen avlägsnat sig från sin plats framför dörren  och lämnat möjlighet till något annat än att hålla den rackarn stången. ( Inget klagomål på julen i år, se förra blogginlägget)


Så bra att jag hade ett ärende till Borås.
Nära Borås finns det massor av cacher och om man kollar en bit bort, även några ännu outforskade rundor.
Jag tvättade den genomskitiga bilen igår och gick sedan in och kollade på något lämpligt geocachingmål. Fann att Sandsjörundan skulle kunna passa bra. Lagom lång promenad i dagar med få timmars dagsljus, enkla cacher tycktes det. 11 stycken runt sjön... mängder av kompletteringsmöjligheter i närheten. Det var ju 13 som behövdes.... 14 blev det f.ö. ... för säkerhets skull. Det kunde ju ha varit någon felräkning, någonstans.


Det var en riktigt fin runda, en fulländad liten vandringsled, med utgångspunkt från den kommunala badplatsen vid den lilla sjön.
Partier som lätt skulle kunna bli vattensjuka.... och som naturligtvis blivit det under rådande väderförhållanden, passerades lätt... om än med viss försiktighet, med tanke på halkrisk för tanten...på nylagda, fräscha broar och spångar.


Leden gick, med undantag för några hundra meter, alldeles vattennära.


Vi förleddes att gå en liten bit extra, upp till utsikten. Däruppe kunde vi konstatera att utsikten var betydligt bättre en bit längre ner. Men det är bra för koordinationen och balansen att gå nerför, i lite mer besvärliga backar.


En jättefin runda var det. Cacherna var lätta att hitta, kanske lite för enkla. Det är ok att leta ett par minuter...här syntes de på håll.




Något som dock var extra tacksamt, det var att alla cacher var hängande petrör.
Att riva runt gamla rotvältor eller i stubbar är aldrig speciellt kul, och att behöva ligga på knä för att söka, det hade inte varit någon höjdare, nu när naturen är lagd i blöta.



Cacheutläggare Agatefilm, det var en helt ny bekantskap för mig. Kanske för att jag/vi sällan besökt  området nordväst om Borås. Vi får återkomma till trakterna, Nårungaleden får bli ett av vårens mål.

Mission Completed ( +1). Vad ska nu målet för 2018 bli? Kan nog vara bra att börja med 100... så kan man ju öka på efter hand.

Den nytvättade bilen? Det fick bli en ny tvätt på seneftermiddagen.....

tisdag 26 december 2017

Annandag


Idag är det verkligen en annan dag. Annandag. Första gången sedan lucia, tycks det mig,som det är en dag i lugn och ro, där man inte har ett enda måste över sig.  Har hunnit med att läsa ut en bok, den tredje och sista i serien om det lilla bageriet på strandpromenaden ( de två första var läsvärda.... denna var inte det..men blev ändå utläst/utskummat), gått långpromenad ( blev kissnödig - som så ofta när det är kallt om rumpan- och åtgärdade detta på skogsvägen.  Då kom det två bilar.... där,  som jag aldrig sett en bil innan... hann göra mig representabel innan fordonen kom fram till min nödvändighetsplats... men pinsamt var det ändå), tvättat röd bil ( som var riktigt skitig) och löst BTs julrebus ( hoppas på vinst detta år, hoppas kan jag ju alltid göra).

Julen kräver sina förberedelser, åtminstone för den som är en sådan som jag.... jo, jag har krav på att saker ska fixas.... på ett någorlunda bra sätt....samtidigt tycker jag att det är ganska kul, och jag är ju en sådan som inte KAN göra ingenting.  Förstår inte människor som bara kan sitta och titta... eller är det tv man tittar på då? För NÅGONTING måste man väl göra.

64 år gammal, så känner jag mig piggare och starkare än vad jag brukar vara före jul.
Är det alla piller/juicer som jag sätter i mig varje morgon som hjälper till?
Är det två små barnbarn som piggat upp den gamla ( ja, halvgamla då) mormodern så pass att hon  orkar massor, trots en stundom övertrött rygg, en för tredje gången uppkommen liten bakercysta i vänster knäveck ( med tillhörande stelhet ) och en (liten ) hälspricka på vänsterfoten?
Kan också den lätthanterliga klassen bidra?

Det kändes lätt att baka, laga mat, göra lite godis, fixa till lite julstämning inför denna jul.

Det kändes osannolikt bra att, för första gången någonsin, packa in en del av det tillagade i bilen, värma upp det och ställa fram det ( C-E gjorde nästan allt av detta) på julbordet i Ulås.

Jag, som absolut inte är julälskare, har haft en otroligt bra jul. Trots att jag tycker att julmaten är klart överskattad och dessutom illamåendeframkallande och trots att jag tycker att julafton som koncept är alldeles för överreklamerad. Men som helhet, julförberedelser samt julhelg, så blev det superbra!


Visst är det en ynnest att få uppleva en jul med två fina (ja, jag tycker att de är fina) döttrar och deras  vackra små barn. Enormt roligt att Karin och Marcus ville åka norrut och fira jul med oss, det tyckte vi nog alla.



Det blev mycket barnfamiljekort tagna denna julafton....


... ja, det är som om kameran bara drar sig mot de där små.


Tiden går snabbt när man har roligt, det är tydligt! Hela familjen Andersson kom de 6,5 milen till Ulås, med lite påfyllning av julbordet och utökning av julklappshögen. Bra att det var bra  julklappar, kändes inte som om det var några riktiga onödighetsköp detta år. 


Undrar om det inte var lilla Avas julklappshög som var allra störst.

Som sagt, tiden rusade i väg, och det hade hunnit bli juldag innan vi kom tillbaka till Stockremma igen.


På juldagen så kom döttrarnas familjer samt broder Roger med fru och äldste som med familj, på lunch. Härligt att få laga vanlig mat igen. Köttgrytan med bacon och svamp var supergod, liksom den vegetariska grytan med quornfärs, kokosmjölk och currypasta. ( Fast jordnötterna uteslöt jag från början, och kikärtorna hade heller inte behövt vara med. Den hade varit lika god ändå)

Konrad hade kul tillsammans med en och en halv månad äldre tredjedelskusinen/sysslingen/eller vad man kallar det, Elvira.


Lilla Ava har inte riktigt fattat det där med att socialisera med andra barn ännu... men oj, vad snabbt utvecklingen går under det första året. Snart är hon också med i "leken"


"Får jag klättra i trappan?"
"Ok, då, men någon måste gå bakom dej"
Uppåt går bra, men neråt. det får bli en förmågeutveckling att jobba på.

Och visst har vi de finaste barnbarnen  av alla. ( : ))



Julklappsmössorna, inköpta på Segerstads julmarknad, samt de mormor-stickade julklappströjorna, passade bra i storlek. Lite kvar att växa i, och det behövs ju i värsta växaråldern.

Ja, det var en kul jul. Idag är det en annan dag, och det är faktiskt skönt att själva julen är över. Nästan två veckors ledighet kvar. Vill livet oss väl, så blir det fler möjligheter att träffa de båda barnbarnscharmtrollen under lovet ( fast var och en för sig) samt att hitta på lite annat kul.
Skönt med en lite slö Annandag, tycker nog jag.

Och tack alla nära och kära som bidrog till en kul jul!

lördag 23 december 2017

Minnen




Det där med minnen är lite knepigt, kan jag tycka.
Jag kommer mest ihåg negativa saker. När jag gjort något dumt eller när jag sagt något dumt. Ja, jag kommer inte ihåg allt då förstås, för så många dumheter som jag sagt, det har min hjärna inte lagringsutrymme till. Och jag vet inte hur jag ska göra för att defragmentera hårddisken min, det skulle ju annars kunna underlätta,  jag tror att det finns mycket vita fläckar emellan de använda utrymmena, nämligen.
Länge sedan man hörde om defragmentering, förresten. Fixar datorn det på egen hand numera? Sannolikt!

Minnen var det, minnesbilder. Negativa, absolut. Framförallt när någon sagt något till mig, som jag blivit ledsen av. De minnesbilderna sitter stenhårt kvar, och kan tas fram direkt om det behövs.

Minnen av jobbiga tider och situationer i livet, de finns också kvar, men de har bleknat på ett helt annat sätt, än vad de där orden som sas, och som jag inte ansåg mig förtjänt av, har gjort.

En del förmaningar, tillsägelser, repressalier,  de har jag gjort mig förtjänt av.... och de är helt raderade ur minnesbanken.


Visst finns det positiva minnen också. Minnen, där man kan säga var man befann sig precis i den situationen.

Något som är ännu mer knepigt, det är andra slags minnen än själva minnes-minnena.
En doft, t.ex, kan få en att komma ihåg sådant man inte har haft framme i det arbetande minnet på många, många år.
Sångtexter, de som man lärde sig som ung... de sitter där, trots att man inte hört låten på decennier. Att lära sig en ny text, när man är 64, det är skitsvårt. Men texten till "When I´m 64" den sitter där....


Allra knepigast är "kroppsminnena".
Jag spelar inte så ofta piano - eller gitarr- nu när jag inte längre undervisar i musik. Men luciaövningarna, dem har jag hand om, och vill ha så länge jag jobbar. Trots att jag försöker få in någon ny låt varje år, men samtidigt idkar elevinflytande,  så är eleverna så traditionsbundna, så att det blir nästan samma program varje år.
Det konstigaste är, att så fort jag börjar klinka mig igenom lucialåtarna, så sitter dom där, och spelas på samma sätt som de alltid brukar. Det är som om fingrarna rör sig själva. Muskelminne, kallas väl det?
Likadant är det med ackorden på gitarren... Fascinerande, tycker jag.


Finns det ett hudminne också? Sannolikt! Upptäckte detta i veckan, då jag köpte nya jeans på  "tantbutiken" i Gällstad. Vet inte vad butiken heter numera, tidigare var 2xXL - om jag inte MINNS fel.
Så här var det:
Förra hösten när vi var i London, så köpte jag ett par mörkgråa jeans på Marks and Spencers. Jag hade dom mycket förra vintern, riktigt goa byxor.  Under sommaren använder jag sällan långbyxor, och i så fall aldrig mörka sådana. För några månader tog jag fram de mörka byxorna, och har använt de mörkgrå jeansen en hel del.
Behövde ett par nya,lite mörkare blå jeans, då de gamla sådana var utslitna. ( Utslitna jeans tycks ju vara populära, även bland dem so är lite äldre, men jag tror fortfarande inte att jeans som har hål på insidan av låren har blivit en mode grej)
När jag ändå passerade Gällstad, kunde jag ju kolla om det fanns några byxor som passade mej. Jodå, jag fick med mig ett några par och gick in i provrummet, Började med de mjukaste jeansen. När jag drog på mig dem, då kändes det som om jag var tillbaka i provrummet, där på Oxford Street. Samma mjuka känsla mot huden. Som ett extra skinn. Det var då jag insåg att det inte alls var jeansen från M&S som jag använt i höst.
Naturligtvis kom hudminnesjenasen med hem. I garderoben, långt in, fann jag byxorna som inköptes för dryga året sedan. Fortfarande i fin form. Helt plötsligt så var jag ägare av en rikedom i jeansbyxor! Jag som är klänningsmänniska! Också!


Jag har absolut inget minne av någon av de julgranar som funnits i Stockremma. Borde vara 36 -37 stycken. ( När jag just tänkte på första julen här, kom en minnesbild i form av en doft av färskt furu för mig...)
Däremot har jag starka minnen från min barndom, då "fina rummet" värmdes upp, då granen bars in av pappa och sedan det alltid återkommande grälet, då pappa skulle reda ut den trassliga härvan av den elektriska ljusslingan. Alltid samma sak, alltid samma gräl, alltid samma härva. Hur svårt kunde det vara att lägga tillbaka ljusen i ordning? Kanske berodde det på att när granen skulle kläs av, då var "finrummet" utkylt igen, det var ingen trevlig plats att vistas på...
Jg kommer dessutom ihåg granen som mormor och morfar hade i sitt lilla krypin på andravåningen. Den lilla granen stod bakom "buffén" och den hade levande ljus. Ljus. som man andaktsfullt såg brinna, en stund på julaftonen.

I år har vi ingen julgran. Tyckte att vi kunde testa känslan av att ha lite vackert fururis med en ljusslinga i i stället.  När jag tänker, och minns, ja då saknar jag en gran. När jag inte inte går så djupt in i hjärnans minnen av grandoft, ja, då tycker jag att vår lilla furubukett är nog så fin..... även om granen, huggen i egna skogen, hos Konrad är finare. Den får vi förhoppningsvis titta på i morgon!

Med denna lilla minneskrönika, eftermiddagen före dopparedagen, en tid då det stökas som mest hos många... önskar jag alla en riktigt GOD JUL!

måndag 18 december 2017

Julkort


Dåligt samvete blir det. Fast egentligen behöver jag inte ha det. Vet inte hur länge sedan det är som jag slutade skicka julkort. Fem år sedan kanske..
Förr var det roligt att få julkort. vi hade en särskild julkortstavla med korthållare i, på en central plats i köket. Det var ju så det var då...
Men så kom jag på... man tittar på de där korten en gång och sedan slänger man dem. Till vilken nytta är då ett julkort? Dessutom var/är det mycket som ska göras i tiden runt jul, att fixa och skriva julkort, det glömdes bort... och när man väl kom på att det skulle göras, så blev det nästan lite panik att skaffa kort och frimärken... ett litet extra påhäng.


Det var i den negativa julkortskänslan, som jag kom på att jag kunde döva lite samvete och dessutom spara lite tid och arbete genom att istället för att skriva julkort, skänka en summa pengar till dem som behöver medel till en bra tillvaro.
Läkare utan gränser har fått bidrag under tidigare julkortskickarfria år. I år gick i stället bidraget
till denna initiativrika Grimsåstjej, vars Facebookinlägg finns längst ner i inlägget.
Jag önskar att flera av er ville var med och se till att barnen på Hope for home skulle få en riktigt bra tillvaro, och är glad och stolt över mig själv som valt att göra något bra istället för att skicka snart slängda kort.  


MEN de som gillar julkort, de som outtröttligen fortsätter att skicka år efter år, dem har jag fortfarande dåligt samvete mot. Hoppas att alla förstår! Jag är inte otacksam mot era julkort, men de gläder inte speciellt mycket heller.  Tyvärr.... Mycket mer glädjande skulle det vara att få veta att jag inspirerat någon att skippa julkorten, och i stället skicka en gåva till något bra ändamål. 



Nu behöver ju inte det ena utesluta det andra.  Jag skulle förstås både kunna ge en gåva till dem som har andra behov än att få ett julkort, och skicka ett kort till dem som uppskattar den skriftliga julhälsningen.
Tyvärr så har bekvämligheten samt möjligheten till att önska God Jul via sociala medier, gjort att det sannolikt inte kommer att bli några mer julkort skickade från mig/oss. Och faktum är, jag skulle bli otroligt nöjd i det dåliga samvetet, om jag heller inte fick några.... trots att jag vet att de som skickar gör det med glädje och av ren godhet.

Här kommer Facebook-klippet från Jennifer. Passa gärna på att swisha en lite summa. GOD JUL!

Såhär i juletid skulle jag vilja slå ett slag för de människor som är lite mindre lyckligt lottade och göra en insamling. I snart tre veckor har jag varit på Home for Hope här i Ghana och namnet gör denna plats mer än rättvist. Aldrig har jag mött barn och ungdomar som har så lite men ändå är lyckliga för det lilla, och aldrig har jag heller mött människor som haft så stora drömmar om vad de vill bli.
När jag först kom hit var allt lite av en kulturkrock, fattigdomen som präglar hela barnhemmet (och landet generellt sett) var något jag läst om på papper men att se det i verkligheten var lite av en käftsmäll. Att försöka förstå att mycket av sakerna som för mig var en självklarhet som barn aldrig någonsin kommer kunna vara en självklarhet här. Ta bara detta med leksaker till exempel, barnen här har en boll. Det är allt, inga gungor, rutschkanor eller klätterställningar. Och om bollen är borta är det en plastflaska som gäller när de vill spela fotboll. Det finns inte heller resurser nog för att barnen att kunna få tillgång till papper och pennor utanför lektionerna, utan om de vill rita sker det för det mesta i sanden. Inget som är bestående då de alltid sköljs bort av regnet. De kan alltså aldrig visa upp vad de gjort som barn senare i livet, för de har inget sätt att visa det.
Det finns inte heller något riktigt skydd för barnen i form av grindar. I och med att barnhemmet är belägen precis bredvid en väg är det hur lätt som helst för vem som helst att valsa in i barnens korridor om nätterna där de inte ens kan låsa sina dörrar. Senast i förrgår åkte en okänd bil in på området när det mörknat (det visade sig senare vara en taxibil som ville använda brunnen för att tvätta bilen) men det är inte en självklarhet att det alltid är personer som är vänligt sinnade som besöker barnhemmet.
Jag vill låta barnen ha möjlighet att vara barn och inte behöva oroa sig att de bara har plastflaskor att leka med om bollen de har nu försvinner. Jag vill att de ska kunna spara teckningar de är stolta över och förhoppningsvis kunna visa sina egna barn en vacker dag. Jag vill att de ska kunna sova tryggt om nätterna utan att risken finns att okända människor kan valsa rakt in på området.
Om ni skulle vilja hjälpa mig med att ge barnen leksaker och bygga en grind får ni mer än gärna swisha en slant som går oavkortat till de 36 fantastiska barn jag fått priviligeret att lära känna; 0761854646
”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” ❤️