Rädd

Det finns så många människor som skrämmer mig. På många olika sätt.

Visst blir jag påverkad av Trumps, Putins, Macrons, Il Jongs, Mays och alla de andra maktmänniskornas utspel. Ändå tar jag dem inte på så stort allvar. Jag har varit med så länge att jag insett att det till största delen är ett spel. Sannolikt verkar mängder av kontakter under ytan, när det kommer skrämmande hotelser världsledare emellan. Kontakter som ser till att hotelserna låter tillräckligt allvarliga, för att skrämma "vanliga" människor lite lagom mycket. Makt genom skrämsel... ja, det är väl så det alltid har varit...

Visst tycker jag det är lite skrämmande, våldet som finns mellan olika (kriminella) grupper, i nästan alla städer/större orter i vårt land. Men ändå,  dessa människor ligger så långt  ifrån den värld jag lever i, så  det känns osannolikt att jag eller någon av de som står mig nära, skulle bli utsatta.

Nej, det är de vanliga människorna som skrämmer mig. Ibland skrämmer jag mig själv i mina tankar.
Kanske skrämmer det mig allra mest att jag inte vågar konfrontera dem som jag känner rädsla inför.

Vid sextiofyra års ålder skräms jag av de allra flesta människor:
De som pratar och pratar, och mest om sig själva. Hur ska jag göra för att de ska prata om något annat än sig själva, någon som kan intressera flera. Eller är det så vi alla är, sådana att vi vill prata om oss själva och det som ligger oss närmast.
De som är svåra att komma nära, de som inte vill prata om sig själva. Motsägelsefullt, men det måste finnas en medelväg. Öppenhet, men också ett avlyssnande.
De som är tysta, verkar lite buttra. Hjälp, jag får ont i magen...vad har jag gjort?
De som  är överdrivna, forcerade, de som vill komma för nära, fast de inte man känner varann tillräckligt. Jag blir rädd, jag stänger mig själv, svarar kortfattat... och känner mig som en stor skit, för att jag har så svårt för dessa människor, som egentligen bara vill bli sedda.
Precis som vi alla vill bli: Sedda, bekräftade, positivt bekräftade....

Var finns människorna jag känner mig trygg med? Arbetskamraterna, till stor del. även om det finns några som jag är lite rädd för. Men till stor del så har vi så mycket gemensamt att vi kan ge varann trygghet. Och ett visst utrymme för att dela personliga glädjeämnen och bekymmer.

Familj? Släkt? Familjen, ja... eller nej.... Jo, jag känner mig "rädd" ibland.
Släkten? Jag har ju ingen stor släkt på min sida, och från C-Es sida, så har det varit iskyla från ett håll i  snart femton år. Men visst....fast visst känner jag mig som i ett gungande skepp tillsammans med dem jag borde känna trygghet tillsammans med.
Vänner och bekanta? De få vänner som jag har... jo, dem känner jag mig trygg med. Men det är så få, det är så långt emellan träffarna. Alla har ju "sitt". Bekanta, det har jag många. Att säga hej och att byta några ord... det känns inte så farligt.
Sociala kontakter? Jag fick en god vän i Inga, vi träffades varje vecka på nätet, ibland i verkligheten. Hon var för god för det jordiska och lämnade denna världen. Jag hade en annan vän "på nätet" och i verkligheten, men helt plötsligt slutade hon att "träffa mig" via bloggen. Varvid jag frågar mig, som så många gånger då det gått "fel"  mellan mig och andra, Vad har jag gjort för fel?

En gång, för många år sedan, så kände jag att kollegorna på min gamla skola undvek mig. Jag tog upp frågan med en jämnårig kollega, tyvärr även hon borta sedan många år, då vi var ensamma på lärarrummet, och jag kände mig lite "ledsen".
- JAG TROR ATT DOM ÄR RÄDDA FÖR DEJ, var hennes kommentar och "tröst".

Är det så? Eftersom jag är rädd för de allra flesta, så är de rädda för mig? Utåt sett, så ser väl inte den stora tjocka tanten så förskräckt ut. Man skulle bara veta hur det känns därinne.
Är detta vanligt, detta att vi är rädda för varann?
Jag tänker också att det nog har med uppväxten att göra. Var det så att barn som inte riktigt fick ta plats, inte hade så många vänner, var rädd för många vuxna och framförallt för sin egen pappa fortsatte att känna sig vilsen och otrygg?

Jag önskar av hela mitt hjärta, att vi - och då även jag förstås - kunde sluta bete oss på ett sådant sätt så att vi skrämmer varann. Vi har våra olika sätt, och det  måste vi få ha. Men ett leende, en vänlighet, lite öppenhet, lite avlyssnande - det är väl inte så svårt att få till. Livet är så kort, livet bjuder på så mycket av  jobbiga saker, så vi behöver de positiva delar som vi kan ge varann.

Ska jag publicera detta? Jag känner mig rädd, jag har ont i magen inför att trycka på "publicera"-knappen. Man pratar inte om sådant här! Kanske! Men man borde. Kanske får jag kommentarer i kristiska ordalag...eller mest sannolikt inga alls.

Nu är det inte många som läser mina inlägg, som jag inte länkar via FB, MEN skulle någon läsa detta och tänka så att jag ska bli lite mer tillgänglig, lyssna lite mer, anstränga mig att möta dem, vars sätt ja egentligen har svårt för, ge någon ett leende, en positiv respons..... ja, då har det ju gjort någon nytta iallafall.

Brinna

För någon vecka lyssnade jag på en föredragning/information.
Det var en person som talade för det projekt hon höll på med.
Gång efter annan så framhävde hon att hon brinner för detta projektet och för dess innehåll.
Sannolikt använde hon uttrycket "brinna" eller "jag brinner för" trettio fyrtio gånger under timlånga anförande.
I allafall kändes det så.

Någon i auditoriet upphävde också sin röst och talade om vad den verkligen brinner för.

Vad menar man när man säger att man brinner för något?
Jag känner mig  kluven till uttrycket.
Brinner man för något, så bränner man ju  sig själv och blir så småningom utbränd.
Positivt? Nej!

Funderar på vad jag brinner för/har brunnit för. Kan inte komma på något.  Ingen fråga har varit så viktig att jag velat riskera min hälsa för den. Eller har det? Jag har ju mått "dåligt" många gånger, kanske det vid något tillfälle varit så att mina skolprojekt fått ta större del, än vad det funnits utrymme för just då mitt liv. Kanske det fans en tärande låga.....

Mitt engagemang kan vara stort, speciellt vad det gäller skolutveckling och att ge barn en så bra skolvardag som möjligt, utefter var och ens förutsättningar.

Det är ju positivt. Ibland har man blivit trött av det, oftast har det gett positiva gensvar.
Kanske har jag brunnit lite grann och blivit lite vidbränd???

Jag har svårt att ta folk som  svänger sig med för starka uttryck, riktigt på allvar.
Eller att ta den som anser sig vara bättre än andra, förmer än andra, riktigt seriöst.

Den som brinner för mycket, den vill jag allt närma mig lite försiktigt. Är kanske lite rädd att den ska dra med mig in i den flammande eld den bär på....

Engagemang, engagerad... det  låter mer trovärdigt i mina öron.

Det är roligt med alla växterna i rabatterna. Jag förutom kirskålen då. Får ge den en dust i långhelgen.

Hur gulsippan kommit in i rabatten, det har jag ingen aning om/minne utav. Visst måste jag planterat  den där. Det finns inga gulsippor i trakten. Men om plantan är köpt eller stulen för flera år sedan, det vet jag inte.

Ett av mina intressen, det är naturen och de växter och djur som finns där. Mitt engagemang för att ta hand om naturen på bästa sätt, det inskränker sig till medlemsskap i wwf och i lokala naturskyddsföreningen. Brinner jag för att ta hand om naturen på bästa sätt? Knappast. men njuta av den, det är  jag bra på.

Vårhelg

En sådan helg det varit. Lång, långhelg t.o.m.

Fullt ös, har det varit både på mig och på solen... en superbra kombo.

Vissa aktiviteter prickar man in alldeles utmärkt. Som samhällsvandringen med elever från åk 2-5 i fredags. Solen sken och det blev sommarvarmt under de förmiddagstimmar som eleverna gick en samhällsrunda. Jag serverade lite välkommen fika vid Korpstugan, halvvägs på vandringen.

Anledningen till samhällsvandringen är ett litet projekt som min klass har ihop med kommunens samhällsplanerare, utifrån temat "Utveckla Grimsås".Eleverna besökte nio olika platser, där de utifrån barnperspektiv fick reflektera över hur man kunde göra mötesplatserna ännu bättre.
Det lilla projektet består av ytterligare några delar. Den 7 maj redovisar vi vårt arbetet för kommunens representanter. Tänker bjuda in lokal media också. Vi har gjort ett bra arbetet - och vi har gjort ett arbete "på riktigt". Något som kan leda till förändring.

På onsdag är det f.ö. dags för andra kvalomgången till Retorikmatchen. Skype-möte med juryn på UR. Uppgiften är att hålla ett tal om något som eleverna vill förändra. Valet föll på att hålla ett tal i projekt "Utveckla Grimsås" anda, ett tal, där eleverna argumenterar för ett tågstopp, för en station i Grimsås. Kust till kust-banan går förbi, men inga tåg har stannat sedan på 1970-talet. Det vill såväl kommunens samhällsstrateger som eleverna i åk 5 ändra på.
Håll tummarna för oss klockan 12.40 på onsdag. Då gäller det om vi ska bli ett av de tio lag ( av tjugo som gått vidare) som kommer vidare till slutaudition i Stockholm i höst.

Efter en uteförmiddag i skolan, så bar det direkt iväg till blåsippshagarna och barndomens stenar.
Solen flödade och termometern visade sommartemperaturer. Man blir så trött av våren, när kvällen kommer är det svårt att hålla uppe ögonen. Heldagar ute i friska luften "söker".

Igår, lördag, hade det blivit lite svalare, medan solen fortfarande sken från en klarblå himmel.
Tre timmar i bilen blev det förstås, under resan Halmstad tur och retur, men i övrigt var det även igår en sömniggörande utedag som gällde.
Stugan "öppnades" för säsongen, vilket i praktiken betyder att vattnet slås på. Vår gamla stuga är ju lite out of date, men den fungerar väldigt bra för våra behov.  Vi behöver inte ha någon vinterbonad bostad på Östra stranden.
Strandpromenad blev det förstås. Foten blir långsamt bättre, så den klarar ett par kilometers promenad åt gången, i långsam takt. Förhoppningsvis ska det bli lite bättre spänst i den efter hand, så att man kan få upp farten och gå långpromenad igen.

Denna dagen, söndagen, har varit en härlig vårdag. Återigen en dag med flödande sol, och med vårtemperaturer, 15- 17 grader.

Lite skolarbete var tvunget att utföras, och delar av det kunde utföras på altanen.

Frön av sensommarblommar och av sallad kom i jord, för uppdrivning i det lilla växthuset.

Insåg att taket behövde rengöras. Linoljesåpa fixar allt, och fick lätt bort den gröna beläggningen av alger.

Efter lunch var det läge för en cykeltur. På elcykel. Har, med ålderns rätt, och framförallt med den skadade fotens rätt, insett att elcykel är skitbra. Man kan ju lägga motorhjälpen på den nivå som man känner för. Trampa måste man ju göra hela tiden, och eftersom jag vill använda växlarna och få träna musklerna lite, så  är det bara i rejäla uppförsbackar som jag använder "gasen".

Det var lite kyligt i luften, så som det ska vara i april. En tröja behövdes, men "knäbyxor" funkade bra.

En rent meditativ cykeltur blev det, genom Nittorp, Gölingstorp och Ljungsarp. Passerade  gårdagens marknadsplats och det vackra Ljungsarp.  Många minnen dök upp, efter det att olika platser passerades. Människor och händelser passerade revy under resans gång.

Bestämde mig för att ta rundan runt Lagmanshagasjön.
Passerade mitt drömhus,

.... drömhuset med vackraste utsikten.
Tänker alltid, då jag passerar, att om jag ägde tio miljoner kronor, så skulle jag stanna till och erbjuda fem miljoner för huset. Nu såg jag inte till en människa kring huset.... och hade jag gjort det, så hade det fattats en del pengar, så det hade inte funkat med något köp.
Tråkigt nog!

Lagmanshagasjön är en av mina två favoritbadplatser.
Den  andra är Gusjön vid Öreryd.
Egentligen skulle jag vilja ha en liten stuga vid en insjö... och så har vi en sådan vid havet.... Men den stugan vill jag heller inte vara utan... och två fritidshus, det är ett för mycket.  Lösningen skulle förstås vara permanentboende i drömhuset....

Till Lagmanshagasjön har jag gjort mina bästa skolresor.
Cykelturer med tältövernattning, då när jag jobbade i Dalstorp, och lärarna var delaktiga i skolresorna.
Det känns som om det här med tältövernattning är ett passerad tidsålder, för den som närmar sig pensionsåldern.  Man kanske kunde låna en husvagn, och göra om den roliga resan i höst....

 
Tog långa runda över Lindås och och sedan mot Kättsjö.

Passerade en ägandes geocachinggömma, som sällan letas upp för att den ligger en bit från allfarvägarna.  Trampade förbi blåbärsställena,  vars bär fortfarande finns kvar i frysen, efter två år med helt vansinnigt  mycket blåa bär.

En stor del av den sista biten gick på asfaltsväg. Gillar lättrampad asfalt, men gillar grusvägarnas omgivningar betydligt bättre.

En härlig roadtrip i underbart vårväder.

En helt otrolig, extended, helg, där många favoritplatser besöktes. Finnekumla hagar, barndomshemmet, Östra stranden, Halmstad, Pio restaurang.... och så Lagmanshagasjön.

Blåsippor

- Brydde du dej om blåsipporna, när du var liten? undrade  C-E.
- Absolut, svarade jag. Redan som väldigt liten tös.

Redan före skolåldern fick jag, i mormors eller mammas sällskap, gå nerför branten från den yttersta  Backgården, ner mot det skrämmande "bottenlösa" kärret för att "leta" efter de första blåsipporna.
Det var verkligen fråga om att hitta dem, de allra första blyga blå, precis när de för första gången öppnat sina kronblad mot solen.

När jag blev lite äldre, så fick jag lov att gå ner till det närmaste blåsippsstället, på egen hand.
Strängt förmanad om att akta mig för de bottenlösa.Faktum är att jag även som vuxen har respekt för denna plats. Jag är helt övertygad om att det inte är lämpligt att gå ner sig där

Jag gick ner för den branta backen för att leta blåsippor, så fort snön hade försvunnit. Mina minnen visar bilder på hur den rultiga lilla tösen gick försiktigt vid kanten av ett fruset kärr, och letade efter blåsippsblad. Där pillade hon upp den frusna bladen och kunde ibland få syn på en luden, gråblå knopp, fortfarande i vintersömn,men redo att slå upp de blå, då vårsolen kom att lysa starkare.

Det var lycka! Snart skulle de finns mängder av de vackra blå blommorna.

Jag kommer ihåg att jag utvidgade mitt sökande efter sipporna, upp mot  de gamla vallarna, i de trygga torrmarkerna.  Det fanns blåsippor i ett stort område, där nedanför branten, bara hundra meter från vårt hus.

Numera tror jag ingen letar blåsippor vid det bottenlösa kärret. Den rultiga tösen har ju blivit en gammal tant!
Det var några år sedan jag var där senast. Visst fanns det blåsippor kvar, men inte i den utsträckning som det var när jag var barn. Blåsippor behöver ljus för att trivas, När jag var där senast, så var där ganska så igenvuxet. Vid gårdagens besök i barndomens trakter, så hade jag helt enkelt en för skraltig fot, för att ge mig ner i de oländiga terrängen.

Finnekumla hagar, de finns mindre än en kilometer från barndomhemmet. Dit gick jag aldrig på egen hand som barn, jag hade ju mina blåsippsställen på närmre håll.
På söndagar, i blåsippstid, så blev det promenad - med mamma, ibland bror, och med mormor, så länge hon orkade. Då gick vi till hagarna och förundrade över hur de små sipporna tycktes kunna färga marken i en jämnt blå ton.

Visst plockade vi en liten bukett. Blåsippor har en speciell doft, en lätt sötaktig doft som jag kan förnimma, bara genom att titta på bilder av de blå blommorna.
Nu är det ingen hit att plocka med sig blåsippor hem. De tappar sina kronblad snabbt. Ibland när vi kom hem, så var de flesta kronblad borta.  Då var det mycket bättre att ta blommor från blåsippstället vid kärret. De höll sig tills den lilla tösen, med möda, krånglat sig upp för backen, och satt de kortstjälkade blommorna i en äggkopp.

Som vuxen, så har jag försökt att återvända till min barndoms blåsippshagar varje år. Det har funnits år, då jag missat. Blåsippstiden går över på bara någon vecka.

När min mamma inte längre kunde gå, så tog jag med henne i bilen, ner till hagarna. När svärmor Ingrid blev dålig, men gärna ville ut, så var det en perfekt resa att ta med henne på, en biltur och en promenad i blåsippshagarna. 

Igår var det ett perfekt läge att åka till Finnekumla hagar. Fredag eftermiddagen har jag ledig... och C-E har ju lämnat jobbet för flera år sedan.
Det borde var alldeles blått, efter den plötsliga värmen.

Det var det! Speciellt där det var någorlunda gallrat bland hassel och aspsly.
Det går inte att beskriva känslan att vandra genom de blåtäckta markerna. Man måste uppleva den!



Finnekumla hagar täcker en stor areal. Grusvägen, som går genom hagarna bjuder på mer eller mindre heltäcke ( tycks det) av blåsippor under mer än 500 meter. Dessutom finns det blåsippor på sina ställen i hela Finnekumla by. 

Ett utflyktsmål, som alla som kan, borde uppsöka snarast möjligt! Jag undrar om det finns någon plats, som bjuder på samma möjlighet till blåsippsfrosseri?

Vitsipporna var också på gång. Utmed vägen till Rångedala - och utmed vägen till dagens resmål- Halmstad, så var markerna på sina ställen helt vittäckta, Vitsippor är också fantastiskt vackra, och mer tillgängliga för oss alla. De trivs nästan var som helst. 

Mitt barndoms vitsippsställe, det var i backen ner mot blåsippsstället, Där gick jag också som litet barn och rotade långt ner i vitsippsplantan, för att försöka hitta den allra första, blankgröna lilla knoppen.  Oftast var den  i ett så embryoellt stadium då jag plockade av den, att den aldrig slog ut i sin äggkopp.

Naturligvis så besökte vi barndomshemmet och träffade bror och svägerska, just hemkomna från veckans arbete. Det blev en trevlig, helt ljuvlig stund, med go fika, härlig sol, sommartemperatur  och milsvid utsikt från deras altan.
Tranorna tycktes vara deras senaste husdjur. De brydde sig inte alls om att vi gick bara femtiotalet meter från dem, där de gick och betade korn från hösten.

Mina favoritblommor står i full blom. Jag har fått förmånen att glädjas åt dem ännu en vår. Det är jag tacksam över. Speciellt då jag tänker på min vän Inga, som skrev och pratade om sitt blåsippställe, varje  vår. I år finns hon inte på plats för att njuta av sina blåsippor.

Min förhoppning är att alla tar sig tid och upptäcka och njuta av allt det vackra som vårens, sommaren och höstens natur bjuder på. Min övertygelse är att det skapar livskvalitét för alla.

GDPR

Det finns saker som är dumma, saker som är helknäppa och saker som är helt sjukt vansinniga.
GDPR hör till det sistnämnda.

Den 25 maj går den i gång, EU-förordningen som gör mig heltokig.

Det handlar om hur företag och organisationer behandlar personuppgifter. Visst ska vi ha ett skydd, men det har vi haft i den personuppgiftslag som gäller till den nya förordningen träder i kraft. PUL.

Personuppgiftslagen har inneburit att vi i skolans värld kunnat hämta tillstånd från föräldrarna för att kunna använda bilder, videos och ljudklipp i olika medier. Föräldrarna har lämnat ok på att använda bilder med namn eller utan namn.  Några föräldrar har skrivit under att de inte vill att deras barn förekommer i några medier.
Suveränt bra och enkelt att förhålla sig till.

När den Gigantiskt Dåraktiga Påhitts Regeln träder i kraft, så gäller inte dessa avtal längre. Man måste få nya samtycken och man måste också ha avtal med den part som hanterar ens sociala medier. Instagram och Facebook går inte med på att skriva avtal. Hur det är med google och you tube vet man inte än, men det spelar ingen roll, för alla de personer som finns med på de bilder som finns på de bloggar  som man har måste skriva på nya avtal, för att man ska kunna använda dessa bilder/filmer.

Det är klart att man inte har tid att sitta där med bilder och videos och kolla vilka som ska skriva på nya papper. Man lägger ner alltihop! Så fruktansvärt tråkigt! Jag vet ju att våra bloggar/instagramkonton är väldigt uppskattade av såväl föräldrar, elever som mor och farföräldrar.
Det är ju ett alldeles utmärkt sätt att ta del av elevernas skolvardag.... och de lite festligare tillfällena i skolan.
Det är många besökare på de sidor där det finns sång och musik från exempelvis lucia eller skolavslutningar.
Och nu får inte detta vara kvar! Så förbannat dumt!

Varför denna dumhet då?
Det handlar väl om den personliga integriteten.

Ett klipp från en sida som heter Voister:

"Varför införs GDPR?

Syftet med förordningen är att skydda persondata för EU-medborgare. GDPR innebär även utökade rättigheter för alla EU-medborgare såsom rätten till tydlig information, att ändra felaktiga uppgifter, att få sin data flyttad eller rätten att bli ”glömd”, att få sin data borttagen och rätten att avsluta sitt avtal med en organisation." 

Vem behöver skyddas på detta sätt? Begriper inte varför ens personuppgifter, som de bilder man redan okejat eller ens personnummer, ska gömmas. Tvärtom tror jag att det där med alltför stort personskydd är rent farligt! De som har mest skäl att bli gömda i systemet, är många gånger de som man behöver ha koll på. Vi andra har ju inget att dölja.

Det är med stor ledsenhet som denna tant, mot sin vilja, mot sin övertygelse måste stänga ner de välbesökta, enligt PUL ,väl skötta skolbloggarna som hon ligger bakom.

Hur funkar det om jag tar en bild från skolan och lägger på min privata blogg? Det fanns det inget svar på, vid gårdagens infomöte.

Mentalt börjar jag lämna skolan, det märker jag. Jag tar bara till mig det som jag är intresserad av numera. Detta med den sjuka förordningen, det måste jag ju ta tag i. Samtidigt tänker jag att det allt finns fördelar att man är på väg in i den tredje åldern. Den åldern då man fortfarande kan hitta på roliga saker att göra, men kan strunta i arbetslivets förordningar, vilka tenderar att både fler och dummare.

Lite uppmuntrande blombilder behövdes till detta inlägg!

Handikappad

Det kan nog vara lite nyttigt att vara lite kroppsligt handikappad. En kortare tid. Bara för att känna på och förstå.
När livet rullar på och är bra, så tar man det alldeles självklart att det så ska vara. Men det är inte ett dugg självklart.
Visst finns det massor av människor, som av olika anledningar har svårt att röra på sig. Det kan vara ett medfött handikapp, det kan vara en förvärvad skada eller ett kroppsligt tillstånd.

För mig  det varit en "sport" att komma upp i de där tiotusen stegen och gärna lite mer, varje dag. Att få till minst en halvtimmes rörelse varje dag.

Heltokigt, absolut. För visst har jag blivit en slav under aktivitetsarmbandet.... och det är egentligen något som jag tycker är lite sjukt.... även om det är en "bra" sjuka. Men lite för mycket av att uppfylla de mål, som är satta via "motionsklockan", det har det allt varit.

Men, samtidigt, jag saknar den dagliga promenaden.... eller träningen.... väldigt mycket.

Å andra sidan, så inser jag nyttigheten av att ta det lite lugnt och att inse att när det inte funkar med rörelse, på samma sätt som tidigare, ja, då får man acceptera det.

 
Jag fick en riktigt rejäl stukning, när jag halkade på den slippriga gräsmattan i söndags. En stukning, där hela foten kuggade ur i framåtläge. Vilket är både bra och dåligt, det som är bra är att foten inte är så instabil som den blir efter en vrickning åt sidan, det som är dåligt, (tror jag) är att den lite mer ovanliga stukningen tar längre tid att läka.

Att jobba har funkar bra. I början av veckan var jag som den gamla typen av lärarinna, den som sitter vid katedern och låter eleverna komma fram för att få hjälp.  Nu har jag slängt ut katedern för flera år sedan, så eleverna fick stå i kö vid min stol ....

En god kollega såg hur besvärligt jag hade för att ta mig framåt, så i onsdags hade hon trollat fram ett par kryckor åt mig. Det kändes bra att ha ett par extra ben att stötta sig på!

Foten blir absolut långsamt bättre. C-E lindar den varje morgon, men på kvällen så har den svullnat så pass mycket att lindan  gör lite ont. Den blå färgen är nästan borta, men det är fortfarande ömt och väldigt stelt på sina ställen. 
Igår åkte vi till ett ställe utanför Limmared för att kolla hur långt blåsipporna kommit. (Inte jättelångt)
Att gå omkring på ojämnt underlag, det gjorde att foten började värka igen.

Jag får nog räkna med att läkningen tar ett bra tag. Hoppas på att det kan vara läge med längre promenader när det blir maj månad..... men tar det längre tid att läka, så får jag acceptera det.

Jag ska bara vara glad att inga ben är brutna, att inga ledband är av. Har inte kollat med röntgen förstås, men pratat med kunnig personal på vårdcentralen (min nya; Tranehälsan) och där försäkrade man,  att jag inte skulle kunna stödja på en "bruten" fot eller en fot där ledbanden är av.

Ett värre handikapp, ett som jag har lite svårare att acceptera egentligen, är det sociala handikappet.
Igår var de flesta i byn samlade i samband med ett event på Värdshuset i Limmared. Jag anmälde oss, jag vill ju att vi ska vara del av by-gemenskapen, men blev väldigt nöjd då C-E sa att han lika gärna /hellre stannade hemma, och så avbokade jag våra platser.
Inte första gången detta händer.
Jag har så svårt för stora folksamlingar, då det förväntas var tjo och tjim, glada miner och prat om ingenting. Ofta sittande i grupper, där jag känner att det är så svårt att komma in.

Det har ju inte alltid varit så, och är inte heller. Förr i tiden ordnade jag massor av olika gemensamma träffar. Så sent som i höstas tog jag tag i ett födelsedagsfirande som skulle ha gjorts långt tidigare....

Så det är inte riktigt enkelt, mitt  "sociala handikapp".

Jag är ganska social, men bara i mindre grupper, och i grupper där jag känner mig helt bekräftad.

Önskar ofta att jag hade några riktigt goda vänner. Kvinnor som jag kunde prata om allt med, "flickor" som jag kunde åka på en  resa med. Alla har nog inte den sociala förmågan att knyta sig till en grupp, på det sättet. Men jag är avundsjuk på dem som berättar om resor och event med "flickorna".

Det sociala handikappet kunde  vara betydligt värre. Bara lite tråkigt att det tycks bli värre med åren. Foten blir ju bättre för varje dag.....

Ett tredje "handikapp"... eller tja, det är väl mindre allvarligt... är att jag inte "kan" ta del av de virala solidaritetshandlingarna, de som återkommer så snart något "hänt". Det ska vara soldaritetsflaggor, det ska skickas skrivna meddelande via nätet, det ska vara en viss klädsel. Exempelvis.

I går var det knytblus som gällde. Jag äger ingen sådan, vill absolut inte ha. Hu, så fult och inte mig! Jag har ingen relation till svenska akademien, mer än att jag tycker att det är en institution som tillsammans med bl.a kungahuset, skulle läggas ner. Vad Sara Darius har gjort eller inte gjort det har jag ingen aning om. Jag tror att Engdahl är en skitstövel, därför att hans f.d. fru skrivit en hel romanom det.... men det är bara som jag tror. Inte kan jag ta ställning för/emot jag inte är insatt i.

Mellanöstern är en krutdurk och har varit så, så länge jag minns. Nu har det blivit en plats för stormaktskonflikt, igen. För vilken gång i ordningen. Det finns minst två olika nationaliteter av människor som är, och länge har varit, speciellt utsatta, för en massa makttokiga människors sätt att få utlopp för power och aggression. Folket i Syrien. Folket i Gaza. Var någonstans finns solidariteten med dessa människor? Och då menar jag inte virala solidarietet, utan mänsklig! Den saknar jag.

Nog  lider hela den tokiga världen av handikapp, i form av mer eller mindre grandiosa makthavare på olika platser.... där man borde ha folk med förnuft i stället. Förhoppningsvis finns det en stab med klokare människor bakom den,  som bara ser sig själv och att det man själv gör är det rätta.

Handikapp av olika slag kan nog finnas hos många av oss. Jag tror och hoppas att jag snart ska kunna vara mer ohandikappad rörelsemässigt. Jag ser fram emot en dag med 10000 steg. Minst!

Tacksam

Jo, jag känner mig ganska så tacksam, där jag sitter framför datorn, efter en otroligt fin vårdag.

Visst kunde jag gå LÅNG-promenad, på byväg och skogsvägar, en runda på över åtta kilometer, utan att ryggen krånglade det minsta.
Jag hade sagt till C-E att ha koll på telefonen, det kunde ju hända att jag ramlade på någon isfläck.

Över de isiga partierna gick jag mycket försiktigt, kände efter för varje steg och satte i stavarna stenhårt.
Sakta och säkert tog jag mig över riskabla partier, betydligt snabbare gick det på snö och isfria vägar. Vilket det mestadels var.
Hemma hjälpte jag till med att dra ris från svärsonens björk-avverkning, den som snabbt och säkert, skedde på självaste påskafton.
Tog bilen ( funderade på cykel) men bilen behövde tankas, till skolan och plockade fram material till morgondagen.

Tyckte att jag kunde tvätta bilen, när den ändå var ute.
Vatten och såpa i spannen, med raska steg ut mot bilen......

Det var då det hände.....det som jag så noga säkerställde inte skulle hända under den långa promenaden....

Fötterna bara gled iväg, i de dåligt sulade tofflorna, på den geggiga gräsmattan, där bara ytan hunnit bli fri från det frusna.

Spannen flög iväg åt ett håll och jag åt det andra. Kände att det hände något med foten.... något som gled isär därinne. 

Sannolikt gled det lika snabbt tillbaka, under det att ledbanden sträcktes ut och började blöda.

Det gjorde skitont! Men jag kunde stödja på foten! C-E lindade den stukade/vrickade/ ledbandsuttänja foten och det gjorde fortfarande riktigt ont. Några timmar och två värktabletter senare är jag YTTERLIGT TACKSAM för att det som inte skulle hända, men ändå hände, slutade så bra. Det blir inga 10000 steg på ett tag (  men jag har ju lyckats göra 15000 + idag), det blir ingen spinmix i morgon. Men annars blir det bara att ta det lite långsammare framåt, och kanske sitta ner i klassrummet en del. 

Så snabbt det händer, när det händer.... och som sagt, jag är så tacksam för att det inte blev något brott på foten/benet. Även TACKSAM för ett par härliga lata timmar i solstolen, en härlig vårkänsla på altanen, med både fjärilar och ( tror jag) solitärbin som jobbade hårt i de snabbt blomstrande krokusarna och långt utslagna snödropparna.

Våren

Egentligen hade jag tänkt skriva ett helt annat inlägg... men det känner jag inte för idag. Denna fina vårdag, så måste man bara vara positiv!
Våren har äntligen kommit. Idag har den första tussilagon  visat sina lite avvaktande kronblad. Ungefär som om den undrar: Är det ok att titta fram nu? Jag håller på att förgås av längtan efter vår och ljummet väder. Gärna också lite sol.
Precis som vi alla gått och längtat efter, under flera veckor!

Kom plötsligt på att det är skola och jobb på måndag igen. En ledig vecka går snabbt. Speciellt när man fyller den med roliga saker.
En stor del av förmiddagen gick åt till att planera kommande verksamhet, och sedan var det dags för en vårpromenad. Några snösparvar stötte jag på, nästan framme vid vårt hus. Fina fåglar, som ofta fanns vid mitt barndoms fågelbord, men som jag sällan sett här i Stockremma.
Kompaktkameran fick visa vad den går för, och jag blev imponerad. Den tar väldigt täta bilder, man kan ta fram ganska skarpa detaljer från stor bild.

I originalbilderna fick jag verkligen leta efter den lilla fågeln.

Såg även de första sädesärlorna på promenaden. Om några dagar är det läge att gå till Karlas hage och kolla efter de efterlängtade blåsipporna.  Härligt, härligt med vår!

Har annars bestämt mig för en vilodag idag. Den nyuppladdade aktivitetsklockan får vila. De tiotusen stegen är inte tänkta att ta idag.
Det har blivit mycket gående de senaste dagarna . Dryga milen varje dag. Det har känts i ryggen.  Jag känner att den mår bra av en mera normal dag, med en halvtimmes promenad och mycket vila i övrigt. Det har gjort nytta direkt. I morgon kommer aktivitetsarmbandet på igen, det får bli långpromenad. Femton grader plus är utlovade. Blir absolut tillfälle att plocka fram en fleecetröja! Och läge att testa skogsvägarna!

Veckan gick snabbt, med besök hos denna lite förkylda söta, goa tjej och hennes föräldrar.

Trots att det bara är ett par veckor sedan som vi sågs senast, så har Ava vuxit och utvecklats en hel
del under den tiden. Hon har blivit en tjej som är dryga halvåret gammal, och som numera äter riktig mat och som sitter stadigt och bläddrar i böcker på egen hand. Helt underbart att se utvecklingen hos de små !

En av favoritplatserna i Malmö besöktes. Möllevångstorget. Helt otroligt fina blommor,frukt och grönsaker, till nästan inget pris alls.  Fyra fulla kassar med diverse gott och nyttigt... drygt 150 kr!

Lite affärsbesök kunde jag bara inte låta bli, där i storstan. En klänning från Gudrun S. fick komma med hem till Stockremma.  Nä, jag kan inte riktigt låta bli att handla kläder, fast jag inte behöver dem egentligen....Men jag tycker det är KUL med roliga kläder!
Uteserveringarna var öppna. Vi besökte flera stycken, bara för att vi kunde. Ett glas öl på en, en pizza på en annan.. lite cider på en tredje.....
Besök på stadsteatern stod också på programmet. "Vinnaren tar allt" hette föreställningen. Det var en revy/kabaretinspirerad pjäs, som handlade om att demokrati är ett styrelseskick som vi måste värna om och ta ansvar för. Nina Persson och Kristin Ampero samt en rad andra artister, både svenska och engelskspråkiga, fanns med i föreställningen. Samt en bra orkester. Ja, det var en sevärd teater!

 
Från Malmö åkte vi direkt till Ulås, där vi skulle vara barnvakt åt denne ständigt glade charmör, under det att föräldrarna var ute på lite egna äventyr.
Tänk att en unge kan bli så superrolig som denne 14-månaderskillen. Och vilken utveckling som bara händer där omkring året! Såväl med kroppskontroll, förståelse som språk!

En kul vecka, som gick fort, blev det! En vecka, när våren kom! 

Och jag som tänkt skriva ett lite negativt inlägg. 

Det har jag ju ingen anledning till!

Absolut tvärtom!