Handikappad

Det kan nog vara lite nyttigt att vara lite kroppsligt handikappad. En kortare tid. Bara för att känna på och förstå.
När livet rullar på och är bra, så tar man det alldeles självklart att det så ska vara. Men det är inte ett dugg självklart.
Visst finns det massor av människor, som av olika anledningar har svårt att röra på sig. Det kan vara ett medfött handikapp, det kan vara en förvärvad skada eller ett kroppsligt tillstånd.

För mig  det varit en "sport" att komma upp i de där tiotusen stegen och gärna lite mer, varje dag. Att få till minst en halvtimmes rörelse varje dag.

Heltokigt, absolut. För visst har jag blivit en slav under aktivitetsarmbandet.... och det är egentligen något som jag tycker är lite sjukt.... även om det är en "bra" sjuka. Men lite för mycket av att uppfylla de mål, som är satta via "motionsklockan", det har det allt varit.

Men, samtidigt, jag saknar den dagliga promenaden.... eller träningen.... väldigt mycket.

Å andra sidan, så inser jag nyttigheten av att ta det lite lugnt och att inse att när det inte funkar med rörelse, på samma sätt som tidigare, ja, då får man acceptera det.

 
Jag fick en riktigt rejäl stukning, när jag halkade på den slippriga gräsmattan i söndags. En stukning, där hela foten kuggade ur i framåtläge. Vilket är både bra och dåligt, det som är bra är att foten inte är så instabil som den blir efter en vrickning åt sidan, det som är dåligt, (tror jag) är att den lite mer ovanliga stukningen tar längre tid att läka.

Att jobba har funkar bra. I början av veckan var jag som den gamla typen av lärarinna, den som sitter vid katedern och låter eleverna komma fram för att få hjälp.  Nu har jag slängt ut katedern för flera år sedan, så eleverna fick stå i kö vid min stol ....

En god kollega såg hur besvärligt jag hade för att ta mig framåt, så i onsdags hade hon trollat fram ett par kryckor åt mig. Det kändes bra att ha ett par extra ben att stötta sig på!

Foten blir absolut långsamt bättre. C-E lindar den varje morgon, men på kvällen så har den svullnat så pass mycket att lindan  gör lite ont. Den blå färgen är nästan borta, men det är fortfarande ömt och väldigt stelt på sina ställen. 
Igår åkte vi till ett ställe utanför Limmared för att kolla hur långt blåsipporna kommit. (Inte jättelångt)
Att gå omkring på ojämnt underlag, det gjorde att foten började värka igen.

Jag får nog räkna med att läkningen tar ett bra tag. Hoppas på att det kan vara läge med längre promenader när det blir maj månad..... men tar det längre tid att läka, så får jag acceptera det.

Jag ska bara vara glad att inga ben är brutna, att inga ledband är av. Har inte kollat med röntgen förstås, men pratat med kunnig personal på vårdcentralen (min nya; Tranehälsan) och där försäkrade man,  att jag inte skulle kunna stödja på en "bruten" fot eller en fot där ledbanden är av.

Ett värre handikapp, ett som jag har lite svårare att acceptera egentligen, är det sociala handikappet.
Igår var de flesta i byn samlade i samband med ett event på Värdshuset i Limmared. Jag anmälde oss, jag vill ju att vi ska vara del av by-gemenskapen, men blev väldigt nöjd då C-E sa att han lika gärna /hellre stannade hemma, och så avbokade jag våra platser.
Inte första gången detta händer.
Jag har så svårt för stora folksamlingar, då det förväntas var tjo och tjim, glada miner och prat om ingenting. Ofta sittande i grupper, där jag känner att det är så svårt att komma in.

Det har ju inte alltid varit så, och är inte heller. Förr i tiden ordnade jag massor av olika gemensamma träffar. Så sent som i höstas tog jag tag i ett födelsedagsfirande som skulle ha gjorts långt tidigare....

Så det är inte riktigt enkelt, mitt  "sociala handikapp".

Jag är ganska social, men bara i mindre grupper, och i grupper där jag känner mig helt bekräftad.

Önskar ofta att jag hade några riktigt goda vänner. Kvinnor som jag kunde prata om allt med, "flickor" som jag kunde åka på en  resa med. Alla har nog inte den sociala förmågan att knyta sig till en grupp, på det sättet. Men jag är avundsjuk på dem som berättar om resor och event med "flickorna".

Det sociala handikappet kunde  vara betydligt värre. Bara lite tråkigt att det tycks bli värre med åren. Foten blir ju bättre för varje dag.....

Ett tredje "handikapp"... eller tja, det är väl mindre allvarligt... är att jag inte "kan" ta del av de virala solidaritetshandlingarna, de som återkommer så snart något "hänt". Det ska vara soldaritetsflaggor, det ska skickas skrivna meddelande via nätet, det ska vara en viss klädsel. Exempelvis.

I går var det knytblus som gällde. Jag äger ingen sådan, vill absolut inte ha. Hu, så fult och inte mig! Jag har ingen relation till svenska akademien, mer än att jag tycker att det är en institution som tillsammans med bl.a kungahuset, skulle läggas ner. Vad Sara Darius har gjort eller inte gjort det har jag ingen aning om. Jag tror att Engdahl är en skitstövel, därför att hans f.d. fru skrivit en hel romanom det.... men det är bara som jag tror. Inte kan jag ta ställning för/emot jag inte är insatt i.

Mellanöstern är en krutdurk och har varit så, så länge jag minns. Nu har det blivit en plats för stormaktskonflikt, igen. För vilken gång i ordningen. Det finns minst två olika nationaliteter av människor som är, och länge har varit, speciellt utsatta, för en massa makttokiga människors sätt att få utlopp för power och aggression. Folket i Syrien. Folket i Gaza. Var någonstans finns solidariteten med dessa människor? Och då menar jag inte virala solidarietet, utan mänsklig! Den saknar jag.

Nog  lider hela den tokiga världen av handikapp, i form av mer eller mindre grandiosa makthavare på olika platser.... där man borde ha folk med förnuft i stället. Förhoppningsvis finns det en stab med klokare människor bakom den,  som bara ser sig själv och att det man själv gör är det rätta.

Handikapp av olika slag kan nog finnas hos många av oss. Jag tror och hoppas att jag snart ska kunna vara mer ohandikappad rörelsemässigt. Jag ser fram emot en dag med 10000 steg. Minst!