Kosläpp

Korna släpptes ut en vacker dag i maj, när jag var barn/ungdom.
Jag verkligen avskydde den dagen.
När korna kom ut, efter en vinter uppbundna i ladugården, så var de helt sjövilda.
De  lyfte upp sina fuktiga nosar i vädret, kände vårluft och vårdofter fylla de vidgade näsborrarna,  ruskade på huvudet och gav sig ut med vådliga frihetshopp, sparkande både med bakben och framben och med de hotfulla hornen i helt okontrollerande lägen. .

Jag var utkommenderad att mota korna som skulle släppas ut på årets första bete. Jag skulle se till att korna tog vägen ner till hagen/vallen, där de skulle få ha sin premiäsrutevistelse.Jag var livrädd. där jag stod med en stor björkkvist i handen, och försökte se hotfull ut.
Det hände ofta att någon våryster ko-madam  inte brydde sig om den livrädda, björkrisbeväpnade tjockisen, utan helt sonika tog in på den breda vägen, bort från hagen.
Varvid pappa fick ett av sina ständiga ilskeutbrott, hans odugliga dotter klarade inte ens av att mota in ett kreatur på rätt väg.
Ystra kreatur, en argsint svärande bonde och hans gråtande dotter ... och hans fru som antigen grät eller försökte blidka... eller tala om för tjocka dottern att detta kunde väl inte vara så svårt...

Nä, det där med kosläpp är en ångestfylld upplevelse för mig.

Idag fick jag en bild på Konrad, då han var på kosläpp, Även hans syssling Elvira, hade bevistat ett sådant, fast på en annan plats.

Idag är kosläpp  en upplevelse. Något som drar  till sig barnfamiljer. Något som samlar många.
Kosläppet i Backgården, för så där ett halvt sekel sedan, hade nog också varit en upplevelse att titta på. Men knappast barnvänligt, med tanke på  svordomar, ilska och ledsenhet.

Idag behövs nog inga ko-motare. Djuren har direktutgång i hagen. Och skulle någon behöva ge sig i närheten av de ystra korna, så är det  inga dödsförskräckta jäntungar. Tiderna har förändrats. Klart till det bättre.

På sextiotalet var det inga koutsläpp på första maj. Man väntade några veckor ytterligare, tills dess gräset var tillräckligt långt kommit för att ge bra bete.
När utesäsongen för kor börjat, ja, då var det ute som gällde. De skulle in och mjölkas... och jag fick mota även då. Men det var inte lika skräckinjagande, för de mjölkstinna djuren ville in och bli av med sin tunga juver-börda.
Efter några dagar så behövdes inte min hjälp, för även om kor anses dumma, så visste de vilken väg som var den rätta, både in och ut ur ladugården.

När korna skulle flyttas från ett bete till ett annat, då fick återigen den välgödda bondtösen träda i tjänst.
Det var inget jag såg fram emot, det där med att flytta korna, men det var inte samma "traumatiska" upplevelse som kosläppet var.

Från betesmarkerna kring gården och till sensommar-betena på maderna, så var det en koförflyttning på dryga kilometern. Det gick till så att ledarkon + någon annan bestämd ko tjudrades i traktorns lilla lastbrygga. Därefter gick några lösa kor eller också ledde mamma ett par. Jag fick leda de två snällaste i var sin grimma. Oftast tog det två vändor att få de 12-15 korna fram och tillbaka till maderna.
Pappa körde traktorn, och vad jag kommer ihåg, så gick det för det oftast ganska så lugnt till.
Korna hade ju varit ute i närmare två månader, då det var dags att ta dem till sensommarbetet, till återväxten efter höskörden.

Idag gick jag en sträcka längs koflyttar-vägen. Vi hade ett ärende till bror och svägerska i barndomshemmet, en plats som ser helt annorlunda ut än då jag bodde där, men som ändå finns kvar.
Jag är ytterst tacksam att kunna åka tillbaka till min barndomsby i de vackraste av blomstertider.

Blåsippor och vitsippor delade på utrymmet i hagarna. är vi var här för tio dagar sedan var markerna helt blåskimrande av blåsippor. Jag tycker att det var ännu vackrare idag.

Om en månad så kommer det att vara gult av smörbollar blandat med rödlilafärgade skogsnävor, på samma plats. Finnekumla hagar är paradisiska under vår och försommar.

Bilderna i första delen av inlägget är fotade i Hofsnäs, under en förmiddagspromenad i ytterligare en paradisisk trakt. Vi hade tänkt oss lunch där, men det var vi inte ensamma om. Med fullt hus på Hofsnäs, så åt vi en minst lika god första-maj-lunch på restaurangen vid Torpa stenhus.

Första maj blev en resa bland vårblommor och framlockande minnesbilder från barn/ungdom.
Korna är släppta på bete. Kor på sommarbete är vackra bilder. Kosläpp - nej, det hoppar jag gärna över.