Stängt

Stängt för i år.
Alltid med ett stänk av vemod.
Den långa, kalla, mörka vintern har ställt  sig för dörren till Halmstadshuset.
Visst kunde det vara bekvämt att ha ett modernt hus, ett sådant som har vatten och värme året om.... men... när jag gick runt i det övergivna sommarstugeområdet i går, så insåg jag: Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo i vintervemodet i stugområdet året om.
Eller ens övernatta. Tror jag.... men det kanske skulle vara annorlunda om man hade möjligheten.

Det gick ordentliga vågor på Kattegatt i går.
Inte ett enda av sommarens alla sandbyggen fanns kvar på stranden. Förstås.
Det har blåst många vindar sedan den härliga sommartiden.
Så fort man glömmer egentligen, jag som tyckte att sommarens torka var så otäck.  Nu  är den ett minne blott, ett bleknat minne.
Gräset vid stugan har återhämtat sig någorlunda, men visst, en stor gul fläck påminner om när hela gräsmattan var förtorkad.

Knud hade farit fram rejält över stranden. Det fanns några öppna rännor in till sommarstugorna, belägna närmast havet. Några stormar till, och stranden når ända fram till stugorna. Inget strandläge att stå efter, när dynerna är helt borta.

Den sedvanliga promenaden, från en stor strandnedgång till en annan, blev årets avskedspromenad utmed den välbekanta stranden. Man hann tänka tillbaka på många tillfällen, då vi gått längs stranden under årets härliga sommarkvällar.  Hoppas att vi får uppleva en lika härlig sommar snart igen. Fast med lite regn nattetid.... Önska kan man ju alltid.

Vid det stängda sommarhuset stod växterna, planterade i maj, i knopp och i blom igen.

För egen del så åkte jag/vi hem och planterade ut lite senhöstväxter här hemma. För nu är det sommarstängt. Hösten är också en fin tid.