Våga

Att våga, det är en av mina stora akilleshälar.
Jag önskar så att jag vågat mer i mitt liv.
Vågat göra saker, vågat förändra saker, vågat säga ifrån, vågat fråga, vågat säga nej!

Livet hade sannolikt sett lite annorlunda ut, om jag VÅGAT.
Nu gjorde jag inte det.
Livet är ok ändå.
Man vet ju inte hur det blivit, om jag vågat. Det var nog därför som jag inte vågade.

Idag vågade jag!
Med lite pirr i magen.

I favoritkillens grannträdgård finns det ett antal äppelträd. Träd som dignat av vackra frukter under flera månader. Frukter som ingen tagit hand om. Det har blivit fallfrukt av de fina äpplena. Fallfrukt som ingen tagit hand om.
De senast mogna äpplena har funnits på träd, belägna nära vägen. Då jag passerat under de senaste två tisdagarna så har jag pallat mig ett rött äpple eller två. De har varit gudomligt goda. Men det ahr ändå känts lite onödigt vågat att våga palla.

Idag gick jag helt sonika och knackade på äppelägarnas dörr. Med ett visst pirr i magen. En tjej i övre tonåren öppnade efter en stund. Jag frågade om jag kunde plocka lite äpplen från de äppelrika trädgrenarna, Det var helt ok, lovade hon.
Det kändes väldigt bra att plocka äpplen med lov, istället för att palla.
Det kändes väldigt bra att jag vågade fråga!
Funderade lite på varför ingen granne vågat fråga. Kanske finns det många som är lika ovågade som jag.

Den här sköne killen vågar mycket.
Lite för mycket ibland, enligt oss gamle.
Hoppas att han blir mer vågande än hans ovågande mormor.

I dag vågade han åka lövskottkärra med morfar.
Det hade jag också vågat, bara jag vågat fråga!