Idag var det begravning. För vännen Karla.
Begravningar tröttar. Begravningar ger tankar. Begravningar ger gemenskap.
Ja, det är en motstridig företeelse, det där med begravning.
Stillar orgelmusik i kyrkan. Vackert!
Kistan. Blommorna. Känner fortfarande tårarna samlas i ögonen då jag tänker på känslan, då man stiger in i kyrkan och ser den blomsterprydda kistan..
Många människor på plats, alla speciellt inbjudna.
Men.... varför är den personen inbjuden, men inte den personen?
Blir lite konstigt i denna tid, då man inte får vara mer än 50 personer.
Snabbt räknat, så fanns det ca 40 inbjudna gäster. Det hade kommit plats med tio till . Ungefär så många som stod vid graven och väntade på att få lägga en blomma på kistan.
Kändes så konstigt att inte de var inbjudna.
Men jag är inte den som kan döma, absolut inte. Det är inte det jag menar. det känns bara så konstigt att välja, och välja bort.
Fast....så gjorde jag och min bror, för nästan exakt nitton år sedan, då mina mamma begravdes. Vi valde ut och bjöd in, och vi bjöd bara dem som brytt sig om vår mamma under den tid hon levde i sin demens.
Det fanns säkert många tankar då också - varför blev jag/vi bortvalda?
Ibland blir det tokigt....och man tänker inte rationellt när man mist någon nära, när man mist sin mor.
Karlas begravning innehöll mycket musik. Både instrumentalmusik som spelades på plats och låtar från CD. Prästens tal var väl så där personligt... nej, jag ska inte klaga, han gjorde det bra.
Hästtjejernas hästskoformade blomsterkrans, var otroligt vacker.
Den stora bukett som vi bybor samlat in till ( och skickat "överskottet" till Cancerfonden) var väl inte så snygg. Blev lite för stor och prålig.....
Ja, begravningar ger många tankar, Tankar på Karla. Tankar på att jag ju faktiskt kunde hälsat på henne oftare än vad jag gjorde under hennes sista tid. Hon sa ju alltid att hon tyckte om att sitta och prata med mej. Ord som jag bär med mig....
Man tänker... vem står här näst på tur ..... de allra flesta som var inbjudna på begravningen, det var pensionärer - eller nästan pensionärer. Samt lite yngre hästfolk. Det är allt så att man känner liemannen närvaro där ute i periferin, vid sådana här tillfällen.
Begravningen var sorglig, men vacker.
När Karlas kista sänkts ner i jorden, bredvid Bengts kista, som redan funnits där i mer än 20 år, så övergick begravningsakten i en social del.
Man träffade människor som man inte sett eller pratat med på länge.
Vid lunchen så hade vi riktigt trevligt vid vårt bord. Vi pratade förstås om Karla, men också om allt annat. Livet går vidare. Det gäller att ta vara på den tid man har, och göra det bästa av den.
Det är svårt att välja och att välja bort vid en begravning. Syster min och jag hade tänkt göra på samma vis när vår mamma begravdes. Vi hade nästan bestämt oss men begravningsentreprenören menade på att det var bättre att låta alla vara välkomna för att ta avsked, förutsatt att den avlidna inte hade haft speciella önskemål. Det hade inte vår mamma så vi lydde hand råd och med facit i hand blev det helt rätt.
SvaraRaderaSå fint att begravningen blev vacker men visst är det sorgliga stunder som väcker många tankar.
Kram
Ja, jag har ångrat mig många gånger. Vilket inte hjälper. Men nu är det säkert glömt av alla, utom mig...
RaderaSå vackra blommor! Låter som ett mycket vackert avsked, sorgligt och fint.
SvaraRaderaDet är alltid många känslor. Man tänker extra på livet.
Och man får göra det bästa av sitt.
Att låta de som vill komma är ju bra. Ändå tycker jag att din bror och du gjorde rätt! De var de som brydde sig om din mamma i en tid hon behövde sina nära och kära. det utgick ni ifrån...
Det ska du inte tänka mer på.
Min man och jag blev också speciellt inbjudna till Annikas begravning. Jag tänkte inte så mycket på det för dom umgicks inte med så många.
Jag tänkte på dig idag.
Fint skrivet om ditt avsked!
Varm Kram till dig! Primrose
Tack för tankar. Inte lätt att veta och känna vad som är rätt eller inte, i en pressad situation.Men begravningen blev fin och saknaden är stor. Kram!
SvaraRaderaBegravningar är aldrig roliga, men känns som ett bra avslut på en fin vänskap.
SvaraRaderaDet där att välja vem som får vara med är svårt, man vill ju inte göra någon ledsen ...
En fin begravning blev det och fint och ömsint skrivet av dig.
Kram
Jo, så är det. Och dagsläget gör det inte lättare att ordna begravning.
RaderaDet är ingen rolig sak, begravning. Jag har aldrig varit med om att bjuda in. Antingen har de som velat fått komma eller har det varit för familjen bara.
SvaraRaderaVisst får man många tankar... var glad åt din väns ord, de betyder ju att hon värdesatte dina besök!
Det bästa är ju att alla får komma. Men i dessa covid19tider så måste man bjuda. Jag har många gånger ångrat hur vi gjorde, då för längesedan, då min mor begravdes.
SvaraRaderabegravningar kan vara fina, minnas, träffa några som man träffar alltför sällan
SvaraRaderaJa, det är ju så. Det sociala tar över, bara själva begravningsakten är överstånden.
RaderaBeklagar sorgen. Begravningar är alltid tungt, fint men så sorgligt. Jag har ju inte så stor erfarenhet av begravningar. Var på pappas mormor och morfars begravningar som barn. Och mormor och farfar som vuxen. Snart är det sommarlov och då får vi njuta av (förhoppningsvis) sol och lediga dagar. Vore kul att ses nån dag. Kram
SvaraRaderaTycker att det vore kul att ses, vi kan ju strunta i de andra. Kolla med Camilla t.ex... jag kan kolla med Ingegerd...och Elisabeth kanske,´. Va 27?
RaderaVi kanske kan skriva ihop något i en grupp på Messenger isf. Försöka vara utomhus och hålla avstånd som med allt annat. Vecka 27 funkar för mig.
RaderaJa, det är jobbigt och sorgligt med begravningar....och tankarna kommer och går. Även om döden är den naturligaste saken i livet, så är det svårt att ta till sig det...men det verkar ändå som om det blev fint för Karla <3 Kram!
SvaraRaderaSpeciellt så borde vi prata mycket mer om döden. Karla gjorde det under det sista året. Hon var orolig för hur det skulle bli under den allra sista tiden. Så tråkigt att inte kunna fråga om det var något man behöver oroa sig för. Kram!
Radera