Händelser

 

Det finns händelser från olika tider, som kommer fram i minne och medvetande understundom. Speciellt då man besöker platser som speciella minnen och händelser är förknippade med.

Åkte med maken ut till skogen idag. Han skulle kolla hur det stod till med eventuell granbarkborre. Jag tänkte att jag tar en en promenad till skogsvägsände och sedan vänder jag hemåt samma väg som jag kom farandes och gåendes.

Lövö är en torplämning. Torpet låg långt från andra ställen, fyra kilometer från vår by. Det fanns ett antal torp i skogarna på 1800-talet, Till torpet på Hästbacken var det bara ett par kilometer och Rävdals-Kajsa, hon bodde också i närheten. 

En händelse, som finns nedtecknad från nådens år 1883, kommer alltid till mig då jag själv går genom den rofyllda tystnaden här vid vägs ände: Familjen som bodde här hade fyra barn. Den yngste dog, bara två och en halv månad gammal. Grannarna var inbjudna på kaffe efter begravningen. De tre barnen var ensamma hemma och en flicka skulle koka kaffet. Lillebror, som bara var några år gammal ville smaka och flicka hällde det kokande kaffet i hans mun. När föräldrarna kom hem, så hade pojken dött.

Det var vinter, i januari, då detta hände och de stackars föräldrarna fick återigen gå över den frusna mossmarken för att begrava ytterligare ett barn.

Så fruktansvärt!   

Kanske var det så att för 150 år sedan, så var både liv och död vanliga gäster hos fattigt folk. Men nog var det en lika otäck händelse, även om både död och födelse var mer närvarande än i dag. 

På Hästbacken finns en jaktstuga. Samt ett litet utbygge, där svärfar och svärmor ordnade fester för sina vänner, på 1980-talet.... Här har det inmundigats en och annan grogg och här har det dansats med musik från batteridrivna  bandspelare. 

Stugan har använts som värmestuga för jägare också förstås.

Denna helgen, för fem år sedan, så ordnade vi ett geocacheevent vid stugan. Äldsta dottern och hennes make, hade länge tjatat om att vi skulle ordna en träff för alla geocachare som ville ge sig ut i skogen.

Vi fixade och ordnade ett bra tag i förväg, lade säkert ut ett femtontal gömmor, så att folk skulle ha något att leta efter, då de åkte såväl från Värnamo som Borås för att delta i eventet. 

Vännen Inga, hon som fick mig att börja leta geocacher, var fortfarande pigg och kry.  Vi visste i och för sig att hon bar på en latent blodcancer, men inte kunde man tro att hon två år senare hade lämnat det jordiska.

Gömmorna finns kvar, bland annat  finns det burk i en kräftbur, nedsänkt i denna skummande bäck, Lövöbäcken. 

Det är inte många som åker ut i våra avlägsna skogar för att leta geocacher numera.

Överhuvudtaget så tycks intresset för  att leta burkar med hjälp av gps minskat. Också för min del, även om det ju händer att vi letar upp burkar då vi ändå går en runda på främmande ort.... eller tar oss till nya trakter, bara för att gå en geocachingrunda.

Gott väder var det idag, liksom då för fem år sedan. 

Lite sommarminnen finns det kvar längs vägarna,  och speciellt utmed den välskötta banvallen längs kust till kustbanan. 

Lite nostalgiskt känns det alltid så här på hösten, då man inser att  man upplever årets sista blommor .

Fast då kan man ju tänka, september är snart slut, oktober är en vacker höstmånad.... det gäller bara att "stå ut" mellan november och februari. I mars kommer ljuset tillbaka, och då börjar naturen vakna igen,

Man blir alltid lika glad av de första snödropparna, de första tussilagon, de första sipporna...

Här, på skogsvägen mellan Hästbacken och Rävdal var jag ute och gick en fredagseftermiddag i januari 2004. Jag slutade tidigt på fredagen, och kände för en långpromenad i nysnö.  På kvällen skulle jag, tillsammans med ett antal kollegor, åka "chartrad" buss till Värnamo för att se min kollega och väninna spela med i nyårsrevyn. Min biljett hade jag fått i födelsedagspresent, 50 års-present,  av henne.

Precis här, vid dessa vattensamlingar, försvann plötsligt mina ben från underlaget. Jag gjorde en vurpa i luften och hamnade med handen/armen under mig.   Inte hade jag tänkt på att under den vita, nya snön, där fanns det massor av frusna vattenpölar. 

Det blev en resa till SÄS, i Borås, istället för revy, den kvällen.   Handleden var av. Det blev gips, och senare operation, då en Hoffmanstäälning hjälpte armen att läka rätt.  Och bra blev den, ganska så snabbt. Men sedan denna vurpa, vid femtio år fyllda, så går jag numera som en nittioåring när det är isigt på vägarna.

Tillbaka tillbebodda trakter, till vår långsträckta by, gick så promenaden.

Utanför Karlas hus, på de stora åkrarna, betar ett tjugotal hästar.

Fler hästar än någonsin har varit på sommarbete, men ingen Karla finns i huset.  Hon har redan varit borta i fyra och en halv månad, Hade önskat att hon fått förstå hur många som skulle sakna henne. 

Idag hämtades mängder av jordbruksredskap från gården. 

Det är väl snart dags att lägga ut den på hemnet. Jag tycker det är synd att inte sonen har möjlighet att få ha kvar huset ett tag till, jag vet att han skulle vilja ha möjlighet att ha kvar sitt barndomshem.

 

Snart hemma igen.  Den här tunnan har stått  på svärfars och svärfars gård - numera svåger och svägerskas - i många herrans år. Och under de senaste åren, så har jag alltid tagit en bild på den, så här i hösttid. En riktig hösttunna. Hoppas att den får stå kvar, för  färgerna harmoniserar såväl med varandra som med mitt sinne så här i höstttid.