Bekräftelsebehovet

Funderade, medan jag rensade bort ogräs i perennrabatterna, på likheten mellan mej och Carina Bergfeldt.  Ni vet hon  USA-korren som sedan blev talkshow-programledare.

Västgötar är vi båda två, hon från nordligaste delen av landskapet, jag numera boende i den allra sydligaste delen. Blir f.ö. ganska irriterad över att man numera kallar vårt landskap för Västra Götaland. Det är fel, fel, fel! Västra Götaland, det är den stora regionen, bestående av landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. Landskapet Västergötland är också stort, och har väl sin "vagga" i trakten av Skara. 

Göteborg ligger faktiskt i Västergötland, iaf största delen av staden. Så tillsammans med större städer som Borås och Skövde, så är det Sveriges mest folkrika landskap.

(Det var en parentes...)

Likheten mellan denna tanten och Carina Bergfeldt, var det jag funderade på, där ute i den kyliga försommaren. 

Jag tror att vi båda har ett stort bekräftelsebehov. 

Kändisen Carina har ett instagramkonto, som jag och mängder av folk följer. Hon lägger ut mängder av bilder på sin lilla familj, på sina vänner, på sig själv och framförallt på sin son. Hon har i ledsna kommentarer tagit upp hur upprörd hon blir, då hon får kommentarer om att hon måste skydda sin son bättre, att han kan få men för livet med tanke på att han exponeras i sociala medier varenda dag...

Hur man nu skulle få men av det? undrar jag- och tycker att folk som är "rädda" för att visa sig själv och de sina, får hålla det för sig själva och inte tycka att andra också ska avstå.

Vidare, där bland kvickrot, kirskål och knölklocka funderade jag på varför vi som använder oss mycket av sociala medier, och dessutom lägger ut bilder på såväl familj och vänner där ( om det inte vännerna har något emot det) gör på detta viset.

Är det för att visa ; här är jag, se mig, tyck om mig?

Det kan vara så, men jag vet inte. Både vad det gäller Bergfeldt och mej. Carina Bergfeldt hade ju ett synnerligen personligt sommarprogram, där hon berättade om sin far, som aldrig tyckte att hon dög, och som utsatte henne för både psykisk och fysisk misshandel.

Min barndom var inte så mörk som hennes, men jag funderar mycket på min far, numera borta sedan mer än 30 år. Vi bodde i samma hus i mer än tjugo år, men jag var alltid rädd för honom, vågade inte tilltala honom, och fick då och då en hurring om jag gjort något fel. Slagen försvann när jag blev äldre, och jag tror säkert att han var stolt över att jag- bonnungen- gick högskoleutbildning. ( På sjuttiotalet var ju ändå lärare lite halvstatusjobb...)

Men någon kontakt fick vi aldrig, jag kunde lika gärna vuxit upp med mamma- och mormor. 

Kanske handlar det om att bekräftelsebehovet inte blev tillfredsställd då jag var barn. Kanske handlar det om att det fanns andra barn som inte var riktigt snälla. ...

Det är förstås en svårbesvarad fråga, det där med hur och varför man använder, och "fläker ut sig" i,  de sociala medierna.

 Inte blev jag klokare av mina ogräsrensartankar, men kanske finns det någon vis person som kan bekräfta eller kullkasta mina tankar och hypoteser....

Var ute på förmiddagspromenad med två fina väninnor. Fyra kilometer runt Ösjön. Fika på vackra rastplatsen.  Tog några bilder och lade ut på Instagram- Facebook.  De hade inget emot det...

En gammal vana, att visa vad jag håller på med- eller behov av bekräftelse? Jag vet inte...

Promenaden var supertrevlig, högerknäet protesterade lite.... Har inte det minsta ont i vila längre, men det känns en del då jag går. Man får väl vänja sig....

Eller förresten... det kanske är så enkelt att vi vill visa bilderna vi tar, för någon- både jag och Bergfeldt. 

Fast... det tyder ju också på ett visst bekräftelsebehov!

Vill f.ö. tillägga att jag verkligen uppskattar er, mina bloggvänner, som lägger upp bilder på er själva och era nära och kära. Det är så kul att se vem det är som man har kontakt med flera gånger i veckan. Samt dem ni skriver om, med så mycket kärlek.

 Ni andra, ni har säkert ett skäl att inte visa er på nätet. Det respekterar jag förstås, tycker att det är lite synd, men inser också att ni skiljer er från mitt och Carinas sätt att vara- och kanske också inte heller har samma stora behov av bekräftelse...