Nörd

 Igår var det internationella nörddagen. Lite intressant, för vad är egentligen att vara nördig? 

Är det att kunna hundratals decimaler på talet pi? Eller är det att samla på porslinskatter?

Antagligen både ock.

Vi är nog mer eller mindre nördiga många av oss. Under en period var jag helt nördig vad det gällde geocaching. Jag kunde ge mig ut både vardag och helg för att leta burkar. Och för att se antalet funna geocacher öka  under min profil på nätet. Lite tävling var det allt, åtminstone från min sida, att försöka hålla jämna steg med vännen Inga. Jag hade inte en chans. Hon var ännu mera nördig än jag. Trots att hon varit borta i fyra år till hösten, så kommer jag med största sannolikhet inte att komma upp i hennes antal hittade burkar.

Största anledningen till det är att nördigheten avsvalnat betydligt.

För det är väl så, att även om man en gång varit nördig inom ett område, så behöver man inte fortsätta vara det för alltid?

Har lite då och då funderat över det enorma intresset för padel. Varje samhälle med lite självaktning har ju numera sin egen padelhall. Jag förstår på dem som håller på med sporten att det är roligt, men jag undrar hur länge det kommer att förbli den roligaste fritids/motionsmöjligheten för flertalet. Vår  värld och vår tid är ju så föränderlig. Får jag gissa, så kommer det att finnas många tomma padelhallar om tio år....

Den krånglande knäet har inte varit helt av ondo. Tänker att aktivitetsklockan varit både min vän och ovän under tre- fyra år. Tiotusen steg om dagen, det har i princip känts som ett måste. Vilket väl kan anses som tämligen nördigt. Nu måste jag komma på andra sätt att röra mig. Cykla är bra. Träning är bra. Tack Ditte för det utmärkta träningsprogrammet, som tog mig närmare an timme att köra igenom. BRAK är verkligen ett träningsprogram för hela kroppen.   Och  jag tror att allsidig träning, efter förmåga. är det bästa....

Knäet är f.ö. betydligt bättre nu. Känner att det får anstå ett tag med promenaderna. Och att de då får inskränka sig till en kortare sträcka åt gången.

Nördiga vad det gäller våra barnbarn, det är nog de flesta av oss.

Det tycker jag att man får vara. För nog är det de som tillför den mesta glädjen i livet, då man blivit "gammal".

Nördigheten med att ta mängder med foton, den delar jag också med många andra. 

Såväl försommarnaturen som de härliga killarna är synnerligen tacksamma fotoobjekt!