Sorgesamt

 Jag medger, jag kände mig låg och ledsen i morse. Skulle det vara slut med mina vandringar nu? Samtidigt hade jag dåligt samvete för att jag kände mig låg, få tanter har väl gått/proenerat/vandrat så mycket som jag. Dåliga knän, det är varken ovanligt eller dödligt.....

Ringde läkarstationen, Tranehälsan. Blev mäkta förvånad, då jag fick en tid nästa på stört. 

Anders, hette behandlande läkaren. Har inte träffat honom tidigare. Men han var supertrevlig, och den som heter Anders pratar förstås svenska. Vilket jag tycker är SÅ viktigt, vad det gäller vårdkontakter. Det har inget att göra med ursprung eller etnicitet, det är bara så att när jag känner mig så pass utsatt som vid ett läkarbesök, så vill jag förstå varenda ord läkaren säger och jag vill också kunna ställa frågor som läkaren kan svara på.

Anders tittade på knäet, tryckte lite och tryckte sedan in den redan förberedda cortisonsprutan. Sen  kollade han med ultraljud på bakercystan i knävecket, och konstaterade att "det var en rejäl en". 

Vi pratade om den vandrande tantens behov, och Anders ansåg att jag måste variera min träning och mitt rörelsebehov genom ren träning, cykling , promenad- fast inte så långa sträckor- och på mjukt underlag.

Glad i hågen och med ett betydligt piggare högerknä, åkte jag hem och såg till att huset fick sig en make over. Vilket sannerligen behövdes. Så mitt första SORGESAMT, det går till oss två som bor i huset, och som inte tar hand om det innan det blir ordentligt skitigt. ( Fast det är förstås då det är roligt att städa)

Jag fick väl ta Anders på orden, då och lyda hans råd. 

Solen kom fram på seneftermiddagen och  hjälpte till att locka ut mig på cykeltur.

Tog den inte allt för trafikerade landsvägen ner till Nittorp, svängde in vid ishallen/damfotbollsplanen och mot kyrkan. Där börjar en grusväg som är milt sagt kuperad. Blev alltså ett par nedförsbackar med både handbroms och fotbroms och några andra där jag fick leda cykeln i uppförsbacke. 

Det finns ett par riktigt gamla hus i området .Den här lilla stugan har fått en del omvårdnad, i form av ett nytt tak. Men i övrigt, så ser det sorgesamt ut vad det gäller den fina lilla ryggåsstugan. Önskar så att den som äger den, tillsammans med folk i trakten, kunde ta sig an den och fräscha till såväl väggar som "trädgård". Här vore det ju så fint att kunna samla bygdens folk några gånger på sommaren. Våfflor? Tipspromenad? Eventuella inkomster skulle kunna gå till samhällets stolthet, Nittorps IK.....

Med det här huset är det än värre beställt. Måleråsen. Vet att huset ägdes av en ogift man som var släkt till makens far. Vet också att en gammal kollega ( som tyvärr inte längre finns i livet) hyrde huset på somrarna, innan hennes familj flyttade till trakten. 

Huset ligger några hundra meter från genomfartsvägen, så det är ingen förbipasserade som upprörs av dess sorgesamma skick. Tittade in genom de trasiga fönstergluggarna och såg bl.a. gamla möbler, som en gång varit fina, och en helt otroligt vacker kakelugn.

Undrar varför man bara låter det gamla huset stå kvar. Antagligen är det bortom all räddning. Men kakelugnen kanske någon skulle vilja ha. Antagligen finns det mer än en sådan i det stora huset.

Ladugården var också i dåligt skick, trots att murstenarna ser ganska sentida ut. 

Sorgesamt är ordet, som jag kände, då jag såg den förfallna gården.

Det behandlade högerbenet mår riktigt bra i kväll. Bakercystan känns också mindre stel. Det får bli många cykelturer i sommar, det känner jag.

Sen kan man ju tycka att det är både lite sorgesamt och lite sorglustigt att vänsterbenet, som fått ta extra mycket belastning under några dagar, numera också har en liten vätskefylld knöl, en bakercysta, i knävecket.