Roadtrip- igen

 ... eller  Man klarar mer än man tror....

Svägerskan, C-Es syster, ringde i måndags och frågade om vi ville åka med på en runda till trakten av Växjö. Hon hade sett ut fyra ställen som skulle vara intressanta att besöka.

Jättekul initiativ! Klart vi ville hänga med. Onsdagen- mellan inbokad tisdag och torsdag- var "ledig".

Det första resmålet, det var Singoallas grotta. Jag googlade på "resmålet" och fick klart kalla fötter.

Från parkeringen, långt inne i skogarna mellan Lammhult och Växjö, så finns en knapp kilometer lång vandringsled. Den leder till utsiktspunkten Hultaklint och vidare till Singoallas grotta.

"Pigga ben och god balans" behövdes enligt Växjö kommuns sida. Stigen skulle vara brant och stenig! Röd markering på leden.

Hm... en tant med artrosknän. Och dålig balans. Skulle det funka?

Stavar till balansen förstås...

Nåja, det är väl bara att bita ihop. 

Även om svägerskan är tio år yngre än oss andra tre, så är hon ju ingen bergsget...

Uppåt går det ju alltid att ta sig. 

Klinten bjöd på en vid utsikt, en utsikt som man inte kan återge i bild.

Nerfarten från klinten funkade bra. Man får ta det lite långsamt. Vilket jag gjort vad det gäller nerförsbackar de senaste tio åren... 

Bland de första upp. Absolut sist ner...

 

Ner mot grottan, så var det gott att ha stavar. Är så avundsjuk på dem som känner sig bekväma att gå över stock och sten och känna att balansen funkar.

 Allra sista biten ner till grottan var  en brant natursten-"trappa". Herrarna tog sig ner. 

När även svägerskan valde att stanna på platån ovanför och bara titta ner på grottan, så kände jag att jag inte heller behövde tänja på mina gränser och försöka ta mig ner den allra sista biten.

Viktor Rydberg skrev boken  Singoalla. Om zigenarflickan och  riddaren Erland Månesköld.

På Hultaklint hade man sina hemliga möten och i Singoallas grotta, där gömde sig den unga flickan under dagarna.

Damerna väntade på avsatsen ovanför, medan den minsta av herrarna kröp igenom hela grottan. Dock utan att finna spår av något som kunde tas som ett gömsle. 

Jodå, det gick jättebra att gå. Både upp och ner. Och jag som hade mått lite illa nästan, inför att ta mig längs en rödmarkerad ( om än bara knappa kilometern lång) vandringsled. 

Man klarar mer än man tror. 

Dags för lunch. Helena hade tidigare besökt Krogen på Logen i Tolg. Långt ut på landet, dryga tre mil nordöst om Växjö.

Det var en ríktig liten pärla. 

Matsedeln var kanske lite fattig, men det som erbjöds, det smakade superbra.

För egen del valde jag en vegetarisk pastarätt, med svartkål och valnötter. Och parmersan...

Älgisterband, smakade också bra, tyckte de som valde den rätten.

Helena hade kollat upp en speciell park i Växjö, en park som hade gett dess kände designer, ett fint pris.

Fråga mig inte vem eller vilket pris.... 

Hon hade inte riktigt koll på var parken hette... men trodde att den låg vid Teleborgs slott.

När vi parkerat vi slottet, så visade det sig att det var över en kilometer att gå till parken.

Bara att bita ihop och trava i väg. Funkade bra.

Det var en fin promenad längs Tummern- sjön.

Parken? Tja... liten - men naggande god. Kanske. 

Den var i alla fall ovanlig.

Och vi passerade ett nybyggt område med intressant arkitektur längs vägen.

Visst ville vi kolla slottet också. 

Här har ju flera av "Stjärnorna på slottet"-produktionerna spelats in. 

Slottet används som hotell. 

Måste kolla vad det kostar att bo där en natt.... Vore ju lite spännande....

Sista delmålet, det var platsen där eftermiddagsfikat skulle intas.

Toftastrands konditori. Ytterligare en pärla vid en av alla vattendrag som finns i trakten av Växjö.

Jag har lite svårt för ordet "gofika". Här passade beskrivningen på fikautbudet!

Vägen hem... tre trötta pensionärer och en trött semesterfirare.

En trevlig dag var det.

Instagrambilden sammanfattar dagen ganska så bra.

Hur det känns i knäet/knäna?  Absolut ingenting då jag sitter ner. När jag strax ska resa mig upp, lär det vara stelt. Men stelhet efter mera påfrestande rörelse, det får jag nog leva med.

I morgon bär det av till Halmstad. Jag ska inte göra några längre vandringar än den på 3-400 meter ner till havet. Och så minst 50 meter ut i vattnet  för att kunna ta ett ordentligt dopp.