Flytt-tid

Härligt höstväder. Visst måste jag ut på en liten solskenspromenad, efter det att delar av huset hade fått en välbehövlig omgång med dammtrasa, dammsugare och såpindränkt golvmopp.

Hörde skränandet på långt håll, flera minuter innan sträcket visade sig. 

-Nu är det höst! Nu är det dags att dra! Nu sticker vi till Spanien....  Nej, de kanske inte formulerade sig så tydligt, tranorna, de kanske bara skränade, för att ge så många som möjligt chansen att  hänga på söderut.

Organisationen tycktes heller inte vara den bästa, Nog kan man möjligen skönja en ledartrana, men det fanns också delar av formationen som tycktes bilda egna "plogar".

Den någorlunda väl organiserade flocken , började plötsligt flyga huller om buller. 

Kolla till höger! De väntar in en ny flock/plogformation som  kom skränande från nordväst.

Fortsatt oorganistation, varvid flocken förflyttade sig så att den fanns alldeles ovanför mitt huvud. 

Tror ni att jag blev arg på mig själv, då jag glömt stoppa en bättre kamera än mobilens i fickan? Svar ja!  

Fast jag hade nog behövt bästa kameran, med det bästa objektivet på, för att få till en bra bild på alla tranorna, Och den använder jag ju aldrig då jag går på promenad, för den går inte att få in i någon ficka....

Men varför ger de sig inte i väg? Varför stannar de just här?

Svaret på det kom ganska snabbt! De väntade in ytterligare ett par grupper, som ville göra dem sällskap söderut.

Superhäftig upplevelse! Har sett tranorna dra under de flesta höstar. Vemodskänsla, absolut. Men än har vi som stannar kvar på den sydsvenska marken, en fin höstmånad kvar att njuta av. 

Jag tycker verkligen om hösten! Men jag ogillar vintern... även om det finns fina vinterdagar också....

Hade sällskap på delar av promenaden. 

Vi har nästan alltid haft katter i vårt hus. Katter är enkla att sköta, de tar möss på vintern, de kan lämnas ensamma något dygn, och de är rätt häftiga i sitt egensinniga sätt.

Tills tidigt i våras, så hade vi ett brödrapar i huset. Fransson och Fredrik. Fransson blev sjuk, i vad jag tror var vingelsjuka, och dog hastigt. Fredrik blev också förändrad och allt sjukare, så han avlivades på försommaren. 

Om man läser om vingelsjuka, så avråds man att skaffa nya katter på några månader, då bora-viruset kan finnas kvar i huset.  T

Tyckte i ärlighetens namna att det var rätt gott att ha ett djur-fritt hus. Men C-E vill gärna ha katter, och har alltid tagit hand om matning och toalettömning. Johanna, som har fem katter av olika ras ( blandraser) på sin lilla gård,  lovade att kolla på nätet, efter katter som var till salu, till ett rimligt pris. Katter kan ju vara hur dyra som helst. En raskatt kan man få betala både tjugo och trettio-tusen för!

Någon kattunge, det ville jag inte ha. och det fick jag gehör för.

För ungefär fyra veckor sedan, så hämtade vi hem två kattbröder,  3 och 5 år gamla, från en gård utanför Oskarström, nära Halmstad.

Treårige Socka fann sig väl till rätta.  Kunde gå ut efter mindre än en vecka, går inte så långt från huset, kommer när man kallar på honom.  Det var han som hann i kapp mig på byvägen. Jag hörde ett jamande bakom mig, och där kom en stolt katt och ville se vart jag var på väg. 

Jag hade tänkt gå några kilometer på byvägen, men med tanke på sällskapet så vek jag av på vägen som går fram till grannhuset. Ett ynkligt jamande, som sa, att  nu vill jag inte gå längre, gjorde att jag fick vända om och gå hemåt.

Nu var Socka nöjd med  dryga kilometerns promenad, så jag kunde ta mig en egen runda åt andra hållet. Den trafikerade vägen som går där, den tycks han inte vilja närma sig. Och det är bra. Påkörda katter är inte kul!

Sockas två år äldre bror Blaze, var mer försiktig då han fått flytta till oss. Gömde sig i ett rum i ovanvåningen, kom fram för att äta och för att gå på "toa", Tyckte att det var ok om man klappade honom, när han försiktigt kikade fram från sina gömställen, men var inte nöjd med flytten, det var tydligt.

C-E trodde ( utan att kolla vad jag tyckte) att det kan väl inte vara farligt att släppa ut den lugna katten. Då hade han bott hos oss en vecka, och brodern hade fått testa utelivet lite smått.

Jag hade avrått från att släppa ut katten, han hade ju fortfarande inte skapat något relation till oss.

Så det gick som det gick. Katten sprang direkt in i skogen och kom inte tillbaka. Jag kände mig jätteledsen, stackars katt som ensam irrar runt i okända skogar, och bara vill tillbaka till sitt hem.

C-E satte ut mat på verandan, och till min/vår glädje, så hade katten varit framme och ätit på natten. Han fanns alltså i närheten.  Två veckor gick på samma sätt, ingen  katt var  synlig på dagen, men när skymningen föll så kom han till verandan och åt. Om vi försökte öppna dörren, så sprang han snabbt i våg.

Vad göra?

Fångstbur, det hade maken hört talas om. Och tänk, det fanns en sådan svågerns, jägaren, förråd. 

Vi väntade med spänning på vad som skulle hända, då Blaze som vanligt, skulle komma fram i skymningen, och nu se sin måltid stå längst inne i en bur av tjock ståltråd. 

Han var skeptisk, för inte förrän mitt i natten, hade doften av mat övermannat rädslan för stålvidundret. 

Nu har Blaze fått vara inomhus en hel vecka. Han har accepterat flytten och sitt nya boende, och kommer fram ur sina gömslen titt som tätt. En vecka till får han nog stanna inne, innan han får känna på utelivet igen.  Förhoppningsvis ska han trivas så bra, att han kommer in på kvällen. Och någon mat utomhus, det kommer inte på tal. Nu vet han att maten finns i köket, eller möjligtvis i det rum på ovanvåningen som han valt till "sitt" rum. 

Inte helt lätt att flytta vuxna katter, det är tydligt. Och jag konstaterar att det är rätt mysigt att ha ett par katter i huset igen..... och även som sällskap på promenaden....

Och det är inte utan, att jag längtar tills dess jag hör och ser att de första tranparen kommit tillbaka till sina häckningsplatser i vår by igen.