Nu kommer det.... åldersnojeinlägget. Tillsammans med bilder från dagens promenadrunda.
Har ju skrivit en del om min pappa. Han som jag levde under samma tak som i tjugo år utan att ha någon riktig kontakt med. De senare åren av hans liv, då jag flyttade hemifrån och framförallt då jag fick familj, de blev betydligt bättre kontaktmässigt.
Min far blev sjuttio år. Samt några dagar. Precis så gammal som jag är nu. Kommer så väl ihåg där dödsbudet kom. Vi var på fest i byn. Min mor hade ringt makens faster och berättat. Det var hon som ringde upp maken på festen. Vi åkte hem och jag ringde till min mor och sa: - En sådan tur att det inte var du. Det hade jag inte klarat.
Min mamma var bara sextiosju. då min far hastigt gick bort. Antagligen var det något med hjärtat, som gjorde att han avled, sittande med foten på gasen, i ett försök att komma ur den snödriva som min mor kört fast i med den blå Mazdan.
.
- Vi obducerar inte så gamla farbröder, var beskedet från sjukhuset, dit ambulansen kört den konstaterat avlidne mannen.
SÅ GAMLA!
Hm... mycket har hänt på trettiofem år. Idag tror jag att man att reda på dödsorsaken på ett plötsligt dödsfall....
Jag var trettiofem år då min far dog. Han var sjuttio. Sjuttio år. det var inte så gammal 1988 heller....
Naturligtvis tänker man på döden, när någon nära anhörig går bort. Kommer väl ihåg att jag tänkte: Det är trettiofem år tills jag blir sjuttio. Det är en lång tid. Jag hinner göra mycket. ( Om jag nu har hunnit det kan man diskutera, men det gör jag inte här och nu... )
Nu är jag i precis den ålder då min far dog. Tankarna är med dagligen. Borde försvinna, om ett tag. Finns det något vetenskapligt belägg på att man blir så gammal som ens förälder? Knappast. Men ändå, just att passera sjuttio år har blivit en extra svåröverstiglig barriär för mig....
Blir så trött på alla klichéer om ålder:
"Sjuttio är det nya femtio". Skitsnack! Sjuttio är sjuttio. Femtio är femtio. Sen att alla klär sig ungdomligare, och är mer aktiva, det har ju mer med tidsandan att göra, än med ålder. Medellivslängden har höjts något. Den ligger på närmre 85 år för kvinnor, kan jag googla fram. En sjuttioåring har femton år "kvar", en femtioåring trettiofem. Kom inte och såg att sjuttio är det nya femtio. Även om jag kan förstås vad man menar.....
"Ålder är bara en siffra". Absolut inte. det finns väl inget som är så säkert som åldern. Iallafall för alla som är födda i Sverige. Här är både födelsedatum och födelsetid väl dokumenterad för oss alla. Åldern är en realitet.
" Man är inte äldre än man känner sig!" Men snälla, man är ju precis så gammal som man är. Sen har nog de flesta av oss svårt att förstå att vi är så "gamla" som vi är. Vi har upplevelser från alla åldrar lagrade i hjärnan, så vi har den fina möjligheten att förflytta oss genom åldrarna via tankens kraft.
Googlar lite för att hitta några bara talesätt om ålder.
Hittade två, som jag absolut kan ställa mig bakom.
Vill gärna försöka vara sjuttio år gammal, men ung i sinnet. För även om det gör lite ont i kroppen ibland, så känner jag mig inte så gammal.
När min pappa var lika gammal som jag, så var han borta sedan en vecka. Blommorna som han fick på sjuttioårsdagen, de stod ännu kvar. Min mamma blev åttio, minus sex veckor. Så nu behöver jag inte ha ålderångest på nästan tio år. Om jag lever så länge....
Din pappa gick bort på tok för tidigt för även om sjuttio år är sjuttio år så är det egentligen ingen ålder på ett vis. Min pappa dog när han var 63 och det var också på tok för tidigt så klart. Min mamma blev 81. Kanske finns det en ärftlighet, kanske inte. Min pappa hade oturen att få en cancer som inte gick att bota och då blev det som det blev.
SvaraRaderaÄven om vi är just så gamla eller unga som vi är så tycker jag att det har skett en förändring. Kanske har det mer att göra med att dagens pensionärer är aktiva på ett helt annat sätt och många arbetar längre. Sedan är sanningen ändå att med stigande ålder kommer gärna olika krämpor så man kan inte jämföra femtio och sjuttio rakt av. Min svärmor blir 94 i februari och hon verkar vara en krutgumma trots infarkter, benskörhet och grav demens. Ibland känns det som ett under att hon lever. Sedan är frågan vilket liv hon har men det är en annan diskussion.
Kram och god kväll!
Men ändå en viktig diskussion. Min mamma var på demensavdelning i tio månader. De sista två åren hemma var väldigt jobbiga. Hon var ensam, hade svårt att gå och blev allt mer rörig. Hundarna var hennes enda sällskap, men de smet ut och ställde till det. Hon skulle fästa dem vid en löplina egentligen, men lyckades inte. Fruktansvärt jobbigt för oss alla. Det var så gott när hon kom under vård. Men tyvärr, så levde hon nte länge, även om det kändes som hon trivdes.
RaderaSvärmor hade alzheimers. Började redan vid sjuttio. Hon kom in på demensavdelning före åttio års ålder. Då hade svärfar varit borta några år. Under de sista två-tre åren, så var hon helt borta. Ingen kontakt alls. Det enda som funkade, det vara att mata henne. Då åt hon. och överlevde på det sättet. Hon öppnade inte ögonen alls under de sista åren. Fruktansvärt! Så vill man inte ha det...
Man får vara glad så länge man är frisk. Och framförallt så länge man är "klar" i huvudet! Kram
Min svärmor blev 71. Av hennes 8 barn har fem passerat den åldern och alla 8 är friska. Viss ärftlighet finns säkert, men du är så aktiv så du påverkar din ålder positivt.
SvaraRaderaMen visst tänker man lite som du. Jag tycker inte din pappa var gammal, men då var en 70 åring äldre än idag.
Det enda vi kan göra är att ta vara på varenda dag. För hur det än är så dör vi alla en dag, men alla dagar fram till dess lever vi.
Jag hoppas det blir riktigt många levande dagar!
Trevlig helg! Eval8
Så rätt och så sant! Det var en stor syskonskara! Kanske också påverkar livslängd... hur många barn man fött!
RaderaJa, det är säkert inte otroligt. Då ligger jag illa till. Pappa blev 75, mamma blir 91 i jul. Men hon har ju bara ett barn.. jag har fyra😊
RaderaFyra klarar sig nog! Du har ju så bra gener, dessutom.
RaderaIntressanta tankar om ålder, åldrande och döden.Läste med stort intresse. Men för egen del funderar jag sällan på vare sig ålder eller döden. Jag försöker att "leva " varje dag och vara här och nu. Vad hag har idag vet jag, både vad gäller mig och de mina. Om morgondagen vet jag inget alls.
SvaraRaderaMin mamma blev 85 och pappa 84. och hade då varit drabbad av svår alzheimer i fyra år. Och med den sjukdomen är det bara att invänta döden. Sorgligt men sant. Å andra sidan hade pappa varit nära döden på olika sätt i hela sitt liv. Ett val han gjorde och ett val jag verkligen respekterar. Att kämpa för människors och länders frihet och många är honom tacksamma för det. För alla vill vi ju ha en bättre värld-
Kram
Din pappa, han var definitivt värd en bättre ålderdom , än att drabbas av Alzheimers. Men livet är inte ett dugg rättvist... Kram
RaderaInstämmer helt och fullt i dina tankar om de vedertagna flosklerna om ålder "70 är det nya 50" m.fl.
SvaraRaderaLåter enbart löjligt och speglar människors motstånd och rädsla för att åldras. Nåt att trösta sig med. . .
Trevlig helg!
(önskar hon som är 65 och helt klart inte känner sig en dag yngre)
I sinnet är du nog yngre ... ibland. Men kroppen, den känns....och det k'nns att man inte är ung längre. Detsamma!
RaderaBra inlägg. Minns min far som nog kände oro då han närmade sig åldern 67-69år, det var åldern hans mor dog i cancer. Han klarade sig över de åren och han pratade inte om det mer. När han han var ca 75 fick han hjärtinfarkt fixade det också. Om tre månader fyller han 92 kraftigt dement. Jag tänker numera mer på tecken för demensen än på cancer eller hjärtinfarkt.
SvaraRaderaDemens är grymt. Speciellt i början, innan personen i fråga får den vård den behöver. Det är ju så synd om den som drabbas, och så jobbigt för de närstående, när man inte längre kan nå fram till varann.
RaderaUsch! För du sa i en kommentar ikväll att "Usch" är dit favvo ord. Din pappa gick bort väldigt tidigt. Det gjorde min man också för drygt ett år sedan. Han blev 71 år. Hans pappa blev 64, hans mamma 86.
SvaraRaderaMin pappa blev 94, min mamma 88. Så ja, vad ska jag säga.
Jag gick helt klart igenom en 50-årskris. Utan minsta tvekan. För efter femtio gick allt utför för mig. Fysiskt, inte mentalt.
Tror och hoppas att jag har barnasinnet i behåll. Med tanke på vad jag sysslar med om dagarna så är jag mentalt cirka 35-40 år, fysiskt typ 90 år.
Vill absolut inte bli så gammal som mina föräldrar och hela släkten. Ingen i släkten (på min pappas och mammas sida) har dött yngre än 82. Nope, jag oroar mig inte. Är inte den typen. Jag menar livet jag/du lever nu är ju inte i närheten av livet våra föräldrar levde. De hade det betydligt tuffare än vad vi har det.
Ser Tonys kommentar som har en dement pappa som är 92 år. Det är inte värdigt. Demens/Alzheimers är en värre sjukdom än cancer tycker jag, för den är de anhörigas sjukdom. Personen i fråga kunde inte bry sig mindre...
Håller helt med Ditte. Hennes inställning är precis som min. Det gäller bara att göra "det bästa av situationen" för att ta fram en klyscha. Njut bäst du kan. Res upp dina/era pengar. NJUT medan du/ni fortfarande kan!!!
Det bästa av situationen, det köper jag direkt. Försöker ... och fixar det rätt bra.
RaderaMin största kris, det var vid fyrtio. Det var då jag lämnade ungdomstiden. Möjligheternas tid. Var verkligen under isen ett tag. Usch, säger jag ... igen.
Resa... jo,d et skulle jag vilja. Men har en make som tror att han blir sjuk, blir smittad av alla basilusker på ett flygplan.... Ja, han är känslig. Buss är för tråkugt, tycker han. Funderar på att ge mig ut på egen hand... men det gäller att ha modet tilll det....
Jag var 39 år när båda mina föräldrar dog, den ena 75 år, den andra 71 år, mina bröder var 71 år respektive 76 år när de dog. Alla rätt så unga. Jag funderar inte särskilt mycket på det. Livet är så länge det är. Visst tänker jag till ibland och säger också att men oj, jag är ju rätt så gammal, (72) men nej, jag känner mig inte gammal. Och vad menas med gammal? När blir man gammal? Var går gränsen ? Det är ju bara siffror som min banktjänsteman säger. Jag känner unga människor som är gamla i sitt tankesätt, jag känner riktigt gamla människor som är yngre än dem.
SvaraRaderaKroppen blir äldre, givetvis, vi får andra erfarenheter med åren, blir kanske lite klokare med tiden...naturligtvis, det är tidens gång. En dag så är livet över men medan det varar så försöker jag göra det mesta och det bästa av livet, att njuta av det så gott det går. Men gammal känner jag mig inte.
Tack för trevligt och öppet inlägg om dina tankar.
Kram !
TAck för en tänkvärd kommentar. Ja, när blir man gammal? en del tycks bli det i tjugoårsåldern. I sinnet och i sättet. Jag känner mig gammal, då det gör ont i kroppen. Då spänsten har försvunnit. För det har den. Men sinnet är ungt. Och de flesta av mina jämngamla, de har sin krämpor. Kroppen slits med åren. Inget konstigt med det, egentligen. Kram
RaderaGår det att INTE tänka på att livet en dag ska ta slut när man blir äldre? Men de tankarna får inte ta över. De får inte ta över levnadslusten.
SvaraRaderaVisst tänker jag ockå på när detta levande livet ska ta slut. Jag har liksom tänkt att det händer nog vid 80 ungefär, för så länge levde mina föräldrar. Men så dog min bror i fjol, 75 år gammal, och då kanske jag inte blir 80 ens. Tre år kvar alltså...
Förstår att jag inte ska ha den tanken, jag kan ju bli 90 eller mer om det vill sig väl. Hoppas bara att jag är någorlunda frisk i både kropp och huvud i så fall.
Jag vill vara med ett bra tag till. Är för nyfiken för att vilja dö. Vill se mina barnbarn växa upp och vill se vad som händer dem längre fram i livet. Hoppas det går bra, för om de hamnar riktigt snett (med droger eller kriminalitet t.ex.), då tror jag inte jag klarar av det.
Mina svärföräldrar levde länge. Svärfar blev 90 år och svärmor 105 år. Riktigt pigga på alla sätt och vis. Jag hoppas att mina barn har fått de generna.
Det här talesättet som du skrev är bra: Bara den som inte accepterar sin ålder känner sig verkligt gammal.
Visst vill man se sina barnbarn växa upp. Tänker att om jag lever ungefär som mamma och farmor gjorde... de två kvinnor som jag tycks ha fått mycket i genetiskt arv från... så kan jag få vara med till deras student ungefär. Man får vara glad för varje dag man får. Och får vara frisk. Lite smärta får man stå ut med.... den har jag accepterat.
RaderaI ungdomen är åldern viktig, att bli tonåring, fylla 15 och få köra moppe och komma in på disco, 18 år och få ta körkort, sen 20 år då man fick gå till systembolaget. Men nu tycker jag inte att åldern spelar någon roll. Däremot så tycker jag att det är viktigt med kalas.
SvaraRaderaÖnskar dig en trevlig helg! Kram Lisa
Där tänker vi olika. Inte kalas. Hemska tillställningar. Hellre träffas över en fika, eller en enkel lunch. Visst, jag har stort utbyte av att såväl prata med barn, ungdomar, unga vuxna, medelålders, pensionärer de som är riktigt gamla. FAst dem träffar man sällan. Har inte många över 80 i bekantskapskretsen. Kram
RaderaVi är friskare i dag, oavsett ålder. Inbillar mig att män kanske är sämre på att söka sjukvården.
SvaraRaderaTre män i närheten i sextioårsåldern har dött i prostatacancer. Alla borde testa sig.
Känner en del fall som dör precis vid pensioneringen - då man ska göra allt och uppfylla sina drömmar. Man ska inte vänta, man ska göra saker NU.
Helt enig med dej! Ligga hemma i sängen och vänta på DÖDEN DÖDEN...det är inget för mej!
RaderaHar man haft en förälder som dött tidigt så sitter rädslan kvar , när den åldern närmar sig då ger det ångest. Det har jag hört av flera. Nu har jag ju ingen ångest över åldern och som du vet att jag skrivit, jag känner mig ung. tänker aldrig på åldern. Men det är nog det enda jag inte har ångest för ,-) Jag hade ingen bra kontakt med någon av mina föräldrar , så jag har ångest för så mycket annat. Konstant ångest. Som jag försöker trycka bort. Första talesättet är kanon. Det stämmer ju ,-)
SvaraRaderaJag känner med dig när du skriver om dig som barn. Min ensamhetskänsla började då. Och jag kan tänka att du hade ungefär samma, om jag har rätt.
En fin bloggvän är du. Som jag känner att jag hör ihop med lite extra! Ha det jättefint Varm Kram Primrose ,-)
Jag raljerar ibland om mina dåliga gener...Mormor hann fylla sjuttio men var svårt dement och hade cancer vid det laget. Pappa dog knall om fall när han borstade tänderna, ålder 65. Mamma dog av hjärnblödning, ålder 48. Så jag lever på övertid. Jag vill gärna vara med ett tag till, men vet inte hur länge det är möjligt med åderförkalkningen jag har i skallen som redan förorsakat stor skada som inte är reparabel. Jag tänker ofta på döden, varje dag för att vara exakt. Men inte på så vis att jag går och grämer mig eller så, utan för mig är döden väldigt naturlig, man lever och så dör man. Tack o hej. Det jag är mest orolig över är om jag också blir dement, det vill jag helst slippa. Vi tar dagen som den kommer, vi har mycket att glädjas åt, familj, vänner, tak över huvudet, mat på bordet. När man ser hur världen ser ut idag, ja, ärligt kan jag säga att min julångest är större i år än på länge.Livet är så fruktansvärt orättvist för många....
SvaraRaderaOver and out med en kram från pörtet
Visst känner jag igen mej i dina tankar, min mamma blev 61 år, och nog tänkte jag på det när jag fyllde 61...
SvaraRaderaPappa dog ett par månader innan han skulle fylla 80, det är ett tag kvar innan jag fyller 80, om jag lever så länge! Försöker njuta av livet här och nu så gott det går!
Kram!
Ett intressant inlägg om ålder och tankarna som kan mala. Jag har också varit där i tanken. Min pappa dog när han var 57, min mamma när hon var 62. Min morfar, farmor och farfar var döda när jag föddes. Min mormor var den enda jag fick ha från den generationen. Hon dog dagen efter hon och jag varit på cirkus. Jag var 10 år och hon var 71.
SvaraRaderaNär jag närmade mig 55-60 kom dom där tankarna som du har. Kommer jag att dö nu. Men med åren slutade jag mer och mer att tänka på det. Tänker faktiskt inte alls på det längre. Bara för att mina släktingar dött i ung ålder behöver ju faktiskt inte jag göra det. Men jag bestämde mig tidigt för att gå i tidig pension, för att hinna uppleva saker. Jag har rest väldigt mycket efter att jag gick i pension och tänker fortsätta med det även om det blev lite uppehåll i och med pandemin.
Jag är glad så länge jag inte får någon demenssjukdom. Har upplevt det på nära håll och det är tragiskt.
Som sagt, ett mycket intressant inlägg som jag missade när du skrev det. Kanske ser du inte min kommentar så här långt efter eller också gör du det.
Kram