Lite lugn

Var ute vid naturreservatet på förmiddagen. Vid vägs ände nära mitten av ingenting. Blev ganska förvånad av att se två bilar på parkeringen. En husbil och en personbil. Båda tyskregistrerade.

Utanför husbilen stod det ett bord och stolar.

Geocachare eller besökare på naturreservatet, tänkte jag.

Eller både och. Vad gör man annars så här vid vägs ände?
Hejade på den man som syntes till, och fick ett "hallo" tillbaka.

Vi gick över järnvägen och en kilometer bort på den igenvuxna skogsvägen, jag och C-E. Med burk, mobiltelefon och anteckningsblock.

När vi kom tillbaka efter en dryg halvtimme var båda bilarna kvar, och utanför husbilen satt mannen och läste i en bok.

Förundrade mig över det faktum att någon kunde ge sig flera km ut i skogen och stanna där, sannolikt över den natt som gått.

Men så förstod jag: Man ville ha lite lugn.... och kan man hitta lugnare ställen än ute i storskogen .. om man undantar kust till kust tågen som susar förbi med några timmars mellanrum.

Vid kanten av den stora mossen fanns ett torp för ca hundra år sedan. Lövö. Tre-fyra kilometer från gården där dagsverken skulle utföras. Man färdades på stigar - och till fots. Undrar om man hade mer lugn där ute i skogen än framme i byn? Tänk om man hade fått leva en dag på torpet och uppleva hur det var på den tiden. Man inbillar sig att livet var lugnt och stilla, men man vet ju inte.... Trots all teknik som vi har, så kan vi varken återuppleva det som var eller se in i det som ska komma. Tänk er en dag för hundra år sedan, eller en dag om hundra år. När jag tänker på den förstnämnda så känner jag bara lugn, när jag tänker hundra år framåt, ja, då känner jag stress..... men ingen vet ju, man bara tror, och ibland tror man så fel.

Storskogen är vacker, storskogen inger ett mentalt lugn. Man kanske skulle göra som tyskarna - slå upp en tältstol, ta med lite mat och bara vara några dagar.

Lade ut några cacher där i skogen. En vid det gamla torpet och en vid Bildsköne Bengtssons övernattningsplats. Den ökände tjuven och bedragaren, hade många gömslen under det att han flydde rättvisan. En plats där han kunde få lite lugn från sina förföljare, var under det stora flyttblocket på Rimåsen- beläget några hundra meter från järnvägen. Det berättas att en vän i trakterna försåg honom med mat.

För många år sedan, när jag jobbade i Dalstorp, så brukade eleverna cykla hem till mig - vid några tillfällen övernattade de. En av gångerna så tog jag med barnen till Bildsköne Bengtssons kryp in. Hilding, C-Es farbror, låg under stenen och väntade på dem och påstod att han var Bengtsson. Många förundrade barnögon blev det.

Vilka roliga grejer man gjorde förr. Föredömliga utfärder, kan jag tycka idag. Inte blev det något lugn för lärarn, men det blev mycket lärdom och erfarenhet för såväl elever som lärare.

Varför gör man inte sån´t nu? Är det för att man är gammal och vill ha lite lugn? Nääee....

För att det är för farligt att ta med eleverna .... Joo, det är väl många som anser att allt är belagt med risk.... men lite måste man ju våga.

Är det för att det inte är riktigt rumsrent att göra sån´t här.... för då måste alla barn på samma skola ha samma möjlighet ... Kan nog ligga lite i det ... man har blivit feg.... och bekväm också.

Men en cykeltur under skoldagen från Grimsås, det måste ju funka. Bara en förälder cyklar med, så vågar jag. Får fundera på det, liksom jag funderar på hur jag på bästa sätt ska få till det där med geocaching i klassen. Två veckor har jag kvar att fundera ....sen är det dags att öppna skoldörren igen.

Lite lugn hoppas jag det blir i Halmstad i morrn .... ska bara sitta ner och läsa i solstolen hela

da´n, hade jag tänkt. Hoppas att solen vill vara med också.