Vilket liv... fast visst vore det intressant att få prova på det en dag... en vecka.....Det skulle nog vara en tankeväckande och nyttig erfarenhet.
Vad som är riktigt intressant är hur folk bodde en bra bit ifrån varann och en bra bit från sockencentrum, där kyrkan var belägen. I Nittorp för vår del. På kyrkbacken träffades man sannolikt varje söndag, och jag tror att umgänget grannar emellan var betydligt större än vad det är i vår tid.
Tog på mig regnrock och bestämde mig för att trotsa vädret.
Det gjorde jag med besked, för vädret blev så förvånat att någon ville gå ut i det alldeles frivilligt, så att det upphörde med regnandet.
Bestämde mig för Gunnars väg och sedan den nygrusade vägen mot Gumpebo. En bra promenadsträcka, för antingen kan man gå en skogsstig "hemåt" och gå en ca halvmilsrunda eller också kan man ta vägen ända till Gumpebo och få till en runda som sannolikt är ca 8 km lång.
Jag stod och tvekade en stund vid stigen, men bestämde mig för att ta den långa rundan. Det var bra promenadväder och jag led ändå brist på sysselsättning... :)
Gumpebo är en gammal by, bestående av fem fina hus. Det är en gammal by, det vittnar bronsåldersröset på byns högsta punkt om. Man har också funnit skålgropar alldeles i närheten.
Under ett par år så fanns det bara en enda familj som bodde kvar i den lilla byn. Men det tycks ha blivit ändring på det. Bilar stod parkerade utanför tre av de tidigare öde husen. Glädjande.
En sanning kan ju ha flera ansikten, beroende på vems sanning det är. Allt är inte bara svart och vitt.
Vi ( jag) har så lätt att döma både människor och företeelser. Det som är sant för någon kan vara en osanning för en annan. Fast båda uttrycker det sanna.
Jag som bara sett den misshandlades sanning under ett par timmar, skulle berätta vad jag upplevt. Jag sa det jag trodde var sanning, den sanning som jag upplevt.
Jag fick frågan om den misshandlade hade märken av ett hårt slag mot ansiktet. Det svarade jag JA på. Advokaten undrade hur jag kunde veta att hon blivit slagen på kinden. -Därför att det var rött, blev mitt svar. Nästa fråga från advokaten - Var det kallt ute den kvällen? Jag var ju tvungen att svara ja på det också. - Inga fler frågor, sa advokaten.
Jag var alldeles rasande efter försvaradvokatens försök att tillintetgöra min sanning.
Leif Silbersky hjälpte mig att förstå bättre. Det är försvarsadvokatens profession att hjälpa sin klient.
Faktum är att jag också insåg att den sanning som jag såg på några timmar då den misshandlade flytt till vårt hus, var långt ifrån den hela sanningen.
Så synd. Tidigare så hade vi massor av saker som vi gjorde ihop ... byfester, "symöten", tjejmöten, teaterresor, söndagspromenader ..... och under många så fyllde vi en bil och åkte till Dalstorp på gympa.
Allt det där bara försvann... och jag vet inte hur eller varför.....
Men jag tycker ändå att det är lite tråkigt att inget av det gamla finns kvar ... eller att någon är benägen att vilja hålla det kvar...
Bortsett från långtradarmötesångesten ... så blev det en bra regnrocksrunda. Även om man med facit i hand inte hade behövt den.... Nu tycker jag att det regnat färdigt för ett tag, nu tycker jag att alla vi lovlediga är värda lite sol och vårvärme.
Det kan vara skönt att gå i regn också. Som hundägare får man ofta ge sig ut i sämre väder. För det mesta går det bra. Jag har mest suttit inne, haft lektioner och jobbat med matteprojektet. Det går det med. Blir nog en kvällsrunda med hunden.
SvaraRaderaSåg oxå Silbersky. Ett tänkvärt program.
SvaraRaderaFina bilder du har. Jag kör förbi Nittorp då och då..