Mecka i Mark

Kvalitétsgeocaching för mig, det är att motionera, leta burkar och se nya platser. Samtidigt. Alltså är det "rundor" som är mina absoluta favoriter. Maken hänger också gärna med på rundorna. Han tycker precis som jag att det är ett roligt sätt att röra sig på. Rundorna här hemomkring är inte många ...Det finns några jättefina cachingslingor i Limmared, några i Svenljunga, Blå stigen i Ulricehamn.... men de är sedan länge avverkade och genompromenerade. Dags att vidga sina vyer alltså.... och denna gång kollade jag cache-kartan i Mark ... och insåg att detta måste vara Meckat för alla som vill leta burk promenerandes. Lade in en PQ med Örby som centrum och med en radie av 8 km.... och fick direkt 500 gömmor i listan. Sannolikt finns det alltså ännu fler inom detta, kan tyckas begränsade område.

Vad ska man nu välja när det finns så många val? Finneborundan gick jag i somras... och Jonas och Christin som är cachedesigners och ägare av de samma hade gjort en fin och varierad runda där... så jag valde att följa ytterligare en av deras leder; Ljungarundan.

Vi träffade f.ö. jonchi då vi gick Visebergsrundan i Svenljunga under förra sommaren. Ett trevligt ungt par, med en hund som verkligen fattade vad det där med geocaching handlade om.... han letade upp en alldeles "omöjlig" gömma åt oss.  Mer om den rundan kan man lära HÄR!

Dagens runda, Ljungarundan, startade vid dessa små modellhus. Bakom husen porlar en liten bäck. Här fanns det en plats, där man med gott samvete kunde parkera bilen några timmar.

Här blev det puls-känning direkt. Rundan startade med en rejäl uppförsbacke. Nyttigt för tant och C-E... kanske det blivit lite mindre andfått med lite uppvärmning.  Skulle rekommendera detta i cachebskrivningen till Ljungarundan 1. "Om ni parkerar vid de små huset, gör då fem minuters uppvärmning,  kroppsböjningar, jogga på stället. Det får flåset att komma igång, så att andningsorganen inte blir så överraskade i övergången bilsittning/backklättring."
Nu gick det bra ändå... när första gömman var funnen... och den lilla usliga remsan tillbakasatt på rätt plats, så var det mest ansträngningen av att få tillbaka minirullen i nanon, som gjorde att pulsen fortfarande sannolikt var något över normal i sitt slående.

Det var verkligen varierande natur på den ( enligt cachebeskrivningen) 3,5 km långa rundan.
Cache nummer två satt i en gran som hade ädlare gener än vad våra moghultsgranar har. Och mera stickiga barr.
Därefter passerade vi vårlig hagmark....

 ... innan vi kunde använda den gamla spången för att ta oss över lite bäck med blött och geggigt närområde.

När vi hittat gömma nummer tre, så kom tre vandrare längs den nyavverkning, som kanske var tänkt att bredda stigen, men som just nu gjorde den lite extra svårgången. "Geocachare", tänker man förstås, men det var det inte.
Mannen i sällskapet undrade om vi visste om detta var milrundan... och det kunde vi faktiskt svara "ja" på, eftersom cachebeskrivningen informerade om rundan gick på det gamla milspåret, en motionsslinga som numera ingen tagit på sig att sköta om.
Vandringsmannen berättade att han brukade springa den här rundan för mer än tjugo år sedan, men att han sedan denna tid inte alls gått här.
Kul med korta möten.... speciellt på ensliga skogsstigar.

 Jonchi verkar vara föredömliga, vad det gäller att sköta om sina gömmor. På Ljungarundan var nya, fräscha loggremsor utlagda. Kändes riktigt lyxigt att skriva på slätt papper, istället för skrynkligt och/eller småfuktigt, som det gärna blir när många rullat remsan ut och in.
Kanske är det det som förstahittarjägarna är ute efter... att få skriva på slätstruket papper.... ? Fast som nummer två dög det väldigt bra också.... så SÅ bråttom behöver man ju inte ha för att få uppleva den speciella känslan av att skriva på en ny loggremsa.

Till och med underlaget var  vackert på sina ställen... som här, där tegel och sten var blandat på ett, för ögat, tilltalande sätt.

Mark är ett relativt tättbebyggt område. Det fanns skogsnära bebyggelse lite här och var utmed rundan.
Funderade på om vi geocachare är miljömedvetna ... eller miljöbovar.... eller både ock. Eller kanske är vi mest naturmänniskor.
Vi lägger ju ut en hel del plast i skogen, genom de burkar som vi gömmer på olika ställen.
Så länge de fungerar finns de ju kvar... men vad händer sedan?  Hämtar alla in sina trasiga burkar... ja, det kanske många av oss gör ... men det finns ju burkar som spårlöst försvinner....sannolikt ligger de och skräpar i naturen under väldigt lång tid.
Sen är vi väl lite miljöbovar då vi åker ett antal mil i bil ( om än miljövänlig sådan) för att geocacha.
Nä, vi är nog varken bättre eller sämre än gemene man,  vad det gäller miljöpåverkan, vi geocachare.

 Rundan hade hållit sig på fina stigar eller skogsvägar, och gömmorna hade bara varit högst tiotalet meter från de naturliga gångbanorna. Plötslig ville gps rakt in i björkslyet, 55 meter in från vägen. Vi såg en liten smal stig och följde denna. Björkarna stod tätt, färden gick i uppförsbacke, och vi undrade verkligen vart vi var på väg.
Jo, till rundans allra finaste plats. När vi träffas jonchi i somras, så berättade Jonas att han jagade en hel  del. Jag tror att det är jägarna som känner våra skogar bäst, för deras villebråd håller sig inte bara på stigar och uppkörda vägar.

Vi kom upp på en bergsknalle, med utsikt över den ganska torrlagda mossen....

... och med utsikt över marker som jag tror snarare tillhörde Kind än Mark.

Dagens favoritplats blev det perfekta fikastället. Solen sken och värmde ordentligt, och man kunde inte tro att det varit en rejäl frostnatt, natten som  gick. Hos oss i Stockremma hade vi  fem minusgrader. Inte bra för blommande växter..... Skulle tro att markbygden kom lite lindrigare undan.... men säkert hade stenen varit isande kall  innan solen gick upp.

 Det gedigna vindskyddet tycktes inte vara så väl använt.
Tror att detta måste ha varit en tidigare hus-bebyggd plats, med tanke på de stora ekarna och på äppelträd i knopp.

Nä, jag vet. Man ska inte avslöja gömmorna. Men denna gjorde mig så glad... så jag måste bara få visa en enda. Med tanke på vad jag gillar för gömmor, så förstår nog alla att jag är en geocachare som helst tar den lätta vägen. ( Fast vid vägmärkescacher, där går även min gräns i önskvärd enkelhet...)

Efter åtta varierade gömmor, i terräng och i typ av burk... men alla enkla att finna, så var Ljungarundan helt plötsligt slut. I stället kom vi in på en del av Karlsheds joggingrunda. Här var det andra cachedesigners, och här var gömmorna betydligt svårare att hitta. ( Vi hittade två av tre försök)
Men berget/flyttblocket, det var värt en visning... definitivt!

Detta är absolut trollens boning. Kolla hur noga man stängt dörren, och dessutom tätat till inifrån, så att inte det minsta solljus kan sippra in. För det vore ju förskräckligt om trollen skulle förvandlas till samma mineraler som deras boning är gjord av.

En runda utan att ha sett en enda större vattensamling än en bäck, den är inte helt optimal. Men tack vare en adventskalendercache från 2011, utlagd av jultomten i egen hög person,  så blev promenaden fulländad. Tänk, vad lite vatten kan förgylla naturen!
Cachen i pepparkaksgubben, den var också gyllene... en sådan där liten retlig nano. MEN det var en synnerligen kreativ adventscache.

Upptäckte att Karlhedsrundan hade en gömma, alldeles vid vår parkering.
Hinten "över/under" var ju väldigt bra... men det tog ändå tid innan vi fann den lilla burken.

Vår fina promenad hade nått sin utgångspunkt, och rundan var rundad.
Tolv hittar och en inte hittad.... oj, så många gånger vi får återvända till mecka för geocachingrundenördar i Mark.... här finns ju rundor så det räcker i år.... om man tänker att man någon gång i månaden en sådan runda går....
Tack jonchi för en superfin runda... och tack ragnarsson och jultomten också förstås!

Hemåt vände vi så... och åt god lunch på Glasets hus i Limmared. Ett mecka för många... för dem som gillar glas, och för dem som gillar god, vällagad mat till ett absolut hyfsat pris.