Blommor och backar

En och en halv vecka från snötäcke ( om än bara för några timmar) till högsommarvärme!
Tycker nog att det är Sverige och vädret vårt, i ett nötskal. Det är snabba ryck!

Inte underligt egentligen, att vi får lite kallare väder ibland.... hade vi inte haft vår  varmvattenström ute i Atlanten, så hade nog inte vårt land varit speciellt tätt befolkat.

Jag gillar väderväxlingarna.... det jag har svårt för, det är skillnaden i dagsljus mellan vinter och sommar. Isvintrar har jag heller inget till övers för, det är så besvärligt när man är halkrädd tant.

Under högsommardagar, så får jag sådant sug efter att ge mig ut på en cykeltur.
Idag var en sådan dag. Efter kirskåls och kvickrotbekämpning,  växthusplantering och pastasalladslunch, så kunde jag inte motstå suget längre.

Äger ju en elcykel sedan några år, men den är jag inte så förtjust i. Jo, den är bra för långturer ... tre mil och mer.....men för favoritturerna genom byarna som slutar på -bo och -ås, så vill jag trampa lugnt på min vanliga cykel, och verkligen njuta av det som växer längs vägkanterna.

I Gumpebo blommade violer av olika slag, liksom gökärt.

Skogviol och kärrviol fanns  på var sin sida vägen.... ja, det var så jag tänkte att den här lilla byn borde ju inte heta Gumpebo utan Violby. Nattvioler brukar för övrigt finnas i massor längs skogviolsidan, lite senare på sommaren.  Får nog lämna in bynamnsbytesförslag..... Gumpebo... det är ju inget vackert namn.

På höjden i Amnabo stannade jag en bra stund och njöt av denna vackra violmatta.
Konstigt att kameror ( iaf halvbra sådana) har så svårt att återge den lilablå färgen på ett bra sätt.

Trampade uppför backen i Spolabo och stannade på toppen.  Här är det så fin utsikt åt flera håll. Maskrosor förstärker vackerheten.

Började fundera på det där med vad som är ogräs och vad som är vackerhetsblommor.

Kirskålen, min antagonist i trädgården, har de vackraste blommor man kan tänka sig.
Om man låter den komma i blom.  Jag för ju ett regelrätt krig mot växten, men stora delar av det gigantiska underjordnätverket överlistar mig och ger mig en tankeställare, då de fina blommorna visar sig.

Vad är ogräs och vad är inte ogräs?

Sådant som breder ut sig stjäl plats för andra växter, det kom jag fram till vara ogräs.

Tankarna gick vidare till likheter mellan människor och blommor, under det att jag passerade Remmabo.   De flesta växter gör nytta, som en del av ekosystemet.  Även parasiter gör i viss mån nytta, som nedbrytare.

Gör alla människor  människor nytta? Jag hittade inget svar på det.....för jag vet faktiskt inte....men jag tror att alla människor är viktiga för någon... iallafall hoppas jag det.... och då gör man ju nytta,

Många blommor är vackra, en del är dessutom nyttiga att äta. Men det finns vackra giftiga vöxter, och det finns vackra tistlar som sticks....

Finns det några människor som är allt igen vackra, allt igenom goda?

När jag trampade i den långa backen från  Kvistbäck till Fiås tänkte jag på en människa, som jag ser som genomgod. Hon heter Britt, och kommenterar ofta det jag skriver och visar på FB och Instagram.
Har alltid tänkt på henne som genomgod.... men jag vet ju ändå inte, för jag känner ju inte henne så väl.

Jag tänker också på den goda kvinna, som jag  jämför med den vackra humleblomman. Hon heter Inga och blev min vän på äldre dagar.  Henne ser jag också som en genomgod person. Hennes personlighet är som humleblomman,  lite tillbakadragen och försiktig, men när man kommer nära, så är hon både god och vis.

På toppen av backen i Fiås, kom jag att tänka på hur olika vi har det vi människor, med uppförbackar, nedförsbackar och raksträckor. För egen del, så har jag ju varit med så länge jag upplevt både uppförsbackar och nedförbackar på livets väg.
Tyvärr så har jag haft svårt att njuta av nedförsbackarna många gånger, utan i stället tittat tillbaka på branterna uppför och mentalt stannat kvar där.

Min kloka humleblomstervän, hon har haft den branstaste uppförbacke man kan tänka sig, under det senaste året. Ändå så kan hon njuta av de korta raksträckor eller små nedförslut som hon ibland kommer fram till. En imponerande människa, som har så mycket att lära oss andra.

Nedförbacke, det har jag absolut haft den senaste tiden.
Nedförbacken från Fiås, ner till Grimsås samhälle, den är lång och brant.  Man får allt bromsa en hel del, så att det inte blir en farlig vurpa... och för att hinna uppleva de vackra vägkanterna.

Vid den gamla missionskyrkan, numera en mindre fabrik, hade den vita rhododendronbusken slagit ut i all sin prakt. Fruktträd, hägg och spirea stod också i full blom i samhället.

Från  Grimsås och hem till Stockremma är det tre-fyra kilometer.
Vägsträckan går genom mosslandskap, hyggen och skogar. Knappast en blomma vid vägkanten, en riktigt tråkig sträcka. Lite upp och ner går det, utan några riktigt branta backar.

Precis som vardagen, tänkte jag..... och kom samtidgt på att det är efter de jobbigaste backarna som man har den bästa utsikten. Men det måste bli nedförbacke då, annars blir man skrämd av höjden.... och utpumpad av det tunga arbetet uppför.

Blev visst en filosofisk resa det där.....och nog är det så att både ensamma promenader och ensamma cykelturer i maklig takt, har god inverkan på både kropp och själ.