Tävling

Tävlingarna avlöser varann.
OS fyllde medierna under två veckor.
Idag var det Vasaloppet.  Under fem lördagar har det tävlats i  entertainment i melodifestivalsuttagningarna  i SvT.
Förra fredagen var jag del av team "Gretas vänner" på quiz i glasets hus. Dagen innan hade jag kollat hästhoppningstävlingar i Göteborg, I tisdags tog jag del av en underhållande kväll, där det till en (för) stor del handlade om att framstå som värst utsatt gay-person.

Sport intresserar mig mindre och mindre. När jag var ung kunde jag sitta timtals framför tvn för att följa ett skidlopp, en  ishockeymatch, en friidrottstävling. Idag har jag svårt att fokusera full tid på en allsvensk match, där favoritlaget sedan unga år, Elfsborg utgör ett av lagen.
Samtidigt som följandet av tävlingar via visuella medier blir allt mindre intressant, ( att lyssna på radio är fortfarande av visst intresse) blir jag mer och mer imponerad av dem som utövar olika slags idrott på elitnivå. Imponerad över all träning som man måste lägga ner år efter år, imponerad över det jäklar anamma som måste till för att genomföra densamma, imponerad över den träningsmoral som de unga, målinriktade människorna har.

Vi som jobbar i skolans yngre år/mellanår vet ju att många, många barn vill bli fotbollsproffs, ishockeyproffs, berömda hoppryttare, världsmästare i olika sporter, berömda sångartister eller berömda ,,, "you name it". Själv ville jag bli sångerska ( med min röst... haha) eller musiker som behärskade många instrument. ( kan nog få till 3-4 stycken på amatörnivå)....

Det ligger ju så mycket träning bakom att bli riktigt bra idrottsmänniska, det handlar mycket om tur att bli en berömd artist.
Jag imponeras mer av de förra än de senare, men kollar hellre på folk ur underhållningsbranschen än från sportvärlden.

Alla de 50 000 och mer, som tar sig de 9 milen, över myrar och genom skogar, mellan Sälen och Mora, de imponerar kanske ännu mer på mig än vad elitsportmänniskorna gör.  För mig, som har åkt någon/ett par mil åt gången som mest i yngre år, så är jag både imponerad och avundsjuk. Jag hade velat våga testa.... nu är det alldeles för sent.

Lånar en bild från C-Es kusin Ulrica. Det är en bild som hon lagt ut på Fb, på sin pappa, C-Es morbror. Han har åkt Vasaloppet några gånger, och hållit på mycket med orientering tillsammans med sina barn. I går åkte han en sträcka av stafettvasan, i ett lag där döttrar, son och ( tror jag)svärson också deltog.

Imponerande Bengt-Göran. Du är mycket mer framstående i mina ögon än dagens Vasaloppsvinnare, det ska du veta!  Liksom alla andra bekantingar som är ute i Vasaloppsspåren.

Hästhoppning är mest en show för mig. Även om jag förstås tycker att hästarna är helt enormt duktiga... liksom de modiga ryttarna. Jag skulle aldrig våga sitta på en hästrygg och hoppa över hinder.
En sak som jag ångrar ordentligt, det är att jag inte passade på att lära mig rida, då när jag var i 35-40-årsålder ( bästa åldern), då döttrarna under  många år, red på ridskola. Jag satt på läktaren och tittade på dem, varför i hela friden kunde jag inte  varit med i en nybörjargrupp jag också. Ridning är något man har med sig hela livet. Kommer med glädje ihåg vår 75-åriga vän från vandringsresan till Österrike i höstas. Under det att vi var ute på vår milslånga geocachingrunda i Kaprundalen, fick hon ett SMS.
- Aj då, jag hade glömt att avboka min ridlektion idag, konstaterade hon.

Melodifestivalen har pågått en månad nu. Jag har kollat alla de olika deltävlingarna. Det finns mycket som har blivit heltöntigt, som det där med ballonger och glitter och gay-stuket... och världens mesigaste programledare ( iår)... men jag tycker ändå att det är lite kul med de olika showerna. Samtidigt som jag ondgör mig över vad en del kostymer, speciellt till dansarna måste kosta. Liksom alla ljussättningar och digitala bakgrunder.
Det finns ju ganska många människor som påstår att de ALDRIG tittar på sådana dåliga program som melodifestivalen. ( Jag vägrar alla förkortningar som Mello....men det får vi ta en annan gång)  Folk som sätter prestige i att tala om hur DÅLIGT melodifestivalsprogrammet är, och ALDRIG skulle titta på det. Jag tycker allt att det är rätt så fånigt, det där att man ska vara emot, bara för..... Kollar man inte, så kan man ju knappast ha någon uppfattning.
Nu ska jag väl inte sitta här i glashuset och kasta sten... för jag är likadan vad det gäller Let´s Dance. Men jag har aldrig påstått att det är dåligt, för det vet jag inte. Jag har nog sett en kvart av något program för länge sedan, och insett att det inte ligger inom mitt intresseområde.
Ikväll börjar Mästarnas mästare. Det är ett av mina favoritprogram. Förklara det den som kan, jag som just förklarat mitt ointresse för sport i allmänhet.






I veckan har jag hört denna vackra sång, live. Han är duktig sångare Rickard Söderberg, och det visade sig att han dessutom var en framstående retoriker, en god underhållare överlag. Han blandade olika musikgenrer med (lite för) mycket prat om vad han fått utstå som "gay"-person. Hade en liknande stil i sitt prat, som Jonas Gardell brukar ha, fast med betydligt mera stil.
MEN..... man måste ju inte PRATA så mycket om sin sexuella läggning.... eller ickeläggning. Hur och vad folk gör, det är ju ganska ointressant. Det viktiga är ju att alla inblandade tycker att d et är OK!  Sen är det skrämmande att det finns mängder av länder där homosexualitet är ett brott, något som t.o,m kan leda till dödsstraff. Där är absolut något att jobba med, i stället för att hela tiden försöka försvara det man själv håller på med.... det som inte behöver försvaras i Sverige.  En gång var det så, men inte längre.

Besökte den här lilla killen igår.
Njöt av varje sekund tillsammans med "mammas och pappas lilla hjälpreda"

Tänkte på det att barn och barnbarn behöver inte tävla om bästa platsen i hjärtat på mamma/pappa -mor/farföräldrar.
Jag hoppas att det är så.... och tror att det egentligen är så.... men vet att det finns sådana som "bryter" med sina egna barn... och missar barnbarnen. Något jag inte kan FÖRSTÅ!

Mina döttrar är lika viktiga för mig båda två, detsamma gäller mina båda barnbarn.
Nu ligger det i sakens natur att jag träffar denna lilla livskvalitéhöjare mer än vad jag träffar den lilla barnbarnstjejen. Som förstås är en lika stor livskvalitéförhöjare... Det är skillnad på dryga 6 mils avstånd och på 25 mils avstånd till de båda.
Kan inte låta bli att fundera på hur deras liv ska bli, om det ska bli tävlingsmänniskor av dem, om de kommer att ha drömmar om ett liv i stjärnglans.
Ett är iallafall säkert, i mormors ögon, så vinner de tävlingen om störst stjärnan, långt före alla andra, hur duktiga de andra än är i sitt utövande i olika tävlingar.