Sexårsjubileum

 

Idag firar jag sexårsjubileum.  Som mormor.

Han föddes mitt i natten, en timme in på det nya dygnet. Jag hade precis somnat i gästsängen, efter en kväll med hårt dunkande hjärta, och antagligen alldeles för högt blodtryck. Den blivande pappan hade ringt vid fyratiden på eftermiddagen och meddelat att nu åkte man iväg, nu fick vi ( blivande mormor och morfar) komma och släppa in hästar och utfodra dem.  Naturligtvis vaknade jag direkt av meddelande på Whats-App. Nu hade Konrad kommit, allt hade gått bra, alla mådde bra. Kunde jag somna om ? Nej! Det var nu som jag skickade ut ett kryptiskt meddelande på Facebook. Något om att det största hade hänt. Det var inte så många som visste om att jag skulle bli mormor. Hade inte sagt det till så många. Har ju alltid tyckt så illa om dem som "skryter" vitt och brett om det kommande mormors/farmors-skapet. 

Tror att jag träffade Konrad första gången då han var fyra dagar gammal. Då hade han varit hemma ett par dygn. Han var så liten, och jag var livrädd för att ta i honom. Men man vande sig snart vid det lilla livet. Liksom vid de två små som kom inom 22 månader, från det att jag fått min nya titel "mormor".

Det är bara att konstatera; det är en stor ynnest att få vara mormor. Så värdefullt att få känna sig så omtyckt och så viktig. Inte trodde man att man skulle få en sådan speciell relation till sina barnbarn, som det blivit. En otroligt fin relation och känsla. 

Konrad ville gärna fira sin födelsedag hos sin enda kusin, och sin enda moster. Två personer som han ( och lillebror) också har en speciell och kärleksfylld relation till.

Firandet fick  äga rum en dag före födelsedagen. Det blir en lång dag då man åker ända till Malmö , bara över dagen. Bäst att göra den resan på en lördag, så hinner man vila upp sig på söndagen.

Firarbanderoll och ballonger var uppsatta dagen till ära. Fyra paket var gömda i lägenheten. Med lite ledtrådar, och hejarop från kusin och namnsdagsfirande lillebror, hittades alla. 

Nyfikenheten var stor, både från mamma och lillebror, då paketen öppnades. Innehållet gillades stort av födelsedagsbarnet.

Avas "pappa Marcus" hade fixat god lasagne till lunch. Lite lek inomhus efter det.

En stund utomhus, det behöver man, även under fest-dagar.

Mormodern kollade hur långt våren kommit i Malmö. Yes! Vintergäcken hade börjat blomma. snödropparna hade dock inte visat sig ännu. Men visst blir man glad av att de allra första vårblommorna fanns på flera ställen i den stora trädgården.

Lekplatserna i Folkets Park, tvärs över gatan, var förstås målet för barnen. 

När man är sex, så vågar man klättra en bra bit upp i det höga klätterställning. Som tur var, dock inte till toppen.....

Eller så kan man betala för en åktur. Men så blev det inte denna gång.... Sitta upp är gratis!

'En stor isbana fanns i parken. Där var det fullt med skridskoåkare. På dammen fanns en slags plast som fungerade på samma sätt som is. Där var det OK att roa sig, utan  skridskor på fötterna. Några rejäla rovor blev det!

Ava, hon klättrade till toppen på lilla klätterställningen. Tillräckligt högt tyckte mormor... 

Trots ett par plusgrader, så var det rätt rått  och kallt i Malmö. Det är oftast så, under vintern. Det har vi insett efter att ha besökt Karin någon gång varje vinter, under de tjugo år som hon bott i stan.

Dags att gå hem och dekorera tårtan, Lite sned och vind blev tårtan, som mormodern bakat och försett mellanlägg och överdrag hemma i Stockremma.  Två personer i vår nio-personsfamilj är känsliga mot grädde/mjölk. Har under många år gjort två olika tårtor. En med grädde och en med soja-grädde. 

Sojagrädde är inte gott! Sedan en tid tillbaka finns vispbar havregrädde. Den smakar nästan som vanlig grädde. Funderade på om det skulle gå att vispa den så hårt så att den "höll ihop". Det gjorde det.

Jag tyckte att tårtan blev riktigt god. Chokladbottnar, hallonfromage och chokladmousse.

Konrad godkände också tårtan. Han hade fått den precis som han önskat. ju.

Lite "Smarties" som extra mellanlägg, gjorde den ännu godare.

Tre lite trötta barn tog plats i soffan för att titta på barn-underhållning. Efter kvällsmaten så  fick man dessutom var sin påse lördagsgodis att mumsa på.

Vid sjutiden sa vi hej och tack, och åkte hemåt igen. Sju och en halv timme ihop med Ava och hennes familj, det är absolut värt resan.  Knappa två och en halvtimme senare överlämnade vi två nyvakna barn till pappan, som väntade därhemma. Mormor och morfar, de hade ytterligare sex mil kvar att köra, innan de var hemma. Sex synnerligen välkända mil, körda minst en gång i veckan under de sex år som de kunnat titulera oss mormor och morfar...