Gamla godingar

- Det är nog viktigare att ha arbetskamrater som man trivs med och tycker om, än hade ha ett fullständigt lyckligt äktenskap, sa en av mina gamla goda kollegor en gång.

-Det är ju på arbetet man är den största delen av tiden och dem man måste umgås tätast med, fortsatte hon. Hemma kan ju gubben och jag gå in i olika rum.

Det är säkert nämare femton år sedan som denna mindre brandfackla slängdes ut i skolans rökrum. En ständigt igenpyrd skrubb, som låg i direkt anslutning till lärarrum och kapprum. Det var andra tider det....

Jag har många gånger funderat på det min vän och kollega sa. Jag kan inte annat än hålla med. Arbetskamraterna är superviktiga för att man ska må väl och trivas på sitt jobb.

Igår var fem av mina forna vänner från Dalstorpsskolan på besök. Vi brukar träffas två gånger om året, och vid denna sommarträff tyckte jag att det var min tur att stå för fägnaden. Sex av oss åtta kollegor hade möjlighet att komma och hade trevligt ihop under en härlig eftermiddag med både allvar och skratt ... mest av det sistnämnda.

När alla hade åkt hem, så tog jag en promenad. Hårddisken under det grånade hårsvallet började jobba, precis som den alltid gör när man rör på sig, och jag kom att tänka på speciella stunder med mina atrbetskamrater. Även om jag tog bilder, som jag ska skicka till våra båda absent friends, så försäkrade sig alla om att jag inte skulle lägga ut dem på blogg eller på FB. Så i stället får mina vänner representeras av var sin blomma.

Pionen har alltid varit vacker och är så fortfarande, sina sextio år till trots. Hon har alltid synts framför alla andra och hon har alltid haft kloka och tänkvärda saker att framföra. Pionen kom till skolan när jag skulle vara mammaledig med lilla dottern. När jag började jobba igen, efter mindre än ett år, så jobbade jag två dagar i veckan. Vi delade på den ganska stora klassen, jag och pionen. Vid varje överlämningstillfälle ringde och pratade om skolarbete och elever. För mej känns det dom om det var det optimala sättet att jobba, två personer som verkligen hade koll på varje elev och som tillsammans kunde arbeta för varje elevs bästa. Vi delade ju också basämnena, vilken man sällan gör idag. På det sättet hade man insyn i allt....

Min optimala arbetssituation i min tankevärld, är att man är tre pedagoger på två klasser. Möjlighet till "specialundervisning", enskilt eller i grupp under längre eller kortare tid skulle ges, liksom stora möjligheter till laborativt/praktiskt arbete. .....Just nu är vi så långt ifrån detta arbetsförhållande som vi kan bli.

Rosen mötte mej i dörren, den första dagen som jag besökte Dalstorpsskolan

- Är du rektor här? undrade jag.

- Nej, jag är kanslist, blev svaret.

Tjugofyra år gammal visste jag inte vad en kanslist var, men det fick jag möjlighet att förstå under de tjugofem år som vi jobbade tillsammans. I julas var det avtackning av Rosen. Hon hade valt att gå i pension. Jag tog chansen och höll ett "tal" till henne och kunde då de räkna upp tjugotalet olika yrken som ingick i den övergripande benämningen kanslist. -Lärare, rektor, sjuksköterska, kurator, bagare ...... Jag anser att Rosen skulle fått mycket fler rosor under sin verksamma tid.... Hon var guld värd!

Jättedaggkåpan är liten till växten, men har kontakter åt alla håll och på alla kontinenter. Dessutom gör hon som daggkåpan gör med daggdropparna, tar till vara alla kontakter och kunskaper. En dag stod det en riksdagsman i skolan, den hade hon ordnat dit.... En annan gång kom någon och berättade om apartheiden i Sydafrika.... Jag vet att jag ställde frågan: - Tror du att det någonsin blir något slut på den orättvisa behandlingen. Det trodde han, och visst blev det så.

När jag kom till skolan så hade vi var sin fyra, jag och daggkåpan. Vi bestämde att vi skulle åka till Öland med de båda klasserna på skolresa. Så vi såg till att föräldrar engagerade sig för att åka med och för att betala in den summa pengar som behövdes. Vi övernattade i ett vandarhem vid "Långe Erik". Fullt med myggor var det överallt. Men kul hade vi, och kul hade barnen.... trots att de bara gick i fyran.

Pensén klarar de mesta och står där lika vacker, trots att vintern varit hård. Vi hade en gång fem-sexa tillsammans, och tillsammans med dem gjorde vi väldens bästa skolresa. Det var precis vid terminsstart på hösten och vädret var fantastiskt, när vi tillsammans med eleverna bestämde oss för att göra en cykelresa till Lagmanhagasjön. Pensén och jag var ute och rekade och gjorde olika stationer som handlade om växter. Vi tog reda på mer om de fornlämningar som finns vid sjön och vi bestämde tid för brännbollsmatch med eleverna i L-pskolan. Två nätters tältande, mycket bad, massor av sol, föräldrar som kom med mat, cykeltipspromenad ... ja, det är den klart bästa resa jag gjort, och då har jag varit i Stockholm och Göteborg, på Gotland och på Öland.

Den ståtliga, lugnande salvian var slöjdlärare. Alltid lugn och graceful. Under åttitalets senare del, kanske en bit in på 90-talet, förekom något som kallades oä-slöjd. Det var riktat till treor och fyror ( iallafall fick fyrorna vara med någon gång när jag hade en sådan klass). Teori och praktik tillsammans. En extra resurs från slöjden, det var verklighen kvalitét på den undervisningen. Jag vet att man jobbade under epitetet att hand och hjärna hade ett nära samspel, och det man gjorde med handen var lättare för hjärnan att förstå. Vart tog den tanken/ vart tog den resursen vägen. Åts den upp av Lpo 94, tros? Varför låter man inte det som verkligen är av godo, få vara kvar i skolans värld?

Två av kollegorna var inte med denna gång. En av dem har flyttat till Halmstad i och med pensioneringen. Gjorde en kort visit hos henne i det alldeles nya huset, på väg hem i midsomras. Så igår bestämde vi, att nästa år så åker vi till henne på vår sommarträff.

Vår vallmo var under många år tillsynslärare. Det försvann också och ersattes... ja, av ingenting. Tillsynslärarjobbet var också bra, man hade stort inflytande- var någonstans i hierarkin mellan skolledning och lärarperonal- och man visste vad man pratade om, eftersom man fortfarande jobbade i verksamheten.

Det märks att jag börjar bli gammal, när man ser fler fördelar med det gamla, än vad man ser med dagens skolorganisation. Genom tillsynsläraren kunde alla få inflytande, hon var väldigt duktig på att se allas framstående sidor. Idag tycker jag, som jag framfört så många gånger tidigare, att vi "fotfolk" har alldeles för lite påverkansmöjlighet. Detta trots att det är vi som sitter inne med kunskaper och erfarenheter. Det gör inte skolledarna, eftersom de har lämnat det verkliga skolvardagen bakom sig.

Den andra absent vännen ska också få bli en ros. Hon har under många år varit en god vän, funnits där när livet gjort ont och talat om för mig när jag varit för odräglig. Förhoppningsvis har hon tid att gå den härliga promenade runt Dalstorpssjön tillsammans med mej, någon gång nästa vecka.

Ja, detta blev bara en massa nostalgi. Men 25 år i Dalstorp satte allt sina spår. Och gav vänner för livet.
Gamla goda vänner......Härligt att ha!

God blev också maten som matoraklet, grannen min, gav recept till. Hoppas att det är OK att publicera det här, Gerd. Vore synd om inte denna goda maträtt kunde få tillredas av alla som så vill:

Till ca 15 biffar:
1. Rör ner 3 ägg i ett kg blandfärs. Salta och peppra ordentligt!
2. Lägg en stor skiva rökt skinka ( eller två stycken mindre som ligger omlott) på en skärbräda. Froma en biff av köttfärs, lägg mitt på skinskivan.
3. Gör ett hål i mitten av biffen och tryck ner en ordentlig klick örtkryddad Phiadelphiaost. Lägg lite köttfärs över osten, gör ett knyte kring biffen med skinksivan. Lägg i eldfast form.
4. Grädda i ca 175 grader 30 min. Ta ut formen.
5. Blanda grädde ( till två formar m sammanlagt 16 biffar tog jag 9 dl vispgrädde) och chilisås ( jag tog ca 1 dl) och ev. lite majsenamjöl och häll över biffarna. Täck med riven ost. Gratinera i 225 rade ca 10 min.
6. Servera med potatis, ris - eller potatismos. Och en sallad förstås.
Gott och rikligt!

Bakåtböjd bland blomstren

Under denna härliga dag, så har jag faktiskt prövat på att göra (så gott som) ingenting. Det var faktiskt inte så svårt.Tog med mig androiden Desire ut, tillsammans med hörsnäckan, ställde in radiofunktionen på P1 och lade mig i gröngräset, nära blomsterrabatten och gjorde ingenting mer än lyssnade. Tänk att man bara kunde ligga där i en och en halv timme ( ja, med lite paus för tvättnedtagning) och bara lyssna och titta och dofta på blommorna.

Det är tydligt att man kommit ner i semmester-sommarlov-avkoppling redan.

Sommarprataren var en filmskapare som hette Babal någonting. En iransk kille, som det inte hade curlats för. Han fick kämpa för att få fram pengar till terminsavgift till filmskolan, och han lyckades och har nu gjort sin första spelfilm. Fascinerande historia.

Och där låg jag och bara doftade och tittade på blommorna. Rabatterna har blivit alldeles igenvuxna, och det är prästkragarna som har tagit kommandot. Jag har tyckt att det sett så tråkigt ut med all blommande rabattoreda, ända tills en av mina vänner sa: - Åh, vilken in rabatt du har.... Helt plötsligt såg jag allt med hennes ögon... och.... ja, det VAR fint. (Fast till hösten måste vi få undan en hel del prästkragar, annars tar de över helt)

Doftnejlikan är bedövade med sin doft. Den hämtade jag tillsammans med min mamma hos en gammal tant i Rångedala, för nära trettio år sedan. Det finns doftnejlikor lite varstans i rabatterna, dom trivs här.
Krolliljan kommer från min far. Han vårdade sina liljor så ömt och jag fick med några lökar. De har också funnits i nästan trettio år.
Ganska fantastiskt vilken historia som döljs i en så enkel ska som en blomsterrabatt. Jag kommer sannolikt att återkomma...

Köpte en suckeluent och planterade i den ena av de egengjutna betongalstren. Jag fick inte ut alla luftbubblor under gjutningen, men jag tycker att det blir ett snyggt mönster av håligheterna.

I den låga skålen lade jag lite blomhuvuden. Det blev också fint..... På onsdag hade jag tänkt fortsätta de spännande betongexperimenten.

Det har varit tyst och lugnt idag. På nätet och på vägen. Bara ljud av insekter och fåglar.Folk som är lediga har haft vett att ta vara på den livskvalitét som en sådan här dag kan ge. Genom att lyssna på naturen, dofta, se, känna, smaka...... Visst är sommaren sinnenas tid....

Ryggympa väntar..... hoppas att det hjälper ... det är så tråkigt att ha ont.... men allt kan ju inte vara perfekt. Nackdel: Det blev ingen promenad idag.... men nå´n gång är det väl OK att hoppa över den.

Härlig Halmstadshelg

Svägerskan såg till att det fanns rikligt med svenska jordgubbar på bordet, denna härliga helg, vilken jag anser skulle vara den svenska nationaldagen. Midsommar är det svenskaste jag vet, och den helg då man känner sig riktigt nationalistisk. Midsommar kan bara firas i de ljusa nätternas rike.

C-E såg till att det blev en god grillad bit kött/quorn på bordet, när det led mot kväller. Sen var det tid för roliga lekar och spel och man kunde sitta ute till midnatt, i den inte alltför kalla midsommaraftonskvällen.

Bella såg till att aktivera oss lite då och då. Mellan sovpauserna, så tyckte hon väldigt mycket om att klättra i päronträdet.

Att speja på igelkottar, hundar och andra katter var också väldigt spännande.

Den soliga, men lite blåsiga stranden bjöd in till att testa vindkraften.

Eller att uppleva barndomens lekar igen. Att bada var det inte att tänka på för någon utom modige mannen på bilden .... Han berättade för oss andra hur kallt det var, och det räckte för oss alla att höra om det.

Härliga promenader på strand och i stugområdena, det passade flera av oss mycket bättre.

Eller Knipans egen tipspromenad..... Trodde ju att vi skulle ha tolv rätt... men ingen av oss hade mer än elva. Så det var en missbedömning!

Ungdomarna imponerade på minigolfbanan. Fanns inte en tanke att jag skulle delta i deras match. Men föra protokoll kunde jag.... På bilden syns ettan (M) och tvåan (J). H kom inte så långt efter, K hade flest spikar, men var i övrigt lite mera ojämn.


Blomdoft omgav oss, tillsammans med grilloset, denna härliga midsommarhelg i Halmstad.

Mindes mor mins möjlighetisering

Mitt inne i Månstads minimala centrum slog det mig plötsligt, JAG HAR JU BLIVIT PRECIS SOM MIN MOR......

Så här var det:

Min mamma var bondkäring och hemma på gården och skötte de sysslor som behövdes. Vid dryga femtio års ålder, så kom hon plötsligt på att hon skulle ta körkort. Det blev många resor till staden för att få den åtråvärda lappen, och jag tror att hon inte lyckades med förarprovet förrän vid tredje försöket.

Men vilka möjligheter det körkortet gav. Hon började deltidjobba som hemsamarit och hade helt plötsligt lite egna pengar att röra sig med. Hon kunde åka på de tillställningar hon ville, och besöka den hon ville, utan att be sin make om skjuts.

Vid sextiosju års ålder så blev min mamma helt plötsligt änka. Djuren såldes av snabbt och helt plötsligt hade hon en frihet som hon aldrig haft innan. Jag kommer ihåg att det sades att hon åkte hemifrån i den lilla röda- senare blå - bilen direkt efter frukost och kom inte hem förrän sent på kvällen. Detta blev vardagen för henne under ett antal år, tills värk och rörelsesvårigheter satte stopp för bilkörandet och det sociala livet - och då ville hon inte leva längre - hon gick in i en demens som jag tror berodde på depression och gick bort ganska snabbt.

Inne i den lilla byn Månstad kände jag mig som vid den tid då min mor var i sitt esse med sitt farande och flygande.

-Jag har så många goda vänner, sa alltid mamma. Jag har så många att besöka.

Jag har kört runt och träffat nyfunna och "urgamla" vänner under flera dagar.

Idag var jag på vackra Hofsnäs och promenerade och åt god räkmacka och pratade och pratade med vännen A. Vi har varit "kompisar" sen vi gick i sjuan och umgåtts med ojämna mellanrum i hela 44 år. Det är bra det... och väldigt roligt och viktigt att ha någon som man fortfarande kan dela upplevelser från skoltiden med. Det finns många roliga minnen som vi kan skratta åt ...

När jag ändå var ute och åkte så stannade jag till på Sveriges näst bästa äldreboende och hälsade på Svea. Hon var pigg och glad som vanligt och hade sitt lyckade kalas i färskt minne.

Jag och mig utkämpade en ojämn kamp när Svea ville bjuda på något av det godis hon fått på födelsedagen. Jag vet ju att jag inte borde ... med tanke på alla onödiga kilon... men mig ville så gärna ha lite godis så stora elefanten mig hjälpte Svea att leta fram något ut de rikliga gömmorna. Det blev körsbär i likör ....tre stycken bitar ...både jag och mig tyckte det var synnerligen gott.

Bakade lite bullar och en kaka att ta med till midsommarfirandet i Halmstad... mig tyckte bullarna var goda ... jag hade inte en chans att stoppa ett smakprov ... eller var det kanske två...Har iallafall promenerat tre-fyra km + att jag + mig promenerade lika långt med A på Hofsnäs. Så det bör uppväga lite...

I morrn bär det av till Halmstad. Döttrar med respektive kommer också, liksom C-Es syster med make. Kollade vädret ...tycks bli sol, men inte så varmt. Helt OK...

Ha en bra midsommar alla! Njut av sill och jordgubbar och gemenskap med nära och kära.

Smålänskt smultronställe

Småland är vackert på så många olika platser. Idag blev jag bekant med nya vackra vyer, när jag träffade bloggvännerna hemma hos Inga i Rannäs.

Det händer att man kör 27an och passerar Forsheda. I en hastighet av 70 km/h kör man förbi samhället, och ger sig aldrig tillfälle att se hur där ser ut. Möjligheten gavs idag, och vad man kunde se var det ett vackert litet samhälle, genomflutet av en å och med en vit vacker kyrka i backen upp mot skolorna.

När man passerat skolorna, så svänger man vänster och snart är man ute i en typiskt smålänsk by, med små hagar och åkrar, omgärdade av de landskapstypiska stenmurarna. Inga bodde i ett charmigt gammalt hus, försiktigt och smakfullt upprustat inomhus och med den mest bedårande trädgård. Massor av växter och massor av rabatter, en trädgård som kräver sin man/kvinna att sköta.

Inga är en synnerligen mångkunnig kvinna. Idag skulle hon dela med sig i sitt kunnande av betonggjutning. En verksamhet som visade sig passa mig, man behöver inte var speciellt fingerfärdig för att få till det. Två olika alster blev det i premiären. Ska bli spännande att se hur det ser ut, när jag lösgör det från formarna om några dagar. En säck finbetong fick jag också med hem, så nästa vecka så ska det bli gjutning åt. Ska testa att göra ett rabarberbladsfat bl.a.

De små jordgubbarna och fatet med virkade kakor, som Inga visade....ja, det verkar vara mycket mer pilligt. Men fint.

Hundrundan gick vi, under det att vi bloggvänner och Ingas kollega Marita diskuterade skola och olika möjligheter att lägga undervisningen utanför klassrummet. Fick flera idéer, bl.a. att det skulle kunna anordnas medeltidsdagar vid Torpa stenhus för alla kommunens fjärdeklassare. Ska skicka förslaget till stenhusets ägare, och nappar de, så kommer förslaget till skolans ledare från dem och inte från mej.

Massor av mat och olika godsaker vankades det. Jag som skulle försöka vara lite återhållsam med sån´t. Men det går bara inte ... :). Började läsa en bok av Nils Simonsson igår. Det handlar om varför man inte mår bra, fast man bor i ett av världen bästa länder. I början av boken diskuterar författaren kring miget och jaget. Miget är allt man har med sig i personlighet, uppfostran, genetik, erfarenheter och jaget det är den man vet att man borde vara. Miget är som en stor elefant, jaget är som elefantens ryttare. Det är inte så lätt att få den stora elefanten mig att gå de vägar som jag vill. Jag vet ju att jag borde låta bli en massa söta (goda) saker, men det är så gott för mig med allt det där välsmakande, så jag unnar mig det ändå. Jag har inte så stor talan över mig. Intressant tanke. Det gäller att träna miget att följa jaget. Eller att träna K-muskeln, det är samma sak.

Åkte en liten guidad tur i trakterna kring Rannäs och besökte lilla fina Torskinge kyrka. Kyrkan grundlades redan på 1200-talet. Kristian Tyrann och hans armé tänkte bränna kyrkan, men visades fel av en gammal kvinna. Hon fick plikta med livet, men kyrkan finns än idag kvar.

En annan plats som besöktes var Smålands Sahara, Slättö.Flygsandsfältet odlades igen på 1800-talet, men är nu på väg att återställas i ursprungligt skick. Ett intressant inlandsisspår, från det som tidigare var Bolmens norra strand.

Tänk vad mycket fint och intressant som det finns på nära håll. I fredags besökje jag Nydala kyrka, en av de vackraste kyrkor jag sett. Allt är kulturlämningar och har sin egen historia. Jag önskar att vi ade möjlighet att ge våra elever mer av hembygdens/traktens historia. Visst är det otroligt spännande att den hemske tyrannen Kristian kom till Nydal kloster och lät dränka flera av munkarna. Vad mycket man kan göra av det inom nästan alla ämnen.... Torpa Stenhus har ju också en otäckt spännande historia. Jag skulle vilja åka dit med eleverna redan i höst för att använda mig av vad den gamla platsen har att berätta, i alla skolans ämnen. Hur gör man när det inte finns pengar och när inte föräldrarna får köra ....? Helsjukt att några få ska bestämma att det så ska vara. Det är väl ändå en föräldrarbestämmande sak!

Tankarna for i väg, i vanlig ordning.

Tack Inga för en perfekt dag, tack Bodil för att du berikar oss med den positivitet och tack Marita för trevligt sällskap. Du var verkligen en positiv bekantskap.

Ny Nalle

En gång i mobiltelefonens barndom, så kallades de ju nallar. Jag fattade inte varför. Nu förstår jag.... de var ju en leksak..... snacka om att man fattar trögt, när det tog så där tjugo år att förstå.

Jag skulle tro att jag haft fem-sex mobiltelefoner... men jag har inte sett dem som någon leksak. Inte förrän idag, då fick jag en sådan..... en riktigt rolig leksak. Hoppas att den är till nytta också!

Solskimrande social söndagssejour

Alla borde ha sin söndagspromenad, med sina grannar eller andra bekanta. Det måste vara 10-12 år sedan som vi startade sommarkvällspromenaderna. Funderar på vem som kom med idén.Tror att det var Ingela, hon är alltid så klok och kreativ.

Det är superbra att träffas på olika ställen i byn/byarna och komma ut på olika långrundor. ( Om man nu tycker att 6-8 km är en långrunda.... det räcker till för oss iallafall). Det är skilda åldrar som träffas på vandringarna, 16- 60+, med en övervägande del 55+are. Det finns så mycket att prata om, vardagliga saker oftast. Man går tillsammans med någon/några en stund och sen blir det naturliga byten, så att man hinner prata lite med alla i gruppen. Inklusive några av hundarna...idag var det fyra stycken med.

Social gemenskap, motion och naturupplevelse i samma paket, kan det bli bättre? Egentligen borde hela upplägget vara värt mer uppmärksamhet, en "award". Men jag skulle kunna börja med att skicka in bilderna till någon lokaltidning. Inte för att framhäva oss i första hand, utan att dela med mej av idén.

Solen sken på oss hela vägen, på skogsvägen, längs byvägen upp till den fina utsiktsplatsen, längs den jobbiga uppförsbacken och som solskimmer på skogsstigen. Regnbågen visade sig också , ja, iallafall delvis.

Dagens bonus blev ett par recept från matoraklet Gerd. När mina gamla kolleger kommer på besök nästa vecka, så ska de få smaka Gerds bifflåda. Tre gånger gick hon igenom receptet med mig under promenaden, så nu ska det nog ha fastnat även i min teflonhjärna. Förresten Gerd, jag vet ju att du läser detta, jag tycker att du ska starta en matblogg, där du delar med dej av allt det goda som du själv är mästare på att laga till. Vem vet, du kanske blir uppmärksammad och anlitad som kock på nästa socitétsbröllop eller annan fest....

Som sagt, jag rekommenderar denna typen av gemenskap. den verkar klart sammanhållande. Träffas man och pratar så händer något positivt, det tror jag gäller för hela människosläktet.

Vandalväder

Under år som gått, så har jag understundom försökt mig på att skriva kåserier och skicka in till olika mindre lokala tidningar. Under en period fick jag in de korta tankeberättelserna i UT - för det fick man 75 kr - och under en senare period så tog sig Västboandan an mina skriverier, och jag belönades med en penniglott - som alltid var en nitlott. Numera har jag helt slutat med läsa UT, tycker att det är en oetisk tidning - och långt innan dess så hade både UT och Västboandan slutat publicera kåserier.

Ett av de sista kåserierna som jag skickade till Gislavedtraktens gratisblad handlade om kungliga/ blåblodiga vanor. Apropå denna hysteries klimaxdag, som idag råder....

Jo, jag skrev några rader där jag undrade hur det är med släppandet av väder hos de blåblodige. Att de måste gå på toa, det förstår jag ju, det måste ju alla djur, på något sätt. Men det där med att släppa sina gaser, vilket det påstås att vi gör i medeltal fjorton gånger per dag, måste kungligheter och andra människor av börd göra det också, eller är de befriade från detta befriande otyg?

Om inte, spänner de sig hela tiden och släpper sin lilla, lilla fis inåt, eller kan någon ur den kungliga familjen gå för sig själva och släppa ut det som behövs, och med ljud? Livvakterna, de måste i så fall väl gå med, men de kanske är tränade att skilja en ljudande fjärt från ett terroristförsök....

Luktar den blåblodiga ev. fjärten.... eller kanske har den som är av börd någon kroppslig luftreningsanordning från födseln. Och Daniel, han har säkert, som alla andra killar/karlar släppt sig rätt ljudligt någon gång, ingår det då i hans förpliktelser att lära sig fjärta kungligt?

Och die schöne ( med en skruv inopererad i nacken) DRottningen, vad säger hon till C-G om han skulle råka få till en morgonfis, så där i uppvaknadet.... Och hon själv, hur går det med det hårt åtstramade ansiktet ..... riskerar det att explodera om hon skulle råka att trycka till lite...

Jag kan meddela att Västboandan inte publicerade dessa tankar..... Dessutom kan jag ( för att ursäkta mig, för dem som tycker att sådant här inte får skojas om) tala om att jag under ett antal år skrev en hel del revynummer till saligen avsomnade Dalstorpsrevyn, Där hade man skrattat och applåderat åt ovanstående .... det är olika vad man tycker är kul och inte.

Vi bestämde oss för att åka till R-dala och hjälpa brodern att måla huset, C-E och jag. Så att vi skulle undgå så mycket som möjligt av dagens spektakel. Nu ville vädret oss inte riktigt väl, utan ville väl mer vandalisera för oss. Det regnade.

På det sättet kom vi ut på promenad, och kunde se hur häggmalslarven vandaliserat häggbuskar och så kunde vi njuta av den rikliga blomsterprakten, med bl.a. smörbollar i mängd.

Efter fikat så ville vädrets makter väl igen, så vi kunde starta målandet och jag fick äran att dra det första penseldraget med röd färg.
Lagom till sen lunch så tyckte vädret att jag och C-E inte skulle vara så larviga vad det gällde dagens spektakel, utan kunde ge det några minuter. Så vi tittade lite på ingången i kyrkan och kunde konstatera att Vickans klänning var supersnygg. Synd bara att hon var tvungen att dra ett långt tygstycke efter sig.... jag fattar bara inte vad det ska vara bra för eller symbolisera.

Lite mer målande blev det sedan när solen plötsligt visade sig. Så nu är man så där lagom mör i kroppen och väldigt glad att ryggen höll så bra för 3-4 timmars penseljobb.

Begränsat bett

Skrattet porlade inombords, men jag kunde inte få ut det. Antagligen kunde man se det spela i ögonen,bakom de tonade glasögonglasen, men det var ingen som tittade. Munnen, gapet, bettet som var begränsat, var fylld av diverse röntgenutrustning. Det hade inte varit helt enkelt att få in alla bitar och sladdar, därav kommentaren: - Du har ett begränsat gap!
Hahaha. begränsat gap..... så mycket dom det gapet öppnat sig för! Och där resultatet av detta dessutom är synnerligen synligt för alla som tar mer än men hastig blick....
Tandhygienisten fick iallafall sina bilder, men det gjorde ont, ont. Det är väl tokigt att det ska in så mycket röntgenutrustning i gapet numera, att det är mycket mer smärtsamt än en lagning.Men det är häftigt, när man får upp sina bilder direkt på dataskärmen, och får förklarat vad som syns.
Lönekontot blev också illa åtgånget ....Inte klokt, tusen kronor för en undersökning och lite rengöring. Tjugo minuter, sen var det klart. Turligt nog, så visade de plågsamt tagna bilderna inga kariesangrepp. Jag hade skött mina tänder bra, fick jag veta. Men dom skulle bara veta ... det är inga långa tandborstningar jag utsätter mig för varje gång. Femton - tjugo sekunder. men det funkar tydligen det också.

Tranemobesök i sommarväder, ja, då passar jag på att ta dagens promenad genom att promenera 5,5 km runt den vackra sjön.

Lupinerna förgyllde den första delen av vägen. Kom att tänka på min barndom, och hur fina jag tyckte att de blommorna var redan då.
- Vi kan väl så sådana i vår trädgård, föreslog jag.
-Nej,det kan vi inte, för det är fult ogräs, svarade min mamma.
Undrar var hon fått det i från? Var det någon som påverkat henne att tycka, som sagt just att det var så. För ingen kan väl tycka att lupiner är ogräs. Men man kan lätt bli påverkad av andra att tycka saker.

När jag skulle gå över hängbron, så mötte jag en kollega från skolan i T-mo. Hon är ganska jämnårig med mig, men - med begränsat bett eller ej - liten och lätt. Hon var ute och joggade. Jag kände att jag skulle vilja göra det samma. Konditionen hänger med, åldern och storleken till trots, men kroppen vill inte springa, för då gör det ont. I den dumma, dumma ryggen. Fast visst är jag glad att jag kan promenera i rask fast, utan större problem...

Tåstarps ängar var fulla med tjärblomster och andra blommor som trivs på sandjord. Såg sommarens allra första blåklocka, men den ville inte kameran sätta fokus på, så den kan jag inte dela med mig av.

Vågade mig på att klättra upp i fågeltornet. Var ju lite nyfiken på utsikten däruppifrån. Gröna gräsarter, gröna träd och så Assmans vatten, det var vad jag såg.

Dag och natt - eller lundkovall ( heter den inte så) hade börjat blomma. Den är så fin, och jag känner inte till någon annan plats där den blommar, än just här utmed stigen runt sjön.

Badplatsen låg fortfarande öde. Var det för att det fortfarande var ganska tidigt på förmiddagen, eller var det för att barnen tyckte att vinden och vattnet var för kallt?

Hämtade en sändning tvättnötter på ICA-posten, handlade och träffade trevliga bekanta. Tid att prata har man ju när ledigheten känns vara utan tidsbegränsning.

Fortsatte läsa "Tre sekunder" när jag kom hem, men så ringde telefonen och i egenskap av fotograf blev jag kallad på uppdrag. Vad glad man blir när någon efterfrågar ens tjänster, och i synnerhet när det är sån´t som man är hyfsat bra på.

Svärmors avdelning på äldreboendet var på utflykt till äldreskötande grannen. Svägerskan tyckte att jag skulle komma och föreviga det hela. Det gjorde jag gärna och tog många bilder på boende och personal på Sveriges omvittnat näst bästa äldreboende. ( Tranemo kommun ligger tvåa i den statistiken, och det är absolut så att personalen på Hjälmå är superbra)

Man skulle just till att äta tårta när jag kom. Prinsesstårta á la dagarnas hysteri. Visst var den fin, men ärligt talat, så tyckte jag inte att den var så god. Fylld med sylt och någon gegga med choklad och flingor. För sött för mig. Tacka vet jag prinsesstårta med grön marsipan....och vaniljkräm. De gamla gapade och åt, de gillade den.

Boken "Tre sekunder" är färdigläst. Rekommenderar den varmt. Och det är förskräckligt att det som skildras i boken också händer i verkligt polisarbete.

Tvättnötsrena mattor är på plats på tvättnötsrent golv. Är det någon som vill ha lite nötter, så har jag en hel kartong här hemma.

Första frida´n

De sista jobbardagarna pratade vi kolleger förstås om vad vi hade för planer för sommaren. Någon skulle åka till Italien, en annan till Öland, några till sina stugor.....

Någon sa: - Jag tycker det är så skönt att göra ingenting.

Att göra ingenting, tänkte jag. Vad gör man då?

Naturligtvis var jag tvungen att ställa frågan.

- Man gör ingenting, svarade min förvånade kollega.

- Men nå´t måste man väl göra, sa jag. Jag gör aldrig ingenting.... För har jag ingenting att göra, så hamnar jag alltid vid datorn.... Visst finns det gånger som man kan tyckas inte göra något, för man gör inget aktivt. Men man gör något.... t.ex solar, ser TV, läser en bok, funderar, vilar, sover......

Kollegan höll med om att allt det är att göra någonting....men vidhöll att man visst kan göra ingenting.

Jag förstår inte hur man gör bara ... kan någon hjälpa mig. Skulle vara intressant att pröva på den ickesysselsättningen....

Idag har jag varit kompledig, för kompetensutveckling som jag gjorde förra läsåret. Tycker att det är väldigt konstigt att det finns ett antal kvittningsbara dagar, som mer eller mindre alla kvittar ut, och det om de har överskott på kompetensutvecklingstid eller ej. Jag anser att det ska finnas program på alla dagar, och inte bara enskild planering på de kvittningsbara dagarna. ( Kanske inte denna sista dag, den kan man bjuda på, men på de kvittningsbara novemberdagarna.)

Vi har inte haft en riktig studiedag på tre-fyra år. Bara läroplan och kursplan -gammal och ny. Det skulle vara ett riktigt lyft att få en intressant föreläsning...och då inom något som inte hade med läroplan eller skollag att göra. ICT t.ex Men det finns ingen sådan i nästa års planering heller..... I och för sig en dag på Navet ... men jag vill ha en bra föreläsare!

Första fridagen har varit en härligt väder dag. Solen har lett stort, vinden har lekt lite med gräsströn och löv, temperaturen har hållit sig kring behagliga 20 grader. Tänkte på det när jag satt på den soldränkta altanen, att jag kommer nog aldrig mer att åka till något medelhavsland på sommaren. Temperaturer på över 30 grader är inte behagliga. Tacka vet jag 20 - 23 grader ... då mår man bra.

Har utnyttjat dagen till att tvätta husets trasmattor - i tvättnötsavkok - städat övervåningen, klippt gräsmattan, tagit promenad med C-E, beställt ny mobiltelefon ( efter att ha läst öpedagog Maries uppskattande ord om sin nya vän HCT Desire) och läst dryga tredjedelen av Roslund/Hellströms superspännande bok "Tre sekunder". Man hinner mycket på en dag... och ändå vaknade jag inte förrän halv nio....

Än finns det mycket dag kvar ... ska göra lite ryggympa och sen se på danska serien "Livräddarna"...Danska serier är riktigt bra, tycker jag. Och så läsa vidare, förstås....

Sommarstängd skola. Snart semester. Solen skiner.

Tog med min gamla Casio Exelim S 10, när jag, utan annan packning, gick långpromenad hem från skolan idag. Inser att det knappast är någon kamera som slår den ca 2,5 år gamla fotografmaskinen, iallafall inte vad det gäller tålighet och tagande av bra bilder utomhus. Inomhus blir bilderna för gula.... Under det att jag köpt på mig två ytterligare kameror, så har den tunna, platta kameran fått användas av mina elever. Till bloggen förstås, men ibland till att filma med, ibland till att knäppa bildsekvens efter bildsekvens för att göra film på moviemaker..... Drygt åttatusen bilder har kameran tagit, och det med samma minneskort.... och så blir de ändå så här bra. Fantastiskt!

Systemkameran är ju inte alltid bättre. Den är mycket snabbare, men framförallt inomhus, om jag knäpper för mycket, så räcker inte blixten riktigt till och bilerna blir suddiga. Kan säkert avhjälpas med extern blixt..... men jag vill att det ska vara enkelt. Men de riktigt bra korten man tar med systemkameran, har ju ingen riktig motsvarighet vad det gäller de bilder man tar med den mera kompakta digitalkameran... fast .... det är bra nära.Så jag får nog erkänna att systemkameran- allafall av moderat prisklass, är något överreklamerad.... Men väldigt kul att ha!

C-E hade bilen till tandläkaren, så, som sagt, jag hade bestämt mig för att promenera hem. Längs landsvägen var det massor av blommor och grönt, grönt gräs.. Lupiner, blåklint, midsommarblomster, aklejor, teveronika, smörblommor, hundkäx och säsongens första röllekor. Solen hade just vunnit kampen mot regn och hagel, och det doftade ljuvligt.

Bestämde mig för att ta en av skogsvägarna hem. Det blir väl dubbelt så långt, men är dubbelt så kul... och så hade jag ju hela sommaren på mig att komma hem. Idag har vi städat och städat, igår blev olika dokument klara, bl.a. kvaltetsredovisningen. Inga tog upp det här med kvalitét på sin blogg, och jag funderade faktiskt på det samma i arla morgontimma, innan jag somnade om en stund igen.
Skolkvalitét .... är det att uppnå kravnivåerna ? Jag tycker inte det, jag kan väl tycka att en god kvalitét på det skolan erbjuder kan vara grundläggande kunskaper i framförallt basämnena, möjlighet att pröva på olika skapande verksamheter för att kanske hitta sin egen nisch, möjlighet till kreativism, möten med verkligheten - via IT, genom att delta i olika sammanhang utanför skolan. Det allra viktigaste är dock att varje elev är sedd dagligen och möts utefter de behov han eller hon har. Kan vi erbjuda denna kvalitet....? Inte om man bara tittar på de kravnivåer som kursplanerna föreskriver, för då blir det bara enkeltriktat robotskapande och ej individanpassat. Men vågar man ta lite egna initiativ, så kan man få till ganska bra kvalitet, och det utan att göra avkall på vare sig läroplan eller den blå kursplansboken.
Tänkte också på vilken kvalitét som finns på det bemötande som vi lärare får. Personligen så tycker jag att det är ganska dåligt. Om jag vore skolledare - på vilken nivå som helst - så skulle jag lägga in en timme i veckan för att se och uppmuntra min personal, absolut. Det är något som jag saknar.
Huset på bilden passerade jag på vägen hem. Det ligger vid vägs ände, och jag tror inte att de nyinflyttade hyresgästerna känner till den gamla körvägen som leder förbi huset och ända fram till Moghultsbyn. De tittade lite misstänktsamt när jag gick förbi, så jag stannade och talade om att de nog kommer att se mig gå förbi lite då och då.

Den gamla vägen går genom våtmarker, och har ordentliga - men gamla diken - på båda sidor. Den vackra missnen blommade rikligt. Det är ju inte så ofta man ser den, dels har den kort blomningstid, dels så växer den bara i grunda diken nära mossmarker, tycks det.

Så småningom kommer man in i skogen. Det är omväxlande storskog, planteringar, nyligen avverkad skog samt minnen efter Gudrun och Per längs minst två km skogsväg och liten stig. På lite mer öppna platser blommade lingonen rikligt, rikligt.Jag har aldrig sett så mycket lingonblom i hela mitt liv. Och att de små blommorna doftar så gott, det har jag aldrig uppmärksammat tidigare. Så blir det gynnsamma förhållanden under sommaren, så kan man med början ca en och en halv km härifrån plocka massor av lingon på tio-tolv år gamla planteringar i slutet av sommaren. Ska bli spännande att se vad det blir av alla bärmöjligheter.
När jag så småningom kommit hem, efter ca en timme och en kvarts promenad med många fotostopp, så hade det blivit klarblå himmel. Njöt av sol och ledighet på altanen en stund, men kände att jag kan ju inte bara sitta här. Måste GÖRA något. Så nu är silverföremål och kopparföremål putsade. Något som görs en gång om året, på sommarledigheten, men som brukar bli kvar sist av allt det man tänkt göra vad det gäller hus/husinnehållomvårdnad. I år blev det tvärtom.
Nu är ledigheten här. I morrn kompledig kompetensutvecklingsdag, sen 32 dagars semester och slutligen kommer den fyra dagar långa sommarlovet. Ska försöka att njuta av sol och grönska. Och av att göra div. utflykter och träffa trevliga människor. En timmes promenad /cykeltur hoppas jag det kan bli de flesta dagarna.....
Sommarledigt i nästan två månader ..... tja, det är väl inte illa. MEN faktiskt, jag längtar redan lite till skolan och till mina nya elever..... OM jag har en lite hjärnskada .... inte helt omöjligt. :))