Tålamod

 

Det är väl det som saknas, rätt så ofta. Tålamod! Man vill att allt ska hända NU, inte behöva vänta tills den efterlängtade förändringen sker.

Vad det gäller sommarväder, så var det ju inte mycket att göra. Jeans och jacka utomhus, "mysbyxor" och långärmat inomhus- fast det var slutet av maj. Det tär på tålamodet. Men så kom den till sist, den efterlängatde sommartiden. Jeansen, iallafall de mer vinteraktiga, de är förpassade långt in i garderoben. Nu får det bli trekvartsbyxor, kjol eller shorts några månader framöver. Förhoppningsvis! Och försvinner sommarvärmen, så får man väl ha lite tålamod och vänta ut den, för den kommer tveklöst tillbaka .

Så var det det där med knät. Inser att även där behövs tålamod. Har verkligen gått fram och tillbaka sedan dess jag fick cortisonsprutan. Först blev det jättebra, den gigantiska bakercystan försvann och stelhet och ömhet med den. 

Så jag började göra allt om jag brukar, fast dubbelt upp. För det var väl ingen som sa till mej att jag borde ta det lite lugnt. Så det vara bara att gasa på. Cykling, promenad, städning, gräsklippning.... och sen fick jag ont, fast i en annan del av knäet.

Tålamod, tålamod. Tränar knäet, inser att promenader får vänta.  Blev nästa gråtfärdig av glädje i morse, när jag insåg att jag kunde gå nerför trappan på nästan normalt sätt, att jag inte längre behövde ta ett steg i taget. 

Vågade mig på lite trädgårdsarbete, rensa och plantera.... Funkade bra! Så det fick bli en tur med elcykeln, i det gudabenådade vädret.  Väldigt bra med elcykel, där man måste trampa och röra på benet hela tiden, men där man kan anpassa motståndet, så att det inte blir för tungt och gör ont....

Känns helt ok efter den turen också. Börjar  tro att det här ska bli bra, med hjälp av rätt träning och en stor portion tålamod.

Började definitivt misströsta vad det gäller odlingen i växthuset/drivhuset. 

Sådde i vanlig ordning, i mitten av april, ett antal olika blommor/grönsaker för utplantering.  Ingenting hände,  men nu har det tagit fart ordentligt. Får  plantera ut efter hand. Några plantor squash och ett antal solrosplantor har fått flytta ut idag.  Och de innedrivna tomater har också tagit fart, även om köpe-plantorna ligger lite före.

Tålamod, tålamod!

Har haft favoritkillarna på besök från fredag förmiddag tills i dag på förmiddagen. Det gäller att ha tålamod, speciellt när han som är fyra och ett halvt,  har den ena idén efter den andra som han vill ska genomföras.

Skrattade i mjugg, då han och morfar kivades om småsaker. Det var ungefär samma nivå på deras motsatta tyckanden. 

Tur att de blir bästa vänner lika snabbt igen!

Vackraste tiden, det är nu. Kanske den bästa också. I morgon får det bli en tur till Halmstad. Förhoppningsvis ett premiärdopp, för inte har jag tålamod  att vänta tills det blir 20 grader i vattnet, inte. 

Nörd

 Igår var det internationella nörddagen. Lite intressant, för vad är egentligen att vara nördig? 

Är det att kunna hundratals decimaler på talet pi? Eller är det att samla på porslinskatter?

Antagligen både ock.

Vi är nog mer eller mindre nördiga många av oss. Under en period var jag helt nördig vad det gällde geocaching. Jag kunde ge mig ut både vardag och helg för att leta burkar. Och för att se antalet funna geocacher öka  under min profil på nätet. Lite tävling var det allt, åtminstone från min sida, att försöka hålla jämna steg med vännen Inga. Jag hade inte en chans. Hon var ännu mera nördig än jag. Trots att hon varit borta i fyra år till hösten, så kommer jag med största sannolikhet inte att komma upp i hennes antal hittade burkar.

Största anledningen till det är att nördigheten avsvalnat betydligt.

För det är väl så, att även om man en gång varit nördig inom ett område, så behöver man inte fortsätta vara det för alltid?

Har lite då och då funderat över det enorma intresset för padel. Varje samhälle med lite självaktning har ju numera sin egen padelhall. Jag förstår på dem som håller på med sporten att det är roligt, men jag undrar hur länge det kommer att förbli den roligaste fritids/motionsmöjligheten för flertalet. Vår  värld och vår tid är ju så föränderlig. Får jag gissa, så kommer det att finnas många tomma padelhallar om tio år....

Den krånglande knäet har inte varit helt av ondo. Tänker att aktivitetsklockan varit både min vän och ovän under tre- fyra år. Tiotusen steg om dagen, det har i princip känts som ett måste. Vilket väl kan anses som tämligen nördigt. Nu måste jag komma på andra sätt att röra mig. Cykla är bra. Träning är bra. Tack Ditte för det utmärkta träningsprogrammet, som tog mig närmare an timme att köra igenom. BRAK är verkligen ett träningsprogram för hela kroppen.   Och  jag tror att allsidig träning, efter förmåga. är det bästa....

Knäet är f.ö. betydligt bättre nu. Känner att det får anstå ett tag med promenaderna. Och att de då får inskränka sig till en kortare sträcka åt gången.

Nördiga vad det gäller våra barnbarn, det är nog de flesta av oss.

Det tycker jag att man får vara. För nog är det de som tillför den mesta glädjen i livet, då man blivit "gammal".

Nördigheten med att ta mängder med foton, den delar jag också med många andra. 

Såväl försommarnaturen som de härliga killarna är synnerligen tacksamma fotoobjekt!

Alternativet

 För några veckor sedan så efterlyste jag alternativ till geocaching. Har ju tröttnat ganska rejält på att leta burkar i skogen, med  hjälp av gps.

Jag fick då ett förslag av BP, där hon föreslog att jag/vi skulle börja med orientering i stället.

Ett bra alternativ till geocaching, klart jag skulle ta till vara det förslaget.

På jobbmailen, hade jag just fått ett utskick från kommunens personalavdelning. Alla anställda- även den som bara är anställd på 15 %- erbjöds att köpa naturpass ( Karta och startkort) till halva priset.

Det fanns tre olika naturpass att välja på, ett som mest lämpade sig för cykling och då runt centralorten, en fotoorientering, där man skulle kombinera en bild med rätt "kontroll" på kartan, och så ett helt vanligt orienteringspass, förlagt till det lilla samhälle som vi cyklade genom i lördags.

Fick f.ö. ett fotopass av kollegorna förra året, som en av avskedsgåvorna. Gjorde halva- nej, det var inte speciellt kul att leta upp de avbildade platserna, mitt i bostadsområdena.

Så det fick bli orienteringskartan, med 25 kontroller inritade.

Det onda knäet, där inflammationen är helt borta,  men där artros ( ?) känns av då jag går, är absolut handikappande och begränsande.  Vilken medför att denna tanten, som är van vid daglig rörelse blir lite smådeppig.

Maken tyckte att vi kunde testa hur det kändes att gå i skogen, och det funkade någorlunda. Eller rättare sagt, det funkar riktigt bra, bara man tar det lite långsamt. Så det blev premiär för orienteringen under förmiddagen.  

Åtta av tjugofem kontrollrutor blev stämplade. 

Det var lite ringrostigt i början. Ingen gps som talade om hur långt det var kvar till målet. Det gällde att läsa kartans alla färger och symboler i stället. Efter hand så frammanade jag/vi gammal kunskap om olika karttecken, och då blev det genast lättare.

Naturen är vacker, även mitt ute i skogen. 

Underlaget var riktigt bra att gå på. Bättre att kliva över ett ojämnt kalhygge än att gå på en stum hård väg, asfalt eller grus, spelar mindre roll.

Får också tacka BP, för "hjälpen" med makens van. Den hade alldeles för höga CO2 värden, då den var inne på besiktning. På Peugot-verkstaden hittade man inget fel. BP tipsade om att man skulle köra bilen en ordentlig sträcka före besiktning. Maken använde bilen betydligt mer än vanligt, och körde längre sträckor på höga varvtal. Och se, bilen gick igenom ombesiktningen utan några som helst problem.

Så stort tack för hjälpen BP! 

Min undran idag, är det någon som har bra övningar för ett krånglande knä. 

Har kontakt med fysioterapeut via nätet ( Joint Academy) och får ett par övningar per dag. Men jag är otålig- jag vill träna mer. 

Entreprenör

 

Det var väl någon gång i slutet av förra århundrandet som ordet  entreprenör och entreprenörskap slog igenom, och blev riktigt populärt. Såväl som ett beskrivande ord på en person som på en företeelse.

Även inom skolans ram, så skulle man satsa på entreprenörskap. Det har funnits speciella utbildningar inom området, Navet i Borås, stod som ansvarig för en utbildning i ämnet. 

Jag hade länge svårt att såväl uttala orden entreprenör och entreprenörskap som att förstå den egentliga betydelsen. 

Numera har jag insett vad det betyder, och även insett att jag inte har den minsta entreprenörstalang- jag har inga direkta idéer och hade jag haft det, så skulle jag varken haft mod eller förmåga att utveckla dem.

Idag har vi varit på utflykt till en verklig entreprenör. Till en kvinna som verkligen kan stå för titeln entreprenör och som kan visa på vad ett gott entreprenörskap, innehållande en stor dos mod och en lika stor dos tålamod, kan leda till.

Elcyklarna fick komma ut på årets premiärtur. Inser hur bra den cykeln är för den som plötsligt drabbats av ett krånglande knä. Jättebra träning, man måste trampa en elcykel hel tiden- ja, utom i nedförsbackar då - och man kan lägga motståndet på tramporna utifrån vad som känns bra ur träningssynpunkt.

Jag har tidigare skrivit en del om Erikson Cottage, surdegsbageriet och eventplatsen mitt ute i skogen, på gränsen mellan Västergötland och Småland. 

Idag var det säsongspremiär för caféet. Det passade alldeles utmärkt med en cykeltur, med lite extra motorfart, dit på förmiddagen. Det var nästan så att vi var först på plats, när cafeet öppnade klockan 11. En alldeles nybakad bulle med vanilj och rabarber smakade synnerligen gott. 

Nybakat surdegsbröd fanns att köpa. Det fick följa med i cykelkorgen hem.

Elisabeth sadlade om från en chefspost på kommunens största företag, till att leva sin dröm. Hon ville använda sitt föräldrahem och området där omkring till en plats dit folk från när och fjärran vill komma för olika upplevelser. Hon har lyckats bra, trots pandemin. 

Elisabeth bakar också bröd och bullar, som hon levererar till några butiker en gång per vecka och till olika reko-ringar, när de har sin försäljningsdag.  Gott är det, extremt gott! 

Entreprenören har hittat ytterligare en nisch.  "Bo i glashus". En liten bit från caféet och bageriet  finns två glashus. En i närheten av sjön, en i skogen. Här kan man övernatta, med naturen som närmsta granne. 

Elisabeth berättade att ett par från Borås, sex-sju mil bort, skulle komma cyklandes under dagen och sedan övernatta i ett av glashusen. På facebook har jag sett att man redan haft ett antal övernattningar trots att glashusen kom på plats för bara några veckor sedan.

I ett litet hus bredvid glashuset, finns en liten köksdel. Som jag förstod det, så levereras frukost, medan ev. lunch och kaffe/te/fika/kvällsmat får tillagas av gästerna.

Här är toaletten... och någon form av omklädningsrum. 

Snacka om att komma på kreativa och annorlunda upplevelse-möjligheter.

Vill man inte bo i skogen, så finns det flera möjligheter till övernattning vid Erikson Cottage. Bland annat i en gammal ryggåsstuga. Om jag inte minns fel, så bodde Elisabeths pappa där som barn...

En liten regnskur överföll oss, precis då vi kom till badplatsen vid Lagmanhagasjön.  Vi stannade till en kort stund under det att regnet övergick till sol. Det är mycket vatten i sjön, inte mycket till strand. Konstaterade också att årets premiärdopp kommer att bli bland de senare. Så här års brukar jag oftast ha tagit det första doppet. 

Grusvägarna var rätt studsiga idag, Många vägföreningar väljer ju att "skrapa" och grusa vägarna på våren, och det tar några veckor innan underlaget blir riktigt bra för cykelturer.

Det fick bli asfaltsvägen hemåt. 

Kändes så gott att få jämn asfalt under däcken.

Området kring Nittorp brukar bjuda på rik växtlighet. 

Så även denna dag!

Att se backsippor alldeles vid vägen, det var en riktig höjdare. Oftast brukar man missa den korta blomningsperioden hos de ganska så ovanliga växterna.  Det finns fördelar med en lång och kylslagen vår, blomning och lövsprickning blir utdragen, och man har chans att hänga med i naturens olika övergångar.

En fin cykeltur blev det, denna pingstafton. 

Rena turen att jag hörde ordet pingst på radio för några dagar sedan. Annars är det  en bortglömd högtid, sedan nationaldagen ersatte annandag pingst. Vilken jag tycker var heltokigt.  Bättre hade varit att göra någon av midsommardagarna  till nationaldag - om vi nu behövde någon sådan, med tanke på att  i saknar den traditionen- och behållit annandag pingst. Nu blir pingsten bortglömd.

Erikson Cottage har öppet de flesta helger i sommar. Det känns som om det kommer att bli ett antal cykelturer dit.

Bekräftelsebehovet

Funderade, medan jag rensade bort ogräs i perennrabatterna, på likheten mellan mej och Carina Bergfeldt.  Ni vet hon  USA-korren som sedan blev talkshow-programledare.

Västgötar är vi båda två, hon från nordligaste delen av landskapet, jag numera boende i den allra sydligaste delen. Blir f.ö. ganska irriterad över att man numera kallar vårt landskap för Västra Götaland. Det är fel, fel, fel! Västra Götaland, det är den stora regionen, bestående av landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. Landskapet Västergötland är också stort, och har väl sin "vagga" i trakten av Skara. 

Göteborg ligger faktiskt i Västergötland, iaf största delen av staden. Så tillsammans med större städer som Borås och Skövde, så är det Sveriges mest folkrika landskap.

(Det var en parentes...)

Likheten mellan denna tanten och Carina Bergfeldt, var det jag funderade på, där ute i den kyliga försommaren. 

Jag tror att vi båda har ett stort bekräftelsebehov. 

Kändisen Carina har ett instagramkonto, som jag och mängder av folk följer. Hon lägger ut mängder av bilder på sin lilla familj, på sina vänner, på sig själv och framförallt på sin son. Hon har i ledsna kommentarer tagit upp hur upprörd hon blir, då hon får kommentarer om att hon måste skydda sin son bättre, att han kan få men för livet med tanke på att han exponeras i sociala medier varenda dag...

Hur man nu skulle få men av det? undrar jag- och tycker att folk som är "rädda" för att visa sig själv och de sina, får hålla det för sig själva och inte tycka att andra också ska avstå.

Vidare, där bland kvickrot, kirskål och knölklocka funderade jag på varför vi som använder oss mycket av sociala medier, och dessutom lägger ut bilder på såväl familj och vänner där ( om det inte vännerna har något emot det) gör på detta viset.

Är det för att visa ; här är jag, se mig, tyck om mig?

Det kan vara så, men jag vet inte. Både vad det gäller Bergfeldt och mej. Carina Bergfeldt hade ju ett synnerligen personligt sommarprogram, där hon berättade om sin far, som aldrig tyckte att hon dög, och som utsatte henne för både psykisk och fysisk misshandel.

Min barndom var inte så mörk som hennes, men jag funderar mycket på min far, numera borta sedan mer än 30 år. Vi bodde i samma hus i mer än tjugo år, men jag var alltid rädd för honom, vågade inte tilltala honom, och fick då och då en hurring om jag gjort något fel. Slagen försvann när jag blev äldre, och jag tror säkert att han var stolt över att jag- bonnungen- gick högskoleutbildning. ( På sjuttiotalet var ju ändå lärare lite halvstatusjobb...)

Men någon kontakt fick vi aldrig, jag kunde lika gärna vuxit upp med mamma- och mormor. 

Kanske handlar det om att bekräftelsebehovet inte blev tillfredsställd då jag var barn. Kanske handlar det om att det fanns andra barn som inte var riktigt snälla. ...

Det är förstås en svårbesvarad fråga, det där med hur och varför man använder, och "fläker ut sig" i,  de sociala medierna.

 Inte blev jag klokare av mina ogräsrensartankar, men kanske finns det någon vis person som kan bekräfta eller kullkasta mina tankar och hypoteser....

Var ute på förmiddagspromenad med två fina väninnor. Fyra kilometer runt Ösjön. Fika på vackra rastplatsen.  Tog några bilder och lade ut på Instagram- Facebook.  De hade inget emot det...

En gammal vana, att visa vad jag håller på med- eller behov av bekräftelse? Jag vet inte...

Promenaden var supertrevlig, högerknäet protesterade lite.... Har inte det minsta ont i vila längre, men det känns en del då jag går. Man får väl vänja sig....

Eller förresten... det kanske är så enkelt att vi vill visa bilderna vi tar, för någon- både jag och Bergfeldt. 

Fast... det tyder ju också på ett visst bekräftelsebehov!

Vill f.ö. tillägga att jag verkligen uppskattar er, mina bloggvänner, som lägger upp bilder på er själva och era nära och kära. Det är så kul att se vem det är som man har kontakt med flera gånger i veckan. Samt dem ni skriver om, med så mycket kärlek.

 Ni andra, ni har säkert ett skäl att inte visa er på nätet. Det respekterar jag förstås, tycker att det är lite synd, men inser också att ni skiljer er från mitt och Carinas sätt att vara- och kanske också inte heller har samma stora behov av bekräftelse...

Rusarebo äng

 

Vi har så många helt otroligt vackra platser i vår närhet. 

Från dotterns hem utanför Värnamo, så är det en mils resa till Rusarebo äng, Rusarebo naturreservat.

Skulle man ro lite snett över sjön Hindsen, så inskränker sig avståndet till en halvmil.

Dottern hade sett ett inlägg på Facebook, att nu blommar orkideerna på ängen. Sankt Pers nycklar.

Vore det inte läge för en liten utflykt allihop, då hon var klar med dagens jobb?

Ett superbra förslag, det tyckte även familjens minsting, Karl-Petter..

Konrad och jag gjorde en utflykt till naturreservatet förra året. Det var några veckor senare. Visst hittade vi en hel del orkideer då- men i år var vi helt klart i rätt tid, St Pers-nycklarna tokblommade.

Så vackra!

Det fanns mängder av gullvivor i blom, också, Gult och lila är vackert tillsammans.

Sådana otroliga mängder av såväl orkideer, som av gullvivor. Naturligtvis är det svårt att få vackerheten att komma till sin rätt på bild!

Sjöutsikten gör förstås upplevelsen ännu bättre.

En och annan maskros hade smugit sig in bland de ädla växterna.  men det stör inte alls. Jag tycker att blommande maskrosor är väldigt vackra.

Tandrot, det är också en ovanlig växt, som just börjat blomma.Tyvärr blev bilden inte så bra.

Eftermiddagsutflykten till Rusarebo äng, det var en riktig höjdare, det tyckte vi alla.

En utflykt som vi får göra om igen, om några veckor. Då är de flesta orkideer överblommade, men har ersätts av nävor och smörbollar. 

Sverige är otroligt vackert!

Sorgesamt

 Jag medger, jag kände mig låg och ledsen i morse. Skulle det vara slut med mina vandringar nu? Samtidigt hade jag dåligt samvete för att jag kände mig låg, få tanter har väl gått/proenerat/vandrat så mycket som jag. Dåliga knän, det är varken ovanligt eller dödligt.....

Ringde läkarstationen, Tranehälsan. Blev mäkta förvånad, då jag fick en tid nästa på stört. 

Anders, hette behandlande läkaren. Har inte träffat honom tidigare. Men han var supertrevlig, och den som heter Anders pratar förstås svenska. Vilket jag tycker är SÅ viktigt, vad det gäller vårdkontakter. Det har inget att göra med ursprung eller etnicitet, det är bara så att när jag känner mig så pass utsatt som vid ett läkarbesök, så vill jag förstå varenda ord läkaren säger och jag vill också kunna ställa frågor som läkaren kan svara på.

Anders tittade på knäet, tryckte lite och tryckte sedan in den redan förberedda cortisonsprutan. Sen  kollade han med ultraljud på bakercystan i knävecket, och konstaterade att "det var en rejäl en". 

Vi pratade om den vandrande tantens behov, och Anders ansåg att jag måste variera min träning och mitt rörelsebehov genom ren träning, cykling , promenad- fast inte så långa sträckor- och på mjukt underlag.

Glad i hågen och med ett betydligt piggare högerknä, åkte jag hem och såg till att huset fick sig en make over. Vilket sannerligen behövdes. Så mitt första SORGESAMT, det går till oss två som bor i huset, och som inte tar hand om det innan det blir ordentligt skitigt. ( Fast det är förstås då det är roligt att städa)

Jag fick väl ta Anders på orden, då och lyda hans råd. 

Solen kom fram på seneftermiddagen och  hjälpte till att locka ut mig på cykeltur.

Tog den inte allt för trafikerade landsvägen ner till Nittorp, svängde in vid ishallen/damfotbollsplanen och mot kyrkan. Där börjar en grusväg som är milt sagt kuperad. Blev alltså ett par nedförsbackar med både handbroms och fotbroms och några andra där jag fick leda cykeln i uppförsbacke. 

Det finns ett par riktigt gamla hus i området .Den här lilla stugan har fått en del omvårdnad, i form av ett nytt tak. Men i övrigt, så ser det sorgesamt ut vad det gäller den fina lilla ryggåsstugan. Önskar så att den som äger den, tillsammans med folk i trakten, kunde ta sig an den och fräscha till såväl väggar som "trädgård". Här vore det ju så fint att kunna samla bygdens folk några gånger på sommaren. Våfflor? Tipspromenad? Eventuella inkomster skulle kunna gå till samhällets stolthet, Nittorps IK.....

Med det här huset är det än värre beställt. Måleråsen. Vet att huset ägdes av en ogift man som var släkt till makens far. Vet också att en gammal kollega ( som tyvärr inte längre finns i livet) hyrde huset på somrarna, innan hennes familj flyttade till trakten. 

Huset ligger några hundra meter från genomfartsvägen, så det är ingen förbipasserade som upprörs av dess sorgesamma skick. Tittade in genom de trasiga fönstergluggarna och såg bl.a. gamla möbler, som en gång varit fina, och en helt otroligt vacker kakelugn.

Undrar varför man bara låter det gamla huset stå kvar. Antagligen är det bortom all räddning. Men kakelugnen kanske någon skulle vilja ha. Antagligen finns det mer än en sådan i det stora huset.

Ladugården var också i dåligt skick, trots att murstenarna ser ganska sentida ut. 

Sorgesamt är ordet, som jag kände, då jag såg den förfallna gården.

Det behandlade högerbenet mår riktigt bra i kväll. Bakercystan känns också mindre stel. Det får bli många cykelturer i sommar, det känner jag.

Sen kan man ju tycka att det är både lite sorgesamt och lite sorglustigt att vänsterbenet, som fått ta extra mycket belastning under några dagar, numera också har en liten vätskefylld knöl, en bakercysta, i knävecket.