Bra, tack, hjälp

För länge sedan,  innan jag började med den offentliga dagboken i form av bloggen, så skrev jag bra-tack och hjälp-dagbok i ett worddokument. Tyvärr så finns varken dator eller dokument kvar. Det hade varit värdefullt och intressant att läsa det jag skrev för femton, ja, kanske tjugo år sedan...

Man skulle skriva tre saker som man tyckte att man gjort bra under dagen, tre saker som man var tacksam över och tre saker som man skulle behöva hjälp med, från någon annan eller från sig själv.

Egentligen var det tokigt att sluta, det var ju en god vana och jag inbillar mig att man mår "lite bra" av att reflektera över dagen, över sig själv och över sin tillvaro.

Vad skulle jag skriva om dagen idag? Vilka tre saker är jag nöjd med? Vad var bra? Jo, att jag gick riktigt snabbt på  dagens promenad - att köttfärsbiffarna blev ovanligt goda - att jag planerat för nästa veckas skolarbete och framförallt då för det extra vikariatet som jag ska ha i grannskolan några måndagar och fredagar framåt. 

Visst kommer jag att vara lite skraj att komma tillbaka till in gamla skola efter närmare tjugo år och möta  helt nya elever, barn som inte känner mig. Men det är tydligt att man känner till mig. eftersom en av eleverna i torsdags undrade hur det skulle gå med deras undervisning då jag ska  jobba i grannskolan. Det var en kompis på ishockeyträningen som berättat att jag skulle "ha dem i no".

Kunde lugna eleven med att det inte var mer än några dagar i veckan som jag lovat bort mig. Och bara under några veckor. 

Lite tidigt att planera en vecka framåt kan tyckas, men faktum är att det bara är i morgon och nästa onsdag som jag annars skulle ha tid. Och väntar jag till sista dagen, så känner jag mig bara stressad....

Tacksamhet då? Det är de här tre som skulle återkomma i min tacksamhet dagligen. Och så skulle jag vara tacksam för att alla i familjen mår bra. Samt att jag fortfarande har gnistan och geisten och vill och orkar att fortsätta jobba lite lagom.

 Den största tacksamheten, den känner jag ändå över dessa tre små underverk. Ibland är det nästan så jag vill gråta av tacksamhet och glädje, när de visar hur viktig mormor är. Det är absolut inte självklart att få vare sig barn eller barnbarn. I det allra längsta trodde jag inte att vi skulle få uppleva det där med att bli morföräldrar. Det fanns en del som talade emot att det skulle bli verklighet.

Det är sannolikt fruktansvärt att inte kunna få barn, om man vill ha sådana, men det är jobbigt att inte få barnbarn också. Det finns ju mycket hjälp att få för att kunna bli förälder i våra dagar, men att bli mormor, det kan man inte alls påverka. Kan än idag känna hur arg och ledsen jag blev på folk som undrade om det inte var dags för barnbarn. Eller på dem som skulle visa upp bilder på sina små ättlingar i andra generation, fast jag inte alls ville se. 

Kommer så väl ihåg den reseledare som vi hade på en vandringsresa till Dolomiterna. Hon pratade vitt och brett om sina barnbarn, trots att det inte hörde till reseledarjobbet. En dag då vi väntade på bussen, så tog hon helt sonika upp sin plånbok och visade upp bilder på barnbarnen för paret som stod närmast.- Vi har inga barnbarn, sa kvinnan lite tyst. För egen del så visste jag att vi snart skulle få vårt första, och jag kände så mycket med paret som blev utsatta för övergreppet. För så är det verkligen....ett rent övergrepp....

Gläds åt dina barn och barnbarn, gubbar och gummor, hundar och katter - men tvinga inte på dem på någon annan.  Vilket jag ju gör med bilder och texter här på bloggen för jämnan. Men det är skillnad- det är upp till var och en att läsa och titta på bilder. 

Hjälp då? Vad skulle jag vilja ha hjälp med- eller hjälpa mig själv med? Kan vara svårt att hitta tre saker....

Jag skulle behöva hjälp med att inte vara en besserwisser. För så är det allt ibland. Kanske typiskt en gammal lärarinna.  Dessutom skulle jag behöva hjälp med att inte irritera mig på småsaker. Och att klara av att säga nej. 

Är det inte märkligt att om någon frågar  något, föreslår något, utan att ens direkt rikta sig till mig, så har jag sagt: JAAA, det kan jag göra. Fast jag egentligen inte vill. Det bara kommer av sig självt och det har det gjort så länge jag minns. Kan någon förklara varför det blir så, att någon därinne i mig svarar innan jag själv gjort det medvetet.

Nu ska jag öppna ett dokument i Google drive och påbörja en ny bra, tack, hjälp-lista. Få se om jag kan få det till en daglig vana igen.