Sen sist

 Sen sist har det inte blivit många foton tagna. Egentligen inte några alls. Utom att jag försökte mig på att ta några alldeles nyss, för att jag skulle känna för att sätta mig vid datorn och skriva lite i den offentliga dagboken. Det blev inte så bra foton, suddigt och tråkigt.... men jag får väl lägga ut ett par ändå, för utan nytagna foton, så blir det inget inlägg alls. Antagligen har jag ett drag av någon psykisk åkomma, det  jag varken kan tänka mig att använda gamla bilder, fådda bilder eller "snodda" bilder i ett blogginlägg.

Det är väl bara att konstatera: november är ingen fotogenisk månad. Grått, grått och grått. Mörkt, lite ljusare och mörkt igen. Speciellt här på landet....

 

Inhandlade en bukett snittblommor i favoritblomsteraffären, på andra sidan smålandsgränsen, efter veckans enda arbetsdag. I Hestra. 

- Vill du ha en rund, tät bukett? undrade den yngsta av tjejerna i affären. 

- Nej, sa jag. Jag vill ha det spretigt. Så att blommorna syns. 

Så fick det bli. 

Den förra buketten, som jag köpte för tre veckor sedan, den hamnade i komposthinken idag. Det som fanns kvar av den. Vilket var tre halvvissna nejlikor och lite grönt, som blivit gult i kanterna. Men det är verkligen bra att det finns delar av buketten, som står kvar sedan sist.....

Äpplena, nedplockade från egen odling ( ja, odling är väl synd att säga, trädet är gammal och sköter sig mest självt) har stått sig bra. Lite skönhetsfläckar har de, men det spelar ingen roll, innehållet är riktigt fräscht och gott.  Kan nog vara så med oss människor också. Nog tänker man ibland, att oj, vad den människan blivit rynkig sen man sågs sist.... och det gäller ju en själv också. Trots den yttre förändringen så är innehållet ganska sig likt från förut. På gott och ont. ( Nu avser jag mig själv.)

Sen sist har jag testat löpbandet på gymmet. Funkade hur bra som helst. Med låg hastighet och med lite lutning. Det kändes enklast att småjogga. En ganska otrolig känsla, jag har inte kunnat småjogga på vår grusväg på flera år. Det har känts i knäna. På det sviktande löpbandet kändes det riktigt bra. Positivt.

En annan sak som jag gjort sen sist, det är att pröva på att lyssna på ljudbok. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle ha ro till att göra. Men då jag är inne i en sticknings-period, så blir det inga böcker lästa Tänkte att jag kunde ägna tiden med stickor i händerna åt lyssnande i stället. Sagt och gjort. Beställde en fri period- tror att det var 30 dagar - men sannolikt med begränsat lyssnande under dessa dagar- på ett av alla "ljudboksförlagen". Har "längtat" efter att fortsätta att läsa serien ( älskad av många, avskydd av andra) om " De sju systrarna" av Lucinda Riley.  Har två böcker kvar, vilka inte kommit ut i pocketupplaga ännu.   

Det har funkat riktigt bra att lyssna på en behaglig uppläsarröst. Har väl förirrat mig bort i tanken vid ett par tillfällen, så här långt, men oftast förundrat att jag kunnat vara så koncentrerad som jag lyckats vara. 

Jag ska absolut inte överge läsande för lyssnande. Får medge att jag saknar att se orden och att hålla i boken. Men nu får stickor och garn utgöra handhållandet, och visst är det en härlig känsla att se hur ett arbete växer fram och blir till en tröja, en par strumpor, vantar...

Sen siat har jag också lärt mig att ta ett nederlag. Mer om det kommer så småningom.....