Till bokskogen

 

Denna vecka blev det byte på mormor/morfarsdagen. Måndag i stället för tisdag. Funkar ju bra, nu när mina arbetsdagar är decimerade till två halvdagar i mitten av veckan.

Bokskogen ligger halvannan kilometer från dotterns gård. Familjen köpte  den lilla hästgården för nio år sedan. Jag undrade i mitt stilla sinne, varför två personer och två hästar behövde så stort utrymme. Jo, de behövde större betesmarker...Och visst behövde de större utrymme än tidigare också, för ganska snart fick ta del av den glada nyheten, att Konrad var på väg. 

Man flyttade in på gården en månad innan Konrad föddes. En av de första promenaderna vi gjorde efter hans födelse, den gick till bokskogen. Då var den i vila. Men det blev många barnvagnspromenader till den vackra skogen. Vårens skira grönska. Sommarens kompakta lövverk. Höstens guldsal.

Så småningom blev det promenad med kärra och ganska snart kom Karl-Petter, och då var det tvillingvagn. Tungt och ptympligt. Men praktiskt. Många gånger fick jag sällskap med morfar eller mamman. Då kunde vi köra med var sin vagn  

Ibland sov Karl-Petter middag hemma,  och då var det bara jag och Konrad. Kärra till bokskogen. Lek bland de stora träden. Kurragömma. I nedfallna, förmultnade träddelar letade vi efter småkryp.

Förra året var det Karl-Petter  och jag som gick iväg. Med kärra. Eller tillsammans på var sin cykel.

Till bokskogen har jag återvänt med något barn, under vår, sommar och höst i 7 år. 

Idag ville ingen följa med. Det fanns inget som lockade två skolpojkar. Så jag fick gå ensam. Lite sorgligt att tiden går så snabbt från barnvagn till självständigt skolbarn. Men så är livet. Nu får man göra annat tillsammans då vi ses. Än så länge tycker de om att bli hämtade av oss,  efter skoldagen, en gång i veckan. Tror att det är gott att komma hem och ta det lite lugnt.

Vitsippor fanns det gott om. Såväl längs vägen som i utkanten av bokskogen.

 Visst är bokarnas skira grönska lite speciell? Kanske mest för att "skogarna" är rätt ovanliga i våra trakter. 

På andra sidan skogsvägen finns en tät granskog. Där fångade mina ögon något jag aldrig sett innan. En tät matta av harsyra.

Harsyra är på intet sätt ovanlig. Det finns lite varstans i barrskogarna. Bladen går att äta. "Surblad".

Men sådan här matta med bara harsyra, det har jag aldrig tidigare  sett. Väldigt annorlunda!

Årets första "kofoto" . De nyutsläppta ungdjuren tycktes ha det gott i den ljumma vårvinden.  Mätta och nöjda var de nog, efter att fått beta alldeles nyvuxet gräs.