Gränser

Det var väl på gränsen till skönt bad, då jag, väldigt ensam, trotsade Kattegatts vågor. Uppfriskande var det iallafall.
I lördags fick det bli en sväng till Halmstad. Ett välbehövligt besök vid stugan och dess vildvuxna gräsmatta... efter tre veckors bortavaro från stugan, så var det på gränsen att gräsklipparen orkade klippa ner det höga gröna.
Ett påhäng, det där att ha halmstadsstugan... tomten måste ju skötas om. Men jag vill ändå inte vara utan den, trots att den mer och mer tycks bli en utflyktsplats för en dag, än en övernattningsstuga.

Det är väl på gränsen att man behöver fridlysa denna vackra växt, nattviolen. Den finns överallt utmed vägkanterna, tycks det... åtminstone här i inre Götaland.

Vackra, vackra blåelden, den är betydligt mer ovanlig i våra trakter.

Denna skönhet fann vi på gränsen mellan sandig vägren och fuktig mossmark i trakten av Mossebo. Undrar hur den hamnat där?

Söndagens promenad förlades längs Marjeboleden, Mossebo.

Vi har promenerat den en gång tidigare, för .... tio år sedan..... på den tiden vi hade  gemensamma söndagspromenader med våra bygrannar.

Tänkte kolla om det skulle vara en bra runda att lägga ut geocacher på... men det var den inte.... det var alldeles för tråkig natur.... trots att man på Mossebos hemsida, lovar att man har sjöutsikt under den största delen av promenaden. Det var ljug!

Det fanns en del fina platser förstås, en bit in på leden.

På bron över Musån, så fanns denna välinformerande skylt.

Husen som fanns där, tyckte jag nog var på gränsen till hur fint man får bo.
Borde vara extra beskattat! Avundsjuk? Ja! Bor man som vi, på ett kalhygge, så blir man lätt det!

Den nyligen uppförda bosättningen på andra sidan bron, den tycker jag var skitful. På gränsen till vad som borde vara lovligt att bygga på landsbygden. Skulle passa bra i ett nybyggt område i en stad.

Ser sjön... även om det är på gränsen.
En stor del av vandrigsleden gick på skogsvägar och genom storskog.

Spännande dock att läsa om Mariebos/Mossebos tidiga historia.
En bit länge bort berättades det om ett järnbruk, som framställde järn genom att bränna jord med högt järninnehåll. Det var för mer än tusen år sedan. Flera sådana järnframställningsplatser har hittats i våra trakter. Spännande!

Altaret. Visst är det nästan så man ser ett gudomligt ljus över det. C-E kollar på en ovanlig lav.

Skogsvägarna var tråkiga att gå på, men när vi kom att se sjön ordentligt igen, så blev det en helt annan känsla. Positiv energi infanns sig!

Efter drygt 6 km vandring, kom vi fram till badplatsen vid Marjebosjön.
Där fanns ett fikabord, det kom vi ihåg sedan vi besökt badplatsen tillsammans med döttrarna, för ... tjugofem år sedan... ungefär.

Kom också ihåg att vattnet var kallt.... och skogssjöbrunt.... p.g.a järnutfällningar .

I måndags var det skoldag igen. Städa och avsluta. Vi har jobbdag tisdag och onsdag också, men eftersom allt var klart för terminen, så var det bara att förskjuta gränsen mellan termin och sommarledighet några dagar. Ingen tycktes ha något emot detta.

På det sättet kunde gamla mormor åka med till Ulås, Hindsen och familjen Friberg.

Ulås ligger på gränsen mellan Värnamo och Bor. Tror att de olika fastigheterna i Fribergsfamiljens lilla by, ligger i olika socknar.

Efter god lunch, så blev det en promenad på numera välkänd skogsväg, till vackra Hindsen.

Baddräkten fanns med till Ulås, men mormodern kände inte riktigt för bad. Det är ganska så stenig botten... behöver ha med badskor för att  känna för att gå i vattnet. Tog en promenad i omgivningarna i stället. Hittade en privat badplats, massor av hjortronblad, tranbärsblom,  klipphällar och blåbärsris.

En liten sjöjungfru fanns vid den gamla badplatsen.

Nä, de var ju Konrads kompis/barnflicka. Konrad fick bada benen.

Konrad, utlagd för torkning.
Roligt att få umgås med den lille glädjespridaren. Det kunde vi göra under en ganska lång tid, eftersom vi skulle vara barnvakter, då Johanna och sjöjungfrun skulle på ridträning med Tindra och Buller.

Förhoppningsvis får vi glädjen att umgås med familjen Friberg, och då i första hand den yngste i familjen, redan på midsommarafton igen.

Senast var det två och en halv vecka sedan jag träffade den glade killen senast. Det är på gränsen till abstinensproblem.

En fin dag till skulle det bli, dagen idag.
Läge att äntligen cykla geocachingrundan "På gränsen".  En runda på ( enligt cachebeskrivningen)
7,5 km. Med tanke på att det tog dubbelt så lång tid att cykla 7.5 km som att gå 7 km för några dagar sedan, så kändes den mycket längre.  Så var även känslan av vägsträcka.

"På gränsen" går på vägar och stigar på gränsen mellan Tranemo och Gislaveds kommuner och på gränsen mellan Västra Götalands och Jönköpings län.

En del av husen vi cyklade förbi var på gränsen till beboeliga, tycktes det. Typiskt glesbygd.
Vackra vägrenar.

En del roliga platser visades  av cacheutläggarna.

Här både utfodras det och skjuts det. På gränsen till omoraliskt, tycker jag.

Vackarste platsen hittade vi på egen hand.

Blommande näckrosor i Skogssjön.

En utmärkt fikaplats på en brygga, utanför en bastu.

På gränsen till intrång på privat mark....äsch... spela roll!

Den gamla bryggan var på gränsen till oanvändbar.

Superfin plats iallafall.

En annan favoritplats blev de dubbla stenbroarna, över utflödet från sjön. Ja, det fanns många vackra platser på rundan.

Från det att rundan gått på grusvägar och bra skogsvägar, så kom den in på en stig.

Där mitt ute i ingenstans, fanns detta stenbord. Undrar hur det kommit dit? Undrar vad den runda stenen används till? Har det funnits en kvarn i närheten? Inga svar gavs i cachebeskrivningen.

Det var en trolsk plats, en nästan djungellik plats.

En forsande bäck, och ruinrester. Visst måste det funnits en kvarn här, en gång för länge sedan....

Jakten på den gömda krokodilen, tog ut sin rätt på tjocka tanten. Inget vatten hade vi med, och nu började bristen på just vatten, kännas ordentligt.  Lärde mig en läxa... att aldrig ge mig ut på långtur i sommarvärme, utan vatten.

Den sista biten kändes lång, uppförsbackig och på gränsen för vad tanten skulle klara av.
Flimmer framför ögonen i sista nedförsbacken ( kan nog bero på nya blodrycksmedicinen också).... lite välbehövligt stopp vid dessa fina kreatur.

Även bonusgömman hittades, och sammanfattningsvis, så kan vi konstatera att detta var en bra runda, men på gränsen för lång för att promeneras... liksom att cyklas utan vätsketillförsel.

Alldeles på gränsen till "riktiga" sommarledigheten; i morgon ska jag träffa min nya kollega och planera arbetsfördelningen... och sedan är det midsommar.

Årets längsta dag är på gränsen till för lång,vad det gäller ljus tid, tycker jag.  Synd att man inte kan spara lite tills i december. Men skam vore att klaga, i morgon vänder vi mot mörka tider igen....

Slutat

Nu har dom slutat. Min klass sedan tre år tillbaka.
Vet inte hur många klasser som slutat för mig, det är så många att jag slutat att räkna.
För egen del, så är det snart dags att sluta också, men det har jag inte tänkt göra än.
Först ska jag ha en klass att sluta med.  Sannolikt handlar det om den klass jag ska ha i höst. Det är, som tur är, ingen slutklass, Känns bra att det är en femma, då slipper jag både nationella prov och betygssättning.... fast det förstås, det blir något jag får sluta med.

Visst känns det vemodigt att när en klass har slutat. Det känns deppigt en stund.
Men när man deppat färdigt, så ser man fram emot nästa termin och de nya elever man ska möta.
När jag tar över en grupp, så innebär det att någon annan pedagog  har slutat, och då vill man ju ta vid där den personen slutat.
Dagens deppighet avslutades på några timmar.

Många pedagoger har slutat sina tjänster i dessa dagar.
Visst är det helt ok att sluta en tjänst, att byta skola,  då läsåret är avslutat.
Ändå blir man alltid lika besviken när en kollega aviserar sitt avslut, under de sista avslutande läsårsdagarna. Det känns så gott att ha klart allt för nästa termin vid en termins avslut.

De stora anstiftarna till dessa plötsliga slut och abrovincher, det är våra politiker.
Tanken på lärarlyft borde ha slutat innan det ens blev påbörjat.
Nu sjösattes det idiotiska förslaget, att vissa lärare skulle få en större lönökning än andra.
Det hela har slutat med ett avslut för icke lönepåslagna lärare i den gamla kommunen, och en ny början med rejält lönelyft i annan.

Jag klandrar ingen, men önskar av hela mitt hjärta att denna lärarauktion ska avslutas snarast.

Samt att politiker slutar att lägga sig i sådant de inte förstår. Fast det är kanske deras jobb att göra så....

Nu har jag slutat med godis, kakor och onödig mat.
Hade en kul apparat på mig under tjugo timmar i tisdags/onsdags. Den pumpade upp sig och mätte blodtrycket flera gånger i timmen. Saknade den nästan när dess tjänst hade slutat.
När all information matas in i datorn, så visade det sig att blodtrycket inte slutat att ligga på för hög nivå, trots mild medicinering. Mera krut i kärluppmjukningsedikamenterna, alltså.
Samtidgt som jag bestämde att jag ska sluta vräka i mig för mycket onödigt.
Slutet av undersökning av tants blod, blev ändå ganska så bra. Med undantag för hypertonin, så är alla värden bra.

Undrar om den yngre generationen har slutat använda ordet tack.
Bjöd eleverna på tårta. Inte ett tack! När jag dagen därefter var med när "mattanterna" lämnade en liten present till eleverna, så fick jag lära dem ordet tack. De var, tack och lov, lättlärda.

Förr i tiden, så fick man alltid ett tack från de flesta av de slutande elevernas föräldrar.
Sånt tycks de allra flesta slutat med.

Regnet har slutat därute, studentfesterna, för alla de som slutat idag, har inte börjat än.
För oss lärare har terminen ännu inte riktigt slutat. Det känns skönt att få träffas lite nästa vecka också, för att avsluta terminen.

Och en sak är säker, så här sent har aldrig ett läsår, under mitt drgt 55-åriga skolliv, slutat.

Med bilder från en härlig cykeltur igår, så har detta inlägg kommit nästan till slutet.

Allra sist kommer slutsången på dagens terminsavslutning.




Avslutningsvis: Fler vackra avslutningssånger finns på det läsårsavslutande inlägget på vår blogg.
http://grimsas.blogspot.se/2017/06/skolavslutning-2017.html

Ångest

"Ångest, ångest, är min arvedel" skrev Pär Lagerqvist.
Jag tror att den är min arvedel också.
Orolig mor skapar ångestfylld dotter. Kanske.
Läser på info från hjärnfonden att ångest är var tredje kvinnas arvedel.... någon gång i livet.

Nu kanske det inte ens kan ges diagnosen "ångest", det som jag så ofta känner.  Mera oro. Kroppsoro. Vad är skillnaden på "lätt" ångest och oro... ? Inte vet jag.
Jag känner av det varje dag, redan på morgonen. Hjärtat, värken i kroppen, varje liten smärtkänsla.... höjdskräck, egenbildsskräck, ångest inför möten, inför det som är okänt, inför mina egna tankar, inför hur det ska gå med vår värld....

Så himla fånigt..... kanske är denna känsla jättevanlig hos människor.... men det är ingen som man pratar om. Förstås!

I torsdags var det dags för  hela skolans skolresa.
Denna gång till Store Mosse.
Superbra resmål, kostade "bara" bussresan.
Hade jag ångest, då vi lät eleverna gå ut och känna på gunget på gungflyet?
Nej, vi var ju tre vuxna på gruppen om tjugofem elever från åk 3-6.
Vad kunde hända? Fast tanten vågade sig inte ut, och slapp uppleva det oroande, gungande okända.

Mängden av knott kunde definitivt framkalla ångest hos den som har knottfobi. Eller reagerar starkt på de små blodsugarnas bett. För egen del får jag mera uttalad ångestkänsla av någon enstaka inande mygga, än av en hel  knottflock.
Visste faktiskt inte att man kan få  så stora reaktioner på knottbett, som en del fick, alldeles svullet och rött efter betten, jag som bara blir lite prickig och sedan försvinner det. Svider lite, det gör ju själva bettet, förstås....

Myggbett, det får jag lida för i flera dagar. Eller veckor. Sönderrivna, såriga svullnader brukar bli resultatet av mina möten med äggläggningsbenägna myggtjejer.

Konstigt att det är så stor skillnad på reaktion mellan knottbett och myggbett. Kan någon förklara????

Betygen för mina sexor är satta.
Tänker på alla de elever som känner ångest för att få se sina betyg.
De som vet att de inte har förmåga att prestera på godkändnivå, och som nu får detta "misslyckande" bekräftat, med svarta bokstäver på vitt papper.

Inte ett dugg schysst.

Betygssättarångest ingår förstås i min ångestarsenal.
Jag vill inte sätta F. Men ibland måste jag! Jag tycker att det är grymt.... och väldigt onödigt, vad det gäller 12-13-åringar. Jag vet att det finns barn som har pressen på sig att a) få höga betyg b) få godkända betyg. Nu uttalar jag mig generellt, inte över mina elever speciellt.
Jag vet att det finns barn som har pressen på sig själva, att få lika bra betyg som kompisarna. en del har inte förmågan till detta. Många av dessa elever kommer att klara sig väldigt bra i livet ändå, när de väl kommit igenom den skola som absolut inte är för alla.
Tyvärr finns det de som inte klarar sig igenom den pressande skoltiden, utan att drabbas av psykiska problem, ångest, oro,  missbruk för att lindra.

Ett glas vin eller två lindrar. Absolut.
Men man kan ju inte börja sin dag med två glas vin, bara för att lugna det oroliga därinne i själen?

Där är jag privilegierad, någon/något har gett mig förmågan att inse detta.

Faktum är jag inte ens längtar till fredagskvällens ( nästan) obligatoriska glas med vin...... Men gott är det.... och lite gott gör det i en orolig själ.....

Nå, jag kommer inte att bli alkoholist. Prövade att dricka vin en tordagskväll.  Fick ångest av att jag kände mig påverkad på fel dag!

Träning är absolut ett av de bästa ångestdämpande åtgärderna.
Det är dåligt med organiserad träning, så här års. Det får bli något på egen hand, men oftast så är det för lite ansträngning i mina egna, nästan dagliga, gång/cykelrundor. Jag  är väl för bekväm av mig, för att att i ordentligt....
En önskan jag har, det är att återigen kunna jogga en halvmil.... bara det att den dumma ryggen inte gillar att jogga.

Några backpass i samband med geocaching i trakten av Limmared, blev det idag.  Precis vad jag behövde. Så gott att bli lite andfådd och svettig.

Förbaskad blev jag också, på den som hängt upp en av burkarna högt uppe i björken. Inte nåbart med lång pinne ... man måste ha specialverktyg med sig. Tycker att sådana gömmor är skitgömmor.

Nära ångestkänsla att gå över stenbron. Jag kunde ju ramla ner ..... och .... slå mig. Litar inte ett dugg på min balans....jag är lite för sne´  för att allt ska funka som det ska.

Kul med teamwork. C-E pillade ner ett petrör med en pinne. Men hur få upp den igen? Röret hade ingen upphängningsanordning, för det låg i en hålighet i björken.  Tanthjärnan fungerade......ett grässtrå funkar bra som krok i klykan.... och C-E fixade röret på plats igen.

Lingonen blommar talrikt detta år. Om vädret blir gynnsamt och insekterna gör sitt ålagda arbete, så kommer det att bli rekordår igen, vad det gäller lingon.

Vad händer då? Mild ångestkänsla hos tanten... jag klarar ju inte av att plocka av alla vackra bär som pockar på plockning.

Broar ger absolut ångestkänsla/oroskänsla. Speciellt om de har lite höjd.  Då sticker det både i skinkorna och under fötterna av ren skräckkänsla.
Så var det inte här  Jag tror inte ens att jag höll i räcket!!!

Björnmossans sporproduktion är i full gång.
Lärde mig just att som ser ut som små knoppar är honplantor och de som ser ut som blommor är hanplantor.
Björnmossa är vackert.

Tycker f.ö. att kryptogamer är klart underskattade, att de flesta människor vet alldeles för lite om olika arter....
Det är allt så med mig också... men det är inget som inger ångest.

Dagens favoritfotografi.... ja, t.o.m veckans .... även månadens bästa naturögongodis ( för mina gamla ögon) så här långt.

På toppen av stenen fanns ett petrör. Jag lyckade krångla mig upp så långt att jag kunde nå den, utan att få stickningar vare sig i skinka eller under fot. Bra tantcache!

Hade inte cacheutläggaren dummat sig med att sätta upp ett rör högt upp i ett träd, så skulle han fått min enda favoritpoäng för denna. Men nu jämnade det ut sig, minusgillarcache + gillarcache, det blir noll!

Tre hundbajspåsar. För att påminna om att man ska plocka upp efter hunden även i skogen... eller som service? Ångest för att trampa i bajs..... ?....nej, inget som jag känner av... förrän det är gjort. Itrampat alltså.

Fikade på Glasets hus. En gammal kollega hälsade glatt på C-E.
- Du jobbar än? frågade hon sedan mig.
- Ja, sa jag. Jag gillar mitt jobb.

Men ärligt, ångesten tar ett strupgrepp ibland, då jag inser att så många i min ålder gått eller ska gå i pension. Efter 62-63 års ålder är det självklart för många. Undrar vad det är för fel på mig, som mår så bra av att gå till det jobb som jag tycker så mycket om?  Roligare efter 41-42 år, än vad det var de första åren.
Det finns ett ämne som ger mig ångestkänning dock. Teknik. Fanns inte med i vår utbildning på sjuttiotalet. Dessutom finns det folk i min nära omgivning som sagt att jag är oteknisk....och då är det väl så?

Stickning är klart  ångestdämpande. Tror att det finns forskning på det. Empiri är tillräckligt för att förstå att det är så.
Tredje gången i rad, då har det blivit tradition? Avskedspresent till mina sexor.....

Paket är roligt att få, tycker nog eleverna, men kanske inte alla uppskattar innehållet.

Barn har svårt att  uppskatta något, generellt sett. Inte är det  många som tackar om de blir bjudna på något, de undrar i stället om det inte finns mer.

Inte ångestframkallande. Ilskeframkallande, på föräldrarna, som inte lärt dem hyfs.....

Babyfilt nummer två är klar. Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan..... att jag skulle ha fixat två babyfiltar inom det närmaste året. Livet är överraskande.......ofta helt fantastiskt .... men inte möjligt att kontrollera..... inte konstigt att man har ångest ibland.