lördag 18 november 2017

Dumt


VIP-folket inom EU måste förstås träffas ibland. Inte bara de som har sin bas i Bryssel, utan också regeringsfolk och annat viktigt folk från de unionsorganiserade länderna.
Man bestämde sig för att träffas i Göteborg. 
När så viktiga människor kommer i en klump, så befarar man det värsta och stänger av vitala delar av en storstad.
Det som gjort mig riktigt rosenrasande är att man tvingat affärsinnehavare, som har sina lokaler nära de platser där den viktiga människoklumpen hopat sig, att stänga sina affärer. UTAN ATT FÅ DEN MINSTA ERSÄTTNING FÖR DETTA! Medan man kan betala för en massa poliser som är i extratjänst och bjuda det viktiga folket på mat för tusentals kronor per person.

Det är så dumt så man får magvärk!

Varför skickar man inte hela viktighetshopen till ännu tomma hotell i någon svensk vintersportort? Åre till exempel. Tänk  så mycket man skulle kunna spara i resurser på det.


En samekvinna uttalade sig i Rapport, under veckan. Hon ville ta bort allt som har med det gamla namnet "lapp" att göra.  Samer skulle det ju vara.
Så himla dumt! Vår gamla kultur ska förstås leva kvar. Lappland, Lapporten,lappkast...  visar hur vi tänkte förr, men att vi numera använder ordet same, om vi skulle råka prata om vår ursprungsbefolkning.  De etablerade begreppen ska förstås finnas kvar.
Så dumt att hela tiden gömma och förneka, i stället för att inse hur sättet att se på människor förändras över tid.

I ett inslag i torsdagens Rapport, tog man upp det fruktansvärda brott, som en obetänksam lärare begått. Han/hon hade gett en läxa där eleverna skulle träna på oregelbunden pluralskrivning av engelska substantiv. Ett av orden var one negro- many negroes.
Visst var det väldigt dumt av läraren att använda en övning som var skriven på...tja, sextiotal, oh där det hemska ordet negro fanns med. Men ännu dummare var det att göra ett inslag i en nyhetssändning om detta.  Det hade väl räckt att rektorn talat med sin underordnade om det olämpliga ordet, det ord som den färgade pappan tagit illa upp utav.


#metoo-uppropet, det är absolut inget som jag tycker är dumt... MEN snart börjar det bli det. Med alla upprop som kommer än från det ena, än från det andra hållet. Jag tror alla vi kvinnor, i olika åldrar, i olika yrkesgrupper, i olika social sammanhang, träffat på dessa otäcka MÄN, somdet handlar om.  Med all uppmärksamhet riktad mot dessa maktutövare, så känns det som om alla karlar borde utrotas. Och det vore ju dumt

Dumt är det med denna årstid, där det inte finns mycket som blir vackert genom kameraögat.....

söndag 12 november 2017

Tidskapsel

För en liten tid sedan fick fiber indraget i byn... och till huset. Då var det läge att byta ut den tio år gamla,  välfungerande tvn, mot en smartare sådan.
För ett antal år sedan så  började jag använda Spotify. Vilken skatt av låtar! Ett antal oorganiserade spellistor utformades.
Igår upptäckte jag en ny spellista på Spotify. Tidskapsel. En lista som skulle passa mig, hade med algoritmers hjälp skapats. Helt otroligt att det digitala kan räkna ut vilken musik jag vill lyssna på, delvis med musik från mina spellistor, delvis med musik som inte ligger där. Bara ett par låtar har dissats av mig, vilket man ju lätt gör med "framspolningsknappen" på telefonen.


Samtidigt som jag satt framför, den bara delvis avslagna, tvn och stickade på ett par byxor till Ava, så frågade telefonen om jag inte ville  använda tvn att spela upp spotifylistan på.  Sagt och gjort. Vilken lyx att kunna "casta" sin favoritmusik till en anläggning med bra högtalare!

Vilken enorm förmån att få leva i denna digitaliserade kapsel av tid, som är. Den som ger så många möjligheter till så mycket!




Konrads och Avas utveckling får jag följa så gott som dagligen, tack vare appen som både kan skicka foton, film och kan användas som bildtelefon.
Helt otroligt, tycker den lyckligt lottade mormodern, som får uppleva denna möjligheternas tid.
 Jag är otroligt tacksam !  ( Tack Johanna och Karin för fotona)


Fjorton år sedan är det, som nästan alla  kvinnor i olika åldrar, boendes i eller i nära anslutning till Moghults byn, träffades senast. En kvinna från det "gamla symötet" hade inte möjlighet att vara med. Annars kunde och ville alla  komma. Så roligt att vi kunde få till det!

Visst har vi träffats under åren, men i olika grupperingar, från gång till annan. Kändes fantastiskt bra att kunnas sitta runt samma bord, samtidigt, efter denna långa tid.


Snöbären påminner mig om en tid för länge sedan. Om min barndom.  Utanför kökstrappan i Backgården fanns ett buskage med snöbär.  På sommaren gick hönsen inne bland buskarna och pickade efter något att äta, på hösten klämde den tjocka tösen som bode i huset, på bären. De small så härligt!
Idag är både kökstrappan, gjord av stenar, och snöbärsbuskaget borta sedan länge.
Gårdagens promenad, då vi passerade det gamla huset i Gumpebo, gjorde att jag för en stund förflyttades till en annan kapsel av tid.



Dagens promenad gick förbi Kroken. Där, på de solbelysta men ödsliga betesmarkerna, slog det mig starkare än tidigare i höst, att vi gått in i en annan tid. Vintertiden.
Under sommarhalvåret har det funnits hästar på bete i de stora hagarna. Nu var där alldeles tomt.
Några dagar av vinter, kyla och mörker, det är ok... men vinterns tidkapsel tycks mig lite väl lång.



Blommorna som fick sin plats på verandan i maj, har inte riktigt fattat att det är dags att ge upp. Föredömlig växt, absolut. 
Mycket som man tror inte skulle vara möjligt, det kan bli verklighet. Mycket av det man inte skulle kunna komma på tanken att det skulle kunna funka, det har också blivit en naturlig del av livet.


Fördelen med att bli gammal är att ha olika kapslar av tiden att använda sig av och att återvända till. Kapslar med minnen. Kapslar med erfarenheter. Kapslar med glädjeämnen. Kapslar av det man helst vill glömma. Samt den nutida algoritmstyrda digitala kapselns alla potentialer. En möjlighet som ger mig tillfälle att visa ett misslyckat foto, som jag tycker är jättevackert, för alla som har vill titta.

söndag 5 november 2017

Frågan

- Ska du aldrig gå i pension?
Jag skrattade högt innan jag svarade, medan frågeställaren blev illröd i ansiktet.
Inom mig var jag rasande. Igen!
Det var tredje gången på bara någon månad som frågan om jag och pensionsingång ställdes, av tre olika människor som inte har ett dugg med saken att göra.
Det är väl konstigt en fråga, som egentligen är vänligt ställd, kan göra mig både arg och ledsen.
Undrar om det är det som kallas att bli kränkt, att känna sig arg och ledsen.
Jag menar, jag har sannolikt kränkt flera människor, utan att mena ett dugg elakt med det.....


Blommorna ovan planterades i mitten av maj. De är still going strong. om än lite vildvuxna och spretiga. Så är det väl med en del av oss människor också; även om vi inte kan göra så mycket  åt det yttre förfallet, så kan det finnas både nyfikenhet och energi kvar, trots att bäst före datum är utgången.


Borde inte bry mig, men jag gör det.

När jag var liten, ung, så var pensionsåldern 67 år. Visst borde det vara större anledning att ha den gränsen idag, då de flesta är friskare och  lever längre än vad man gjorde förr. Som sagt, när jag går i pension det ska alla fullständigt skita i.
I stället borde man uppskatta och använda sig av vår erfarenhet, den som vi "gamlingar" besitter.


Vid snabbt nalkandes pensionsålder  - 1 år, så finns det några saker jag vill slippa. Det mesta handlar om extra möten på eftermiddagar, om ältanden i olika skrivningar/ bestämmelser.
Skolutvecklingsfrågor på längre sikt.
Jag vill leva i den verklighet som råder idag, och är inte intresserad av det som kommer efter det att sista förbrukningsdag av tanten har infallit.


Gnäll och gny, jag vet. Men, om du läser detta inlägg, som jag inte avser att länka: Ställ inte den där frågan, det finns så mycket annat vi kan prata om!

söndag 29 oktober 2017

Höstlov


Höstlov. För alla Sveriges elever. Tror jag. Alltid denna vecka. Tror jag också. Vecka 44. Veckan som slutar med allahelgonahelg, veckan där den gamla irländska skördehögtiden halloween har sin dag, den 31 oktober.


Hur stor halloween är i Sverige, det har jag ingen uppfattning om. Men pumpförsäljningen  når sannolikt sin höjdpunkt. Ser på sociala medier att man i en del skolor uppmärksammar Halloween genom diverse upptåg, dagen  innan höstlovet.
För egen del så tycker jag 1. Begär aldrig att eleverna ska komma utspökade i specialköpta/sydda dräkter 2. Att man skulle uppmärksamma Allahelgonahelgen lika mycket (eller mer) istället.

Men vad en gammal lärarinna tycker,det spelar nog ingen roll.

I vår skola uppmärksamamde vi vare sig FN-dag, Halloween eller allahelgonahelg. Det var Grön Flagg-redovisning som tog upp mest tid för fyr-femmorna. Eleverna gjorde den jättebra!


Hur det är med höstlov för lärare, det är olika i  kommun för kommun. Under alla mina år i skolan, så tror jag bara att jag varit ledig hela veckan en enda gång, Det var för bara några år sedan.  Normalt brukar vi jobba måndag och tisdag och sedan kunna ta ut komptid på onsdagen.  Torsdag - fredag är vi lediga, och så har det alltid varit.
Detta år så ligger det en "måstedag" på onsdag. Konstigt tänkt.
Morgondagen kan man "kompa" ut om man vill.  Vill eller kan man inte, så  får man ägna sig åt egen planering. Vilket jag tänker göra. Har en lista på bordet i skolan som ska åtgärdas. Inte använder jag injobbad tid för att ta ledigt från något som jag annars måste göra på ledig tid.....

Känns ändå som lite lov att vara ledig från elever....man har inte planeringstänket i huvudet.... "Vad ska jag göra i morgon?" slipper man tänka på under dessa tre s.k. kompetensutvecklingsdagar.


Helgen har gått fort. När man har kul, så går tiden extra snabbt.
I fredags åkte vi iväg till Ulås, på tidig eftermiddag.
Mamman skulle åka och titta på Sverigeeliten av hästhoppare. Mormor och morfar skulle vara barnvakt till niomånaderskillen, då pappan hade fullt upp med att ta hand om människor som behövde hans hjälp på sjukhuset.


Det är alltid lika kul att umgås med charmtrollet. Idag är det, som sagt, nio månader sedan han kom till världen. Tiden har gått fort, utvecklingen ändå snabbare.


Att morfar är favoriten, det får jag tåla. Han är ju nästan inneboende i det fribergska hemmet. Träffar Konrad varje vecka. Sedan är morfar extremt bra med småbarn också. Inte konstigt att Konrad gillar att vara med honom.
Jag njuter av att se den lille killens interaktioner, med alla omkring sej. Gladare babis än Konrad, det får man leta efter.
Denna helgen blev det övernattning i Ulås, även för mig. Glädjegörande att träffa både dotter och dotterson!
På torsdag så ska jag förhoppningsvis träffa dotter och dotterdotter i Malmö. Ser verkligen fram emot detta!


Vad gör man en kall och blåsig söndag, som innehåller en sparad timme? En timme som man måste kompa ut denna dag vare sig man vill eller ej.
Lite geocaching kanske?
Kollade lite random på rundor inom rimligt köravstånd.
Fann en alldeles ny, nordost om Falköping, i Häggum.




Kommer ihåg att man pratade om uranbrytnig i Ranstad på sextio/sjuttitalet. Man ifrågasatte hälso/miljöriskerna med verksamheten. Man utvann 215 ton uran ur alunskiffret i början på 60-talet.
Uranfyndigheten lär vara den största i Europa. Arbetet avbröts i början av 80-talet och några år senare, så gjorde man en återställning av området.


Nu fanns det en sjö i det gamla alunskiffer/uran-dagbrottet. Tranbärssjön. Fem och en halv kilometers lätt promenad, Intressant att komma till denna plats, tyckte jag. Lite av historiens vingslag...

Sjön ska vara badbar, påstås det. Tveksamt om jag skulle hoppa i. Idag var det dock inget alternativ.


Kallt var det, speciellt i vindbyarna. Solen värmde en del, men på sina ställen vann vinden över solen.
Bara att vänja sig vid den kalla årstiden, mössa, vantar och vinterjacka på.... så ska det nog gå bra, även denna senhöst och vinter.


Vi gick på igenvuxna vägar, som en gång varit vägar i gruvområdet. Trafikmärken, på flera otillgängliga platser, var de enda synliga spåren av det som en gång funnits.






Några enstaka guldskimrande björkar fanns kvar. Vackert mot den blå himlen. I Falköpingstrakten finns det flera platåberg än de vi, som gick i skolan på 60-talet, fick lära oss i skolan.  Brunnhemsberget syns i bakgrunden, och där finns det massor av cacher, utlagd av samme man som gjort denna runda, Paparundan. 
Har med mig ett fint minne från en geocachingpromenad på andra sidan berget. Det var när Inga och jag gick längs Faledreven tillsammans med Birgitta och Cathrine. Det var i juni 2015. 
Inga skulle fyllt 65 i veckan som gick, om hon fått vara kvar i livet. Jag saknar henne.


Sammanlagt 22 cacher fanns det längs rundan. Inte långt mellan varje alltså.
Dessutom fanns det en burk från 2005. Tycker att det är så roligt med dessa gamla gömmor. 2005 hade jag inte hört talas om geocaching. Det var först fyra år senare som Inga lockade med mig in i den roliga fritidsysselsättningen.
Har haft som mål att hitta en burk om dagen under flera år. Detta år drog jag ner målet till 100. Dels beroende på att besök hos små babisar lockar mer än burklet, dels beroende på att vi letat upp det mesta av intresse i närområdet.  Det måste bli lite längre resor fö att hitta roliga rundor. Att geocaacha från bil, det är inget för mig/oss.
Med två månader kvar av året, så har vi nu höjt årsmålet till 250 cacher. Dit är det bara 13, så det ska nog funka. Gör det inte det... så spelar det ju ingen roll.


Slutgömman låg med mycket vatten omkring. Återställningsarbetet av det forna gruvområdet har lyckats alldeles utmärkt. Det var fina omgivningar hela vägen.
Rundan var också rolig att gå. 
Hoppas att alla elever får ett bra höstlov och trotsar den kalla vinden för lite uterörelse.  Kanske hinner jag med en liten promenad i morrn också, för längre än till klockan tre  ska jag säkert inte behöva jobba. På höstlovet, så är arbetsdagarna bara 7 timmar nämligen.




lördag 21 oktober 2017

Flashbacks


Det har blivit en del sådana, under veckan. Flashbacks, alltså.
Det är rätt fantastiskt vad facebook kan återkomma. Och vad det kan påverka.
Metoo-kampanjen tog oss alla med storm.
Fick mig att flashbacka till barndomen och ungdomen, och komma ihåg vilka friheter en del pojkar tog sig. Ofredande, absolut. Och jag fattade inte varför man "tafsade" på tjocka Anna-Lena, och inte på det snygga tjejerna. Det gör jag f.ö. fortfarade inte.


Det är som sagt otroligt vad FB kan påverka. På gott och ont. Naturligtvis, självklart;  mäns maktutövande,  brist på respekt, kvinnoförnedrande synsätt, det förtjänar absolut att komma upp i ljuset och att stanna där. Men jag tycker inte om att vissa män blir mer uthängda än andra, som de mediapersoner som just nu blir grillade i tidningar och t.o.m i tv. Det finns många lika stora "skitar" som dem, "skitar" som  inte alls behöver stå till svars för vad de gjort,
Nä, man måste vara lite rädd om alla, t.o,m om mansgrisar!


Besökte Backgården idag.
Har inte varit i Rångedala sedan tidigt i somras.
Skylten till Backgården har försetts med patina.
Skylten sattes upp ganska så långt efter att jag lämnat hemmets härd.
Inte konstigt att man själv också är är utsatt för samma nedbrytande patinaliknande företeelse. Lite fint kan det också vara... om man tänker positivt.


Det blev en långpromenad i hemtrakterna idag.
Över Viskan, in i Tärby socken, förbi Kullen, Ön, Tomten och tillbaka till Finnekumla by, med avslutning i den sugande backen upp emot Backgården.
Det blir ju ofta flashback efter flashback, då man går i samma spår som i sin barndom/ungdom.

Med ett undantag i tänket kring spåren;  När jag var barn/ung, så var aldrig promenaden 6-7 km lång... nä, den inskränkte sig till högst halva sträckan, och då var den LÅNG!

Tur att man blivit betydligt mera "hurtig" med åren....


Vid Tomten, träffade vi ägare till hästarna, som jag tagit så många bilder på, under alla promenaderna i Finnekumla med omnejd.
Vi kom att tala om mannen som bodde i hans hus tidigare. Tage. Tage var ungkarl. Vad han försöjde sig på, det vet jag inte. Kanske räckte inkomsterna från mjölken, från hans fyra-fem kor, till hans behov?

Min starkate flashback till Tage, det har inte ett dugg med hans person att göra.

Bakom hans ladugård fanns/finns en naturlig källa. I den källan kylde mor och far mjölkflaskorna, då de hade sina kor på maderna, alldeles bredvid Tomten. Kvällsmjölkens tjugoliters ( ?) flaskor stod i den kylade källan, tills nästa morgon, då de tillsammans med morgonmjölken forslades till mjölkbordet två kilometer därifrån.
Där hämtades flaskorna av mjölkbilen. Senare samma dag kördes flaskorna tillbaka till samma ställe, efter det att mjölken tagits hand om på mjölkcentralen i Borås.
Det var andra tider det..... Mjölkflaskorna ersattes ganska snart av kyltank i ett nybyggt mjölkrum...det var väl inte alltid toppkvalitét på flaskmjölken....


Hann faktiskt med lite geocaching idag också. Oplanerad.  Annki ringde, när vi nästan var framme i Rångedala, och informerade om att hon och Roger inte var hemma ännu på en timme, men att hon gärna ville gå med på den planerade långpromenaden.
Då kan vi väl leta upp några cacher i närheten, tyckte jag.
Vi tog vägen mot Varnum, och letade upp några enkla cacher där.


Det blev en resa längs vägen till simskolan i Marsjön. Från sju års ålder till (tror jag) 12 års ålder... från sommarlovet i ettan och genom hela skoltiden i Rångedala....cyklade den rultiga tjejen 5-6 kilometer, för att sedan simträna/ta simmärken i kallt hummusfärgat sjövatten.
Man gjorde så på sextiotalet.... barnen fick fixa en hel del på egen hand... det fanns ju inga föräldrar som hade tid att skjutsa sina barn mitt i höskörden. Knappast någon annan gång heller, det fick vara riktigt kallt och vinter för att man skulle köras med bil. Cykel var det naturliga färdmedlet.

Efter nästan 1,5 -2 kilometer på min väg till simskolan, så anslöt flera barn till den cyklande gruppen med  målet Marsjön. Det var Bengt, Ing-Britt, Lars, Lena, Britt... och sannolikt några jag inte kommer ihåg....
Simma lärde vi oss ! Kul hade vi! Kallt var det ibland, men det var säkert bara nyttigt!


Man har mycket att flasha back till, när man snart är 64. Även om livet går fort fram, så har man hunnit med en hel del. Häftigt när man får stimulin, som gör att hjärnan sätter igång att leta upp gamla minnen.


Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till det gamla hemmet.

Något som jag inte ser fram emot, det är att bli gammal och behöva hamna på "hemmet". Eller ännu värre inte få plats på "hemmet", fast jag skulle behöva.

Det gäller att njuta av livet som det är nu. Vid 64 ( minus en månad) så är det oförskämt bra.



söndag 15 oktober 2017

Skillnad


Visst är det skillnad på att tillbringa en helg i Ulås, jämfört med att tillbringa helgen hemma.
Tiden går så otroligt fort när man får spendera dagarna med ett ständigt leende charmtroll.
Hade plockat med mig såväl dator som bok, tidning och stickning för de två barnvaktsdagarna hos Konrad.
Inget blev använt! Det var ju mycket roligare att umgås med den tjattrande, ständigt i rörelse lille killen.
Skillnad mot när vi åkte till Hjälshammar för att vara hästvaktare. Då hann man både sticka, läsa .... och åka på geocache-eftersök.
Inget att stå efter, jämfört en helg med Konrad!


Sådan skillnad det är för föräldrar att åka iväg från sina barn, jämfört med förr i tiden.
Hela tiden möjlighet till uppkoppling, bilder och videos skickades med ojämna mellanrum, till lite Konradsaknande mamma och pappa.
Annat var det när man var tvungen att söka upp en telefonkiosk för att kolla att allt var bra där hemma.....


Skillnad är det också på både babykläder och på blöjor, jämfört med när Konrads mamma och moster var små. Då fanns det inga smarta bodies, med knäppning i grenen. Suverän babyklädsutveckling, tycker jag. Liksom "allt i ett "-blöjorna, som knappt känns blöta, fast de är "välkissade".   Undrar vad som kommer härnäst.... känns som om man nått tilll idealet, vad det gäller babykläder/ blöjor...


Höstfärger inramade den numera välbekanta sjövyn, på  lagom promenadavstånd från Konrads hus.
Skillnad mot de övriga årstidernas vyer, ja, nu har vi faktiskt sett dem alla. Skulle tro att det var december första gången som Johanna tog med oss genom gårdens ägor, ner till Hindsen.


Bokskogen liknar inte något annan skog.  Här finns fortfarande mycket löv kvar,  även om det börjar gulna även här.
Det var  galet gult i naturen idag.... om ett par veckor, så står alla träden kala. Känns ändå som om det är en ganska lång höst i år, jämfört med många andra höstar.... Kanske är det bara en känsla...


Det är skillnad på kostall och kostall. För detta kan man väl knappast kalla ladugård? Det var ett förskräckligt råmande av skilda stämmor, under det att vi passerade på dagens långpromenad i härliga höstvädret.

Läste i veckan att  kompaktkamerans tid är ute. Därför tog jag med den snart tio år gamla systemkameran under helgen, Visst är det skillnad på bilderna man tar med den.... jämfört med de välanvända mindre kamerorna....

söndag 8 oktober 2017

Peaks


Idag var denna tanten på vårt landskaps topp. On the peak of Västergötland.
Femton meter högre än Ålleberg, med sin fina utsikt.... 53 meter högre än Isaberg i Småland, 18 meter högre än Taberg. Två toppar med otroligt vackra utsiktsplatser.


Galtåsens högsta punkt ligger mellan åkermark och skogsmark, Några kor syntes beta en bit bort, och lyfte man blicken något, så såg man flera röda hus.

Vägen upp till toppen var behagligt sluttande. En topp som de allra flesta klarar att ta sig upp till, utan större ansträngning.

En fullt synlig plastpåse, innehållande ytterligare en plastpåse med en plastburk, innehållade en loggbok, fanns på toppen. En cache som gömdes, utan att egentligen vara gömd, redan 2008.

Lite toppnotering på den gömmans ålder, faktiskt!


Två peaks stack upp ur  Åsundens  vatten vid Marbäcks badplats.
Där fanns en liten lagom runda på... tja... en dryg kilometer och fyra cacher.


En vackerhetsplats i hösttid. En fin promenad på smala delvis steniga stigar, därute på näset.


En ganska så kylslagen dag har det varit. Man/jag har inte vant mig vid ensiffriga plusgrader ännu. För, trots att sommaren har varit lite halvtaskig, så har det varit ganska behaglig temperatur. Tror att det bara var en vecka sedan jag använde "knäbyxorna"... 
Men man får allt börja vänja sig vid kyla snart,.... ingen peak direkt!



Att komma ut och leta lite burkar, kändes toppen.
Målet för dagens tripp var dock detta ställe, Källebacken.
C-Es syster berättade att hon varit där för någon vecka sedan. 
"Källebacken" vad är det? undrade jag. Hade inte hört talas om stället.
Källebacken är ett helt obeskrivligt fikaställe, i den här ladugården.


Går inte att beskriva, måste upplevas. Rekommenderar  verkligen ett besök i det som både var café och butik... och där man kunde köpa med sig nästan allt som fanns i lokalen.


C-E nöjde sig med att beställa "dagens macka", medan jag slog till på stort och beställde en bit pecannötspaj. En absolut peak, vad det gäller goda kalorier. 

Ja, det var verkligen ett toppenställe!


Efter ett besök på Västergötlands peak, så blev d et klunch på ett annat toppenställe, Hofsnäs herrgård.
Deras fiskgryta är nog den godaste fiskgrytan jag vet.
Mycket folk var det på Hofsnäs, precis som det brukar vara. Inte så många ute i snålblåsten på de fina promenadstråken dock. Vi tog den kortaste rundan ... lite av de vackra omgivningarna vill man ju se.



Veckan rusade iväg. Tror att de största peaksen var träningstillfällena.... jag mår så bra av dem, liksom av promenaderna.  Torsdagens seneftermiddagspromenad, bjöd på helt underbart höstväder.


Hos Roger och Helena bjöds det på oktoberfest i går kväll. Gulaschsoppa och olika ölsorter... samt trevlig samvaro med de mesta grannarna. Det är inte ofta man ses numera. Kul när det blir av.


Veckans högsta, mesta peak, det var dessa bilder.
Döttrarna med varandras babisar...



... och med sina egna.
Inte hade man ens kunnat drömma om att få två  små ögonstenar, födda med mindre än åtta månaders mellanrum.  Bilderna har Martin tagit, då han och Johanna och Konrad var på besök i Malmö i fredags.  
Toppar och dalar, det är väl det som är livet. Mina senaste toppar har jag nått oförskämt enkelt.