söndag 19 mars 2017

Tidspress


Förvirrat, kunde också bli en bra rubrik.... för det kommer det att vara i veckans blogginlägg. Eller nedgång..... för det tycker jag det här med bloggande och bloggintresse är.  Lite tokigt, eftersom jag under förra veckans IKT-studiedag, berättade för intresserade kommunkollegor om hur bra det är att blogga i skolan.
För det är det ju. Man publicerar sig, visar vad man gör och bild och text finns kvar... så länge det mailkonto som bloggen är registrerad på, finns kvar. Här kan jag känna lite tidspress. Vad det gäller mina skolbloggar, vilka är kopplade till min jobb-mail, så finns det  inte så mycket tid kvar där.
Om livet vill mig väl, så tänker jag jobba i två år till. Om livet fortfarande vill mig väl, så vill jag gärna jobba som vikarie därefter. Då slipper man det tråkiga i skoljobbet.... det där med bedömningar och betyg och annat administrativt tråk-arbete.  Jobb-mailkontot lär man sannolikt bli av med... och därmed försvinner alla mina skolbloggar bort i den icke virtuella cyberrymden.


Instagram-konton för skolklasser, det är det som är inne nu. Slutna konton för barn och föräldrar.Ett Instagramkonto kan också komma bort, det har jag blivit varse om i helgen. Plötsligt kunde jag inte logga in på annalena53-kontot. Fick i stället ett konto annalena7510...kopplat till facebookkontot. När jag begärde nytt lösenord till mitt konto, så fick jag svaret att det var skickat till en adress, delvis dold bakom asterisker.... men med slutbokstäver .ru. Rumänien?
Nyss fick jag från en vän meddelande att mitt gamla konto, med bilder och allt finns under namnet manku1184. Stämmer! Kan någon förklara???? Jag helt förvirrad... förstår inget.
Fick riktigt kalla fötter, då jag skulle byta googlekonto, från jobbkonto, ( nummer 2), till mitt hotmailkonto, för att komma in på denna bloggen. Mitt lösenord var bytt för två dagar sedan. Man frågade samtidigt om det var jag som bytt detta. När jag svarade nej, fick jag ange mitt gamla lösenord, och blev insläppt.
Mitt nya Instagramkonto är redan kopplat till Facebook....Snacka om förvirring!


Förvirring rådde även igår, då vi skulle träffa denna lilla familj.
Vi skulle träffas hos min bror ( pappa, farfar, svärfar till de tre på bilden) och hans fru klockan tre.
Döm om vår förvåning, då det stod mat framdukat på bordet då vi kom. Jag tog det som självklart  att vi skulle få eftermiddagsfika vid den tiden, så vi hade redan ätit lunch....
Den lilla familjen dök inte upp förrän vi var i tidspress för att hinna till Jonas Gardells framträdande i Borås, och då vi/jag gärna ville prata med både vuxna och baby, så glömde vi kvar såväl extraskor som solglasögon, i ren förvirring.
Lilla Elvira har "Jonsson-ögon", definitivt. Också förvirrade, det efternamnet som mina föräldrar bar, och min farfar dessförinnan, finns inte kvar i vår del av släkten. Alla har bytt till "fina" efternamn.... och jag heter Larsson. Men det är kul att generna fortsätter sin vandring genom generationerna.


Jonas Gardell levererade, som alltid. Han är  en mästare på att växla från de mest hissnande skämt, till djupaste allvar och tillbaka igen.  Olika trådar som han lägger ut allt eftersom föreställningen fortlöper, tas upp igen och försvinner lika fort. Skrattsalvor utbryter oftast.
Skulle gärna vilja läsa de djupa delarna av manuset till föreställningen, för där fanns mycket tänkvärt. Åh, vad jag gillar den fule lille "riksbögens" föreställningar.


 Om vi skulle ta och närma oss inläggsrubriken? Tidspress.
Ja, det är ju något som de här små vårglädjespridarna borde känna.


Bara några meter bort står de här, med tussilagoögon sett, dödliga vidundren. I morgon är de små solarnas saga sannolikt all,  då blir de uppgrävda och nedgrävda igen tillsammans med rör för  snabbfiber.
Jag har funderat en del på det där med allena saliggörande "fiber". Utvecklingen går ju så snabbt, att när alla fått sitt fiber, dyrt nedgrävt med hjälp av privatpengar och skattepengar, så finns det något annat... ännu bättre... Vad händer då?
Och hur kan det hända att Telia (?) monterar ner sitt fungerande ( väl fungerande skulle jag vilja säga) kopparnät, innan alla har fått annan möjlighet till internetuppkoppling? Någon tidspress att ta bort befintligt fungerande, ska man väl inte behöva ha...


I en tråd på Facebook, diskuterades i början av helgen rättningen av nationella prov. Det handlade om det prov som våra sexor hade i svenska, för en och en halv månad sedan. Vi har rättat våra prov för länge sedan, men tydligen finns det sådana som fortfarande håller på med det.
Uppsatsdelen handlade om att skriva en berättelse som på något sätt hade med en inbillad planet, dömd till undergång, att göra. Jag tror att det var en tid på 70 minuter avsatt till detta. Man diskuterade om elever som inte hunnit skriva färdigt skulle ha F, eller ej.
Fundamentalister framhärdade, F, var vad som gällde. Andra, mera förnuftiga, flexibilitetsbenägna människor ansåg inte detta.
Jag, och flera med mig, gjorde så att vi töjde på tiden. Visst måste vi ha begränsningar i tid i skolan, och eleverna måste absolut ta tillvara den avsatta tiden i skolan.... men att skriva en "uppsats" med inledning, handling och avslutning utifrån ett ämne som eleven får veta i början av den avsatta tiden, det är en omöjlighet. Vi jobbar inte så i skolan. Skrivandet är en process, där man först måste fundera ut vad berättelsen ska handla om, få tid att beskriva personer och miljöer, få tid att utveckla handlingen, att göra ett bra avslut och sedan få möjlighet att läsa igenom, göra rättningar och ändringar. Klart att det tar tid! Två timmar skulle vara lagom, då skulle ALLA hinna!
Tidspress kommer våra barn att utsättas för tids nog. Tidspress som är så stark, att några kommer att hamna i den berömda väggen.... och kanske aldrig ta sig där ifrån.
I sexan, så ska alla få möjlighet att bli klara med något som de jobbar fokuserat på. Man kan inte bara bryta, för  att tiden är ute.  Tid finns det gott om... hela tiden.... det är ju bara fråga vad vi använder den till.
Orättvis bedömning, framhärdar fundamentalisten. Nej, säger jag. det blir orättvis bedömning, om vi inte låter den fokuserade eleven få göra klart och bli bedömd där efter. Att bli underkänd, för att  man gjorde sitt bästa, men inte hann komma till slut.... det kommer inte att hända med de elever som jag kommer att möta i min ganska ihoppressade återstående lärartid.

söndag 12 mars 2017

Piller

Ett piller per dag, att intas på morgonen, det har doktorn ordinerat mig. Pillret är  billigt, kostar ungefär 50 öre. Tretton olika tillverkare finns det till  läkemedlet, säkerligen ett sätt att hålla priset nere.
Blodtrycksnedsättarpillret Losertan, är sannolikt ett av de vanligaste receptbelagda läkemedel som vi har i Sverige. Det är inget piller som är livsnödvändigt att komma ihåg varje dag, men på de ca tio månader som jag haft pillret, så har jag bara missat det en enda gång.

Ändå, synnerligen märkligt, så vaknar jag veckoligen en stund efter insomnandet på kvällen, med en ångestkänsla att ha missat att ta den lilla tabletten. Det händer att jag skriker högt av ångest, innan jag vaknar till ordentligt. Kan någon förklara hur det blir på detta viset? Och att mitt omedvetna medvetande inte kan lära sig förstå; jag sköter mig bra och tar det lilla dagliga pillret... och hoppas att det fortfarande har önskad effekt.
Borde istället vakna och vara tacksam över att jag bara behöver ta ett femtio-örespiller för att må bra!



Orala, och i någon mån anala, piller hjälper kroppen att må bra. Sen finns det själsliga piller också, piller inte finns i fysisk form, men som tas in med alla sinnen. Det är piller som är bra för alla dessutom, och som oftast inte ens kostar femtio öre.

Gårdagens fantastiska vårväder var ett sinnlighetspiller av högsta rang.

Långa promenader, för den som kan och orkar, är ett superpiller.


Vårens första tussilagoknopp, skapar berusande vårglädje. Ett lyckoruspiller. Nästan så man vill göra som Ronja, stämma upp i ett vårskrik!  



Djur är bra själspiller. Speciellt djur som kräver lite extra omhändertagande, som exempelvis hästar och hundar. Katter är också bra, men de kräver inte så mycket. De är nöjda bara de får mat och värme... och uppmärksamhet på deras villkor.
Hästar och hundar behöver rastas oavsett väder, och det att var utomhus i alla väder, det är en utomordentligt bra medicin.



Igår ställde jag undan batteriljusen, som stått på verandan sedan i november.  En första liten  vårplantering fick ta ljusens plats. Passar mycket bättre, nu när ljuset snart har vunnit över mörkret... igen.
Ljusterapi på verandan har ersatts av många timmars dos av solljus.


Det största glädjepillret, det är den här lille killen. Det är  rena pigghetsinjektionen att träffa honom och få se hur han växer.  Konstigt att han bara är sex veckor. Det känns som om han spritt sina små glädjegörarstrålar betydligt längre än så. Sannolikt gjorde han det, även från sin mammas mage.


 Att åka till Ulås och träffa honom  ungefär varannan vecka, gör att må-bra-piller av annan sort är överflödiga. Lite körigt kan det bli framåt sensommaren och hösten, då vi förhoppningsvis får anledning att få glädjeutstrålning från en liten kusin till Konrad. Men den körigheten står vi säkert gärna ut med, för att umgås med små barnbarnsbabisar, det är superpiller det.

onsdag 8 mars 2017

Jante

Jo visst, sitter han där på axeln utan att man alls tänker på det.
Alltid redo att förminska, alltid redo att tala om att man inte duger och att påminna om att man har en massa fel och brister.
Som om inte det skulle vara nog, så sitter han där ständigt beredd att sticka till med lite avundsjuka, så fort som det går bättre för någon annan än vad det gör för en själv.
Jante!
På min axel har han växt sig större och större, ju äldre och mera kroppsligt vidlyftig jag blivit.
Alltid beredd att trycka ner.... du är för gammal... du är för tjock..... du är klumpig..... du är för dålig på så mycket. Nä, du duger inte!


Igår var jag på föreläsning i Gislaved. Tillsammans med fyra goda vän-kollegor.
Under två och en halv timme fick vi lyssna på denne mannens coachande tankar, om hur vi ska knuffa undan Jante från sin tyngande plats.

Visst duger man! Det finns ingen anledning att nedvärdera sig själv. Eller andra.

Se varann! Alla vill vi bli sedda på riktigt och bli positivt bekräftade.

Visst känner alla avund, men den måste ju inte utvecklas till en tärande sjukdom! Kan andra så kan jag.... man kan tänka nytt och våga sig på nya utmaningar i hela sitt liv!

Sluta gnäll på allt! Vi är suveränt bra på att gnälla, vi människor... iallafall i vår kultur. Livet blir ju inte ett dugg bättre av allt gnällande.

Var tacksam! Det är en bra träning till ett positivt tänkande. Visst har vi alla en massa att vara tacksamma för!
Kommer ihåg att jag, innan jag började blogga, skrev en form av dagbok på datorn, där jag hade med tre stående inslag i det jag skrev.
Något jag gjort bra idag:
Tacksam för:
Önskar:

Tyvärr så kraschade den datorn, och "dagboken" med den. Synd! Den hade varit kul att ha kvar!

Tomas påminde också om att vi måste lära oss säga nej till det vi inte vill, men som Jante tycker att vi måste-  och ja till de positiva erbjudanden som vi får i vårt liv..... men som Jante tvingar oss att tacka nej till, för att det blir besvär för andra.
Detta trots att vi alla är överens om att det är minst lika positivt att ge något, som att ta emot.

Jo, det var en bra föreläsning! Inte så att Jante, som genom någon Janteutdrivning, har lösts upp och virvlat iväg in i evigheten, men nog har han förpassats en bra bit ner bland celluliterna på överarmen. ( Ja, jäklar, där satt han och talade om att min erfarenhetsfylld kropp inte dög. Märk: Jag vann över honom, då jag undvek att skriva gamla kropp.)

Jag känner mig ovanligt glad och harmonisk idag..... och ska göra mitt bästa för att ha dagliga duster med den ovälkomne förminskaren. Sannolikt kommer det att finnas dagar då han hittat sin gamla välbekanta plats igen, men vid varje tillfälle som han tvingas retirera kommer jag att få ett mera glädjefyllt liv. De dagarna kan man leva länge på, och genom regelbunden träning, på uppleva allt oftare.




söndag 5 mars 2017

Viten


Det är ofta, som man får information om utfärdade hot om viten, via media.
Viten som skolor ska betala, för att skolinspektionen inte är nöjd med hur arbetet på skolan utförs eller med de resultat som betygen uppvisar.
Då Borås Tidning är min huvudsakliga nyhetskälla på lokal nivå, så handlar det förstås om skolorna i Boråstrakten. Borås kommun har utfärdade viteshot på mer än tio miljoner, Mark och Ulricehamn har vitesförelägganden  och vår lilla kommun har hot om vite på en halv miljon.


Jag är lite tveksam till hur verksam metoden med vitesförelägganden är. Jag tycker dessutom inte att den är schysst eller på något sätt rättvis.

De flesta anmärkningarna handlar om bristande stöd för elever som behöver sådant, om  bristande arbetsro, om brister i kvalitetsarbete.

Vi har lärarbrist idag. Folk flyttar på sig helt samvetslöst i sitt sökande på högsta möjliga lön - och kanske bättre möjlighet att utöva sitt yrke som pedagog.  Naturligtvis drabbas eleverna av detta.
Det blir oroligt i klasserna, det finns igen riktig koll på vad eleverna jobbat med och vad eleverna kan.

Specialpedagoger växer inte på träd. I vår kommun fattas det en specialpedagog på den skola som har vitesföreläggande. Det blir svårare att uppnå kravet att ge stöd till alla som behöver, när det fattas pedagoger och när man byter lärare varje termin.

Betygssystemet tror jag också har en negativ inverkan. Eleverna kämpar för att få bra betyg, men räcker inte alltid till och får låga betyg = E, trots att man försöker göra så bra ifrån sig som man kan.
Man tappar geisten, då alla ska jämföras utifrån ett teoretiskt perspektiv, i alla ämnen.



Arbetsro, ja, det kan man ju fundera på vad det är. En del tycker att det ska vara tyst arbete  klassrummet, men det håller jag inte med om. Arbetsro är för mig när alla jobbar koncentrerat med att inhämta kunskap, utföra ett uppdrag eller lösa en uppgift.  För mig, som oftast jobbat i klasser som förhåller sig på detta sätt, så låter det förskräckligt att behöva jobba i en skola där man måste lösa konflikter, lugna ner elever, avbryta rastaktiviteter som kommit med in i klassrummet.... att inte få möjlighet till att bedriva undervisning.

Funderar en del kring vad bristande arbetsro beror på. Jag lägger en hel del ansvar på föräldrar som inte "uppfostrat" sina barn att anse att skolan är viktig. Jag lägger också ansvar på "samhället" ( inget bra ord, men jag hittar inget bättre) som inte vågar ställa krav på ett ansvarsfullt föräldraskap, utan tillskriver en lärarkår och skolledning i turbulens att kompensera brister i  en undermålig "uppfostran",



Min barndoms lilla skola har varit i skolinspektörers fokus under lång tid. Hot om viten är utfärdade.
Det är, liksom min nuvarande skola, en skola i ett litet samhälle, där elever undervisas i B-form, alltså två årskurser tillsammans.
Man hade från skolans håll bett skolinspektionen komma med bra exempel på skolor som lyckas få bra resultat, då elever undervisas i B-form. Skolinspektionen hade inget bra exempel att del med sig.

Själv gick jag i samma skola och undervisades i B-form. Under mina senaste skolår, har jag undervisat en hel del i B-form. Under min skoltid så gick vi vartannat år med dem som var ett år äldre och vartannat år med dem som var ett år yngre. Jag kommer ihåg det som positivt, speciellt när man var äldst.
I min skola så har klasserna fått följas åt genom hela skoltiden, som 1-2, 2-3, 3-4, 4-5,5-6. Alltid vara de äldsta eller de yngsta. Under det att jag läst om alla vitesförelägganden, så har tanken kommit till mig: Det är ju så det har varit, den  klass som är den "äldsta" har hela tiden ( med något elevundantag förstås) visat på betydligt bättre resultat än den yngre. 
Det är först i sexan man får möjlighet att komma "i kapp" .... det har känts bra... men med facit i hand, så visar betygen i på högstadiet att det inte var tillräckligt.
Nä, så borde det inte få gå till, alla elever skulle ha rätt att gå i en egen klass. 

Min gamla skola ska lösa detta genom att tillsammans med "grannskolan" ca 1,5 mil bort, skapa en 1-3 skola ( eller om det var F- 3) och en 4-6-skola. Jag tycker att detta är en perfekt lösning.  Vad föräldrarna tycker? Nä, de har svårt att förstå....


Vår lilla skola hade inspektion för ungefär ett år sedan. Vi fick godkänt på alla punkter, vilket förstås var glädjande.
Samtidigt så kan jag konstatera, vi brister ju också, i det som kallas kvalitetsarbete, i arbetet att göra dokumentation och  framförallt i att göra övergripande planer.
Skolinspektionen var nöjda, och det tackar vi för. Kanske det tyckte de att allt annat låg på så hög nivå ( vilket jag också kan tycka) att man såg lite mellan fingrarna.

Bristande kvalitetsarbete är sannolikt inget enskilt skäl till viten, men jag lider med dem som, samtidigt med det övriga som brister, måste ta itu med detta svåra.  Tid fattas, motivation fattas, kunskap fattas... och det tycks aldrig vara någon annan än rektor som vet varför vi gör vissa delar av detta arbete,


Nä, ta bort föreläggandena om viten.  Se i stället till, från statligt håll, att ge varje skola i behov av stöd det stöd de behöver.  Ta bort det dubbla huvudmannaskapet, där storebror staten kollar lillebror kommunen och hotar om stora straff om inte lillebror lever upp till storebrors krav. Stoppa möjlighet till turbulensen vad det gäller lärare och rektorer. Arbetsplatsbyte ska enbart tillåtas vid läsårets slut.
Se över lärarlöner, så att samma kompetens och arbetslivserfarenhet generar löner som inte skiljer sig många tusentals kronor åt. Tvinga friskolor ( om de ska finnas, vilket inte jag tycker) att ha lika heterogena klasser som kommunala klasser har. Skapa tillräckligt stora skolor, så att inga elever alltid tvingas gå med elever som går en årskurs högre. Se till att skolan får ägna sig åt kunskap och träning i förmågor, samarbete, social kompetens... och förelägg viten till de föräldrar som inte kan ge sina barn ordentlig "uppfostran". Återinför "obsklasser" så att de elever ( vilket är de allra, allra flesta) som vill göra ett bra skolarbete har chans att göra det,i stället för att bli bestulen massor av undervisningstid av det fåtal elever som stökar och är "tidstjuvar". 


Jag tror definitivt på att alla skolor ska kunna bli riktigt bra platser för kunskap och social utveckling, men då får man ta positiva tag och inte hota med straff, med viten.

söndag 26 februari 2017

Lyxliv


Vad lyxliv är, det kan man ha ganska så olika åsikter om. En del tycker kanske det är att resa omkring i världen, att bo på dyra hotell, att äta dyra middagar, att dricka dyra viner, att klä sig i märkeskläder.
Andra kanske anser att lyxlivet består av stora hus, centralt belägna stadslägenheter.... eller ostron och champange.


För egen del, så tycker jag att jag haft ett riktigt lyxigt liv under helgen.

Bara det, att jag efter alla schemaändringar som måst till, har möjlighet att  lämna mitt jobbet klockan halv ett på en fredag, känns som en lyx. Skolveckan är klar, skolveckan var kul, det mesta är  fixat inför nästa vecka.

Efter mer än fyrtio år i skolans värld, efter mer än fem år med nya läroplanen, så går skolveckoförberedelserna ofta ganska snabbt. en lyx, som jag tycker att jag, med ålderns rätt, är väl värd.


Mot Malmö styrdes färden, under den vädervackra fredagseftermiddagen.

Från Hyltebruk, ända ner till Malmö, syntes tunna snötäcken breda ut sig över det ännu vilande vårvinterlandskapet. Lite omvänt, normalt brukar vi åka från vintern här hemma, till våren i Skåne. Nu kändes det lite tvärtom.


Fast ändå inte. Här hemma är snödroppar i tidig knopp. I Malmö hade de tidiga vårblommorna  kommit en bra bit på väg, och tittade ganska så oförskräckta upp genom snön. De visste ju att vintern bara var på temporärt besök.


Där fredagssolen kommit åt, så var snön redan borta och man kunde verkligen känna hur nära våren man är. Så där 25 mil....och ett antal klimatzoner.


Lyxig fredag betydde snabb promenad från Mäster Palmsgatan till Lilla torg och ett besök i Gudrun Sjödén-affären. Visste  vad jag var ute efter, det hade jag kollat i senaste katalogen. Det var tunika och  T-shirt med kattmotiv. Dessa provades, färg valdes - och visst är det lyx att kunna gå in i en affär, vars produkter man trivs med, och kunna köpa det man vill... ?

Träffade Karin på Kafferosteriet och smakade lyxigt kaffe från både Indonesien och Brasilien.

Sushi på japansk restaurang, kan även det hänföras till lyx.

Att sova på en tjock el- uppblåsbar madrass, det är verkligen betydligt mera fashionabelt, än vad det var på den tiden man fick blåsa upp sin luftmadrass med egen utandningsluft - och på morgonen finna sig liggandes nära golvnivå, då den koldioxidhaltiga gasen inte velat stanna kvar där inne i den gummiluktande liggplatsen.


Dåliga vädret i medelhavsområdet, kunde inte avspeglas i Möllevångstorgets rika utbud av frukt, grönt och  blommor.  Det är en absolut njutning att gå på torget en lördagsmorgon och kunna vraka och välja bland alla nyttigheter. Förstår bara inte hur man kan sälja sina varor för nästan inget pris alls. Blir det pengar över till någon form av lyx, för alla försäljare, alla med icke-svensk bakgrund?
... För jag kan inte tänka mig att detta är en del av organiserad brottslighet.... läste nyss något om att man ska vara misstänksam om man  köper varor eller tjänster till oproportionellt låga priser....


Lyxmat? Ja, för mig är det det. För mig är falafelrulle bland det godaste som finns.

Med lunchmaten förpackad i rullar och bröd, lämnade vi Skåne och drog norrut igen.

Dryga två timmar tar det att köra mellan Malmö och  Ulås, Värnamo.



Moster åkte med till Småland, för att träffa Konrad för första gången.  Ljuv musik uppstod genast mellan de båda.


Sin mormor har Konrad träffat så många gånger, så att han känner sig ganska så uttråkad av henne....


Efter det att alla var mätta och nöjda, så var det gott att komma ut och röra på sig. En promenad med döttrar, hästar och Konrad, fram och tillbaka till den fortfarande isbelagda Hindsen, passade bra, under det C-E  och Martin hämtade det sista som var kvar i Hjälshammarstalllet, innan det nu ska gå över till andra ägare.



Det är mitt lyxliv, det livet jag fått leva i helgen . Den allra största lyxen, det är att få träffa mina fina döttrar, att få uppleva lille Konrad och att få invänta ännu ett litet spirande liv.

Dagens lyx...... en välbehövligt lugn söndag.

söndag 19 februari 2017

Rosor

Mitt förhållande till rosor, är tudelat.
Rosor kan vara det vackraste blommor man kan se, men också de tråkigaste och mest besvikelsegörande.
Förr i tiden kunde det hända att jag kunde få en bukett rosor. Kommer ihåg en gång för många år sedan, då C-E kom hem med de mest fantastiskt vackra rosafärgade rosor. Dagen därpå nickade de alla. Slappa och sega, hängde de med sina blomhuvuden.
Jag tog med buketten och åkte till affären där de var köpta. Där fanns igen ångervecka... de bara ryckte på axlarna och tyckte att sådant kan hända....
Många gånger har man fått plocka den ena  hänghuvade rosen efter den andra, från rosbuketterna. Till slut så har det - i bästa fall- funnits någon enstaka stoisk ros kvar, som har hållit ut mer än några dagar.
Efter förra årets luciauppträdanden på det stora företaget, så fick jag en otroligt fin bukett med vita blommor. Det var säkert  fem olika slags blommor, uppblandade med vintergröna kvistar. De två rosorna fick jag plocka bort efter två dagar. Då hade de förlorat all spänst. Resten av buketten kunde vi njuta av ända tills nyår.

Bakom vårt garage, tyckte jag att det skulle passa med några olika rosenbuskar. Inköpte dylika och inväntade vackra blommor. Bladlössen hann äta upp både blad och blommor innan de var klara för avnjutning.  Skrumpna rosenblad har återkommit sommar efter sommar. Jag har, under blodsutgjutande och svettdroppar, försökt gräva upp de bladlössattraherande växterna.  Trots djupgrävning, så kommer det upp några skott varje sommar. Nu använder jag sekatören så fort de syns, och hoppas på utmattningsutrotning.


Min barndoms doftros/bonna-ros fick följa med mig in i vuxenlivet. Den växer och frodas och gläder oss med rik blomstring. Att sätta ner näsan bland kronbladen, ger en flashback till solig barndomssommar. Det är sällan som jag faller för frestelsen att plocka in några av de väldoftande blommorna i en vas, för jag vet att då får jag plocka avfallna rosenblad nästa dag. "Rosor fallnar lätt" som min mormor uttryckte det. Men njuter av att ha dem vid husknuten, det gör jag.


Under många av oktober-novemberbesöken i London, så har vi besökt Queens Mary´s rose garden i Regents Park.  Rosenprakten där är helt otrolig, man vandra mellan hundratalet  olika odlingsbäddar av namngivna rosor.  Det är så nära "paradiskänsla" som man kan komma.


I onsdags, dagen efter ( den alldeles för upphosade, tycker jag) hjärtansdagen, besökte vi Lidl. Inhandlade tio rosor för sammanlagt 30 kronor. En halv vecka senare så är rosorna lika fasta och de öppnar sina kronblad  alltmer för varje dag. Fairtraderosor, sägs det dessutom vara, enligt en påklistrad etikett. Förstår bara inte hur man kan sälja rosor till det priset, förstår inte hur Lidl-rosor kan stå sig mycket, mycket bättre än blomsterhandelsrosor. ( Har nämligen samma erfarenhet från tidigare ros-inköp på lidl... två-tre veckors hållbarhet)


Blommor, det är den absolut bästa present som jag kan få.... men helst inte rosor.... där kan presentglädjen lätt förbytas i besvikelse.
Men nästa gång som vi passerar en Lidl-affär, så får det bli ett stopp.....för de rosorna tycks vara av en alldeles särskild kvalité.

fredag 17 februari 2017

Förfall


 "Gamla människor är vackra"  Så tycker en del. Vilket man förstås  får tycka.  Men frågan är vad det är man bedömer; människan eller utseendet?

För inte blir man vacker när man blir gammal ! Förhoppningsvis har man blivit vis nog att bli en bättre människa men inte ens det är en självklarhet....

Under de senaste veckorna har jag haft anledning att titta på gamla foton, och genom de gamla bilderna bli medvetandegjord om det kroppsliga förfallet. På  fotona från åttiotalet ser jag en snygg tjej med glada ögon och smal midja.
På nutida foton är allt detta borta, det kroppsliga förfallet är så uppenbart.
Det är så livet är, jag vet.... men man blir ändå lite vemodig av att erfara skillnaden...

-

Vi var på Lorensberg och kollade på "Macken" igår.  Den uppskattade tv-serien från åttiotalet hade, trettio år efter sitt ursprung, gjorts om till scenföreställning. Det var de gamla kända låtarna, det var de gamla välbekanta sketcherna.  Aktörerna var till två tredjedelar de samma som 1986.
Det kroppsliga förfallet var tydligt på några av dem... på några inte alls lika tydligt.
Tidens tand undgår inte någon, men den biter hårdare på en del. Genetiken har sannolikt en avgörande roll. Mat/dryckesintag och graden av träning påverkar säkert också.

Sångrösterna hos de drygt sextioåriga herrarna, det var det inget fel på.
Min egen pipa, den har väl aldrig varit något att skryta med, men förfallit,  det har även den gjort.
Underhållet av den har varit alltför dåligt.



Något som har förfallit, det är vårt sociala nätverk. Speciellt alarmerande är det för oss som börjar komma till åren.  Man vet ju att man själv förfaller alltmer, och kommer att behöva hjälp att klara sin vardag, så småningom.
När hus och trädgård blir för mycket att orka sköta, då vill man ha en trygg plats att tillbringa ålderdomen på.
På åttiotalet var detta en självklarhet, idag så finns inte den tryggheten kvar längre.  Man hör veckoligen talas om  människor på mer än 90 år som nekas äldreboende eller multisjuka åldringar som får nöja sig med  några korta besök av hemtjänsten per dag.

Hörde på radion en kvinna, nybliven pensionär, som hade hört av sig till de sociala myndigheterna i sin kommun, för att ställa sig i kö till en plats på ett äldreboende. Hon räknade med att det kunde vara "lagom"  att ställa sig i kö vid 65 för att vara säker på att ha en plats då hon blir 80. Så klokt tänkt!
Om det var möjligt? Inte då, inte i ett socialt nätverk i förfall och sönderfall.

Tänkte mig en promenad på grusvägen idag, men då den var alldeles nedisad bitvis, så blev det skogsväg och asfaltsväg i stället.
Passerade detta område och funderade på om det handlade om förfall.
Naturligtvis inte! Det är ju tvärtom ett föryngringsområde.
Är väldigt glad att den genetik som jag själv bär inom mig, också har fått möjlighet att föryngras.
Och att förädlas.


Skitig och stadd i förfall, ska den här snöskulpturen tillbaka in i kretsloppet igen.

Det är trots allt en ynnest att få vara människa och ha ett bra liv, även om man tycker att ens spegelbild ser lite konstig ut, Fast... ibland händer det allt att jag blinkar lite finurligt åt den halvgamla tanten i spegeln och tänker - Du duger bra!


De vackra rosorna ( a 29 kr från Lidl -otroligt billigt!) har en kort vackerhets-tid.
Förfaller, det gör allt, även om det tar olika lång tid.

Det är bara att inse att vi alla har en plats i ett kretslopp och bör ta till vara  vår tid på ett sätt som vi blir nöjda och glada av.
En glad människa, det är en vacker människa - ung som medelålders som gammal. Hos en glädjespridande person, så noterar man inte det naturliga förfallet på samma sätt, man smittas av gladhet och positivitet i stället.