Roadtrip- igen

 ... eller  Man klarar mer än man tror....

Svägerskan, C-Es syster, ringde i måndags och frågade om vi ville åka med på en runda till trakten av Växjö. Hon hade sett ut fyra ställen som skulle vara intressanta att besöka.

Jättekul initiativ! Klart vi ville hänga med. Onsdagen- mellan inbokad tisdag och torsdag- var "ledig".

Det första resmålet, det var Singoallas grotta. Jag googlade på "resmålet" och fick klart kalla fötter.

Från parkeringen, långt inne i skogarna mellan Lammhult och Växjö, så finns en knapp kilometer lång vandringsled. Den leder till utsiktspunkten Hultaklint och vidare till Singoallas grotta.

"Pigga ben och god balans" behövdes enligt Växjö kommuns sida. Stigen skulle vara brant och stenig! Röd markering på leden.

Hm... en tant med artrosknän. Och dålig balans. Skulle det funka?

Stavar till balansen förstås...

Nåja, det är väl bara att bita ihop. 

Även om svägerskan är tio år yngre än oss andra tre, så är hon ju ingen bergsget...

Uppåt går det ju alltid att ta sig. 

Klinten bjöd på en vid utsikt, en utsikt som man inte kan återge i bild.

Nerfarten från klinten funkade bra. Man får ta det lite långsamt. Vilket jag gjort vad det gäller nerförsbackar de senaste tio åren... 

Bland de första upp. Absolut sist ner...

 

Ner mot grottan, så var det gott att ha stavar. Är så avundsjuk på dem som känner sig bekväma att gå över stock och sten och känna att balansen funkar.

 Allra sista biten ner till grottan var  en brant natursten-"trappa". Herrarna tog sig ner. 

När även svägerskan valde att stanna på platån ovanför och bara titta ner på grottan, så kände jag att jag inte heller behövde tänja på mina gränser och försöka ta mig ner den allra sista biten.

Viktor Rydberg skrev boken  Singoalla. Om zigenarflickan och  riddaren Erland Månesköld.

På Hultaklint hade man sina hemliga möten och i Singoallas grotta, där gömde sig den unga flickan under dagarna.

Damerna väntade på avsatsen ovanför, medan den minsta av herrarna kröp igenom hela grottan. Dock utan att finna spår av något som kunde tas som ett gömsle. 

Jodå, det gick jättebra att gå. Både upp och ner. Och jag som hade mått lite illa nästan, inför att ta mig längs en rödmarkerad ( om än bara knappa kilometern lång) vandringsled. 

Man klarar mer än man tror. 

Dags för lunch. Helena hade tidigare besökt Krogen på Logen i Tolg. Långt ut på landet, dryga tre mil nordöst om Växjö.

Det var en ríktig liten pärla. 

Matsedeln var kanske lite fattig, men det som erbjöds, det smakade superbra.

För egen del valde jag en vegetarisk pastarätt, med svartkål och valnötter. Och parmersan...

Älgisterband, smakade också bra, tyckte de som valde den rätten.

Helena hade kollat upp en speciell park i Växjö, en park som hade gett dess kände designer, ett fint pris.

Fråga mig inte vem eller vilket pris.... 

Hon hade inte riktigt koll på var parken hette... men trodde att den låg vid Teleborgs slott.

När vi parkerat vi slottet, så visade det sig att det var över en kilometer att gå till parken.

Bara att bita ihop och trava i väg. Funkade bra.

Det var en fin promenad längs Tummern- sjön.

Parken? Tja... liten - men naggande god. Kanske. 

Den var i alla fall ovanlig.

Och vi passerade ett nybyggt område med intressant arkitektur längs vägen.

Visst ville vi kolla slottet också. 

Här har ju flera av "Stjärnorna på slottet"-produktionerna spelats in. 

Slottet används som hotell. 

Måste kolla vad det kostar att bo där en natt.... Vore ju lite spännande....

Sista delmålet, det var platsen där eftermiddagsfikat skulle intas.

Toftastrands konditori. Ytterligare en pärla vid en av alla vattendrag som finns i trakten av Växjö.

Jag har lite svårt för ordet "gofika". Här passade beskrivningen på fikautbudet!

Vägen hem... tre trötta pensionärer och en trött semesterfirare.

En trevlig dag var det.

Instagrambilden sammanfattar dagen ganska så bra.

Hur det känns i knäet/knäna?  Absolut ingenting då jag sitter ner. När jag strax ska resa mig upp, lär det vara stelt. Men stelhet efter mera påfrestande rörelse, det får jag nog leva med.

I morgon bär det av till Halmstad. Jag ska inte göra några längre vandringar än den på 3-400 meter ner till havet. Och så minst 50 meter ut i vattnet  för att kunna ta ett ordentligt dopp. 

Nöjd

 

Eller i alla fall nästan nöjd. Det bara en eller ett par regnnätter - eller dagar - som jag saknar.  Visst har det kommit några millimeter nederbörd då och då, men det skulle behövas betydligt mer för att naturen skulle må riktigt bra.

Vi har faktiskt en björk, alldeles utanför tomten, som står höstgul. Vad som hänt är svårt att förstå, varför just den björken mår dåligt, då de som står alldeles bredvid är helt normala i sin färg. 

Jämför man med sommaren 2018, så var det betydligt värre. Då torkade skördarna bort. Det gör de inte i år. Och blommorna ser ut att trivas i solskenet. för att inte tala om hur mycket insekter som rör sig bland allt som blommar.

Det talas och skrivs mycket om bristen på insekter, bristen på pollinerare, i media. I år finns det fler nektarsugna fjärilar och humlor än någonsin. 

Något man absolut kan känna sig nöjd med.

Om man undantar bristen på regn, så är jag väldigt nöjd med vädret. 

Dryga 20 grader, lite vind, små, lätta moln.

Ett väder som passar mig alldeles utmärkt.

Man orkar göra något, både utomhus och inomhus.

När det är 30 grader, så sitter jag bara.... I skuggan.... eller vid vatten...

Igår blev det bullbak. Var alldeles slut på den varan i frysen. Alltid bra att ha lite, speciellt om man får besök av två små killar. 

Och skulle någon annan titta förbi, så tycker jag att det är perfekt att bjuda på kaffe och bullar...

Gick min mest vanliga runda. En fyra-kilometersrunda. För första gången på två och en halv månad.

Det funkade bra. Bara lite stelt i knäet. 

Känner mig nöjd och glad över att det har blivit bättre och bättre under de senaste veckorna.

Tror ( man måste ju tro) att osteopaten har sin del i detta. Samt att jag genomför hans lilla träningsprogram minste en gång varje dag.

Idag fick rabatterna en makeover. 

Det behövdes verkligen en hel del bortröjning av vissnade blommor.  Vissa fröställningar är vackra, och får stå kvar ett tag. När de blivit torra och fula, så vill jag ha bort dem.

Tog promenaden ( en km enkel väg ungefär) fram till byn efter lunch.

Det blev en social promenad, då vi träffade flera grannar som också tyckte att väderleken passar för promenader. Vi bllev dessutom bjudna på kaffe hos dem som vi också hade ett ärende till.

Trevliga pratstunder.

Betydelsen av sådana ska absolut inte underskattas...'

I morgon blir det mormorstisdag igen. Svärsonen har börjat jobba efter semestern och dottern hade också lite extrajobb att ta sig an. Perfekt att anropa "mormor" och "morfar". Som gärna kommer. 

"Ta med badkläder" messade dottern. Ett bad i deras närbelägna sjö, fint och ljummet vatten- ja, det ger ju bra förutsättningar till att fortsätta att vara nöjd.

Och  vackerheten i  vår trädgård och alldeles utanför staketet, den blir man verkligen nöjd och glad av.

Svalka!

 Det var det som maken efterlyste. SVALKA!

En tur med elcykel svalkar. En sådan tur tog vi igår. Till vårt närmaste fikaställe- knappt en och en halv mil bort, i skogarna mellan Västergötland och Småland, Erikson Cottage. 

Idag fick det bli en biltur. 20 grader i bilen. Närmare 30 ute. Maken tycker att temperaturen i bilen är perfekt. För egen del, så börjar jag vänja mig vid lite högre temperaturer, och tycker att det är rätt OK, bara jag slipper vara i direkt sol.  I bilen känns det på gränsen till för kallt, sommarklädd som man är.

Maken hade bestämt målet. Jag fick i uppgift att bestämma några stopp på vägen.

Fika på förmiddagen är väldigt viktigt för maken. 

Jag klarar mig gott utan.

Men visst fikar även jag, om det bjuds på sådan.

I Dannäs, söder om Värnamo, så har man gjort den gamla skolan till ett våffelcafe, som drar folk från när och fjärran. 

Det fick bli dagens första stopp. 

Jättemysigt att sitta under ett parasoll i den stora trädgården, i det närmaste i total stillhet. 

När man befinner sig i den här delen av Småland, så är man långt från allfarvägarna. 

De vägar som leder till den gamla byn, de är smala och slingrande.

Idag blödde asfalten på sina ställen.'

Det finns hur många våfflor som helst att välja bland på  Dannäs våffelcafe. 

Våfflor med bär, sylt, grädde, glass- och matiga våfflor. lunchvåfflor.

Med tanke på att makens mål var en fiskrestaurang, som vi skulle komma till om ett par timmar, så fick det bli en helt vanlig våffla. Med hjortronsylt.

En sådan här service gillar jag. Ihop plock av olika kaffekoppar. Skulle dock sett att det fanns muggar också. I de små kopparna blev det både påtår och tretår. Och i makens fall - jag sa ju att han är tokig i sitt förmiddagskaffe- fyrtår.

En gång hade jag en riktigt god vän, Inga. Vi träffades via våra respektive bloggar, 2009.Vi träffades ett antal gånger, då hon bodde i Forsheda, bara 5-6 mil från Grimsås. 

Den första gången jag var hemma hos Inga, så hade hon en "kurs" i betongtillverkning. Ja, ni vet sådana där krukor och skålar som man kan göra av finbetong.  När vi var klara med gjutandet så tog hon med sig till ett av sina smultronställen, Slättö Sand.

Slättö Sand, det är det närmaste en öken man kan komma. Numera är det ett naturreservat.

Inga var den som lockade mig att börja geocacha.

Hon var helt såld, då hon började med den, för tio år sedan väldigt populära,  fritidsaktiviteten. Jag hängde på hennes geocachingrundor ibland, Riktigt kul att åka ut med henne, för hon hittade nästan alltid de gömda burkarna. Vilket jag inte alltid gjorde/gör.

När man är "geocachare" så lägger man också ut egna cacher. 

Det finns många olika typer av cacher, men det ska jag inte gå in på.

Här på Slättö Sand lade Inga ut en s.k. Earth Cache 2011.

Tyvärr finns inte Inga med oss längre. Hon fick blodcancer, myelom. Inga  genomgick cytostaikabehandlingar. De hjälpt inte. Stamcellsbyte gjorde heller ingen nytta. I september 2017 gick hon bort. Sista gången som jag var ute på en geocachingrunda med henne, det var i juni för fyya år sedan. Då var hon ordentligt märkt av sin sjukdom.

Jag saknar henne fortfarande Trots att vår vänskap bara blev en vänskapstid på 7-8 år.....

Idag loggade denna tanten Ingas cache, däruppe på "öknens" sanddyn.

Nostalgi! Tillbakablick! Insikt om att ett stelt knä inte är så mycket att gnälla över. ( Selfien tog jag för att man (helst)  ska bifoga en bild på sig själv då man loggar en Earth Cache. )

Maken ser ni i bakgrunden. Hade längtade efter svalka i den angränsande tallskogen- och allra mest till 20 grader i bilen. 

Makens "bestämda" mål, det var att vi skulle äta lunch på Tiraholms fiskrestaurang. 

Om vi befann oss långt från allfarvägarna då vi var vid våffelcafeet och då vi var vid Slättö Sand, så var det inget mot hur man känner sig då man fortsätter färden söderut. längs Bolmen västsida, till Tiraholm.

Några få byar,  lite sjöutsikt, krokiga vägar och skog, skog skog.

Nä, Tiraholm är inte nära. Men folk hittar dit ändå!  Färsk insjöfisk lockar. Samt läget vid Bolmen.

Vad som avses, det är att restaurangen ligger precis vid Bolmen. och i Bolmen fångas all den fisk som restaurangen bjuder på.

Vi har blivit bjudna på julbord på Tiraholm en gång. Den gången fanns all möjlig slags fisk i olika anrättningar, även "skräpfisk" som braxen och mört. 

I restaurangen erbjuds gös, gädda och regnbågslax. 

Samt en delikatesstallrik där bl.a. ål ingår.

Regnbågslaxen odlas i "bassängerna" en bit ute i sjön.

Idag valde både jag och maken stekt gös. Jättegott! Dyrt, förstås. Men god mat får man betala för.

I anslutning till restaurangen finns en liten affär. Ibland är det ganska urplockat, men idag fanns både fryst gör och fryst gädda, Och rökt regnbåge. Vi hade med oss kylväska, och faktum är att vi lyckade få med det inköpta, den knappa timslånga resan hem, utan att fisken alls börjat tina.

En rolig dag blev det! Fick ta en promenad fram till byn i den trettiogradiga värmen, för att få upp temperaturen lite efter den svalkande bilfärden. 

Nu ska jag ta mig upp till husets tv-rum, på andra våning. Där är det sannolikt allt annat än svalt.

Gnäll!

 

Ava tar nästan lika bra bilder som sin mamma. Kul när barnbarnen vill testa min kompaktkamera. 

Jag är en som gnäller.  I synnerhet när det är varmt!!

Nu har vi i alla fall sovit över i Halmstadsstugan en natt! Olidligt varmt! Funkar inte med en gammal stuga när det är 30 grader på dagen och mer än 20 på natten. 

Fast värmen  var inte det värsta. Det var myggorna. Förr åkte  man till kusten för att slippa myggor. Nu har vi inga myggor alls här, men det  finns mängder av sorgmyggor i buskarna bakom huset.  ( Jag tror att de är det som det håller till.... Speciellt när det regnat lite... )

Kollade på "Morden i Midsomer" på androidplattan. Sittande på den till tre fjärdedelar inbyggda altanen. Termacell-apparaten gjorde att myggorna höll sig på behörigt avstånd.

Termacell kan man inte ha inomhus, så den fick stå i ett av husets alla öppna fösnter. Hjälpte föga. In till sovrummet irrande sig det ena inande flygfäet efter det andra. Det var det slående och fäktande med armarna, svetten bara dröp i värmen och jag tänkte fula tankar om motståndet till att riva det gamla huset och ersätta med en nytt... med AC.

Myggorna hade väl fått nog på sennatten, så lite sömn blev det slutligen...

Jag inservarför jag helst inte övernattar i Halmstadsstugan... mygg och alldeles för varmt.

I övrigt skulle jag väl inte  behöva gnälla,,,,,,

Har haft två jättefina dagar med Karins familj i tisdags och med Johanna och killarna igår.

Mycket bad förstås. Helt ok på stranden, även om det var mycket folk.  Härligt.... eller ( gnäll) lite för varmt i vattnet.

En cykeltur in till Halmstad i tisdags kväll.

Fiskplanka på välrenommerade Pio. 

Inte riktigt lika god som jag minns den ( gnäll) men absolut välsmakande. 

Dyr... (gnäll) men alla ska ju leva. Och restaurangbranschen behöver väl alla gäster och slantar de kan få.

Killen som serverade oss berättade att det just nu är personalbrist inom restaurangnäringen. När branschen i det närmaste legat nere sen förra sommaren, så har många flytt till handeln, och då till den alltmer utbyggda e-handeln.

Tre killar i svart flängde runt som skållade råttor för att servera. Hu, så varmt det var för stackarna... Men de var unga och vältränade  förstås.... 

Kaffet på Espresso House - snett över gågatan från Pio sett-  det kan jag inte gnälla över. Cappuccinon var väldigt god och den vackra blomman hängde med till sista droppen.

När vi kom hem i går kväll, så hade det regnat. Ingen störtskur, utan  fem millimeter som vattnat växtligheten i  lagom hastighet.

Idag är det som en ångbastu där ute. Gnäll, gnäll...  jag önskar mig 20-22 grader och växlande molnighet.  Ibland kommer det sådana dagar också. då kommer jag ( nog) inte att gnälla.

Stopp i flödet!

 

- Det är stopp i flödet!

Ja, det var så han sa. Osteopaten.  Det var svägerskan som rekommenderat honom. Hon hade bra erfarenheter. Vid koll via nätet, så hade han fått högsta betyg, en femma. Av sju som bedömt hans insatser.

Med begränsad rörlighet, och med ett hopp om att allt ska kunna bli som "vanligt" igen, så tar man alla chanser.

Osteopati är dessutom väl beprövat  i  många länder, i de flesta västländer. Men inte riktigt rumsrent, utifrån vårdperspektiv, i Sverige.

- Vilket knä har du besvär med?

- Det högra. 

Osteopaten - Per- tittade på båda och konstaterade torrt att det vänstra heller inte är friskt. 

Höger knä fick behandling med ström.

Tinningarna blev masserade liksom halsen. Det var på vänstersidan av halsen som stoppet i flödet konstaterades. Laser  avhjälpte. 

Koll på rygg, några kotkorrigeringar ( otäckt)  samt lätt massage i ryggslut blev fortsättningen på behandlingen. '

Tre övningar att göra dagligdags fick jag med. Ny tid i andra halvan av augusti.

Behandlingen tog nästan en timme!

Blev extremt trött en stund efter utförd behandling. Knäet är bättre, men absolut  inte bra. Men så fort går det nog inte att bota....

Läkare, kiropraktor, naprapat, osteopat. Vem ska man  tro på? Vem utför den bästa behandlingen. Har varit i kontakt med samtliga yrkesgrupper under alla de år som ryggen varit lite "knäpp" och undertid också något av knäna.

Läkare: Sparsamt med handpåläggning. Läkemedel, tips att kontakta sjukgymnast. Jag har fått det dagliga programmet, med två övningar,  från Joint Academy i sju veckor. Det tycker läkarna är ok. I övrigt inte mycket  hjälp... artros det är en vanlig åkomma.... något som man ska kunna stå ut med. Om det gör för ont:Ta värktabletter!¨

Kiropraktor: Några tryck och ryck. Ev. lite behandling med el eller laser. Klart på en kvart!  Oftast någon eller några övningar med hem.

Naprapat: Mer ingående koll över större del av kroppen. Brak, knak, tryck, drag, massage. Akupunktur. Minst en halvtimmes behandling.

Osteopat: Ja, ni kunde läsa ovan. 

Jag har inte en aning om vad som är bäst. Tycker dock att jag fått den bästa BEHANDLINGEN utanför den medicinska vården. Behandlingen där, ja, den utgår från cortison och smärtstillande. Och förstås även träningsråd från fysioterapeut.

Alla är dock ense om att träning, rörelse är bra. Så det är bara att  kämpa på och inse att man kunde ha det mycket värre än att ha diverse ålderskrämpor. 

Översta oh understa bilden knäppte Karl-Petter med min kamera igår. Plastgrisarna, det var en present från Martin till Karin, då hon gillar "Kasta gris"-spelet!

Gårdagens favoritbild kommer här. I morgon återvänder vi till Halmstadsstugan- och planerar faktiskt att stanna över minst en natt.

Därmed var det stopp i flödet för denna gång! Och sannolokt några dagar framöver!

Hemmavid

 

Borta bra, men hemma bäst. Jag tycker att man tänker så alltmer, allt eftersom man blir äldre. 

Igår blev det en runda på ungefär fyra kilometer här hemmavid. Det var ett tag sedan jag gick så pass långt. Kände mig riktigt glad att jag bestämde mig för en lite längre runda, och lyckades genomföra den utan allt för stora (knä)problem.

Här har det brukat gå hästar på somrarna. Nu när "hästmamma" Karla är borta,  så har de  nya ägarna arrenderat ut marken till odling i stället. 

Tur att det finns lite kor kvar i byn. De blir färre och färre. Byns enda heltidsbonde lägger ner sitt arbete inom det snaraste. Det känns sorgligt! 

Men de vackra köttdjuren, de som är på översta bilden, de kommer nog att finnas kvar länge än. Dee ägs av byns "pensionärsbonde".  Hoppas det iallafall. En landsbygd utan djur,  det vill man ju inte ha. 

Lantbruk med djurhållning, det medför slit och det medför skaderisker. 

Lantbruk med enbart växtodling är enklare. Idag gör maskinerna nästan allt arbete. Förr fick man röja markerna med handkraft. I våra trakter finns det mängder av sten i åkrarna. Vilket avspeglas i byns största stenmur.

Peppad av att gårdagens promenad inte gav några större "men" än lite extra stelhet, så kändes det som om jag ville ut och leta lite mer kontroller utifrån grannbyns Naturpass.

Fina vägar och stigar finns i området, där orienteringsklubben har satt upp de 25 kontrollerna.

Den här bron var riktigt läcker.  Skulle vi vågat köra över med bil?  Absolut. Gissar att den gamla timerbron håller för större fordon än så.

Området norr om Ljungsarp är fullt av fornlämningar från, i första hand, bronsåldern. 

Här är det en kontroll alldeles bredvid en gravhög.

Vid denna, numera avlägsna, idyll, bodde det mycket folk. Det vittnar alla fornlämningarna om. En å rinner genom området. Sannolikt fanns det mycket  mer vatten i den, då för tusentals år sedan. På så sätt kunde man genom olika vattendrag ta sig mellan olika bebyggelser och ända ner till västkusten, via Ätran. 

Älvasjön heter den den lilla sjön/stora tjärnen  som nås via en körbar skogsväg och sedan via en väl upptrampad stig. Ett riktigt smultronställe! Jag kan absolut tänka mig att packa ner fika och åka hit, bara för att uppleva vackerheten.

Det finns sådana mängder av vackra platser runt om oss alla. Det gäller bara att hitta dem. 

Kråkklövern stod i knopp.

Jag trodde att myrullen/tuvullen hade blommat över. Vid den skuggiga strandkanten fanns de kvar. Blommorna plockades förr  och användes som stoppning i kuddar. Det gick åt många blommor för att det skulle bli gott för ett huvud att vila på dem. 

Snacka om att folk fick slita och jobba, bara för att existera, förr i tiden. De behövde minsann inga  extra fritidsaktiviteter. 

För egen del, så tyckte jag att jag ( påhejad av BP) gjorde ett riktigt klipp, då jag köpte två naturpass att använda i det närmaste hemmavid.

Sex ( av 25) kontroller har vi kvar. Vid en av dem, så kommer vi nära Älvasjön igen.  

Innan nästa naturpassrunda, så får det bli en runda på cykel. Det finns många bra cykelvägar här hemmavid.