tisdag 16 oktober 2018

Våga


Att våga, det är en av mina stora akilleshälar.
Jag önskar så att jag vågat mer i mitt liv.
Vågat göra saker, vågat förändra saker, vågat säga ifrån, vågat fråga, vågat säga nej!


Livet hade sannolikt sett lite annorlunda ut, om jag VÅGAT.
Nu gjorde jag inte det.
Livet är ok ändå.
Man vet ju inte hur det blivit, om jag vågat. Det var nog därför som jag inte vågade.


Idag vågade jag!
Med lite pirr i magen.

I favoritkillens grannträdgård finns det ett antal äppelträd. Träd som dignat av vackra frukter under flera månader. Frukter som ingen tagit hand om. Det har blivit fallfrukt av de fina äpplena. Fallfrukt som ingen tagit hand om.
De senast mogna äpplena har funnits på träd, belägna nära vägen. Då jag passerat under de senaste två tisdagarna så har jag pallat mig ett rött äpple eller två. De har varit gudomligt goda. Men det ahr ändå känts lite onödigt vågat att våga palla.

Idag gick jag helt sonika och knackade på äppelägarnas dörr. Med ett visst pirr i magen. En tjej i övre tonåren öppnade efter en stund. Jag frågade om jag kunde plocka lite äpplen från de äppelrika trädgrenarna, Det var helt ok, lovade hon.
Det kändes väldigt bra att plocka äpplen med lov, istället för att palla.
Det kändes väldigt bra att jag vågade fråga!
Funderade lite på varför ingen granne vågat fråga. Kanske finns det många som är lika ovågade som jag.


Den här sköne killen vågar mycket.
Lite för mycket ibland, enligt oss gamle.
Hoppas att han blir mer vågande än hans ovågande mormor.


I dag vågade han åka lövskottkärra med morfar.
Det hade jag också vågat, bara jag vågat fråga!

fredag 12 oktober 2018

Höstsol


Höstsol, det är ett namn som inte är helt ovanligt för ett äldreboende.
Tänkte på det idag, då jag efter skoldagens slut satte mig i utefåtöljen för avnjuta just höstsol.
Höstsol är en riktig höjdare.
Kanske är ålderdomen inte så otäck som jag inbillar mig att den ska vara.
Eller så ger det positiva namnet bara ett sken av att det är en bra tillvaro, där i ålderns höstland.

Det är allt en hel del skillnad på vårsol, sommarsol och höstsol.
Vårsolen känns ofta stark och gör skinnet brännande hett efter en stund.
Sommarsolen är varm och go, men ofta så varm så att man måste svalka sig från den efter en stund.
Ta ett bad eller gå in i skuggan.
Höstsolen är mjuk och go och gör bara gott, både för kropp och själ.


Det var läge för en cykeltur idag, då jag var fredags-hemma medans det fortfarande fanns eftermiddag kvar.

Det blev en tur på den välbekanta rundan, Gumpebo, Amnabo, Spolabo, Remmabo, Kvistbäck, Fiås.... och sedan via Grimsås samhälle hem till Stockremma.

Det låter som en lång tur, men byarna är små och passeras snabbt. Ungefär en och en halv mil uppskattar jag rundan till.
Kuperat.
Nyttig tantträning.


Träffade både folk och fä på turen.
Carina krattade löv.
Sixten kom med traktorn från åkern, där han  just slagit ner det sista gräset.
Sannolikt den skörd som räddar boskapen från nödslakt.
Med lite hushållning av födan, så trodde han att fodret skulle räcka till det blir utegångsväder igen.



Ovanligt att uppleva skördetid i mitten av oktober.
Normalt brukar boskapen vara installad då, berättade Sixten.
Det blir mycket dagg under den långa natten, förtäljde han,  men förhoppningsvis ska höstsolen hjälpa till att torka gräset lite grann, innan det förpackas i vita jättebollar under helgen.



Tomas´ nordsvenskar har kommit hem, efter att ha varit på sommarviste i Kroken.
Trots att jag försökte påkalla deras uppmärksamhet, så brydde de sig inte. De ville hellre äta frodigt gott höstgräs.



I Fiåsabacken är det bara att lägga in mellanväxel och trampa på.
Härligt när hela backen ligger i solljus, och när man på toppen kommer till de verkliga utsiktställena.


Träffade på Viktoria och hennes båda barn på två vita vackra hästar.
Hann inte få upp kameran innan de hade försvunnit bakom backkrönet.
Det såg riktigt roligt ut att kunna ta med sina barn på en ridtur i höstsol.


Vindkraftverken höll jämn fart. Jodå, lite vind var det allt. Dessutom med lite avkylande effekt. En tröja var gott att ha på sig, trots att termometern visade på 19 grader när jag trampade i väg.

Höstsol är gott, men den ger också en känsla av annalkande kyligare tider.
Inser att solen står på samma himmelshöjd som i månadsskiftet februari mars.
Då värmer den inte så här mycket, men man blir glad att återse den efter de mörka månaderna.

Två dagar ytterligare får vi höstsol, är det utlovat. Vi tänkte avnjuta den i Malmö.Med bror och svägerska. Roligt att få sällskap på resan.
Att dessutom få träffa Ava värmer mer än någon sol kan göra. I morgon blir det både Ava-sol och höstsol.

torsdag 11 oktober 2018

Tråkigt


I veckan har vi fått veta att ytterligare en gammal vän lämnat jordelivet.
Man blir chockad över ett oväntat besked och man blir så ledsen på sig själv, för att man inte ser till att träffa sina vänner förrän det är för sent.

Bosse var ungdomsvän till C-E och fanns med i vår familjs liv en bit in i våra respektive småbarnsföräldrer-år.

Jag är så dålig på att behålla vänner, så de gemensamma mötena blev allt glesare och uteblev så småningom helt.


Så träffades vi för fem år sedan på en gemensam väns sextioårskalas.
Det var så roligt att ses igen, att träffa både Bo och Inger, och vi bestämde: Vi måste ses igen!
Vänner på Facebook blev vi iallafall, och har kunnat göra små glada tillrop till varann den vägen.
Varken Bo eller Inger var några flitiga facebookare, så det har inte varit konstigt att det varit glest mellan inläggen på sistone.
I  onsdags meddelade en av sönerna, via FB, att hans pappa gått bort i cancer.


Jag kände mig så bedrövad efter det beskedet.
Naturligtvis kom tankarna, Varför såg vi inte till att ses medan tid fanns?
När jag blir pensionär, så ska jag se till att träffa dem som vill träffa mig/ oss, tänker jag.
Men hur säkert är det att det finns ett liv som pensionär?
Varför fattar man inte att man inte ska skjuta på saker som man vill göra?

Det är så tråkigt att inse detta. Man känner att man lurat sig själv!


Tankar om att man prioriterar fel saker, far genom hjärnan.
Men jag gör ju saker som jag gillar.
Jag gillar mitt jobb, jag gillar att vara med mina döttrar och deras familjer, jag storgillar att hänga med barnbarnen, jag tycker om att vara ute i naturen....


Ibland gör man kanske för mycket av det man verkligen gillar.
När man träffat en vän och haft ett bra prat så känns det ju också så bra.

Det känns som om tiden blir allt trängre, ju äldre man blir...


Tankar om hur vi är mot varann, vi människor, kommer också upp då något sådant här tråkigt händer.
Varför ska vi sluta vara vänner, sluta prata med varann, sluta att umgås, trots att man egentligen trivs bra ihop, för att någon ( jag) sagt, gjort eller skrivit fel saker?
Varför kan vi inte bara var rädda om varann och göra varandras tillvaro så bra vi orkar och hinner göra?
Det är fruktansvärt hemskt och tråkigt när någon man vet att man skulle vilja träffa mer inte längre finns, men det är också tråkigt när vänner slutar vara vänner, bara för någon känner sig "kränkt" av den andra. 

fredag 5 oktober 2018

Höst


Hösten är vacker.  Smärtsamt vacker kan jag tycka.
Speciellt om solen lyser på de eldiga färgerna.
På dagens promenad, så var det inte den minsta solstrimma.


Dis och regn gör färgerna behagligt dova.
Höstfärgerna gör sig absolut i både regn och solsken.
Synd bara att hösten är så kort. Om ett par veckor står träden helt kala.
Naturens vilomånader är inte inte fotogeniska.


Härligt med blommor som hänger i, långt in i hösten.
Jag känner mig lite besläktad med dem.
Jag vill också hänga i så länge det går.
Om jag inte varit så gammal, så skulle jag öppna en specialskola för barn som inte passar in i den normala skolan.

Idag är det "Världens barn"-insamling med stor TV-underhållning.
Visst behövs dessa insamlingar, det finns sannolikt mängder av barn som lever i misär.
Själv är jag urdålig på att skänka pengar till sådana insamlingsjippon.


I Sverige har vi också barn som har det taskigt. Kanske inte så mycket materiellt, som själsligt. En stor bov är den omöjliga skolan. Det finns mängder av barn som inte fixar skolan och dess krav, och som stannar hemma eller på annat sätt straffar ut sig. 
Vi skulle kunna hjälpa många av dessa barn till en bättre tillvaro och till en positiv självbild, om inte en massa okunniga politiker styrt skolan, till den pestplats som den är för så många elever.

Jag skulle gärna vilja kunna påverka! 
Det är så få som orkar och vågar bry sig idag. Som vågar vara obekväma! 
Jag önskar att jag vore mera modig!


Tiden går snabbare än någonsin, nu när denna gamlingen har en ledig dag i veckan. En mormorsdag.


Det är nästan så att man känner sig rastlös, då man får några timmar över här hemma.
Idag blev det, som sagt, en promenad. Med svampsamlarpåse i fickan. eller rättare sagt kantarellsamlarpåse. Det blev knappt bottenskyla på den... våra kantarellställen är nästan utrotade av våldsverkande skogsmaskiner...



Väl hemma, så gick jag ut i växthuset och plockade en skål med gröna tomater. Har aldrig syltat tomater tidigare, men nu är det gjort. Ska bli spännande att avsmaka resultatet om någon vecka.
I morgon får det bli utstädning i det lilla drivhuset.
Årets sommarvärme har lagt grund till en god skörd.


Helledig dag i morgon,lördag. Var längesedan senast. Får bli en dag att njuta av den vackra hösten!

måndag 1 oktober 2018

Stängt


Stängt för i år.
Alltid med ett stänk av vemod.
Den långa, kalla, mörka vintern har ställt  sig för dörren till Halmstadshuset.
Visst kunde det vara bekvämt att ha ett modernt hus, ett sådant som har vatten och värme året om.... men... när jag gick runt i det övergivna sommarstugeområdet i går, så insåg jag: Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo i vintervemodet i stugområdet året om.
Eller ens övernatta. Tror jag.... men det kanske skulle vara annorlunda om man hade möjligheten.


Det gick ordentliga vågor på Kattegatt i går.
Inte ett enda av sommarens alla sandbyggen fanns kvar på stranden. Förstås.
Det har blåst många vindar sedan den härliga sommartiden.
Så fort man glömmer egentligen, jag som tyckte att sommarens torka var så otäck.  Nu  är den ett minne blott, ett bleknat minne.
Gräset vid stugan har återhämtat sig någorlunda, men visst, en stor gul fläck påminner om när hela gräsmattan var förtorkad.


Knud hade farit fram rejält över stranden. Det fanns några öppna rännor in till sommarstugorna, belägna närmast havet. Några stormar till, och stranden når ända fram till stugorna. Inget strandläge att stå efter, när dynerna är helt borta.


Den sedvanliga promenaden, från en stor strandnedgång till en annan, blev årets avskedspromenad utmed den välbekanta stranden. Man hann tänka tillbaka på många tillfällen, då vi gått längs stranden under årets härliga sommarkvällar.  Hoppas att vi får uppleva en lika härlig sommar snart igen. Fast med lite regn nattetid.... Önska kan man ju alltid.


Vid det stängda sommarhuset stod växterna, planterade i maj, i knopp och i blom igen.

För egen del så åkte jag/vi hem och planterade ut lite senhöstväxter här hemma. För nu är det sommarstängt. Hösten är också en fin tid.

torsdag 27 september 2018

Vandring


Vandring, det är  en lisa för själen.
Och en boost för konditionen.
Fast... det händer ibland att man undrar vad man håller på med, då när man stretar på i de värsta motluten, de som man inte ser slutet på. Men då är de bara att köra ner huvudet och ta ett steg i taget, ett steg i taget.


Årets vandringsresa gick till en vansinnigt vacker plats, den lilla staden Stresa belägen vid Lago Maggiore, 10 mil norr om Milano.
Det är precis här som Alperna börjar resa sig, vilket gör att sjön har de vackraste omgivningar man kan tänka sig.


Vi har haft en enorm tur vad det gäller väder, då vi gett oss ut på våra vandringsresor Italien och Österrike. Även denna gång var det varmt och gott, över 25 gradersstrecket de flesta dagar. Sommarkläder var det som gällde. Baddräkten kom också fram några gånger. Vattnet var supergott, men jag saknade sand att stoppa ner fötterna i. Stranden bestod av småstenar, lite jobbigt att gå på. Men även här gällde ett steg i taget, ett steg i taget...

 
Fyra vandringsdagar och två utflyktsdagar stod på programmet.
Första dagen åkte vi båt ut till de två öarna som ligger alldeles utanför Stresa.
På den ena ön, Isola Bella, fanns ett stort palats, ägd av några superförmögna bankmänniskor. Stora delar av palatset var öppet för allmän beskådan.


Att följa guidens långa utläggningar, stående på stenhårt golv, var det mest påfrestande på hela resan. Ryggen protesterade vilt, den ville ut och vandra. Ta ett steg i taget i lagom tempo, inte några steg i taget med långa mellanrum.


Visst kan det var intressant att höra om de fina sakerna inne i palatsets trettio rum, men inte allt om alla grejer.
Trädgården var  härlig att promenera i. Massor av vackra växter, många fina blomsterrabatter.


Över alltihop lyste en vänligt sinnad sol.  Härligt!


De flesta vandrarna var pensionärer. Av gruppens 24 personer, så var vi nog bara fyra som fortfarande var kvar i yrkeslivet.
De flesta var smala och spänstiga, så denna tanten  kände sig som en flodhäst bland  gaseller. Men flodhästar har både muskler och vilja, och det kommer man långt med.



Gruppresor med folk som tycker om att röra på sig ( gäller nog f.ö. alla gruppresor) tenderar att bli trevliga tillställningar. Det är KUL att träffa nya människor, att språka med dem om deras intressen, om det som de vill dela med sig av.
Jag hör väl inte till dem som pratar så yvigt om mig och mitt, men jag kan lyssna och ställa frågor, som gör att andra öppnar sig.
Människomöten, det gillar jag. Gärna korta möten, där var och en går sin egen väg efter träffen.


En del människor skulle man gärna vilja träffa igen, förstås.  I de korta mötena märker man verkligen det där med att kemin fungerar  mer eller mindre bra med olika personer.


Den första vandringen gick upp till ett franciskanerkloster. Vi hade först åkt buss till en annan sjö i Piemonte-området, Ortasjön.
Vandringen hade en höjdskillnad på knappa 300 meter, Stundtals ganska brant, speciellt på "Korsets väg", sannolikt närmare en kilometer stenlagd serpentinväg, upp till klostret. Nästan som en pilgrimsvandring, alltså. Och då ska det kännas att man lever, förstås.


En äkta munk tog emot oss.


Min tro var att han skulle kunna konversera oss på engelska, men det språket tycktes han inte alls behärska.


Den mångordiga guiden berättade utförligt om den vackra byggnaden, som härbärgerade fyra äldre män.


Vår värd såg väldigt harmonisk ut. Det kändes gott att se att han trivdes med sitt livsval.

Vi hann med ett besök i den otroligt välskötta, och av frukt och grönsaker dignande trädgården, innan det var dags för herr munk att bege sig till klosterkyrkan för lunchbönen.

Ett intressant vandringsmål!


300 meters nedförslut är på många sätt jobbigare än ett uppförslut med samma höjdskillnad. Tårna tar mest stryk i de branta backarna nerför, det gör riktigt ont. Tror att det kan behövas pedikyr tills nästa vandring.


En öl smakade fantastiskt bra, då vi kommit ner till den gamla staden vid Ortasjön.
En glass efter det, gjorde att dagens utflykt blev alldeles perfekt.


"Hemma" i Stresa stod solen redan lågt, då vi tog en liten promenad före middagen.


Fredagen innehöll en utflykt till Milano.
Kul att se staden som är en av de absoluta modecentrana i världen.
Milanodomen, den kände jag inte alls till tidigare.
Den låg mitt i centrum,


...  alldeles bredvid den  berömda Vitro Emanuel-gallerian.

Inga affärer för oss, förstås, vare sig storleksmässigt eller pengamässigt.

För stor tant med för lite pengar, för att passa här...


La Scala -operan såg inte mycket ut för världen. Men den skulle visst vara betydligt vackrare inuti.

Kul att ha sett centrala Milano. Och visst har jag med mig lite kläder från modestaden, hem i bagaget. Inköpta på ett lågprisvaruhus, 300 -400 meter från gallerian. Där fanns det lite kläder för stora tanter!


600 meters höjdskillnad utlovades inför lördagens vandring.
Det var lite svårt att sova den natten, hur skulle tung tant klara detta?
Hon väger ju dubbelt så mycket som många av de små smala, spänstiga pensionärerna.


Det gick förvånansvärt bra.
Uppe på höjden så hade man en helt otrolig utsikt över sjön, och över öarna alldeles utanför Stresa,.

Det var gott att kunna ta linbanan ner till sjönivån, och slippa få tåont.


Till den näst sista vandringen tog vi oss återigen med buss. Starten var tuff, det gick brant uppåt i gissningsvis en kilometer. Därefter så var det ett underbart strövtåg genom skogar, över bäckar,  förbi byar. Lite upp, lite ner, lite slätmark.  Och med  återkommande utsikt över Italiens högsta berg, Monte Rosa.


Bussen hämtade upp oss efter tre timmars  gångmarsch, och körde oss upp till en lite bergsby, turistby, på 1300 meters höjd, alldeles vid foten av de höga alperna.


På kyrkogården fanns minnesstenar och minnesplattor över de människor, företrädesvis unga män, som omkommit under sina försök att komma upp till Monte Rosas topp.

Tokiga typer, kan man tycka. Medan man också kan anse att det är föredömligt att sätta upp höga mål. Att sätta livet på spel är lite väl hög insats.


Den sista vandringen utgick från staden på andra sidan Maggiore-sjön.


Det var den lättaste vandringen, kanske beroende på att man lyckats boosta konditionen en del, vid det här laget.
Lagom lutning kändes inte det minsta besvärande längre.


Naturligtvis fanns det vackra platser där man kunde kika ut över sjön.


Där är välbekanta öarna, sedda ur ett annat perspektiv.


Vi gick upp till en by, där kyrkan var öppen för vår skull.
De katolska kyrkorna är så otroligt utsmyckade.
Guldet tycker jag är övermaga, men målningarna är ofta av intresse.


De allra flesta kyrkmålningar visar Jesu sista dagar.
På dessa målningar, som var 14 totalt, tycker jag att Jesus ser ovanligt kort ut, samt att han ser glad ut. Inte alls så lidande som på de flesta målningar. Vilket i och för sig borde vara det mest naturliga. Intressanta målningar, tyckte jag.


De här taggiga kloten har vi sett tusentals utav, på vägar och stigar.
Det är kastanjernas frukter. Innanför taggarna finns de stora fröna, de som man kan äta och som mättat många människor i detta område, då det varit nödår.


Något bad var det inte att tänka på denna sista eftermiddag. Luften var varm, men vinden alldeles för stark för att lämpa sig för att bad.


En "ledig" förmiddag fick vi slutligen.
Den ägnades till geocaching.
Lte roligt att ha med några "souvenircacher" från Stresa.
Den mest spektakulära lilla burken fanns inborrad i ett av alla de "kärlekslås" som fanns vid en av de sjönära utsiktsplatserna.


Vandring är en lisa för själen och en boost för konditionen. Människomöten öppnar hjärtat och skapar harmoni. Jag hoppas verkligen att det blir fler vandringsresor.