Madeira med mersmak

Jodå, vi kommer tillbaka. 80 % av dem som reser till den portugisiska enklaven återvänder. Iallafall var det vad  en av reseledarna/guiderna påstod. Jag tror inte att han överdrev så värst mycket.

På vägen ner delade vi flygrad med en kvinna i sjuttioårsåldern. Hon och hennes man reste till paradisön för tvåsiffrade gången..... Det var mycket pensionärer på flyget .... och de hade fördelen att kunna stanna mer än en vecka.
På en vecka så hinner man bara "nosa" lite på de madeirianska öarna.

Hade kollat in, innan vi åkte,  att det fanns många parkera att besöka.Och när det finns det, så finns det alltid något att göra... Nu var det bara det att hela den del av ön som vi besökte, var en enda stor parkanläggning.
Bouganvillan  var var mans trädgårdsblomma , den fanns vi de flesta av trädgårdsmurarna i Funchal.

Det är väl inte för inte som  Madeira kallas "Guds trädgård". Den har ett perfekt klimat för många växter, så det finns många arter som är inplanterade. Vintertemperaturen ( den temperatur som var nu i februari) ligger på 16- 19 grader, sommartemperaturen ligger omkring 25 grader ... går i princip aldrig över 30 gradersstrecket. Atlanten och Golfströmmen både värmer och kyler. 

I bergen regnar det mycket, vissa år regnar det mycket även ner i Funchal vintertid. I år hade det varit torrt - och under de sex och en halvdagar som vi tillbringade på ön, så upplevde vi regn, mulet, växlande molnighet, någon stund av klart väder. Och lite snöblask på 1800 meters höjd.

Det var vårväder .... inget sol och badväder direkt ... men bra väder att röra sig i... eller att sitta i solen och läsa en bok..

Många åker  till Madeira för att vandra/promenera. Mycket gående blev det ...och för att komma upp på höjderna så var det ordentliga uppförsbackar.... och nerförsbackar. De är ju inte speciellt mycket enklare att gå i, tycker jag. Tvärtom. Här är en bild från den fina ca 3 km långa strandpromenaden.

Levadavandringar lockar många besökare. Levador är rännor ( stenlagda eller gjutna) som leder vatten från källorna i bergen. De leds längs bergsidorna. Bredvid vattenrännan finns det mer eller mindre breda stigar. Vackert att vandra längs dessa bergsstigar - ibland lite otäckt brant vid sidan -men vi gick bara "snälla" levador.

Här på en halvdagsutflykt, längs en levada på drygt 600 meter höjd. Ön är bara 2,3 mil bred ( och drygt 5 mil lång). På dessa 2,3 mil så ska man upp på en höjd av ca 1000 meter ( högsta topp 1800 m) och sedan ner igen. Så det är branta serpentinvägar som gäller. Och på senare år en hel del tunnlar.

Västra Funchal har en egen levada. Den passade bra att ta som söndagspromenad. Vädret var verkligen promenadvänligt. Fick sällskap en bra bit av en hund.  Det fanns det många av. Liksom katter. Alla såg välmående ut, det var inte alls de magra katter som man annars brukar se i medelhavsländerna.

"Stadslevadan" är dryga halvmilen lång och går mellan Funchal och grannbyn. Mycket odlingar på vägen, framförallt bananodlingar ... men också lite vildvuxet kaktusområde.

Terassodling är en nödvändighet på denna brant sluttande ö. Även en hel del av trädgårdarna i staden hade ganska stora terassodlingar. Det gäller att ta till vara på alla möjligheter, när jordmån och klimat är med.

Kom fram till grannbyn och fick klättra neråt igen. Tog ett tag att hitta rätt väg ner till havet, för att komma på strandpromenaden "hemåt". Hela området var genomskuret av smala dalgångar och branta stup, så det kan vara lång väg att komma fram en kort sträcka. Men det var en härlig söndagspromenad på närmare en och en halv mil.

Vi var med på ytterligare en utflykt. I den ingick en kort levadavandring ( ca 2 km) utmed en levada på drygt 700 meter höjd. Här var det kallare, knappt 10 grader. Men paradisvackert.

Vid en utsiktspunkt satt en flock bofinkssläktingar. De ville ha mat ... och de lät oss komma riktigt nära.

På samma utfärd var vi uppe på högsta punkten. Kallt ( 5 grader) snöblask och dimma.

 När vi kom över till den norra sidan av ön, fanns det fortfarande några av de gamla husen med halmtak kvar . I detta huset bodde det folk... rena sagohuset..

 Många vackra utsikter hann vi se utmed den norra sidan av ön.
Det känns ännu brantare och vildare än på södra sidan.

Reseledaren berättade under färdens gång, om de sociala förhållandena. Medellönen ligger på ca 8000 Euro. Så det är fortfarande ett ganska fattigt land, ett land som nu då också har ekonomiproblem som land. Skatter och socialavgifter är höga, men sedan är all sjukvård gratis. Tandvårdssystemet fungerar ungefär som hos oss, ett litet bidrag ges. Föräldraledigheten (med bidrag) är ett halvår. Barnbidraget är behovsprövat. ( Något som vi borde ta efter!)

Skolsystemet var intressant. Tretton års obligatorisk skola, från förskola vid fem års ålder till och med gymnasiet. Man betalar 100 - 200 euro per år i avgift till skolan. Förstod inte riktigt om böcker var med eller ej. Det är inte bra .... men jag tycker att nästa tanke är intressant.

Man måste ha lärt sig läsa under det första läsåret för att få fortsätta till nästa årskurs. ( Tveksamt ... men lite intressant)

Om man är underkänd i tre ämnen eller fler, så måste man också gå om årskursen.  Den tanken vill jag gärna att vi skulle "smaka på" lite mer i den svenska skolan. Som det är idag, så låter vi ju alla barn gå vidare i årskurserna - utan att  ge dem någon extra hjälp och möjlighet att lyckas. ( Därför att vi inte har resurser till detta) Då  tycker jag det är schysstare att gå ett extra år.  Under mina första lärarår så hade jag flera elever som gick ett år extra. De blev aldrig högpresterande, men de hängde med.  Tycker att det måste kännas värre att aldrig lyckas än det extra året för att komma i nivå.

 Madeira upptäcktes på 1400-talet. Det var ett antal båtar som skulle ta sig runt den afrikanska kusten, som drevs västerut i en storm. Man kom först till grannön, Porto Santos ( den ska vi besöka nästa gång) och sedan till den trädklädda ön som fick namnet Madeira - trädön.
Gamla staden anlades redan på 14-1500-talet.

 I saluhallen hittar man alla sorters frukter och grönsaker. Det mesta odlas på ön.

 Det finns en linbana som går upp till stadsdelen Monte, som ligger på 550 meter höjd. En trevlig 20 minuters tur som går från hamnen - där det nästan alltid låg ett kryssningsfartyg - upp till Tropical garden.

 Nu var jag mer förtjust i åkturen än i trädgården. Där fanns växter från alla värdelns hörn, men de stod så tätt, så man "såg inte skogen för alla träd". Men orkideträdgården var fin.

I övrigt tyckte jag att trädgården Madeira var mycket finare än betalträdgården.

 Funchal har två lag i portugisiska toppligan. På lördagen var det hemmamatch för Maritimo. Häftigt att få sitta med mitt i den fotbollstokiga publiken. Trodde att jag skulle vara den enda kvinnan på läktaren, men där hade jag helfel, det fanns ovanligt många tjejer/kvinnor i publiken.

Till allas glädje så vann hemmalaget över Sporting Lissaboa. Tyckte att det var jättekul att gå på 30 euro-biljettfotboll på den "intima" anläggningen.

 Det finns två nationalrätter på Madeira. Det är espada och espanada. Det senare är ett grillspett - det förra en fiskrätt. Jag åt mycket av den goda espadan.  Här serverad med passionsfruktsås och sötpotatis. Gott!

 Espadan är en djuphavsfisk. Den går upp på 600-800 meter på natten ( för att äta) och då fångas den. Hur det går till vet jag inte, det förtalte inte vår madeira-erfarne stolsgranne på planet ner. Men det fanns gott av de långsmala fiskarna i saluhallen.

 Eftersom tryckförändringen är så stor när den tas upp, så spricker ögonen. Lite läbbigt.
Vi hade halvpension under fyra dagar ( buffet) och då serverades espada i olika former. Reseledaren berättade att en god husmor skulle kunna variera fisken på 365 olika sätt ... :)

Espada med banan var också riktigt, riktig god. Espada kan jämföras med torsk, fast lite mindre kompakt kött och med lite mer smak.

Tonfisk finns det också gott om. Åt det en gång, men kommer ihåg att jag inte är så jätteförtjust i den fisken.

Smakar lite för mycket åt kötthållet.

En trevlig liten restaurang var det iallafall.  Hela ön är trevlig, människor är vänliga och inte alls "på".

Ja, om man undantar försäljaren av Pestanahotell-semester. Men han var svensk... en liten sliskig göteborgare. Återkommer nog till den historien ...

 En härlig tillvaro för människor, djur ....

 ... och växter.

 Magnolier i full blom i norr,

 ... och utanför hotellet den vackraste trädgård man kan önska sig. Det blommar alltid på Madeira....

 ... och finns det inte blommor så finns det färggranna blad.

Nå´t bad blev det inte... men lite fräschare hudfärg - iallafall i ansiktet. C-E vågade sig på ett dopp i den ouppvärmda poolen. Han tyckte att det var kallt.  Fyrstjärnigt hotell var utmärkt. Fast konstigt nog, så tröttnar man på frukostbuffe efter några dagar. 

Om vi skulle komma hem var ju en fråga, och även om jag gärna stannat längre på ön, så ville jag inte göra det oplanerat p.g.a av kabinpersonalstrejk. Men det löste sig bra, en dryg timme efter utsatt tid  så landade vi på Landvetter....med ett spanskt bolag och med två ung-unga killar ( under trettio absolut) som piloter. Men aldrig har någon landat så lugnt och stilla som dessa ungdomar. De kunde verkligen sin sak!

Träffade strejkpersonalen utanför. Det handlade inte om lön, det handlade om arbetstid. De jobbade upp till 60 timmar på fem dagar. Och det förstår jag, att det måste vara riktigt jobbigt. Som vi lärare har det periodvis... 

Vaknade igår till fjorton graders kyla ....och det vita kalla. Längtade genast tillbaka till Madeira. Tittar ut genom fönstret och ser solljus. Längtar tillbaka till paradisön idag också ... det är skillnad på solljus i grönska och 17-18 grader och på nollgradssolljus... 

Glad iallafall att vi kom iväg till paradisön. 

Hoppas att jag kan inspirera någon mer att åka på tillvaronjutningsresa till Maderira.

För fruset

Nog känns det alldeles för fruset när man sticker ut näsan i minus tjugo graders morgontimme. Tänker att man nog får stanna inne hela dagen. Men så kommer solen och det ser så inbjudande eller rättare sagt utbjudande ut, att man bara måste ge sig ut.

Igår blev det Modsrundan, idag tog jag den sydliga rundan - Stockremma-Kroken-Moghult - i stället.

 

 Klädd som Michelingubbe,  även inifrån innehavande samma form som en sådan, så blev det riktigt svettigt efter rask promenad på byväg, skogsväg och skogsstig. Så gott att kunna gå överallt, alldeles lagom mycket snö. Riktigt sköna promenader har det blivit både igår och idag. Och till min stora glädje, så fick jag idag inte alls ont i ryggen av att gå fyr-fem km. Längesedan jag upplevde det senast! Kanske är det den  idoga ryggträningen som börjar ge resultat!

 Har lagt in terminsomdöme nummer två i vår bedömningsdatabas på förmiddagen. Eleverna hade ju redovisning på tiden kring Gustav Vasa igår. Kul att se hur bra alla hade lyckats. Viktigt att få välja själv hur man  vill jobba. Utifrån elevernas egna förslag så fanns det fem valmöjligheter; svara på frågor, söka fakta på egen hand, göra affischer, göra Power point presentation eller göra intervjuer.

 Eget val, med ( från min sida) starkt styrt innehåll.
I vår databas ska vi markera rött, gult eller grönt. Rött-  då har man  inte alls förväntade kunskaper utifrån det område man behandlar, gult - då är man på god väg att inhämta kunskaper för betyg E i åk 6, grönt - då  har man utifrån det behandlade området inhämtat förväntade kunskaper i åk 6.
Det blev inget rött alls. Alla hade tagit till sig en hel del.... även om det inte tycks så, när de sitter bredvid någon vid den dator. Men det var väl så Vygotskij resonerade: Först behöver man jobba med någon för att komma vidare och inhämta kunskaper på egen hand.
Jag är så nöjd med mig själv, som lägger in bedömningarna allteftersom ett område är klart, istället för att göra allt i maj - då mycket av det man upplever under lektionstid är glömt - och bara provresultaten finns kvar. För de säger ju inte allt!

 Fast jag tycker nog att det där med att bedöma är svårt. Jag bedömer utifrån vad jag tycker stämmer med att eleverna ska ha "grundläggande kunskaper" " dra enkla slutsatser" " resonera på ett i huvudsak funderande sätt".  Pratade med en högstadielärare i veckan. De är  vana vid att sätta betyg. Men det var efter det gamla systemet. Personen ifråga kände sig osäker och ifrågasättande inför det nya. Så jag är nog inte ensam....

 De gäller att göra så gott man kan. Har haft mer än hälften av alla utvecklingssamtal. Har pratat bedömning och betyg med en  hel del av föräldrarna. De har också största förståelse för att det kan bli lite tokigt med bedömandet i början. Speciellt där vi har svårt att förstå vad som avses, både vi som jobbar inom skolans verksamhet och ska förstå och föräldrar som bör förstå för att förstå vad som menas med det vi har försökt förstå för att göra en bra bedömning...
Och, nej, jag har ännu inte helt okejat Lgr 11, jag tycker att de här kunskapskriterierna är alldeles för många för att det ska visa ett riktig helhetsbedömning.

Ipads redan från ettan, det visade man ett inslag om i Aktuellt i veckan. Men stor efterföljande diskussion. Där även herr Björklund tyckte. Han gillade inte. Sveriges skol-IT-elit, däremot, de jublade.
Jag ställer mig mitt emellan. Är helt övertygad om att det behövs MYCKET fler datorer/surfplattor i skolan än vad det behövs idag. Från ettan ( förskoleklass) upp till fyran -femman, så tycker jag att det alltid skulle finnas hälften så många datorer, som det finns elever i klassen. En till två.  Egna konton, inte egna datorer. Dels tror jag att det är väldigt viktigt att jobba tillsammans, för att utveckla kunskaper och förmågor och så tror jag också att det är bra att kunna använda penna och papper. För hur det än är, så är det lite bökigt att alltid använda datorn eller att få till de med de små bokstavstangenterna på smartphonen. Och även om utvecklingen hela tiden gör att vi lever i en ny digital verklighet från en dag till en annan, så är denna verklighet väldigt sårbar - och då måste vi också kunna känna oss bekväma med papper och penna.

 När jag, allt annat än förfrusen, kom ut ur skogen och ut i solen, så hade de fina domherrarna en flyguppvisning för mig. Under det att de  försiktigt utstötte sin svaga solgillarsång.
Sen satte de sig alla på behörigt avstånd, men tillräkligt nära för att jag skulle få till en gruppbild med min kompakta superkamera Nikon CoolPix.

En kamera som funkar i väta och i minusgrader.
Medan termometern sjunker så sakta därute i senskymningen, så önskar jag att de slipper bli för frusna under natten. Stannfåglar klarar ordentlig kyla, speciellt om de får mat under de ljusa timmarna.
Däremot är det alldeles för fruset för att delta i den korvgrillning som initiativrika bybor ordnar till (nästan) fullmånens ära.

C-Es farbror var mästare på att spå väder. "När nymånens skära ligger på rygg, då blir det kallt och torrt", sa han alltid. Så var det för två veckor sedan, det var en riktigt  slapp och slö nymåne, den låg nästan helt ner .... och så blev det - för de flesta  lite för fruset väder. Om två månader är det dags att leta vårblommor. Hoppas att man hinner en moss-skidtur innan dess.

Mångsidiga möten

 - Var det du som var på spinningen igår? frågade en av mina elever.
- Ja, det är klart, svarade jag. Vi pratade ju med varann......
Sen tänkte jag efter ....
- Du kanske inte kände igen mig?
- Neej, inte riktigt, erkände eleven.
Det är med all sannolikhet ganska stor skillnad på den "fröken-klädda" lärarn med brunbågade glasögon och den svettiga storväxta kvinnan in träningskläder, bärande glasögon utan några bågar alls.
Inget man normalt tänker på - man ser ju sig själv inifrån mest ...... och därifrån sett är man nästan alltid den samma ...

Då slog det mig att det säkert också finns tillfällen, då jag har svårt att känna igen de tio-tolvåriga barn som jag möter i skolan varje dag.
Kan tänka mig att någon av de lite försiktiga barnen är riktiga storfräsare i slalombacken, och att någon av de som gärna pratar i klassrummet, är ganska tystlåten i föräldrarnas sällskap.
Eller att elever som inte alltid har förmåga att lära in all den kunskap som läroplanen föreskriver, kan visa på helt andra talanger - kreativitet, skådespelartalang, inlevelseförmåga, empati. omtänksamhet, musikalitet..... ja, en massa goda egenskaper som inte nämns vad det gäller de betygsgrundade kunskapskraven i vår läroplan.

Gjorde en annan upptäckt idag.
Vi ska ha redovisning av Vasatiden i kunskapsboken i morgon. Både barn och föräldrar har fått veta vad som förväntats ha förståtts och kunskapats, utifrån ovan nämnda krav.
Gick igenom allt idag igen, i och med att vi hade det sista lektionstillfället i område Vasatid. Någon elev (tjej) bad om en komprimerad utskrift av vad de kunde plugga på hemma. Jag skrev ut detta så att alla som ville kunde förse sig med ännu en manual för kunskapsförväntandet. Alla flickor tog med sig både blad och bok - ingen av pojkarna ansåg sig behöva detsamma.
Intressant! Inte att undra på att flickorna får bättre studieresultat. Samtidigt som jag tycker att vi är lite tillbaka till vår kunskapsskola från 60-80 tal. Även  om man inte längre efterfrågar detaljer, typ TP-frågor - så är det samma typ av pluggande. Undrar vad man kommer ihåg om ett år..... Kanske jättemycket... förhoppningsvis så. Och förhoppningsvis kan pojkarna också redogöra om anledningen till att klostren stängdes eller anledningen till att det blev uppror mot Gustav Vasa...  tjejerna kanske gör som de ( vi) alltid gjort, "överpluggar" för att vara på den säkra sidan.

Många möten blir det i våra jobb. Med människor i olika åldrar. Barn är det lätt att tycka om .... för även om man inte alltid tycker om något barn beteende, så finns det nog ingen elev, som jag i grunden inte tyckt om och sett goda sidor hos.

Det är värre med vuxna. Varför är det så att en del människors sällskap njuter man av, medan det finns människor som man verkligen inte tycker om, och som tar fram de sämsta sidorna hos en själv. Och tvärtom. Vuxna människor som inte tål varann. Och inte klarar av att inte visa det....?

Sån´t som man också skulle behöva diskutera öppet med kollegor och ledning, men som är för känsligt och som man  istället blundar för. Tycker att det är synd att det är så! Tror att  de flesta kan få till en fungerande vuxenlik relation, om man får hjälp med det. 

Uppskattar verkligen människor som är raka och säger vad det tycker och tänker, samtidigt som de kan ta emot detsamma. Där det inte behövs "rövslickeri" för att det ska funka, utan att man i sin arbetsrelation kan vara den man är. Som tur är, så är de flesta arbetsrelationerna sådana möten.....

Kölden möter en när man sätter ut näsan på morgonen, ljuset möter på vägen till skolan. Ljuset är med hela arbetsdagen numera, även om denna varar fram till fem. Ljuset gillas, kylan ogillas. Men det är väl så det ofta är, kallt och bistert i februari. Ska bli skönt att åka till vårväder en vecka. Möta våren, och förhoppningsvis möta nya människor som man känner att man trivs tillsammans med. 

På onsdag morgon ska vi åka iväg och möta Madeira. Badkläderna kan vi lämna hemma, för någon sommar, det lär vi inte möta. Men våren duger mer än väl!