lördag 11 juli 2020

Fotförflyttningar


Blir det höst snart? Rönnen har iallafall fått höstkänning.
Understundom kan jag få det också i den väderblandning av sol, moln, regn och blåst som råder.
Men... faktum är, jag står ut med höstkänslan under ljusan dan. det blir värre när kvällarna mörknar.
Ännu är det onödigt slöseri med solljus, kan jag tycka. Synd att man inte kan ackumulera ett par-fyra timmars solljus varje dag mellan första maj och sista juli och använda det i november december i stället. 


Gårdagens fotförflyttningar tog mestadels under förmiddagen. Förmiddagspromenaden var en vandring i solsken.
Svärmors malvor, de har inte gett upp, trots att de stått på samma plats i många herrans år. Vi planterade malvor i perennrabatten för många år sedan också. De gav upp snabbt. Tror att de inte gillar att  trängas med andra växter.  Biologisk distansering, ett sätt att överleva.


Blev riktigt glad då jag träffade på massor av vädd-nektar-sugna nässelfjärilar. 
Det har varit ont om fjärilar under hela juni.  Blir lite orolig när pollinatörer av olika slag uteblir. Ja, nu är vi förstås inte beroende av väddfrön, men det handlar ju om helheten. Vi behöver insekterna mycket mer än vad de behöver oss. Fast myggor och knott, det skulle vi nog klara oss utan. Fåglarna ska ha mat förstås, och fågelsång, det vill vi höra.... 
Det har inte varit speciellt mycket småknytts-insekter härhemma i år. I Halmstad däremot  höll jag på att bli tokig när jag skulle sova bland alla inande myggor. Har införskaffat en Thermacell. den ska med till Halmstad nästa gång som vi planerar att övernatta. 
Om det nu blir väder till  det något mer i sommar.


Utmed byvägen så brukar man träffa på de här vackra djuren.
Har inte en aning om  detta djur har någon chans att få uppleva ännu en sommar.
Vem har någon aning om hur det är nästa sommar förresten?
Ingen kunde ju anat att världen skulle se ut som den gör denna sommar. 
Man vänjer sej snabbt vid det "nya", åtminstone så länge som det bara har en begränsad, ganska oviktig påverkan på en själv. Så länge de som finns nära en mår bra, så är det bra!


Och den här lilla kalven, den har ju det jättebra ute i gröngräset bland hela sin "familj".


Utanför Karlas hus, så går det mängder av hästar på sommarbete. Precis som vanligt.
Men där är ju det inte alls som vanligt!


Inget tåg i annalkande.  Då kan man ta sig över spåret.
Tänk att här fanns det en hållplats för femtio år sedan. Här kunde de barn i byn som var försedda med läshuvud och "rätt" föräldrar ( alltså de som tyckte att kunskap var viktigt) ta tåget till Gislaved. Vete sjutton hur järnvägarna gick den tiden, om det var byte i Hestra eller om spåren delade sig där. Sannolikt det senare. Idag finns det inga stickspår mellan Göteborg och Värnamo från denna spårlagda vägen. I Värnamo kan man ta tåget åt både norr och söder  och i Alvesta, ja, där finns det många  möjligheter till vägval.


Den tråkigaste sträckan av gårdagens åttakilometer runda, den går längs järnvägen. Järnväg på en sida, mossmark på den andra. Tur att det finns så här granna växter som lyser upp mitt på vägen.

Lyssnade på sommarprataren, sjuksköterskan Eveline under rundan.
Ett bra sommarprat, där en helt vanlig IVA-sköterska gav oss en inblick i hur det är att jobba på intensiven överlag och hur det är att jobba där under coronatid. Beundrar dessa tjejer och killar som tar sig an dessa tunga, stressfyllda jobb. Jobb som enbart går ut på att få människor att överleva, när alla andra vårdinsatser inte fungerar.


Idag gav vi oss ut på en geocachingrunda.
En tur och returvandring. Nä,det var ingen promenad, det var en vandring t.or. dryga kilometern, en vandring över stock och sten. Ett lite jobbigare slag av fotförflyttning.


Den alltmer avsmalande stigen tog oss ut till udden, här på andra sidan Horsaberget.
Vi befinner oss i Gnosjö kommun, några kilometer söder om tätorten.
Under tallens rot, till vänster i bild, där låg en plastanka, modell större. I den fanns det en liten vattentät burk som innehöll en loggremsa.


Tror att sjön heter Hären. På andra sidan sjön ligger en campingplats.
En icke-campare som jag/vi, tror ju att campingplatser de ska ligga vid hav och stora sjöar.
Men det finns tydligen platser för husvagnsfolket  lite varstans.
Har bara campat några gånger under mitt sextiosexåriga liv.
Har för länge sedan konstaterat att det livet, det är inget som passar mig.
Tur att vi är olika, annars skulle det bli väldigt trångt på både vägar och campingplatser.


Men den lilla röda sommarstugan som hade den här utsikten över sjön, den hade jag inte tackat nej till.


På bara några minuter med bil, så var vi vid campingplatsen. Välorna. Välutrustad. Flera bryggor, handikappsramp, sandstrand, lekplats. Och många husvagnar med tält uppspända framför, det fanns det. Dock inte så många människor utomhus. Reagerade på att campingvagnarna stod lika tätt som de brukar. Knappt några två meter där emellan.eller hade jag dåligt ögonmått.


En geocachingrunda utgick från campingplatsen.
En annorlunda runda, där man var tvungen att lösa olika klurigheter för att komma åt loggböckerna.
Vi är inte så bra på det spatiala, vi har heller inget längre tålamod för uppgifter som tar tid, så vi gick bet/gav upp på flera gömmor.


Vi fick dagens promenad - eller vandring- iallafall, de tiotusen fotförflyttningarna blev fixade.
Blåbär finns det gott om här söder om Gnosjö. Två och en halv mil åt nordväst, här hemma hos oss, så finns det knappt några. Frostens otjänst till oss som bor i lite högre terräng, långt från värmande sjöar.

Veckans resultat i antalet forförflyttningar kan nu summeras i fitbit-appen. 77 000 stycken. Inget rekord, men klart godkänt.

torsdag 9 juli 2020

Ljuset


Vilket otroligt fint ljus det varit de senaste kvällarna.
Lugnt och skönt och soligt dessutom! Som om naturen vill kompensera och be om ursäkt för det "dåliga" vädret som det bjöd på  under veckoslutet samt under veckans första dagar.

Idag har det varit en fin dag, starkt ljus på dagen, lagom varmt för en utomhusdag, och så det avmätta kvällsljuset som visade på allt de vackra som naturen bjuder på så här i högsommartid.


Tog en kort kvällspromenad i sakta mak, stannade ofta och försökte suga åt mig allt det vackra.
Det som blev extra vackert i det tidiga kvällsljuset.


Allt är inte perfekt på den här blåklockan, men visst är det vacker ändå.
Gav mig tankeställaren; det kanske inte gör något alls att man är långt ifrån perfekt,som person.
I rätt ljus, så kan det se bra ut ändå.


Under de tre senaste dagarna så har det varit fullt ljus på våra tre små extraljus.

Kom att tänka på under kvällspromenaden, att för fyra år sedan, så hade vi nog gett upp tanken på att få några extraljus i vår tillvaro.  Och få saker gjorde så ont i hjärtat, som när folk i ens närhet visade bilder på sina små ljus, och berättade om hur fantastiska dom var. Inte kunde man då tro, att man två och ett halvt år senare själv skulle ha fått tre små stjärnljus.


I tisdags så träffade vi återigen detta lilla stjärnljus. Hon var på besök hos kusinerna, och ´naturligtvis passade mormor och morfar till alla tre att träffa henne och hennes familj.


Kusinkillarna åkte sedan med mormor och morfar hem för två övernattningar.

Roliga, men absolut tröttsamma dagar. Man sover gott om natten efter en dag med dessa två!

Nu är det tomt här i huset igen,, och som tur är, så återhämtar sig gamla mormor ganska så snabbt, bara hon får ta en promenad och/eller sitta ner i lugn och ro en stund.


Fint ljus på den här bilden, fast det bara är eftermiddag.

Sverige är extremt vackert just nu, speciellt om solen ger lite lagom ljus. Och ännu finare blir det med lite extra ljuspunkter, förstås.

söndag 5 juli 2020

Vädret


Det tycks som vädret spelar lite mindre roll, nu när man är pensionär till 85%.
Förr kunde ett sådant här ihärdigt regnande som vi upplever just nu,  göra mig riktigt deppig.
Detta trots att den största delen av mitt lärarliv, har bestått av närmare tio veckors sommarledighet.  Det är väl bara under de sista tio åren som ledigheten blivit inskränkt till bara några dagar utöver de ordinarie 32 semesterdagarna.
Men visst hade sommartiden ett slut, där i mitten av augusti. Trots att det fortfarande kunde vara varmt och soligt, om än med lite mörkare kvällar.
I år så vet jag att jag kan njuta av en eventuell augusti och septembersommar på ett helt annat sätt än tidigare. Regnet därute, det  gör i och för sig att jag delvis klättrar på väggarna, men jag känner mig inte deppig, för jag vet att det kommer fler bad och soldagar, än de jag fått uppleva i fina juni.
Och dessutom kommer det att komma ett antal av de allra bästa av sommardagar, då när det är omkring 20 grader varmt och blandat med sol och vita moln.
Då känns det som världen ligger öppen för en, att man kan göra vad som helst - jobba i trädgården, gå på långpromenad,  åka ut på geocaching, åka till Halmstad, ja, göra vad som helst vad det gäller utomhusaktiviteter. Än har vi sommar kvar, i minst två månader.
MEN jag förstår om inte humöret är på topp för dem som har fyra-fem veckors ledighet. Man planerar ju ofta så mycket för dessa få veckor, och mycket av den planeringen handlar om att kan vara utomhus och njuta av utomhusvädret.


Som sagt, trots all ledighet som jag kommer att ha framöver, så klättrar jag lite på väggarna, när jag inte kan vara ute så mycket som jag vill.
Igår blev det bakdag och sedan två pass med Sofias sommargympa. Samt en kortare promenad i regnet.
Idag tog jag den mera normala halvmilspromenaden, med ett sommarprogram i hörlurarna. Björn Lindeblad heter sommarprataren  som fått så mycket  positiv feedback. Han har varit med om mycket i sitt liv, bl.a. varit buddistmunk i sjutton år och har nu fått den förgörande sjukdomen ALS. Det handlade mycket om döden,  men det handlade också mycket om relationer och värderingar. "Var den du är, försök att med dina egna ögon se din verklighet. Du måste inte vara alla till lags, ta till vara den tid du har och njut av den, även om det finns saker som inte alls blir som du tänkt dej"  En liten kort sammanfattning utifrån min tolkning av programmet. Ett absolut lyssningsvärt program, och med varierande och bra musik.


Ja, jag njöt av promenaden, trots att det regnade mest hela tiden. Regnjacka på, goretex-skor på fötterna- nej, man håller sig förstås ändå inte torr. Men det är ganska skönt att promenera på skogsvägar i regn, det enda abert är att glasögonen blir fulla av regndroppar.
Tog av mig glasögonen ett tag och det funkar ju det också, även om världen blir lite mera suddig.
Torra kläder har jag  därhemma och håret torkar  också så småningom.

Visst hoppas jag på lite bättre väder framöver. Och framförallt önskar jag alla semesterfirare lite sol och värme. Men tills dess, så får man tänka att att regn är betydligt mer livgivande för naturen än vad långvarig torka är. Även om det är kombinationen av de båda som är det bästa. Och efter regn så kommer sol, det är jag helt övertygad om.

fredag 3 juli 2020

Drömmar


Drömmar, det har vi väl alla. Nu och då. Kanske mest i ungdomen.
Men nog har jag min dröm kvar, den att bo i en röd liten stuga vid en sjö.
Är också medveten om att det är en ganska omöjlig dröm, speciellt som man inte är ung längre.
Obekvämt skulle det också vara att bo utanför de vägar som andra sköter om åt en. Kallt och besvärligt på vintern.
Men ändå, när jag ser röda stugor vid sjöar, så finns drömmen där.


Det finns de som har drömmar som de ser till att låta gå i uppfyllelse.
Oftast genom ett mödosamt arbete.
Vi besökte en sådan plats idag, i samband med den dagliga promenaden.
Tog bilen en och en halv mil, parkerade sedan vid stället som jag snart ska återkomma till och tog den alldeles lagom långa promenaden på 5 km och dryga timmen.


En sträcka av promenaden - eller är det vandring? - gick utmed den alltid lika vackra Lagmanshagasjön. ( Funderar på vad som är skillnaden på promenad och vandring - är det vandring när man går utmed vandringsleder och promenad då man håller sig till vägar av olika standard? Eller är det längden på sträckan man går som avgör om det är vandring eller promenad? Någon som kan ge mig ett klargörande?))

Längs sjön, en bit bort från dagens runda,  ligger för övrigt mitt absoluta drömställe, det som jag skrivit om flera gånger tidigare, och som jag skulle erbjuda tio miljoner för, om jag haft gott om pengar.  Men... skulle jag vara ägare till det stället, så skulle jag ju inte sälja det för tio miljoner....



Det sägs att sjöarna ska vara ordentligt uppvärmda, upp till 20 grader, efter förra veckans värmebölja.  Det var inget drömväder för bad idag, även om bryggan ser något inbjudande ut.


Är vi i Bohuslän? Nej, vi är en bit in på sydsvenska höglandet. Lite kustkänsla ger det karga stenlandskapet här i Lindås, Ljungsarp.


Det var Lindås som var start och mål för dagens promenad.
Eriksons Cottage, det är en dröm som har blivit sann.
Elizabeth hade tidigare en chefspost på det stora företaget i Grimsås.
Att vara chef i ett multinationellt företag kan låta som en drömtillvaro, men det var nog inte det.
Hennes dröm var att visa den vackra plats där hon och hennes förfäder bott sedan länge. Hon ville öppna en plats dit människor kunde komma och äta gott, övernatta om man så ville,  delta i någon slags event om man ville det. Hon ville baka och laga god mat.
Så hon lämnade sitt välavlönade jobb och genomförde sin dröm. Hur det blev det kan du läsa om här.


Under sommaren är restaurangen/cafeet öppet varje fredag - söndag.
Det passade väldigt bra att dricka förmiddagskaffet där, efter promenaden.
Kardemummabullen , övertäckt med mängder av god vaniljkräm och alldeles nybakad, var suveränt god. Den sega kolakakan varade länge.
Vi köpte med oss smörrebröd hem, som vi tänkte avnjuta i kväll. Och så en surdegslimpa, även den bakad i morse.
Elizabeth berättade att drömmar är inte helt bekväma att förverkliga. Att driva ett bageri och cafe. det betyder att hon måste börja sitt arbete kl 3 på natten, de dagar som cafe-verksamheten är igång.

Jag beundrar denna kvinna, och hennes familj som står bakom hennes uppfyllda dröm. '
Och har ni vägarna förbi närheten av Lindås under någon av helgerna i sommar, så passa på att ta en fika där. Det är en exotisk upplevelse, nybakat bröd av bästa sort, i finaste miljön, långt ifrån all trängsel och alla coronarelaterade tankar. Fast avstånd, det är klart att man håller här också .

onsdag 1 juli 2020

Vandring


Området kring Isaberg, Hestra, det måste vara ett av Sydsveriges största aktivitetsområden. Kanske det allra största och med det bästa utbudet av aktiviteter.
Dessutom måste det vara en av landets vackraste rastplatser, där vi parkerade bilen för att ge oss ut på vandring.
Tyvärr är det svårt att göra vackerheten rättvisa denna smått regniga dag, men att det finns en rastplats med fyra timmars fri parkering och i direkt anslutning till badplats och uthyrning av ekor och kanoter, det är inte så vanligt.



För egen del så har jag aldrig badat just på denna badplats, min favoritbadplats ligger ca 5 km norrut, i den nordligaste av de fem sjöarna som bildats i Nissans genomflöde, Norra Gussjön.
Däremot har jag varit med dotter och svärson på en färd i eka, kors och tvärs över denna sjön. Algutstorpasjön,  för några år sedan.


Idag vandring som gällde.
Det finns ett antal vandringsleder av olika längd och av olika svårighetsgrad, som utgår från rastplatsen eller från Isabergs stugby, på andra sidan väg 26. Nej då, man behöver aldrig passera över vägen- man går under den!



Vi valde Ettö-golfbaneleden. 6 km, lätt till medelsvår terräng, 60 höjdmeters skillnad och med förmodad låg puls. Jodå, det går att få mycket information om varje led, via hemsidan.
Sen stämde inte 6 km enligt aktivitetsklockan. Ytterligare en km får man allt lägga till då själva leden krumbuktar sig ganska så mycket på sina ställen.


Vandringen skulle gå genom varierad terräng, och det stämde verkligen.
Under två tredjedelar av sträckan så höll vi oss nära Nissan, en fördel för den som är lite nördig vad det gäller olika slags vattenspeglar.


Naturreservatet Ettö bjuder på hagnatur.
Här finns det  klockgentiana på slutet av sommaren. Får återkomma om några veckor och genomsöka just detta område efter den ovanliga växten, som jag till min lycka fått se i vilt tillstånd under vandringar i Alperna. Häftigt att den också finns på drygt en mils avstånd!


Efter hagmarken så  går leden tillbaka till vattnet.
Vilt och vackert var det här i utkanten av naturreservatet.


Blev till att gå över en hängbro idag igen.
Området kring Isaberg har inte bara ett antal vandringsleder. det är också ett eldorado för mountainbikecyklister. Dels finns det riktigt utmanande cykelstigar uppför och nerför själva berget, men också lite mer barnvänliga sträckor längs Nissan. 
Det var en hel del MTB-folk i rörelse. Under en del av vandringsleden så delar vandrare och MTB-folk på stigarna. I de flesta fall går vandringsleden åt ett håll och cykelleden i motsatt riktning. Smart tänkt, då slipper man bli överraskad av bakifrån kommande cyklister.


Stilla flyter Nissan, men bara några hundra meter norrut,


så är det ordentlig fart på vattnet.
Naturligtvis har här funnits ett antal olika industrier förr i tiden. Den vackra muren är rester av ett järnbruk.


Ett riktigt vattenfall, om än också utbyggt med lite extra fart, gör att man har kunnat ta tillvara vattenkraften.  Mäktigt och kraftfullt!


Efter att ha tagit körvägen tillbaka till rätt sida Nissan, så kommer man till Isabergs  golfbana, En jätteanläggning, med många år på nacken. Belägen vid sjö nummer två norrifrån sett, Hammarsjön.

Tyvärr, så har det aldrig blivit att jag/vi prövat på golfspelandet.
Det är ju också ett sätt att röra sig ute i naturen, så egentligen borde jag ju kunna tycka om det. Antar att jag har för dålig bollkänsla, för att det skulle passa mig.
Det ser trevligt ut iallafall.


Vi Hammarsjöns strand växte de här, inte något alla ovanliga, växterna. Mjölkörten. Men jag tyckte att den hade en ovanlig färg, så djup cerisefärgad brukar inte mjölkört vara.
Kanske är det något speciellt med jordmånen.


Molnen hade skingrats en smula under vandringen, så mycket att blå himmel gjorde vattenspegeln mycket mera färgglad än tidigare.


 Nej, över riksväg 26 ska vi inte gå. Leden viker till vänster och går utmed golfbanan en bra bit innan den övergår i en gammal delvis asfalterad cykelväg. De två sista kilometerna var snabbt avklarade, inte en enda rot eller sten att akta sig för- inte heller speciellt natursköna platser att stanna till vid.

Hade det blivit som man tänkt att det skulle bli, innan covid ställde sig i vägen för allt som var planerat, så skulle vi just idag ha kommit hem från en vandringsresa i Cornwall. Och sannolikt dessutom haft en vandringsresa till Portugal bokad i september.

Nu hoppas jag verkligen att ovan nämnda resor blir av, och det innan man blir för gammal och skraltig för att kunna vandra.

Men det går absolut bra att vandra härhemma också. Det finns mängder av leder att gå på och runt dem finns det så mycket otroligt vacker natur. Och där kan det vara en poäng i att vara 85 % pensionär i höst - man kan vandra ända tills snön kommer..... och skulle den komma, så finns det lättåkta skidspår, lagom för gamlingar, att tillgå.

Isaberg ja, sydsveriges mesta aktivitetsomåde - måste ju informera om att där finns camping, stugby, restaurang, hinderbana, rodelbana, mountainbikebanor, höghöjdbana, en stor fin lekplats, möjlighet till kanotturer och roddturer, badplats, tiotalet olika nedfarter i slalombackarna - och så ett antla fina vandringsleder. 


måndag 29 juni 2020

Soundtrack


Det började så smått ljuda i morse, då jag läste dagens BT ( Borås Tidning). Soundtracket till mitt liv.
Varje dag från midsommar och fram till i mitten av augusti, så publicerar tidningen en krönika, som någon läsare skickat in.
Jodå, jag har skickat in ett  par gånger jag också, och till min glädje blivit utvald varje gång.
Detta år ska min krönika komma i tryck i början av augusti.
Idag var det ett bekant namn och ansikte som dök upp som krönikör. En personlig återblick vars rubrik och text satte igång  mitt eget soundtrack.

Krönikören och jag gick på högstadiet tillsammans.  På den tiden, så kunde man gör ett antal val inför sjuan. Man kunde välja särskild och allmän kurs i matte och engelska, man kunde välja ett antal inriktningar som sedan mer eller mindre ledde till vilken "linje" man valde i åk 9. Och så kunde man välja mellan slöjd och musik.
Yes, yes, yes- jag kunde välja bort den förhatliga slöjden till förmån till favoritämnet musik.
Jag skulle gissa att vi var ca 150 elever i åk 7. Sex av oss hade valt musik. Däribland denne kille.
Vilken ynnest för mig att få tillbringa en hel lektion varje vecka, med denne kille, som alla tjejer var förälskade i.
Jag förstår absolut inte varför, han var för all del ganska trevlig, med han drev rätt mycket med mig, den tjocka bondungen... och han var inte speciellt snygg. Hade ett utseende som alla andra....
Men vissa personer har väl DET.
Tror att han blev mindre glorifierad allt eftersom, under högstadietiden. Jag kommer inte ens i håg om vi gick i samma 9g, eller om han gick i den klass som var sammanslagen med 9h.

Skolvalen som fanns i grundskolans barndom,  var ju bara så bra. Det var en tid då man kunde välja inriktning efter intresse och förmåga. Visst fanns det en viss segregering- vi som gick i 9 g, vi tyckte väl att vi var lite bättre än tjejerna i 9 ht och killarna i 9 tp. Och det var vi ju, på våra teoretiskt inriktade studier - medan de var mycket bättre än vi på att jobba praktiskt.
Idag ska alla välja likartat, och det mest förödande med vår tids skola, det är allt att alla ska mätas efter samma måttstock.



Tillbaka till mitt soundtrack!
Maken tyckte att vi skulle ta en promenad runt Tranemosjön idag, och sedan åka till Limmared och äta den berömda snitseln som serveras på värdshuset där,

Lät väl som ett helt ok förslag, speciellt som det var en perfekt sommardag för promenad. 20 -22 grader och små vita ullmoln på en turkos himmel. Bästa vädret som finns, om ni frågar mej.


Parkerade på kyrkparkeringen, bästa parkeringsutsikten i hela samhället.
Parkuddens gula hus syntes på avstånd. Vi valde att gå medsols, vilket skulle betyda att soundtracket hade kommit att spelas ganska många gånger innan vi nådde den gamla festplatsen.


I Tranemo håller man på att färdigställa ett nytt kulturhus, innehållande bibliotek, scen, cafe och faktiskt en hotelldel. Många förfasar sig över färgen. Jag tycker att det blir supersnyggt.

Här ska jag börja låna böcker igen. Får nog skaffa mig ett nytt lånekort, för mitt gamla är borta - och sannolikt utgånget. Slutade låna på det gamla biblioteket då jag anmodades betala böter för att jag glömt att lämna tillbaka en kulturtidskrift. Det var någon artikel som jag skulle läsa i samband med någon kurs, för snart tjugo år sedan...
 Jag blev så förbaskad för boten, för att jag visste att det var en tidskrift som var helt otummad innan jag bläddrat i den,  och att det var en tidskrift som man "ska" ha i ett bibliotek. Inte för att den läses, utan för att det hör till. Tyckte ju att det var superlöjligt att jag skulle betala lika mycket som tidningen på den tiden kostade, för att jag glömt lämna tillbaka i tid.
Ett typiskt Anna-Lena ( fem-femma) soundtrack- att bli förargad och sedan i princip straffa sig själv, genom att bestämma... nej. jag slutar att låna på biblioteket om det ska vara på det sättet.

Tjugo år senare ska soundtracket få en ny stämning och harmoni.


Vandringen gick förbi reningsverket. Vi var där på studiebesök för ett par tre år sedan, med våra elever på mellanstadiet.
- Det är dags att se till att få till ett nytt besök detta läsår, kom jag att tänka.
Tills det tog stopp på tanken, och jag kom på att soundtracket som lärare, det är slutspelat.
I allafall i större sammanhang. Jag ska nog få köra mitt musikaliska soundtrack även nästa läsår, visstidsanställningen på 15 % är påskriven och inskickad, men någon annan påverkan kan jag inte räkna med att kunna ha.


Vandrade längs den gamla banvallen och njöt av blomsterprakten. Getväppling är inte så vanligt just i våra trakter, men här på sandjorden trivs den utmärkt.
1986, det är jag säker på att det var, så åkte mina döttrar och deras jämngamla kompisar tillsammans med oss mammor, rälsbuss från Limmared till Sjötofta, på järnvägen som gick här.
Vi klev av i Sjötofta, fikade medhavd fika utanför järnvägsmagasinet och väntade tills rälsbussen kom tillbaka från ändhållplatsen i Landeryd. Sen var det dags för hemresa, samma väg.


Hagatorpet, det är samhällets, kommunens största fritidsanläggning. Iallafall vintertid. Man gör konstsnö och man får betala en avgift för att åka i spåren. Tror att det är så, även om det finns natursnö.
När vi bodde i Tranemo, i slutet av 1970-talet, då var det snörika vintrar. Det blev många rundor i skidspåren. Gratisrundor, förstås. Det finns en ganska brant backe med en kraftig sväng längst ner. Jag kan tänka mig att jag förstörde en del fint uppkörda spår, då jag plogade mig genom den backen.

Under några år, så hade man 12-timmarsåkning i spåret. Man fick anmäla sig lagvis. Då jobbade jag i Dalstorp och ville gärna vara med då man skulle bilda ett skollag. En timme, på kvällstid fick jag köra runt på 3-kmslingan. Kan högst ha hunnit med tre varv, kanske bara två.... jag var ju ändå  gravid i åttonde månaden.


Ungefär halvvägs på den 5,5 km långa rundan så har man en utmärkt utsikt över Tranemo vackra kyrka.

Soundtracket började ljuda igen och påminde om mitt livs första julavslutning som färdig lärare.
Jag hade jobbat i den stora skolan i Tranemo under min första termin med egen klass. 23 år gammal.
Vi var många unga som jobbade på skolan på den tiden. Någon ordnade en fest, kvällen före avslutningen, en fest på hotellet som den som ville kunde anmäla sig till. Det är klart man ville. Det var både förfest, fest och efterfest och ljudspåret  berättade om en avslutning då vi unga lärare var ordentligt bakis där i kyrkan. Minnesbilden av en andedräkt som man ville skydda barnen ifrån, den är väldigt tydlig.

Några vänner har jag också tagit avsked av i den vackra kyrkan. En kollega som var årsgammal med mig, men som gick bort då hon bara var 59 år. Tänker på henne ibland och undrar varför en del får så korta liv, medan vi andra får leva vidare ett tag till.


Hängbron leder över till andra sidan sjön,


och där berättade soundtracket om när alla vi gamla kollegor från Dalstorpsskolan, hade börjat skingras för vinden, men fortfarande träffades varje sommar. Flera somrar sågs vi här vid grill och fikaplatsen längs Assman.  Två av kollegorna är borta sedan många år, och nu är vi alla pensionärer. Det är nog minst fem år sedan som alla vi som finns kvar träffades.



Tänker att jag, den yngsta av alla, ska försöka få till ett möte i höst. Men först måste de som känner att de är "riskgrupp", bli trygga i att våga mötas igen.


Som bondunge, så hör förstås kreaturens råmande och speciella lukt till mitt soundtrack. Bara det att jag har "koskräck". Inte panisk... men nära nog. Ska nog skriva om det i nästa års sommarkrönika...


Så har vår vandring tagit oss till den del av rundan där lundkovallen växer.

Eller som den också kallas "natt och dag".


Den är nära släkt till skogkovallen och ängskovallen, de arter av kovall som är vanliga i hela landet.



Och där kom "fröken"-soundtracket fram. Kan vara jobbigt för en del, att jag har ovanan att gärna vilja förklara och tillrättavisa.

Men blomnörd, det är jag. Det är något som finns i bakgrunden på hela soundtracket om mitt liv.


Snart är vi tillbaka till startpunkten, men först passerar vi Parkudden. Det är en festplats, som förr var mest berömd för de årliga "Kräftfesterna", en fest som höll på en hel helg och som bjöd på uppträdanden och dansmusik.
Några kräftor åt jag aldrig på kräftfesten. Men festade det gjorde jag tillsammans med C-E och hans kompisar under några år, då vi bodde i Tranemo. Även då, innan husbygge och barn, så var det fråga om både förfest, fest och efterfest. Festen var den minst roliga. Förfesten oftast den roligaste.

Ljudspåret spelade också ett kort spår från ungdomen, då när jag var arton, då jag var nitton och vi tjejer från Rångedala åkte till Tranemo med omnejd för att åka på dans. Då var det inget festade, inte för någon av oss. Jag körde min gamla Folkvagn 1600. Mina något år yngre kompisar, de hade inte heller vana av att det behövde drickas alkohol för att man skulle ha roligt. Någon liten ljuv förälskelse, som varade ett tag... det hördes också där från parkudden, in the soundtrack of my life.


En halvmil med bil, så var vi vid värdshuset i Limmared. Beställde en medium snitsel. Insåg att det räcker med en small nästa gång. Mätt blev man iallafall.

Och lite starstruck också. Snitsel passar tydligen en f.d. partiledare och blivande Italienambassadör. Jan Björklund och hans båda söner placerade sig med social distansering från vårt bord.  Tog inte upp kamera, för det kunde jag inte med. Och faktum är, även om man nått framgång inom ett visst område och blivit ett känt ansikte, så har han sannolikt sitt alldeles egna soundtrack, som genljuder så man upplever speciella platser, hör speciella ljud eller känner speciella dofter.

Vad vill du berätta om ditt eget soundtrack?