fredag 31 maj 2019

Hemma


Idag, denna klämdag, så blev det äntligen läge att åka "hem". 
Visst är det tokigt, men mitt barndomshem, min barndomsby är mera hemma för mig än vad det hem som jag har haft i nästan fyrtio år, är. 
Jag kände det som en skrämmande känsla, när jag förmedlade mobilbilderna inklusive det stämningsläge som bilderna gav, genom Instagram och Facebook i eftermiddags. Jag tänkte, lite skamset; Det nog är något fel med mig som känner så. Gensvaret på de båda sociala medierna talade om att det är så för många. "Hemma",  det är där barndomens stenar finns.


När det är vinter, så har jag ingen direkt hemlängtan. Visst är det trevligt att träffa bror och svägerska, det ombyggda barndomshemmets nuvarande ägare, men de får väldigt gärna komma och hälsa på oss under senhöst och vinter.
När det blir vår, så sätter hemlängtan igång. I blåsippstid kommer det första anfallet. Nu blev det ingen hemresa under den korta tid som hagarna lyste av blå sippor.
Tiden räcker inte till ibland....


Nästa hemlängtansanfall kommer vid den tiden som smörbollarna står i blom.
Precis i den tid som nu är.
Det fanns inte så många smörbollar i år, som det brukar göra. Min bror berättade att även blåsipporna var färre än vanligt. Sannolikt en följd av förra sommarens torka.


Liljekonvaljerna förnekar sig inte. De blommade lika rikligt som de brukar göra.
Nu har vi massor av liljekonvaljer nära Stockremma-hemmet också.
Men det vete sjutton om inte Finnekumla-blommorna är både större och vackrare...och mera doftrika... : )


En alldeles, alldeles fantastiskt fin runda gick vi. En runda som vi försöker få till att gå någon gång varje år. En runda som jag aldrig gick som barn eller ung.... då var promenaderna betydligt kortare än vad de är nu för tiden.
Ändå, så finns det minnen från nästa varje plats vi passerar på rundan.
Vi går ner för backen från barndomshemmet, på den gamla usla skogsväg som min far körde traktorn, med mor och mjölkflaskor bak på "bryggan", för att  ta närmsta vägen ner till maderna, när korna gick på bete där.Inte undra på att mors skelett var ganska så förstört, då hon blev "gammal", så som hopp och gupp och skakningar måste ha frestat på.
På byvägen går vi sedan genom blåsippshagarna, de som nu är ganska igenvuxna. Så småningom kommer vi till fuktigare marker.... och där....


... där finns en del smörbollar kvar. Fast mest smörbollar var det faktiskt nära den gamla traktorvägen, där växte de i stora grupper, även detta år.


Vandringsvägen fortsätter förbi "Tages". Jag sneglade på vägen som förr gick rakt över gårdsplanen, och ner till maderna. Nu har vägen flyttats nedanför backen.
De nuvarande ägarna till "Tomten" har alltid haft hästar. Så även nu. Den svarta hästen har varit med länge. Tidigare fanns där två hafflinger, idag bara en.

Genom den gamla sjöbotten går man, innan man kommer till backen till Ön. Ön har varit en ö en gång i tiden. Man lär ha sänkt sjön en bit in på nittonhundratalet, för att få betesmarker. De markerna brukas än idag.

Till Ön brukade min mamma och pappa åka och spela kort när jag var liten. Jag ville följa med, men det fick jag inte... inte förrän jag blev stort barn i allafall. För att avskräcka mig från att tigga om att få åka med, så sa min mor att man skulle åka till Öna och nacka kycklingar. Lite annorlunda sätt att skrämma barn i början av sextiotalet, än vad som biter på barn idag.....


Genom lilla byn Ön går grusvägen, och snart är man framme vid bron som går över Viskan.
Söderut har man röjt längs å-bädden under senaste året.


På den lummiga nordsidan, simmade en dopping med sin enda unge.

Följer man vägen rakt fram, genom ett par kilometer skog, så kommer man till Tärby.
Dit åkte jag på morfars trampmoped och utförde mitt första sommarjobb, när jag var fjorton. Jordgubbsplockning.
Tänker man på det lättvindiga sätt som mina föräldrar såg på femtonsårsgräns vad det gäller moped... och på ett antal andra lagar och regler.... så är det egentligen inte konstigt att jag inte alltid håller mig till de regler ( mest i skolsammanhang) som jag tycker är onödiga.


Vi tar höger efter bron, för att promenera utmed Viskan, till det röda huset på Kullen.
Dit gick jag och mormor ibland ( mamma var nog också med) och drack kaffe hos tanten som bodde där med sina båda nästan vuxna söner. Kommer inte ihåg att det fanns någon man med i huset, antagligen hade hon tidigt blivit änka.
Ena sonen, Olle, bor ännu kvar. Idag var han inte ute, trots det fina vädret. Olle måste vara gammal nu, säkert över åttio.


När jag och mormor gick till Kullen, så gick vi en brant backe ner, genom tät granskog, över Gustava gårdsplan, sedan längs en körväg till åkrarna, över en bro och slutligen över en äng. En sträcka på ca en och en halv kilometer.
Idag är den gamla bron ersatt med en ny. Och den är rätt gammal vid det här laget också.


En bro utan skyddräcken, hur bred och stabil den än må vara, gör mig orolig... och skapar yrsel.
Det kändes som jag skulle ramla i plurret, då jag stod mitt på bron för att ta de obligatoriska "sakta rinner Viskan"-bilderna.

När jag var ung, så tog vi kräftor här. Det fanns en hel del. Undrar hur det är med kräftbeståndet nu för tiden. Vad det gäller fiske, så kunde man i bästa fall få en abborre på metspöt.


Från Viskan, upp till översta Backgården, är det en ordentlig stigning.
Gott att känna att det faktiskt går lättare att ta sig uppför när man är gammal, än vad det gjorde när man var yngre. Får sannolikt tacka den pockande aktivitetsklockan för det.


Några av de "gamle" bor kvar i Finnekumla by. Många nya har tagit över. Tidens gång. Hade varit kul att träffa någon av de gamle, men ingen sågs till.
En gång på åttiotalets senare hälft, ordnade jag tillsammans med grannen Johannes, en byfest, dit bofasta finnekumlabor och utflyttade dito var inbjudna. Det blev bra uppslutning, och ett mycket uppskattat event. Vet inte, men kanske kunde det vara läge att upprepa en sådan tillställning. Tror bara inte lokalen som vi var i finns kvar för det ändamålet..... Och Johannes har varit borta länge.


I barndomshemmet väntade bror och svägerska med god grillmat till hungriga vandrare,

En fin dag, på den vackraste av platser.

Tänker det, när jag kommer hem till Stockremma-hemmet; Mitt hus, det är mitt hem, absolut. Men trakten, omgivningarna, Moghultsbyn, den kommer aldrig att bli min hemtrakt... för mitt "hemma", det är bland barndomens stenar, på den vackraste av platser.... Finnekumla by i Rångedala.

måndag 27 maj 2019

Skolresa


Idag har den gamla lärarinnan fått åka på skolresa. Så roligt det var!
Och så mycket jag lärde mig.
Till Bottnaryd styrdes tre bilar. Där tog klassens föreståndare emot oss, på trappan till sitt mysiga hus.
I uterummet fick vi en kort-kort historisk tillbakablick om det samhälle som vi snart skulle lära  oss mer om.
En promenad på sju åtta km skulle det bli... på båda sidor högtrafikerade riksväg 40.
Hur skulle vi göra för att komma över vägen?
Jo, vi skulle gå under den.





På raska fötter tog vi oss snabbt till Gunillaberg.
Bottnaryds vagga.
Denna herrgård byggdes av den av Axel Oxenstierna adlade Johan Printz.
En del av Brahe-land fick frälsemannen Printz till sin lott.
Printz var militär och deltog i trettioåriga kriget. Han blev utsänd att vara guvernör över Nya Sverige,  den enda koloni som Sverige lagt under sig.
Kolonin låg längs en del av Delawarefloden, inte så långt från nuvarande New York.
Johan Printz var guvernör i den svenska kolonin under elva av de sjutton år, som Sverige var en kolonialmakt.
Efter hemkomst till Sverige, så blev han Jönköping läns första landshövding, och hade sitt säte just här på Gunillaberg.
Anledningen till varför herrgården heter Gunillaberg? Jo, så hette hans mamma....


Idag ägs Gunillaberg av en dansk konstnär. Mot att betala 130 kr i inträde, så får vem som helst komma och njuta av historiens vingslag.

Idag gick vi längs grusvägen, utmed Gunillabergs öppna marker, och kunde glädja oss att se boskapsdjur av olika raser.


Vår guide, klassens föreståndare,  berättade att många av de djuren hade hämtas från Danmark.



Både barn och vuxna uppskattade verkligen promenaden genom djurens hagar.


Många djur tycktes ganska intresserade av den brokiga skaran av människor också.
Turistsäsongen har inte kommit igång än, och vägarna förbi Gunillaberg, de hör inte till de vanliga allfarvägarna.


På lite tröttare fötter gick vandringen vidare mot Klerebo.
Älgån hade byggts ut till en damm, och vattnet forsade vildsint under det att vi passerade bron.


Gråmulet väder ger de bästa bilderna. Vattenspeglar förstärker upplevelsen av vackerhet.


Lite energi behövde fyllas på, både hos barn och vuxna.
Det blev en kort rast där på andra sidan bron, under det att  klassens föreståndare berättade att hans mamma brukade åka med häst och vagn och spannmålssäck till kvarnen, då mjöl skulle malas. Kvarnen är den gula bygganden till vänster i bild.
Under det att mjölnare och kvarn gjorde sitt jobb, passade hon på att handla i affären, den gula byggnaden till höger i bild.
I min hemby, så fanns det också kvarn och affär när jag var barn. Dock med närmare en kilometer emellan. Klassföreståndarens berättelse tog mig på en liten nostalgitripp till mina allra tidigaste minnesbilder.


Vandringen fortsatte. Nu skulle vi tillbaka till Bottnaryds samhälle, på andra sidan väg 40. Denna gång gick det inte att gå under vägen, vi fick passera på gatunivå. Lite otäckt... men det fanns allt lite luckor mellan de snabbt passerande bilarna, så att vi kunde ta oss över på ett säkert sätt.

Snart var vi framme vid Gårdsjön, där en bro ledde oss över till Hembygdsparken.


I en stuga, men anor från 1700-talet, tog klassföreståndarens gamle slöjdlärare emot oss.
På ett synnerligen intressant sätt, berättade han om livet på 1700-talet, om de olika husen och de redskap som fanns i hembygdsstugan.


Medan brasan sprakade gemytligt, passade alla på att ta taberas på den medhavda fikamatsäcken. 

De fantastiskt fina elever som vi hade med oss, ställde kloka frågor till slöjdlärar-Bengt. En stor issåg skapade stort intresse, liksom den bakugn, som fortfarande används till tunnbrödsbak då och då.


Gårdsjöns badplats stod redo att ta emot badgästerna. Inget läge för bad idag. Ingen tid heller, förresten.



Sveriges vackraste kyrka, det måste vara den som finns i Bottnaryd. Såväl läge, som byggnad.

I vintras så såg jag med största förtjusning på Colin Nutleys senaste TV-serie "Bröllop, begravning och dop". Inledningsscenen i första avsnittet utspelar sig vid en kyrka som ligger på en gudabenädad plats. Det är just denna kyrka, Bottnaryd kyrka, i grunden uppförd redan i slutet av 1600-talet,


Även interiören var något utöver det vanliga.


Väggmålningar - "de fattigas bibel". Kunde man inte läsa, då för länge sedan, så kunde man ta till sig bibelns berättelser genom målningarna. Absolut svårt att göra vägg och takmålningar rättvisa genom ett kameraobjektiv. De var helt otroligt vackra och välgjorda.

Slöjdlärar-Bengt fortsatte guida oss genom historien, på ett mycket pedagogiskt sätt. Han hade byggt en modell av Kalmar Nyckel, skeppet som tog svenska kolonisatörer till Amerika, samt en en modell av kolonins huvudstad, Forte Cristina.



Lunch-sugna elever och deras vuxna medvandrare gick i maklig takt den sista biten tillbaka till klassföreståndarens hus. En sluttning, full med gullvivor, hjälpte till att lysa upp på vägen.


 Grillen var snart igång, och korv med bröd och goda tillbehör smakade väldigt bra efter en apostlahästrunda på närmare åtta kilometer.


Som avslutning på den roliga dagen, tog värden med oss till Ullebotallen. Tallen, som är över 500 år, kan vara den största ( med störst omkrets) i Sverige. Omkretsen lär vara omkring 4,75 m. 


Med skolbarn uppställda kring tallen, så kan man få en bättre föreställning om hur många som behövs för att man ska nå runt om. 


Som grädde på moset, så kollade jag upp att det fanns en geocache en liten bit från tallen. Raska barnaben, varav några hade geocachat tidigare, hann fram till stubbgömman långt före mig.

Ja, det var en riktigt rolig skolresa det. En skolresa, precis i min stil. Nya upptäckter, nya upplevelser, nya lärdomar. Att vi sedan hade med oss de bästa elever man kan tänka, det lyfter upplevelsen av resan till en ännu högre dimension. Tack, klassens föreståndare Ola, att du tog initiativ till resan! Tack till min egen klass, som valde att göra sin lärarfria resa just idag ( och igår) och som gav mig ( och C-E) möjlighet att få köra och umgås med de härligaste av ungar under en så fin upplevelsedag.

söndag 26 maj 2019

Mor


Jag är inte bra på det här med att fira ! Heldålig faktiskt. Sociala medier är fulla med hyllningar till MAMMA. Alla mammor framställs som så himla bra.  Både de som har lämnat jordelivet, och de som är i allra högsta grad levande.

Det ligger ute bilder på mammor, det ligger ute bilder på gravar som blivit pyntade med blommor, denna MAMMAS dag. Och som sagt, alla mammor är så enastående bra!


Under eftermiddagens promenad funderade jag på fenomenet. Om alla mammor är sådana supermammor. I så fall är både jag och min mamma undantagen från  de superba mammorna.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Absolut. Men hon hade sina fel och brister. Men jag vet och kommer ihåg, under barndomen och långt upp i ungdomsåren , så betydde hon allt för mig. Mamma var bäst, och jag var livrädd för att mista henne.
När min far, han som jag f.ö. bara var rädd för och inte vågade prata med, hastigt gick bort då min mor var 66 år gammal ... ( oj... bara ett år äldre än vad jag är nu....) så förändrades hon. Då började hennes liv, och mammarollen försvann. Hon började ställa krav på mig, i stället för att fortsätta vara mamma. Jag skulle fixa det ena efter d et andra, baka, sticka, fixa mat, hjälpa henne... trots att hon fortfarande var pigg  och igång.


Kanske är det så att man inte kan förvänta sig att mamma fortsätter att vara mamma, då man själv är vuxen och är mamma. Men för mig hade det varit viktigt att hon fortsatt vara det. När demensen sen satte in, så fick jag bli mamma till min mamma - mor till min mor. Mamma försvann och ersattes av Lilly.
Igår var det 18 år sedan hon somnade in.Då hade mamma varit borta för mig under  ett flertal år.
Första tiden efter hennes bortgång tänkte jag på henne dagligen. Numera ägnar jag henne sällan en tanke.
Ingen god dotter, dålig värdesättare mot den som gav mig livet.... och, trots allt, en god uppväxt, och en uppfostran... ja, som väl kanske har en del övrigt att önska.


För egen del, så har jag heller inte varit någon superbra mamma. Jag började jobba när min första dotter var tre månader ( pappan var hemma fyra- fem månader då), var sedan mammaledig ett par månader, men från nio månaders ålder fick hon vara hos farmor under det att den usla mamman jobbade.
När dotter nummer två kom, knappa två år senare, så fick hon, tillsammans med systern börja hos dagmamma från tio månaders ålder.  Till mitt försvar: Jag hade korta skoldagar, var hemma vid lunch ett par dagar i veckan och då dagmammeperioden började vid tio månaders ålder, så var det bara två dagar i veckan.
Men jag har många gånger satt jobbet i främsta rummet, och säkert missat viktig tid med mina båda barn. Det har jag lite dåligt samvete för, nu när jag borde vara pensionär, och fortfarande värderar jobbet högre än att vara ledig. Varför blev jag en sådan jobbnörd....? Jag valde väl rätt jobb!

Men jag missade att bli supermamman - den perfekta modern.


Att vara mors mor, är jag bättre på det? Jag hoppas det iallafall. Jag tror aldrig att jag njöt av de egna barnen, på samma sätt som jag njuter av dem som jag är mormor till. Kärleken till dem alla, barn som barnbarn, den är den samma... men jag tror att livet som "dubbelarbetande"  ( det var ju så det var) mamma, tog så mycket kraft, att man inte riktigt fick tid att njuta av barnen, när de var små.

Det är synd. Tyvärr så tror jag att tiderna inte har förändrats så mycket, tror t.o.m att det är ännu tuffare att vara mamma till små barn nu för tiden, dubbelarbete och självförverkligande ... det blir inte så mycket barnatid över... om man inte har möjlighet att gå ner i arbetstid och tillbringa den lediga tiden med sina barn.


Nä, mammarollen är inte helt enkel. Var stolta, ni som kan se er som ríktiga supermammor, värda att uppmärksammas extra idag.

Jag hoppas att jag kan finnas som den mamma jag vill vara, så länge jag har kraft att vara det.
Och en sak är säker, det är mycket enklare att vara mamma-mamma! Mormor!

söndag 19 maj 2019

Geocaching




Senaste gången vi geocachade, det var på nyårsdagen. Då letade vi upp en burk, mindre än en mil hemifrån.
Sedan dess har det inte funnits sug/ledig tid/bra väder för att ut och leta burk. Tycker i dessa miljötänkstider att man inte ska ge sig så långt bort med bil heller. I Länghem hade vi ganska många oletade cacher, dit är det ok att ta bilen....
Idag fanns både väder och tid över... kanske inte jättesug...men absolut värt att ge sig ut på en runda. En tur till Länghem skulle bli jättebra!

Tog några cacher med bil.  Bara att hoppa ut och logga. Kanske inte riktigt med cup of caching tea.
Roligare med rundor.


Hade sett ut ett ställe utmed Ömmesala-vägen, där det kunde vara lämpligt att ställa bilen, och sedan ta en fram och tillbaka-promenad.  Någon runda fick jag inte till, cachedesignern hade lagt ut en rad med cacher... OK att gå fram och tillbaka några kilometer, då detta var en by som var paradisiskt vacker.
Lite ringrostig vad det gäller geocache-utrustning hade jag blivit, det insåg jag, då jag åkte ifrån min allerstädes medtagandes lilla kompakt-kamera. Nu funkar ju mobiltelefonen lika bra... så  det får bli repris på Instagrambilderna.
Vackert var det. Och lättfunna gömmor. Vilket vi tackar för.Varmt blev det också. Kändes lite obekvämt att gå omkring i jeans, i värmen...


Tog en extra liten väg ner till sjön, till yttre Åsunden, för att fika på en lugn och vacker plats.
Myggor, fåglar och ekorre tyckte också om denna platsen, där det inte kändes så lockade att bada. Hoppas att vattenytan blir pollenfri, till badsäsongen.



Hade tänkt äta på Hofsnäs. Plus att testa en WhereIgo-cache. WhereIgo var riktigt roligt, appen tog oss till olika platser och där fick man svara på en fråga för att få fortsätta.
Antiklimax blev det vid avslut, då jag råkade klicka bort slutkoordinaterna.
Får väl ta den lilla rundan en gång till vid tillfälle.
Att äta på överbefolkade Hofsnäs, det var inte att tänka på.  Bättre att ta Glasets Hus, på väg hem, i stället.
Nu blev det ytterligare en antiklimax, då dagens mat där var under all kritik. Inte god alls... Räksoppa som smakade buljong, kantarellpaj som inte smakade något och  pytt i panna som smakade surt av isterband. Inte godkänt!
Ska f.ö. dit för att rätta nationella matteprov i morgon. Måndag är restdag... men som tur är finns både wärdshus och icaaffär, så tanten ska inte svälta.

Hade påbörjat Limmareds WhereIgo i vintras. Det var för kallt ( tyckte C-E) för att ta hela rundan. I dag fortsatte vi där vi slutade och kom i mål, med hjälp av de koordinater som jag lyckades hålla kvar.

En stund i solen på altanen blev det, benen var lite tunga efter 12000 steg. Nu har de återhämtat sig igen. Men tanten känner sig seg, och det  beror på att hon hade svårt att somna efter den extremt spännande Eurovisionfinalen igår. Tanter behöver mer än 4-5 timmars sömn. Kul iaf att geocacha lite. Målet för året får bli 100 gömmor.... och på det sättet komma upp i 3000 sammanlagt. Löjligt lite för de som är storfräsare i cachingvärlden.... men vad spelar det för roll. Skönt att dessutom inte vara slav under geocachinglasten, vilket jag anser att jag i det närmaste var, under de första ljuva geocachingåren.





fredag 17 maj 2019

Trenne


Trenne önskningar har jag...( även om jag vet att jag har det så bra att jag inte har "rätt" att önska:)
* En kropp som inte gör ont
* Ett hem som inte luktar kattskit
* En vän

Skrev detta inlägg efter två glas vin, under sena fredagskvällen. ( igår) Vin gör ju en lite låg, iallafall när det börjar bli läggdags. 
Trött tant tycker synd om sig själv... eller inte....
Tänkte först ta bort det negativa inlägget, men inser i opåverkat och utvilat tillstånd, att jag egentligen skriver under på detta lika mycket idag.
Det är jobbigt att bli "gammal" och inte ha samma spänst som förr, att få ont i kroppen efter mycket stående och gående. 
Den gamle katten skiter utanför lådan eller i lådan utan att täcka över. Den magre kattstackarn skiter flera gånger per dag...Han har inte skitit ute på flera år. Skitlukten uppstår och hänger i länge, trots att man vädrar. 
Och så det där med vänner... jo, som jag har skrivit tidigare, jag har massor med bekanta, men få( kanske inga)  direkta vänner. Vänner som man kan på prata om allt med, som alltid finns där och lyssnar, vill ta del, hjälpa... och som också jag lyssnar på, kan/vill hjälpa...vänner som man kan göra saker tillsammans med... Är så avundsjuk på alla som har sina "tjejträffar" och "tjejresor" ... trots tantålder.... Skulle vilja återuppta "symötet" i byn... men vågar inte riktigt.... tänk om ingen vill ....Tänker ofta: Vad är det för fel på mig? Tror att folk är lite rädda för den stora, bossiga tanten. Dessutom är jag nog också rädd för att knyta djupare kontakter. 

Så inlägget får stå kvar....och den lättpåverkade tanten är lite rädd för att någon ska tycka att hon inte får skriva sådant här....hon har ju ett bra liv, hon ska inte klaga.

Sant, sant... men man någonstans måste känslorna ut... och de har ingen annanstans att ta vägen än hit....

SKIT!

tisdag 14 maj 2019

Idyllbilder

När jag var ung och barn, då samlade jag idolbilder.
När jag är gammal och tant, då samlar jag idyllbilder.
Här kommer en samling från mormorstisdagen i Ulås.
Rena barnkammaren och djurparken just nu.























En fantastiskt fin dag! En dag att vara tacksam över.