söndag 15 oktober 2017

Skillnad


Visst är det skillnad på att tillbringa en helg i Ulås, jämfört med att tillbringa helgen hemma.
Tiden går så otroligt fort när man får spendera dagarna med ett ständigt leende charmtroll.
Hade plockat med mig såväl dator som bok, tidning och stickning för de två barnvaktsdagarna hos Konrad.
Inget blev använt! Det var ju mycket roligare att umgås med den tjattrande, ständigt i rörelse lille killen.
Skillnad mot när vi åkte till Hjälshammar för att vara hästvaktare. Då hann man både sticka, läsa .... och åka på geocache-eftersök.
Inget att stå efter, jämfört en helg med Konrad!


Sådan skillnad det är för föräldrar att åka iväg från sina barn, jämfört med förr i tiden.
Hela tiden möjlighet till uppkoppling, bilder och videos skickades med ojämna mellanrum, till lite Konradsaknande mamma och pappa.
Annat var det när man var tvungen att söka upp en telefonkiosk för att kolla att allt var bra där hemma.....


Skillnad är det också på både babykläder och på blöjor, jämfört med när Konrads mamma och moster var små. Då fanns det inga smarta bodies, med knäppning i grenen. Suverän babyklädsutveckling, tycker jag. Liksom "allt i ett "-blöjorna, som knappt känns blöta, fast de är "välkissade".   Undrar vad som kommer härnäst.... känns som om man nått tilll idealet, vad det gäller babykläder/ blöjor...


Höstfärger inramade den numera välbekanta sjövyn, på  lagom promenadavstånd från Konrads hus.
Skillnad mot de övriga årstidernas vyer, ja, nu har vi faktiskt sett dem alla. Skulle tro att det var december första gången som Johanna tog med oss genom gårdens ägor, ner till Hindsen.


Bokskogen liknar inte något annan skog.  Här finns fortfarande mycket löv kvar,  även om det börjar gulna även här.
Det var  galet gult i naturen idag.... om ett par veckor, så står alla träden kala. Känns ändå som om det är en ganska lång höst i år, jämfört med många andra höstar.... Kanske är det bara en känsla...


Det är skillnad på kostall och kostall. För detta kan man väl knappast kalla ladugård? Det var ett förskräckligt råmande av skilda stämmor, under det att vi passerade på dagens långpromenad i härliga höstvädret.

Läste i veckan att  kompaktkamerans tid är ute. Därför tog jag med den snart tio år gamla systemkameran under helgen, Visst är det skillnad på bilderna man tar med den.... jämfört med de välanvända mindre kamerorna....

söndag 8 oktober 2017

Peaks


Idag var denna tanten på vårt landskaps topp. On the peak of Västergötland.
Femton meter högre än Ålleberg, med sin fina utsikt.... 53 meter högre än Isaberg i Småland, 18 meter högre än Taberg. Två toppar med otroligt vackra utsiktsplatser.


Galtåsens högsta punkt ligger mellan åkermark och skogsmark, Några kor syntes beta en bit bort, och lyfte man blicken något, så såg man flera röda hus.

Vägen upp till toppen var behagligt sluttande. En topp som de allra flesta klarar att ta sig upp till, utan större ansträngning.

En fullt synlig plastpåse, innehållande ytterligare en plastpåse med en plastburk, innehållade en loggbok, fanns på toppen. En cache som gömdes, utan att egentligen vara gömd, redan 2008.

Lite toppnotering på den gömmans ålder, faktiskt!


Två peaks stack upp ur  Åsundens  vatten vid Marbäcks badplats.
Där fanns en liten lagom runda på... tja... en dryg kilometer och fyra cacher.


En vackerhetsplats i hösttid. En fin promenad på smala delvis steniga stigar, därute på näset.


En ganska så kylslagen dag har det varit. Man/jag har inte vant mig vid ensiffriga plusgrader ännu. För, trots att sommaren har varit lite halvtaskig, så har det varit ganska behaglig temperatur. Tror att det bara var en vecka sedan jag använde "knäbyxorna"... 
Men man får allt börja vänja sig vid kyla snart,.... ingen peak direkt!



Att komma ut och leta lite burkar, kändes toppen.
Målet för dagens tripp var dock detta ställe, Källebacken.
C-Es syster berättade att hon varit där för någon vecka sedan. 
"Källebacken" vad är det? undrade jag. Hade inte hört talas om stället.
Källebacken är ett helt obeskrivligt fikaställe, i den här ladugården.


Går inte att beskriva, måste upplevas. Rekommenderar  verkligen ett besök i det som både var café och butik... och där man kunde köpa med sig nästan allt som fanns i lokalen.


C-E nöjde sig med att beställa "dagens macka", medan jag slog till på stort och beställde en bit pecannötspaj. En absolut peak, vad det gäller goda kalorier. 

Ja, det var verkligen ett toppenställe!


Efter ett besök på Västergötlands peak, så blev d et klunch på ett annat toppenställe, Hofsnäs herrgård.
Deras fiskgryta är nog den godaste fiskgrytan jag vet.
Mycket folk var det på Hofsnäs, precis som det brukar vara. Inte så många ute i snålblåsten på de fina promenadstråken dock. Vi tog den kortaste rundan ... lite av de vackra omgivningarna vill man ju se.



Veckan rusade iväg. Tror att de största peaksen var träningstillfällena.... jag mår så bra av dem, liksom av promenaderna.  Torsdagens seneftermiddagspromenad, bjöd på helt underbart höstväder.


Hos Roger och Helena bjöds det på oktoberfest i går kväll. Gulaschsoppa och olika ölsorter... samt trevlig samvaro med de mesta grannarna. Det är inte ofta man ses numera. Kul när det blir av.


Veckans högsta, mesta peak, det var dessa bilder.
Döttrarna med varandras babisar...



... och med sina egna.
Inte hade man ens kunnat drömma om att få två  små ögonstenar, födda med mindre än åtta månaders mellanrum.  Bilderna har Martin tagit, då han och Johanna och Konrad var på besök i Malmö i fredags.  
Toppar och dalar, det är väl det som är livet. Mina senaste toppar har jag nått oförskämt enkelt.

söndag 1 oktober 2017

Föredöme


Visst var hon ett föredöme, Inga. Ett föredöme på så många olika sätt.
Det var  nog inte förrän igår, under den fina avskeds och minneshögtiden, som jag riktigt insåg vilken unik vän, jag hade förmånen att ha under mer än åtta år.


Vännen Inga fann jag via nätet. Vi bloggade båda. Började kommentera varandras inlägg.
Vi fann snart varann även i det verkliga livet. Samt fortsatte att "umgås" även via blogg och facebook. Jag saknar verkligen hennes kommentarer på blogginläggen.
Ibland var de korta, ibland långa. Det hände att hon inte kommenterade alls, och då förstod jag att jag hade skrivit något ovanligt dumt i inlägget.


Geocachingen förde oss också samman. Hon var förstås bättre än jag,  på det mesta vad det gäller den sysslan, både på att gömma och på att leta... för att inte tala om hennes förmåga att hitta på och att lösa mysteriecacher.

Det hände allt att jag var lite avundsjuk på hennes förmåga att hitta cacher och över uthålligheten att leta upp många cacher/ att vara ute ofta och geocacha. Det var verkliga högtidsstunder då vi gjorde gemensamma geocachingturer, Inga och jag, eller Inga, Katrin och jag.


Den första gången som jag var hemma hos Inga, så hade ingen av oss kommit i kontakt med det där med att leta burkar. Den gången, 2010, så var det tillverkning av  krukor i cement som gällde.
Jag har fortfarande kvar ett antal av de krukor från den gången.


Inte blev de så fina som Ingas krukor, men de har varit hållbara, precis som vår vänskap blev.


Det blev en lång härlig eftermiddag hos Inga i Rannäs. Hennes kollega Marita följde med på en tur till Slättö Sand, en plats som Inga gärna ville visa.
Jag vet att det finns några cacher i det området, som jag fortfarande inte loggat. Hoppas att de finns kvar, så att jag kan återvända till denna speciella plats....


Två år senare, så hade geocachingen blivit en del av våra liv. En ny vän hade jag fått genom Inga, nämligen Katrin.
Under två dagar så letade vi geocacher i Halmstad och Varberg.


Inga hade med sig all utrustning som behövdes. Jag, som nyss köpt min första gps, fick lära mig massor om hur sådana fungerar och hur man kan fylla dem med data .


Det var en av alla härliga utflykter som vi gjorde tillsammans, vi tre "tjejer".


Ibland var det bara jag och Inga. Det gick lika bra det.
Oftast körde jag bilen, och hon kollade koordinaterna.


Inga var som sagt ett stort föredöme, i det allra mesta. Kanske var hon det även som bilförare... men .. nu ska jag bekänna något... det är bara enstaka gånger som hon har haft hand om  bilkörningen, under våra utflykter. De gångerna var jag lite rädd..... Inga körde som en biltjuv... tyckte jag...men sannolikt var det hennes erfarenhet som motorcykelförare som gjorde att hon både behärskade att köra snabbt och med ( som jag tyckte) lite snäva marginaler...
Jag som är feg... förstås!


Skulle jag ge Inga ett epitet, så skulle det vara modig, oförskräckt.
Hon klättrade upp i träd och på stora stenar, medan jag helst höll mig kvar med 100 % markkontakt.
Ändå skrev hon mitt namn i loggboken! För jag kanske hade vågat gå upp om hon inte varit med...Fast å andra sidan, om hon inte varit med, så hade jag aldrig kommit ut på dessa roliga resor.


Denna cachen fick inte min logga. Hit hade jag aldrig klättrat upp. Någon halländsk geocachare, som hon träffat på ett event, hade bett henne kolla cachen i en hög stolpe vid GeKås. Tio meter ( kändes så iallafall) klättrade hon upp, först en gång, för att konstatera att där fanns inget PET-rör, och så en gång till för att lägga dit ett nytt.
Medan jag höll andan!


Event, det måste Inga nästan varit svensk mästare på att genomföra.
Det första eventet, för fem år sedan ganska exakt, det var i Fänestad. Hennes/våra vänner Katrin, Fredrik, Stickan och Ingemar var också djupt involverade i att utforma eventet till det bästa jag någonsin varit på. En fantastisk plats, helt fantastiska gömmor, en plats dit jag, Johanna, C-E och Martin återkom till ett par gånger.

Eventet på bilden, det är från Hökensås.
Inga undrade om jag ville åka med på en geocachingtrip till Hökensås. Det var i juni 2015. Hon planerade att övernatta i campingstugan, i den västgötska "vildmarken" under två nätter. Jag hade bara tillfälle att vara med under två av de tre dagarna.

Ett event ville hon ordna, och hade bilen full med grillgrejer... samt en banderoll för geocaching Finnveden. Mycket folk blev det... Inga var förstås i centrum.


Nästa dag, blev en härlig dag, i sällskap med Birgitta och Chatrine.


En dag då vi vandrade långt, vilade, njöt av naturen och samtalade om livet.
Så mycket roligt jag haft ihop med Inga!

På många sätt var vi olika. Hon var den smarta, den lite tystlåtna, den inlyssnande, den uthålliga, den modiga.
Jag var/är den halvsmarta, den som pratar alldeles alldeles för mycket utan att tänka först, den som hör men inte lyssnar, den som tröttnar och ger upp, den fega.
En sak hade vi gemensamt- intresset för och  kärleken till naturen.
Samt det gemensamma intresset skola....

I Falbygden, i midsommartid, så är naturen helt otroligt vacker!


Några dagar före jul, fjärde söndagen i advent, 2015, så tog Inga med familjen Larsson-Friberg samt vår vän Ingemar ( 1000 sjöar) på ett äventyr utöver det vanliga. Vi åkte till ett nedlagt nöjesfält, utanför Varberg, och där lotsade hon oss från den ena svårigheten till den andra, för att vi skulle kunna skriva våra namn i loggboken efter en supersvår ( var det 5/5 ?) multicache.
Det behövdes vadarbyxor, USB-lampa, olika koder, oförskräckthet och smarthet.


Jag tittade mest på..... men  upp hos Himlegubben på toppen, där var jag allt.


Mellandagsevent har Inga bjudit in till, vid ( tror jag) fyra tillfällen.
Vid detta event, efter julen 2015, så klagade hon på att hon hade ont i ryggen.
Men det skulle säkert gå bort, det var hon säker på. Vi andra, som fått veta att hon bar på en latent blodcancer, blev oroliga.

Vid pizzaeventet i mars, så fick Katrin ta över, för då var Inga inlagd på sjukhus för att påbörja behandlingen för sin sjukdom.
Nog trodde vi alla att, om den inte helt skulle kunna botas, så skulle kunna behandlas så att hon skulle kunna få ett bra och ganska normalt liv, länge ännu.



Så blev det inte. Tyvärr!
Sjukdomen var starkare än den starka Inga.

Flera geocachingturer blev det även under den långa sjukdomstiden. Resorna gick till Vrigstad, där finns det många cacher, som man lätt kan nå med bil.


Inga var lika ivrig som alltid, att hitta lådorna, den sista gången vi var ute, en av junis sista dagar..  Som vanligt, när vi var ute tillsammans, så var jag mest statist ... och chaufför.


Inga, var som jag framhåller i rubriken, ett föredöme för alla oss som lever på jorden.
Hon verkade i det tysta, utan att förhäva sig.
Hon var kunnig i det allra mesta. ( Kanske med undantag av sportens värld... men är man inte intresserad så....)
Hon var både praktiker och teoretiker. Hon var särdeles fingerfärdig och kunde göra fina saker genom handarbete och pyssel.
Dessutom var hon musikalisk och språkbegåvad. Hon utövade musik, hon skrev dikter och intressanta och tänkvärda kåserier i sina blogginlägg.
Hon hade sinne för det vackra, och var en superbra fotograf. ( Ok, hon "misslyckades" med några bilder på mig då, men det berodde inte på henne som fotograf... )


Hon lyssnade först, tänkte efter och uttalade sig sedan. Kloka uttalanden, lösningar.
Inga tycktes vara konfliktlös och fri från avundsjuka.
Hon hade en djup kristen tro, en tro som gav henne mycket av sin trygghet... och kanske sitt mod. Hon försökte aldrig "pådyvla" oss denna tro, utan var som en "vanlig" människa.... ja, utom att hon var extra föredömlig, då.


Jag saknar Inga väldigt mycket. Jag hade velat ha henne kvar som "bloggbästis" och som geocachingkompis... och som vän. Jag önskar att hon skrivit boken om hur man möter motgång på motgång i livet, utan att ge upp. Hur man lär sig uppskatta det lilla i livet, att se det positiva i allt. Många av oss hade behövt ha den som livshandbok.


Vi har olika tro. Jag tror på att själen lever vidare. Kanske vandrar Ingas goda själ omkring i världen och gör gott, kanske finns den på en plats där hon får leva ett liv i fullkomlighet. I imago. Ingen vet. Jag vet bara att jag saknar Inga, och kommer att minnas henne under den tid jag har kvar att gå på jorden. Jag tror att hon gjorde mig till en lite bättre människa.



måndag 25 september 2017

Förändringar


I snart nio år har jag haft den här bloggen. Den har gett mig en del (självförvållade) bekymmer, den har gett mig ännu mycket mera glädje. Ibland går jag tillbaka till ett slumpmässigt utvalt inlägg och läser. Jag förundras över hur väl jag haft förmåga att uttrycka mig och jag förundras över vackra bilder.
Inläggen har blivit färre under tid, det har blivit svårare att hitta lusten att skriva. Från det att bloggvännen Inga blev sämre i sin sjukdom och nu när hon är borta, så har det känts extra tungt. Jag vill inte ha denna förändring i mitt bloggande, jag vill fortsätta att skriva åtminstone en gång åer vecka. Jag har haft flera "bloggvänner"  som slutat blogga. Man har sina perioder. Jag vill fortsätta... det gäller att ta sig själv i kragen. Det är det jag försöker göra nu....


Understundom har jag länkat till bloggen via Facebook. Undrar om jag gör det för att jag vill ha en klapp på huvudet, att bli sedd, bekräftad? Jag gissar att det är så...
Det är något som inte ha förändrats genom livet, det där med att vilja få positiv respons.
Tyvärr är jag dålig på att ge.... något som jag delar med många.


Att ha fått en ny klass, det har inneburit en hel del förändringar. Det är bara att konstatera, att det på många sätt är skillnad på klass och klass.  Det känns som om jag dragit en vinstlott. Som så ofta. Jag skäms lite då jag medger att jag njuter av att ha - kunskaps och förmågemässigt - duktiga elever.


Sannolikt min sista klass.
Visst är det lite konstigt att den stora livsförändringen förväntas ske när man är 65! Får man vara frisk, så är det ju inte så konstigt om man vill vara med i arbetslivet längre än så. Jag tror att det är förändringar på gång, att man inser värdet på att ta tillvara vår, de äldres,  erfarenhet och kunskap.

Eller också gör man något helt annat efter 65. Jag skulle vilja jobba som guide. På pensionärsresor.



Att få barn, det är en jättestor förändring i livet.
Att få barnbarn innebär också en ordentlig livsförändring.
Man har fått en ny liten individ att bry sig om , att gladjas åt, att oroa sig för.
Man vill träffa den lille/lilla så ofta man kan ( med). Det blir många helger som är uppbokade redan från början, man får inte så mycket tid över som man hade förr. Och att det blir så, det gör inte ett dugg!


Ålder gör att humöret förändras, tycker jag. Man bir inte lika arg längre. I mycket slutar man bry sig, man struntar i att tjata om saker. Blir kanske lite bitter ibland. Tycker att en del människor är extra fjantiga... jobbiga....

Den stora glädjen har jag fått möta i de nya små liven. De är så fantastiska, så att jag kan få fjärilar i magen när jag tänker på dem.

Men riktigt sprudlande glad det känner jag mig aldrig. Trots allt positivt i mitt liv. Är det också en åldersförändring? Skulle så gärna vilja uppleva bubblande glädje, sådan där som man kunde känna förr, någon gång igen.
Men man kan inte få allt. Och något att klaga på, det har jag inte.