lördag 20 maj 2017

Blommor och backar


En och en halv vecka från snötäcke ( om än bara för några timmar) till högsommarvärme!
Tycker nog att det är Sverige och vädret vårt, i ett nötskal. Det är snabba ryck!

Inte underligt egentligen, att vi får lite kallare väder ibland.... hade vi inte haft vår  varmvattenström ute i Atlanten, så hade nog inte vårt land varit speciellt tätt befolkat.

Jag gillar väderväxlingarna.... det jag har svårt för, det är skillnaden i dagsljus mellan vinter och sommar. Isvintrar har jag heller inget till övers för, det är så besvärligt när man är halkrädd tant.


Under högsommardagar, så får jag sådant sug efter att ge mig ut på en cykeltur.
Idag var en sådan dag. Efter kirskåls och kvickrotbekämpning,  växthusplantering och pastasalladslunch, så kunde jag inte motstå suget längre.

Äger ju en elcykel sedan några år, men den är jag inte så förtjust i. Jo, den är bra för långturer ... tre mil och mer.....men för favoritturerna genom byarna som slutar på -bo och -ås, så vill jag trampa lugnt på min vanliga cykel, och verkligen njuta av det som växer längs vägkanterna.


I Gumpebo blommade violer av olika slag, liksom gökärt.

Skogviol och kärrviol fanns  på var sin sida vägen.... ja, det var så jag tänkte att den här lilla byn borde ju inte heta Gumpebo utan Violby. Nattvioler brukar för övrigt finnas i massor längs skogviolsidan, lite senare på sommaren.  Får nog lämna in bynamnsbytesförslag..... Gumpebo... det är ju inget vackert namn.


På höjden i Amnabo stannade jag en bra stund och njöt av denna vackra violmatta.
Konstigt att kameror ( iaf halvbra sådana) har så svårt att återge den lilablå färgen på ett bra sätt.


Trampade uppför backen i Spolabo och stannade på toppen.  Här är det så fin utsikt åt flera håll. Maskrosor förstärker vackerheten.

Började fundera på det där med vad som är ogräs och vad som är vackerhetsblommor.

Kirskålen, min antagonist i trädgården, har de vackraste blommor man kan tänka sig.
Om man låter den komma i blom.  Jag för ju ett regelrätt krig mot växten, men stora delar av det gigantiska underjordnätverket överlistar mig och ger mig en tankeställare, då de fina blommorna visar sig.

Vad är ogräs och vad är inte ogräs?


Sådant som breder ut sig stjäl plats för andra växter, det kom jag fram till vara ogräs.

Tankarna gick vidare till likheter mellan människor och blommor, under det att jag passerade Remmabo.   De flesta växter gör nytta, som en del av ekosystemet.  Även parasiter gör i viss mån nytta, som nedbrytare.

Gör alla människor  människor nytta? Jag hittade inget svar på det.....för jag vet faktiskt inte....men jag tror att alla människor är viktiga för någon... iallafall hoppas jag det.... och då gör man ju nytta,


Många blommor är vackra, en del är dessutom nyttiga att äta. Men det finns vackra giftiga vöxter, och det finns vackra tistlar som sticks....

Finns det några människor som är allt igen vackra, allt igenom goda?

När jag trampade i den långa backen från  Kvistbäck till Fiås tänkte jag på en människa, som jag ser som genomgod. Hon heter Britt, och kommenterar ofta det jag skriver och visar på FB och Instagram.
Har alltid tänkt på henne som genomgod.... men jag vet ju ändå inte, för jag känner ju inte henne så väl.


Jag tänker också på den goda kvinna, som jag  jämför med den vackra humleblomman. Hon heter Inga och blev min vän på äldre dagar.  Henne ser jag också som en genomgod person. Hennes personlighet är som humleblomman,  lite tillbakadragen och försiktig, men när man kommer nära, så är hon både god och vis.


På toppen av backen i Fiås, kom jag att tänka på hur olika vi har det vi människor, med uppförbackar, nedförsbackar och raksträckor. För egen del, så har jag ju varit med så länge jag upplevt både uppförsbackar och nedförbackar på livets väg.
Tyvärr så har jag haft svårt att njuta av nedförsbackarna många gånger, utan i stället tittat tillbaka på branterna uppför och mentalt stannat kvar där.

Min kloka humleblomstervän, hon har haft den branstaste uppförbacke man kan tänka sig, under det senaste året. Ändå så kan hon njuta av de korta raksträckor eller små nedförslut som hon ibland kommer fram till. En imponerande människa, som har så mycket att lära oss andra.


Nedförbacke, det har jag absolut haft den senaste tiden.
Nedförbacken från Fiås, ner till Grimsås samhälle, den är lång och brant.  Man får allt bromsa en hel del, så att det inte blir en farlig vurpa... och för att hinna uppleva de vackra vägkanterna.

Vid den gamla missionskyrkan, numera en mindre fabrik, hade den vita rhododendronbusken slagit ut i all sin prakt. Fruktträd, hägg och spirea stod också i full blom i samhället.

Från  Grimsås och hem till Stockremma är det tre-fyra kilometer.
Vägsträckan går genom mosslandskap, hyggen och skogar. Knappast en blomma vid vägkanten, en riktigt tråkig sträcka. Lite upp och ner går det, utan några riktigt branta backar.

Precis som vardagen, tänkte jag..... och kom samtidgt på att det är efter de jobbigaste backarna som man har den bästa utsikten. Men det måste bli nedförbacke då, annars blir man skrämd av höjden.... och utpumpad av det tunga arbetet uppför.

Blev visst en filosofisk resa det där.....och nog är det så att både ensamma promenader och ensamma cykelturer i maklig takt, har god inverkan på både kropp och själ.



måndag 15 maj 2017

Halmstad


Kom på det, då jag räfsade i hop gräset utanför vår gamla stuga i Halmstad igår; 
I år är det fyrtio år sedan som svärfar Holger kom hem till mig och C-E i vår tranemolägenhet, och frågade om vi ville vara med och köpa en stuga i Halmstad.

Man skulle dela det "vita" priset på svärfar och hans tre barn. En stuga för alla att dela på alltså.

Svärfar skulle betala de "svarta" pengarna.


Det var så man gjorde för fyrtio år sedan. Betalade en redovisningssumma "vitt" och sedan ett antal svarta pengar. Köparen fick ner det totala priset, säljaren  fick en större vinst, på  pengar som inte blev redovisade för beskattning.
Kommer ihåg att det funkade på samma sätt, då vårt Stockremmahus blev byggt, 1979.

Kanske det är så det går till även idag,jag vet inte.....

Den ekonomiska brottsligheten vi medverkade till på sjuttiotalet, är iallafall preskriberad.


12 500 kr, det var en fjärdedel av det "vita" beloppet 1977.
Ganska svårt att förstå idag, då  det reeela värdet på det gamla huset med tillhörande tomt, sannolikt skulle kunna generera en miljon kronor. Betydligt mer än vad vårt fortfarande ganska så fräscha hus härhemma, skulle kunna säljas för.



Jag hade bara gjort ett besök i Halmstad innan dess som vi blev fjärdedelsägare till en sommarstuga där. Det var midsommaren samma år, då vi tillbringade helgen i husvagn ( har bara "bott" i husvagn två gånger i nmtt liv... inte riktigt min grej...) på Hagön, campingplatsen ett par kilometer från Knipans stugområde, där var stuga var belägen.


Det har varit många roliga tillfällen i den gamla stugan under de 40 år som vi varit delägare eller helägare till den. Stugan har varit en plats att träffa vänner och släktingar, en ställe att umgås på under betydligt enklare former, än vad ett "bjudning" här hemma inneburit.

När den äldre generationen gick bort och när övriga delen av familjen växte åt olika håll, så ville två tredjedelar av syskonskaran sälja huset. Vi fick köpa ut det, för ett humant pris.  Dock hade de 12 500 kr som man satsat mer än trettio år tidigare "förräntat" sig  bra.

Jag är glad att våra döttrar framhärdade att vi skulle behålla huset.

Sen kan man ju tycka att det vore läge att göra som så många andra på Östra strandens olika fritidsomåden, riva det gamla och bygga nytt. Men när jag satt inne i det gamla huset igår, så insåg jag att  vår sommarstuga är perfekt för oss. Vi behöver inte mer, eftersom ingen av oss stannar några längre perioder. Det är en vackerväderstuga för en övernattning, eller möjligen två. Sen blir det ett antal resor fram och tillbaka varje sommar, men faktum är att med kortare restid än tre timmar tur och retur, så funkar det bra med både dagsresor och tvådagsresor.



Det var ganska tomt i området igår, trots vackert väder.
Vi skulle kolla så inte vattnet i ledningarna hade frusit, då det blev frost ända ner i kustlandet förra veckan. 
Det hade klarat sig!
Dessutom behövde gräsmattan en frisering, och  lite blommande växter planterades i rabatten på husets framsida.

Vi tog förstås en promenad på stranden. Några modiga hade lagt sig för solbad, några andra modiga badade faktiskt i havet.

Stranden har förändrats enormt mycket under de senaste åren.  Det område som tidigare bestod av sanddyner, är numera nästan helt bortspolat. Det är bara några tiotal meter kvar, innan stranden, och  i storm uppiskade vattenvågorna, når fram till husen.

Känns bra att ha sitt hus beläget på 300 meters avstånd från det hotande vattnet!




En annantanke med gårdagens resa till Halmstad, det vara att fira C-Es jämna ( 64 är väl jämnt?) födelsedag, med att äta fiskplanka på resturang Pio.

I väntan på att restaurangen skulle öppna, så åkte vi till rhodedendronparken i Tylösand, för att njuta av blomsterprakten där.


Nu hade inte rhodedendronen kommit längre där, än vad de har gjort här hemma. Detta, trots att det fanns blommande praktbuskar i trädgårdarna i Tylösand. Parken ligger i en dal, det är mycket skugga, så blomsterprakten kommer sannolikt att vara som störst om två veckor.

Vi tog den korta promenaden ner till Tjuvahålan i stället, och fann att just där var det rena paradiskänslan,

... med blommande körsbärsträd och blommande spirea.

Just där och då sände jag en tanke till min hädangågne svärfar..... Varför kunde han inte hittat en stugai trakterna av Tylösand i stället ? Naturen  är så annorlunda, jämfört med naturen på Östra stranden. Klippor, sand, skogar och hedar avlöser varann.... och varje årstid har tokblommande växtlighet. Om ett par månader är det kaprifolens tur, det blommar och doftar  på alla upptänkliga ställen.


Pios fiskplanka smakade, som brukligt, alldeles utmärkt. Förhoppningsvis blir det fler besök på Pio i sommar.


40 år i Halmstad! Inte konstigt att man är "gammal".
Så bra att svärfar Holger fixade oss en sommarplats, och så bra att vi kunde bli ensamma ägare och slapp dela den med många andra.
Hoppas att den nya generationen, 2017-barnen, också får möjlighet att få uppleva fina och roliga stunder vd Kattegatts strand.


lördag 13 maj 2017

Nöjdhet

... eller heter det förnöjsamhet.
Googlar ordet förnöjsamhet  och ser att det innebär att en förnöjsam person är glad och nöjd med det lilla.


Förnöjsam, nä, det är inte inte det ordet jag söker.  Jag är allt lite mer krävande många gånger. På gott och ont.

Jag menar nöjdhet ... även om det ordet  kanske inte finns..... och sannolikt aldrig skulle bli godkänt på Wordfued.



Nöjd med sig själv och med det man, ensam eller tillsammans med andra åstadkommer, det är man alldeles för sällan.
Så många gånger man fått höra; - Detta har vi gjort bra, men vi kan ännu bättre.
Nej, jag vill inte bättre, jag är nöjd och mer än nöjd.... och måste få vila i det ett tag,  innan nya vindar tar tag i ens göromål och för dem på andra vägar. Vägar som också kan leda till att man känner nöjdhet med det man åstadkommit.
Eller missnöjdhet.


Vår lille glädjespridare är nöjd för det mesta.   De är bara när han är hungrig eller när han blir riktigt trött som han visar att han inte är nöjd. Vem känner nöjdhet då blodsockret är för lågt eller då man är alldeles för trött. Inte jag iallafall.

Nog har denna lilla människa fått mig att se livet ur nya perspektiv och kanske också gjort mig till en nöjdare människa. Nöjdhet kände jag också, då jag såg hur fint tröjan som jag stickade några månader före hans ankomst, passade honom.



Under senaste veckan har jag kommit på mig att känna nöjdhet flera gånger om. Det är en bra känsla.
Promenader är bra för nöjdheten, och jag är så nöjd, glad och tacksam att jag kan gå ut på i stort sett dagliga promenader.

Lönehöjning kom via mail. Det här med girighet vad det gäller pengar,det förstår jag inte. Jag kände nöjdhet med den lön jag hade innan, och hade varit mer än nöjd om mitt lönelyft i stället fördelats så att alla vi som jobbar med samma barn, kunde ha ungefär lika mycket betalt för det.


Den funktinella träningen har varit förlagd utomhus vid de senaste tillfällena. I tisdags  var det kallt och blåsigt, och jag var väldigt tveksam till att vi skulle "gympa" utomhus.
Men oj, vilken nöjdhet hela min kropp kände efteråt.  Det tillför sannolikt en extra dimension till träningen att genomföra den i friska luften.


Något annat s0m jag känner nöjdhet med, det är skolarbetet.
Så mycket man kan göra, då man har "stora" elever.
Riktiga verklighetslektioner......
Denna vecka har vi kollat hur mycket det skulle kosta att asfaltera skolgården ( vilket absolut behövs) och hur mycket det kostar att fylla den stora sandlådan med sand.


Matte på riktigt, det borde man ha oftare.  En kvarts miljon går det ( minst) på att lägga ny asfalt skolgården. Sand  kostar ca 180 kr kubikmetern, hemkört.

En annan nöjhetssak, det är att det digitala läromedlet Espresso äntligen fungerar.
Köpte det i höstas, men fick inte till det.... filmerna bara "laggade".I mitten av vårterminen så hittades felet i kommunnätets brandvägg....

Helt underbart att se eleverna sitta med sina Chrome books och kolla filmer från nittonhundratalets olika decennier, och sedan efter sin bästa förmåga, göra innehållet i de korta filmerna känt för andra, via google sites.

Jag är mycket nöjd med att  arbeta med eleverna i google suite. Jag är mycket nöjd med att den ikt-ansvarige skolledaren som vi har i T-mo kommun och vad hans kunnande och positiva påverkan tillfört våra elever.


Vår fina skola, med de helt otroligt fina elever som vi har där, gör mig nöjd och glad.
Ibland är jag inte lika nöjd med mig själv, den gamla lärarinnan kan bli lite otålig mot elever som jobbar långsamt eller inte riktigt förstår.
Har väl alltid haft större tålamod med starka barn än med dem som har det lite jobbigare, men  har samtidigt - till min nöjdhet - insett att d et är väldigt roligt att jobba med elever  som behöver lite extra stöd.... bara jag får ha dem i en liten grupp, och lägga nivån där de är. Den gamla lärarinnan skulle gärna jobba som speciallärare under sina sista år.
Såg en annons att man på gymnasiet i T-mo söker lärare för att jobba mot lågpresterande  elever,  lärare med bakgrund i grundskolans tidigare år.  Blev riktigt sugen att söka... MEN jag kan bara inte överge vår fina skola....det är inte lätt att få tag på lärare till dit.
Känner lite oro över att vi inte ska få någon sökande på den tjänst som nu ligger ute.


Dagens nöjdhetskänsla nummer ett var att läsa på vännen Ingas blogg, att hon mår bättre och snart får komma hem från sjukhuset. Jag önskar henne en fin vårtid, där hon kan njuta av alla färger och dofter.

Någorlunda städat har huset blivit idag. Grönsakslandet blev sått och nu väntar vi bara på att värmen ska komma och sätta igång groningen.

Nöjdhet var ordet.... och känslan är bra.

Bilderna togs i Ulås i söndags samt på gårdagens promenad härhemma i byn.

lördag 6 maj 2017

Premiär



 En helt fantastisk dag har det varit, en premiärdag för sommaren.
Har faktiskt inte kollat termometern, men jag tror att den konstant legat på omkring 20 grader.

Premiär för gräsklipparen blev det också. Det som så småningom sannolikt kommer att bli ett tämligen ok gräsunderlag, det var rufsigt, tuffsigt och ojämnt. Rikigt bra blev det förstås inte av gräsklipparfrisering, men betydligt bättre än tidigare.

Otrendigt med gräsklippare, är det förstås. Klart man ska ha sin robot som sköter  gräsmattan... eller ? Tänker så här; så länge jag/vi orkar köra omkring på en tung motordriven maskin, så är det bra träning för den gamle kroppen....

Första cykelturen för säsongen blev det också, framåt eftermiddagen. Ersatte ett par bortkomna cacher utmed skogsvägarna, och tog sedan "stora" vägen runt Nittorp hem. Härligt att cykla nära naturen, lite segt med långa rakstäckan efter Nittorp.


C-E bjöd på grillad fläskkotlett, grillade grönsaker och bakad potatis framåt kvällen.

Är väl måttligt förtjust i helt kött om det tillagas på/i spisen. Det blir mycket godare på grillen. Kvällen var fortfarande ljummen och full av fågelsång. Njutningsfullt!


Skolveckan var en fyradagars, och en sådan vecka går väldigt fort. Skulle kunna tänka mig jobba 80 % under min kvarvarande tid som fast anställd lärare, men tror inte att det går ihop sig.... är tveksam till om det ens kommer att finnas lärare som täcker upp det som behövs när höstterminen kommer....

De blev premiär på nya vår/sommarkläder... näthandlade från Gudrun Sjödén bl.a. under veckan. Köpte ett par helt underbara omlottbyxor... ja, det är varje ben som är omlottsytt. Känner att de passar den tjocka tanten alldeles utmärkt.... gillar det jag ser  när jag ser mej, dem och en Gudrun Sjödénöverdel i spegeln.

Mycket världsligt... men jag gillar det där med kläder.....helst lite utstickande....

Gjorde en resa till Store mosse för att reka inför en skolresa, för alla skolans elever, om ett antal veckor. Blir nog bra....


Passade på att leta upp ett par nyutlagda geocacher, mellan Hilerstorp- Bredaryd- Gnosjö.
En intressant historia fick vi ta del av, i samband med loggandet.

Vi besökte desertören och tråddragerimagnaten Johannes Anderssons hemtrakter.

Här hade han haft sitt tråddrageri, något som gjort honom till en förmögen och ansedd man.


Före det att han fick sin storhetstid, så hade han "gått under jorden" i samband med att han deserterat från armén och under några år levt i denna koja. Tiden var vid vårt sista krig, då vi förlorade Finland, 1809.

Många, många tankar går till min geocachingvän och goda vän som går en ojämn kamp mot sin sjukdom. Saknar våra gemensamma utflykter, så mycket. Tänker på hennes familj och tänker på henne. Hon som är den största naturmänniskan av oss alla, hon har inte kunnat njuta av denna härliga försommardag... och kanske inte heller av kommande dagar....Tänker på henne, så fort hjärnan är "fri" från något "måstetänk"... och tänka det är det enda jag kan göra för henne.....

fredag 28 april 2017

Valborg


  

Valborg hade vi två utav, i min barndomsby, i Rångedala.
Den ena Valborg pratade fort,fort,fort. Man hade inte en chans att höra vad hon sa. Som barn undvek man förstås att komma i närheten av henne, för att det var så pinsamt att fråga om.
När man tänker tillbaka på Valborg i Norrgårn, så kan man ju undra vad som gjorde att hon pratade så fort, att hon snubblade på orden. Jag har  aldrig senare under livet, träffat på någon som pratat på samma sätt.
Valborg och hennes man hade två pojkar, båda ett antal år äldre än jag. Den yngre av pojkarna var jag jätterädd för. Förstår inte varför. Undrar om det inte bara fanns en massa rykten om hans elakhet,
När jag träffat honom som vuxen, har jag insett, att elak, det var han sannolikt inte. Han är ju supertrevlig!


Den andra Valborg, det var en "ungmö". En kvinna som, enligt min mamma, aldrig haft någon pojkvän. Men tänk.... tänker jag som vuxen, hon kanske inte var ett dugg intresserad av att ha en pojkvän! Hon kanske hade helt andra drömmar.
I allafall så levde hon ensam i sitt lilla hus, ett stenkast från huset hon växte upp i, tills för bara några år sedan.


Den Valborg som vi firar i morgon... eller rättare sagt på måndag....det är en tysk abbedissa, som levde på 700-talet. Enligt Wikipedia, så blev hon helgonförklarad den förste maj, och  på så sätt förknippad med den högtid som firats i norra Europa sedan medeltiden. En högtid, som ligger ganska mitt emellan vårdagjämning och midsommar, en högtid där man tände eldar för att skydda sig från de häxor som flög omkring, och som hade varit på besök hos djävulen, Allt enligt tysk tradition.

Även under tidigare år, så har firandet av Valborg, varit  förknippat med ungdomars festande.

( Detta enligt källor från nordiska museet samt wikipedia)


Från min barndom, så kommer jag ihåg att  mamma, mormor och jag, åkte till församlingssalen, som var belägen i skolan, några hundra meter från kyrkan, för att fira Valborg. Som jag kommer ihåg det, så var det först någon som hade ett "föredrag" för oss i "församlingen", där vi satt på de hårda långbänkarna av trä i församlingssalen. Var det mycket folk, så öppnades även rummet bredvid, lärarrummet,  upp.  Efter "föredraget" var det kaffe och tårtbit i matsalen... säkert kostade det något... och sedan så var det dags att gå ut till den stora rishögsbrasan och lyssna på kyrkokören, som sjöng om att vintern rasat ut, under hägg och syren, hur de friska vårvindarna fläktade... och naturligtvis om den sköna maj, som väntade runt knuten.
Antagligen var det någon som talade till  våren också, men det har jag inga minnen utav.


På Valborgsmässoafton, så skulle vårkläderna på, vare sig det var ruskväder eller vårväder.Av någon anledning så fick jag oftast en ny sommarkappa ( hur ofta använde man den?... jag kommer inte ihåg) varje vår, och på valborgsmässoafton, så var det dags att inviga den.
Kallt som attan var det, när man stod där en bit ifrån brasan, i klädd vårstassen.

Kvällen avslutades så med aftonbön i kyrkan.
Detta var ju innan den fåniga sommartidens införande, och på det sättet, så blev det lite mysigt mörkt  är brasan brann som bäst.

Under ett antal år, så har jag sjungit de roliga vårsångerna, med såväl kyrkokören "därhemma" som med kyrkokören "härhemma". Det är nog dock femton år sedan det begav sig senast...


Något överdrivet festande för Valborgs skull, har jag inget tradition kring.  Det där med att dricka en massa alkohol för att fira denna dag, det tycks vara något som blivit mera vanligt på senare tid.
På "min tid", när jag var ungdom, så åkte vi ofta in till Borås för titta på  teknisternas vårkortege, den sista april. "Vårflamman" hette tidskriften som man samtidigt sålde. Den var fylld av en massa dåliga historier och en del goda nidteckningar.

Faktum är: Såväl valborgsmässofirandet, med aftonbön i kyrkan i Rångedala, som teknistkortegen i Borås, finns kvar ännu. Dock utan min närvaro.


Efter Valborg kommer Maj. I min barndomsby, så fanns det två Valborg och två Maj. De båda Maj var svägerskor, och bodde under en tid mellan de båda Valborg. Lilla-Maj och Stora-Maj,kallade min mamma dem. Även då hon tilltalade dem....
Stora-Maj var född i byn, Lilla-Maj var en exotisk import  från Ljungby i Småland. Annars var de väldigt normala båda två, gifta med var sin vanlig man och med två barn. Båda finns fortfarande i livet, och måste vara i åttioårsåldern vid det här laget.


April och maj, kan vara helt underbara månader. Vårblommor, fågelsång, soldoft, grönskande gräs och träd och härliga dagar. Årets april har väl haft en hel del övrigt att önska, vad det gäller det sistnämnda.
Soldoften har inte kunnat tränga igenom de snöfyllda molnen, nä, någon riktig vårdoft har vi inte fått uppleva ännu.
Men med maj, ska den riktiga våren säkert komma.
Ett aber bara, jag vet ingen månad som känns så kort som 31 dagar maj. Kanske för att underbart är kort....


Valborgsmässoafton ska förhoppningsvis innebära att vi öppnar halmstadstugan för sommaren. Ganska sent detta år, normalt brukar vi göra det vid påsk. Den kalla våren har inte lockat till kustresor. Frostkänsliga vattenledningsrör har heller inte vågat utmanas.
Ser fram emot dagsresan i sydvästlig riktning, ser fram emot att ta en promenad längs stranden, att ta en runda i stan, att fika på Regnbågen, att öppna den isande kalla lilla stugan, och bära ut utemöblerna på altanen. Ser t.o.m fram emot bilresan med en Spotifylista uppspelad genom "bilradion". Mitt sätt att varva ner, att inte ha möjlighet att känna mig rastlös.


Skolveckan är avklarad, snabbt gick den - som vanligt.Vårens sista spin-mixpass genomfördes i går. Nu gäller det att sköta muskel och konditionsträningen på egen hand under några månader.
Idag blev det ingen fredagspromenad. Kallt och regnigt som det är, så stannar jag helst inne. För mig finns nämligen dåligt väder. Och otympliga kläder som då måste på....
Tog en runda med kameran i huset, och fann många vackra blommor. Ovanligt många. De tillägnar jag både Valborg och Maj, och förstås den härliga våren.... som kommer.... Frågan är bara, NÄR?

lördag 22 april 2017

Surtant


För det första: Jag har ingen anledning av att vara surtant. Jag har det jättebra.  Jag mår bra, jag har en fin familj som har det bra, jag har t.o.m fått en litet barnbarn att glädja mig åt. Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om, och som jag får jobba i under flera år ytterligare om jag vill, jag har pengar så jag klarar mig...... kanske är det lite skralt med vänner, men jag får skylla mig själv, jag har absolut inte vårdat mina vänskapsrelationer på ett bra sätt
Men någon anledning att vara surtant, det har jag inte... men idag känner jag mig som en sådan....


För det andra: Bilderna som är tagna med "vardagskameran" under veckan, de ska inte sättas i sammanhang med min surtantskänsla. Att få besök av en hel flock bergfinkar, där rester från vinterfåglarnas restaurang finns kvar, det är ju en ren glädjekälla. Samma gäller åsynen av den fina föltjejen och hennes mamma, Bellis bellis och Grus grus....


För det tredje: Jag tänker inte dela detta surtantsinlägg på FB. En delning som jag understundom ju gör, och som påverkar antalet besökande på bloggen. Odelade inlägg  har, enligt sidstatistiken, enbart ett par handfullar med besökare. Detta inlägg kommer inte att vara värt att hamna högt i den besöksstatistiken.


Då är ju den stora frågan; Varför är den tant, som borde kunna vara ganska så glad i sinnet, en riktig surkärring idag?

Surtanten tror att vädret påverkar väldigt mycket. Iskalla vindar, snötäckt mark då persiennen lyftes upp strax före åtta. Sol som försvann in i bulliga, retsamma moln.
Hade jag kunnat sitta på altanen och fått mitt gamla face lite mera brunfärgat, kunnat lyssna på tokiga vårystra fåglar, kunnat kännna solen värma en t-shirtsklädd rygg under det att jag tagit ett nappatag med kirskålen, kunnat läsa en engagerande bok i solstolen..... ja, då hade jag sannolikt känt mig ganska o-sur. Ganska tillfreds, alltså.

Idag är det inget lockande att gå ut.... får bli en kort sejour framåt eftermiddagen, bara för att man bör ta en promenad varje dag. Och man mår bättre efteråt....

 
Om man inte går ut med hundar förstås. För då mår man inte så bra av en långpromenad. Tror att gårdagens halvmilslånga (drygt) hundpromenad också påverkar surheten. När man är ombedd att ta hand om hundar ( egentligen C-E som är det) så vill man ju göra det bra för hundarna.  Ta dem på promenad, alltså.
Surtanten har en konstig kropp, den tål bra att går på relativt hård tantträning, men inte att gå ut med en hund.
Jag får skitont i ryggen av att hålla i en dragande hund, som inte alls egentligen ska var draghund. Är ju sned och konstig i skelettet, och här blir det helt enkelt för mycket snedbelastning.
En natts vila gör normalt gott för knasig rygg... men idag är det fortfarande ömt och svidande.
Egentligen borde jag skämmas, som inte har bättre smärttålighet, än att blir surtant för lite ryggont!


Idag är det Gölingsorps marknad. Vårmarknad. I vinterkyla.
Jag avskyr Gölingstoprs marknad. Speciellt när jag är surtant.
Var där senast för ( tror jag) fyra år sedan. På höstmarknaden.  Vet att jag köpte en massa hemgjorda salvor... som jag slängde för ett tag sedan. Oanvända.
Tycker att det är så mycket skit på marknaden i Gölingstorp.  Men uppenbarligen tycker andra inte så, för jag vet att marknaden drar massor av folk.
Har varit på Kiviks marknad en gång. Den gillade jag inte heller.


Något som är jätteknepigt, det är att jag gärna åker på julmarknader. Inom rimligt avstånd hemifrån, visserligen, men det avståndet är då betydligt längre än den mil som vi har till Gölingstorps marknadsplats. 
Beror förkärleken till julmarknader på att a) det är mer kvalitét på varorna  b) de till stor del är inomhus, så man slipper frysa c) att det säljs mycket mat på julmarkander, och (tyvärr) är jag ju rätt gla i mat  d) att jag gillar tiden före jul, ända till själva julen infaller, för den har jag lite svårt för 
( speciellt maten... julmat hör alltså inte till matglad  surtants glädjeämnen... det gör f.ö. ingen form av buffemat.... ) ??
Julmarknader är, som tur är, inte aktuella på länge.... även om vädret idag passar bättre för julmarknad än vårmarknad.


C-E har varit på marknaden. Han kom just hem till en sur fru.... stackarn.
Han hade inte köpt något, bara sålt lotter.
När han. alldeles för tidigt, enligt sin sura kärrig, valde pensionärslivet, så gick han med i en ideell förening. En förening som är världsomspännande, och som gör mycket nytta på många platser på jorden.
I den krets där C-E är medlem ( och sekreterare) så handlar det mer om Hjälmå-hjälp än om omvärldshjälp.
På marknaden i Gölingstorp, så har man ett återkommande kaklotteri. För pengarna så köper man marknadsgodis till de som bor på äldreboendet i Dalstorp. Absolut en vacker gest..... men jag blir så sur, när man förväntar sig att jag ska baka kakor till lotteriet.  Tio kakpaket, det tar den stund att baka... Jag ställer upp en gång per år, för jag har påsklov som har lite tid över för kakbak. Men inte två gånger per år.... och jag blir skitsur, då jag tjuvläser i sekreterarens protokoll och upptäcker att man planerar tårtbuffé för äldreboendets pensionärer i höst.
1. Jag bakar inte gärna tårtor... det är klabbigt och estetiken på slikt bakverk, utfört av mig, det har mycket övrigt att önska.
2. Det är inte jag som är medlem i föreningen. Jag betalade medlemsavgift ett tag, men när den nationella ledningen hade förskingrat en massa pengar, då avslutade jag mitt medlemsskap. Det är ju synd att Hjälmås pensionärstillfallande lotteri, i förlängningen får färre antal kakor bakade tack vare Bengt Westerberg....  Får väl skriva ett brev till föreningen och tala om att de bara kan räkna med mig en gång om året.... för det tycks som sekreteraren har svårt att framföra detta.... Kanske vill han inte att hans fru ska ses som en surtant....


Säkert en del av surtants-heten, det där med kakbaket... vilket tog en ledig förmiddag på lovet, och som borde vara historia nu.
Vad jag vill ha det är ett tack....men jag vet inte varifrån.
Tack för att du hjälpte till!
Ett tack är väldigt viktigt.. ett riktigt tack,.... som menas som tack... och inte framtvingat....

Ibland känner jag mig utnyttjad.

Faktum är att jag kan stå ut med det, speciellt som jag är en lite rastlös typ..... iallafall om inte solen skiner och jag kan slå mig ner i solstolen med en bok... för där försvinner rastlösheten...

Men jag vill ha ett tack!  Och gärna en lite blombukett, som tack. Det här med uppvaktning då jag fyller år, det kan jag absolut vara utan... men jag skulle önska mig en spontan tackbukett någon gång...


Vilka har jag glömt att tacka? Sannolikt många. Man tänker inte längre, än så långt den egna potatisnäsan räcker. Det är inte så långt!

Blev så förbaskad, då jag i går på lokalradion hörde om mannen från Syrien som inte fick köra taxi, för att finansiera sina studier.

Mannen är narkossköterska och jobbade som sådan i sitt hemland.
För det första: Syrien var, innan inbördeskriget, ett modernt land.... vad skulle hindra att den som jobbat inom sjukvården där, men en tids "gå-bredvid- lärotid" skulle kunna utföra sitt yrke i vårt land. I ett absolut bristyrke, dessutom.
Men då mannen skulle behöva läsa in sin sjukskötarbehörighet i vårt knasiga land, så har han tagit taxikörkort, till ett pris av 12000 kr. Genom att köra taxi på kvällar/nätter skulle hans studier finansieras.
För att få få köra taxi, måste kunna visa att man inte gjort något kriminellt under de senaste fem åren.
Mannen hade fått ett intyg, från sitt hemland, på detta.
Men... helt sjukt.... intyg från Syrien och Somalia, de gäller inte. Det är för lätt att få fram förfalskade intyg, enligt myndigheterna.

Jag blir så jäkla förbannad på våra fyrkantiga myndighetsprinciper. De allra, allra flesta av våra  nya invandrare är superbra människor, som bara vill komma in i vårt samhälle och börja jobba.Och så bär vi oss lika dumt åt mot dem, som den regim som de flytt från, gjort. Fast vi använder inte skjutvapen...  använder segregationsvapnet i stället!
Klart surhetsframkallande!


Läser historia med klassen, just nu.  Vi har massor av  minnesmärken från stenålder till medeltid inom ett par mils närhet. Tänkte göra en rundresa med eleverna för att visa och väcka intresse. När jag berättade detta, så säger någon av kollegorna "Får man verkligen gör så, köra med egen bil?"
Jag hatar dessa tankar om att om "tänk om skulle hända". Det går inte att skydda sig mot allt... och inte är det något problem när idrottsklubbar kör barnen i bil till olika matcher.

Ibland ska man inte säga något... bara göra... så slipper man blir sur.

Tror att man får göra värre saker för att bli avskedad, med tanke på hur lärartillgången är... speciellt för en landsortsskola vid vägs ände....


Ute blåser en frisk nordvästvind. Kylan känns nästan genom treglasfönster.  Tveksam till promenad idag. Man måste inte alltid. Tror att man måste lätta på kraven på sig själv ibland.

Katthår flyger över tangentbordet. Katterna fäller något kopiöst nu. De är katthår överallt. Speciellt vita.  Men man kan ju inte stänga ute vit katt för att den just nu delar med sig för mycket av sin päls.

Jag har delat av mig av min surhetskänsla. Hjälpte det att skriva av sig? Nja.... det hade hjälpt betydligt mer med solsken och 18 graders värme.

Man kan inte få allt... och klagade, det gjorde jag inte, för det har man ingen anledning till att göra när man har ett liv, som är så bra som mitt.

Men sur kan man känna sig ändå....