Överraskning

 Ibland kan man verkligen överraska sig själv! Det gjorde jag idag. 

Hade bokat tid med vaktmästaren i Dalstorps Församlingshem kl 9. Ska genomföra ett PRO-möte med quiz där nästa vecka. Har gjort en PowerPoint med länkar till you tube, Spotify mm och kände att jag måste kolla att församlingshemmets IT-teknik var kompatibelt med min dator. Det var den! Funkade direkt!

Tittade ut över sjön, där solen just höll på att  gå upp. Så vackert! Kollade att jag hade mössa och vantar i kappfickorna. Det hade jag. Måste bara ta en promenad längs sjön. Öppnade bakdörren på bilen. Där låg ett par stavar.  Då kunde jag ju gå i ojämn terräng! Kanske rent av runt sjön. Dryga åtta km.

Såg den illa behandlade ekan vid sjökanten. Tänkte att jag kände mig betydligt piggare än vad den ser ut, åldern till trots!

Det är svårt att dela med sig av vackerheten längs sjön, då när solen strålar sänder  spegelbilder. 

Skickade ett SMS till C-E och informerade om att han inte behövde undra vart jag tagit vägen, för jag tänkte kanske ta vägen runt hela Dalstorpssjön.

Började använda stavarna, då jag lämnade asfalten och kom in på den breda stigen i skogen.  Det kändes lätt att gå. Kroppen var på bra humör. Men ojdå...där låg jag framstupa på marken..trots säkerhetsutrustning i form av två stavar. Hade snubblat på en liten rot... 

Det gick bra... Bara att resa sig upp och gå vidare. Ibland är jag tacksam över att ha en rustik kroppshydda. 

Det var nog här, vid första bron, som jag blev varse "överraskningen". Inte hade jag haft den minsta tanke på att gå runt Dalstorpssjön, när jag åkte hemifrån. Nu hade  jag gått så pass långt, det var ingen idé att vända tillbaka...

Q

Det var mer än ett år sedan som jag fick rundan senast. Blev minst sagt överraskad att man dragit om vandringsleden. Men insåg att det var klokt.  Den slitna leden precis längs Hjälmån, med mängder av stenar och rötter, den behöver vila några år.

Det var lättvandrad väg fram till hängbron, då man gick på en skogsväg i stället för på "svårgådd" stig.

Full fart på vattnet. En del is hade bildats nära stenarna, trots att vattnet tryckte på. 

På andra sidan ån är stigen fortfarande i ok skick. Även om det sticker upp en del snubbelvänliga objekt. Jag kollade noga var jag satte fötterna. Ville inte ha någon mer vurpa. Så fint att stigen går längs ån, nästan ända till den rinner ut i sjön.

På andra sidan sjön, syns kyrkan. Byggd på sextiotalet. Den gamla brann ner 1963. Tänkte på alla de jag jobbat ihop med, som finns på den kyrkogården. Inga, Berith, Kerstin, Märta, Ingemar,  Christer, Birgit från skolan. Arne, Kent, Janabo från revytiden... 

Kändes lite sorgesamt i tanken. Samt tacksamhet att själv få vara med...

Då jag gick rundan medsols, så slutade den med den tråkigaste sträckan. Den genom samhället. Tog en bild på badplatsen. Kände mig inte ett dugg badsugen. Men kände sommarlängtan.

Det blåste kallt från norr. Vindar som kom farande tvärs över sjön. Vackert med isformationerna.

Tillbaka till Göstas brygga, där jag parkerat bilen. 1 h 45 min. En vurpa. Många fotostopp. Ett antal möten med ytligt bekanta eller obekanta människor längs vägen.

Vilken härlig överraskning jag bjöd mig själv på, på årets näst sista dag.