Resereflektion

 

Det där med att resa är ju ganska fantastiskt. Man reser tre gånger på samma resa. Första gången så ser den väldigt mycket annorlunda ut än de andra två gångerna. Vad menar jag med det? Jo, först ser man ju fram emot resan, funderar över hur det ska vara och hur allt ser ut, sen upplever man resan, och slutligen har man alla minnen kvar. 

Många bilder blev det av sju dagars resa, med fem dagars späckat program. En del bilder är verkligen fina. Trots att de allra flesta är tagna med mobilen.

Det där med resesällskap, det har vi aldrig haft på längre resor än ett par övernattningar. En del har ju vänner som de gör allting med. Sådana vänner har inte vi, och det är absolut inget vi saknar.  I vårt resesällskap fanns det ett par "tvåparssällskap". Ett av dem delade sig aldrig, det andra vågade på att gå skilda vägar då och då. En ensam tjej/ kvinna fanns med. Modigt! Vet inte om jag skulle våga...  Vi fann ju ett jättebra resesällskap, redan på Heathrow. Min gamla högstadieklasskamrat och hennes man. Kunde inte vara bättre. Vi träffades ofta, vid måltider och längs vägen. Samtidigt som vi tog våra egna vägar ibland. Ytterligare ett par kom ofta att bli vårt gemensamma sällskap. Riktigt roligt och TRIVSAMT! 

Man ( jag) har en massa fördomar. Om folk som kommer från olika delar av landet. Nollåttor är dryga, göteborgare trevliga och skåningar glada och lättillgängliga. Mina fördomar har fått sig en törn. Både de som kom från Arlanda ( vilket inte bara var genuina stockholmare, men några var det) och de som tillsammans med oss åkte från Landvetter, var väldigt trevliga. Pratade en hel del med samtliga, delade bord med de flesta vid olika måltider. Men de som kom från Kastrup ( skåningar och blekingebor) de höll sig verkligen för sig själva. De tycktes inte ha något intresse av kontakt med oss andra. Och ... kan det vara så att Lommabor är lite förmer?

Förväntningarna på resan styrs förstås efter det som framgår av reseprogrammet ( Rolfs buss och flyg i detta fall) och de egna erfarenheter som man kopplar till detta.  Lätta vandringar stod det. På en lätt vandring ska det inte vara stenigt eller superbrant. På ett par av vandringarna var det så. Tack och lov för stavar när det är brant och stenigt. Blev lite förbaskat vid åtminstone en vandring. Den var, enligt mej, inte lätt. Är det lätt, så inbillar jag mej att det ska bölja upp och ner i "lagom" lutning, och att underlaget ska vara snubbelfritt...

Vid ett tillfälle skulle vi ut på en ö, Mount St Michael.I programmet framgick att vid flod, så var det båt som gällde, mellan fastland och ö. Vid ebb, så fick man gå över. Jag har läst en del av Jenny Coogans böcker, vilka utspelar sig på en ö i Cornwall,  med samma förutsättningar.  I min "före-resa" så såg jag fram emot att gå runt på den lilla ön och fika i det lilla  bageriet, kolla in i bokhandeln och gå ut till fyren, långt ut på ön. Blev ju mäkta förvånad då vi kom till en ö, med en otroligt vackert slott, högt och ganska otillgängligt beläget på ön. Det fanns varken bageri eller fyr, möjligen några böcker i souvenirbutikerna.

Det där ebb och flod, det är ju hur häftigt som helst.  Sex meter lär det skilja i  södra England.

Tycktes som om det var ebb, varenda eftermiddag under våra fem vandringsdagar.

Jag är otroligt tacksam att vid sjuttio år ålder ( - två månader) klara av en sådan här resa. Det är absolut inte allom givet.

Samtidigt blev jag lite "småknäckt", när paret som var fem år äldre än jag, var de som var snabbast uppför alla branter ( och sannolikt nerför också). De gick extra rundor, och de hade ett rasande tempo. MEN... de hade inte ett kg extra att bära på. Det är klart att mina 20 extra kilon (minst) hämmar mej. Samtidigt undrar jag om man inte har ett visst tempo i kroppen. Vi var ju några i olika storlek och liknande ålder, som höll ett lite lägre tempo. Anser att vandring ska ge möjlighet att ta in omgivningarna, njuta av vyerna,  och ge möjlighet till fotostopp lite då och då. Powerwalk kan jag försöka mig på härhemma.... om jag är på det humöret ( händer dock sällan)

De flesta resenärerna ( sammanlagt 33 st) var pensionärer. Gissningsvis tre fjärdedelar. Det är verkligen svårt att skilja en pensionär från en som ännu inte nått den magiska åldern. Tyckte att många såg unga ut. Men tittar man på skinnet vid halsen, så syns det allt att man inte är någon ungdom längre. 

Vi pratade en del krämpor. Många hade ont någonstans, rygg, knä, fot... Flera som jag pratade lite mera ingående med hade olika mediciner. Även tunna personer kan både ha högt blodtryck och diabetes 2. Lite gott att ha lite gemensamma krämpor, fånigt nog. 

För egen del, så skötte sig min rygg och mina knän exemplariskt, Inte ett knyst. Men hallux valgusen skavde en del, och på den "friska foten" fick jag en liten blåsa. Kunde varit MYCKET värre!

Mycket bussåkande blev det. Lite för mycket. Men visst kunde man oftast njuta av landskapet, därutanför bussfönstret. 

Vad kommer jag mest ihåg nu när jag bara har "efter-resan" kvar?

Massor av hundar överallt. Inte en åt gången, utan två ,tre , fyra. Många rastades på havsbotten vid ebb.  Massor av hundar var med på de olika sevärdheterna som vi besökte.

Får och kor i mängder, betande i det gröna landskapet.

Långa vandringar även under förmiddagarnas aktiviteter. Men samtidigt stora möjligheter att ha ett långsamt tempo och umgås med sina medresenärer. under den tiden.

Massor av vackra växter. Bl.a. "Bloddroppe" Fuccia...vet inte hur det stavas .. i olika färger.

Och förstås, alldeles underbart vackra vyer .

Blir supersugen på en ny resa. Lätt vandring i Portugal, till våren,  låter väldigt intressant.