Igår mötte jag yngsta dottern och hennes pojkvän. Hjärtat hoppade till och jag kände att blodkärlen i ansiktet snabbt blev extra fyllda. Det var inte värre ändå, än att jag kunde få fram ett hej - och förhoppningsvis ett litet leende- och detsamma fick jag tillbaka.
Men hjärnan hade ändå börjat arbeta. Hur hade de kommit hit. Körkort hade de väl inte än? Tänk om jag träffade på Honom eller Henne.
Han fanns på parkeringen. C pratade några ord med honom, jodå, dom skulle också på fotboll. Mej tog han ingen ögonkontakt med. Hjärnan gick på högvarv, och det gamla outredda kom upp till ytan igen.
En gång hade våra familjer ett mycket nära förhållande. Vi umgicks mycket, och vi hjälpte varann när det behövdes. Jag trivdes med familjen, och trots att det varit en del strul under årens lopp, mycket beroende på min sjukdom -avundsjukan - och på min dåliga självkänsla - så trodde jag att vi alltid skulle vara varandras vänner och dela både glädje och besvärligheter.
Så blev det inte, oväntade händelser inträffade och det kärvade mer och mer i de vårdande och omhändertagande uppgifter som vi hade tillsammans.
Jag flyr hellre än illa fäktar, och när den ena besvikelsen - där också min avundsjuka hade en stor del - lades till den andra, så upphörde vår k0mmunikation. Det gick på bara några månader - och har man talats vid, träffats nästan varje vecka, på något sätt, så hinner massor av negativiteter lägga sig i vägen för möjligheten att komma tillbaka till det gamla.
För fem och ett halvt år sedan, fick jag mitt livs största utskällning av henne. Den ligger fortfarande inristad i djupa spår i hjärnan, mest för att jag tyckte att jag blev så orättvist beskylld för alla möjliga saker....
Utskällningen slutade i gemensam överenskommelse av att uppta kommunikationen. Så blev det aldrig... det ena hade lagts på det andra. Jag försökte delta på de konventionella träffarna, men jag mådde sämre och sämre av att det aldrig blev någon kommunikation, bara konvention, så jag var den som slutade med alla kontakter.
Vi har väl setts några gånger under årens lopp, men aldrig pratat. Jag har skickat många mail och brev, fått flera formella svar, men någon kontakt har det aldrig blivit. I somras träffades vi av nöden tvunget, hos en annan familj. Stämningen blev helt förstörd av vår gemensamma närvaro. Trots (beroende) på att vi inte sa något till varann.
Så kom det där idiotiska reportaget i lokaltidningen. Hon var med på bild, och det var mycket speciella bilder. Det var i början av min bloggningstid, och jag trodde allt var tillåtet. Jag stal bilden och skrev en sådan där fånig alliterär rubrik, som jag fortfarande håller på med. Det fanns inget illa ment med blogginlägget, det var mest ett inlägg kring hur en tidning kan få visa så speciella bilder och dessutom i artikeln tala om vem personen är. ( Jag hade aldrig känt igen henne, om inte det hade framgått i artikeln, och jag kan inte för mitt liv begripa hur en ansvarig utgivare kan släppa igenom en sådan artikel.)
Resultatet av blogginlägget blev att Han nu inte heller längre hälsar på mig, när vi möts på väg till respektive jobb.
Livet har lärt mig att det inte spelar någon roll vilka ägodelar man har eller hur man lyckas i karriären. Det enda som betyder något är att ens närmaste får vara friska. Nummer två är att man har någon som tycker om en/uppskattar en - familj och/eller vänner. Ett arbete som man trivs med kan också höra till viktigheterna i livet. Men inte de materiella saker som min sjuka gjorde att jag tidigare avundades.
Under flera år ältade jag dagligen relationen som helt försvann. Och tydligt är, det är fortfarande lätt att få upp den till ytan, hela dagen har jag av och till tänkt på dem jag mötte igår.
Det är många som har det så här, det förstår jag. Någon berättade för mig om kusiner, vars relation upphörde efter att de blivit osams om en stol, som var med i ett arv. Två systrar slutade prata med varann helt under deciennier, på grund av någon skitsak, det berättade en annan. Men jag tycker att detta är så jobbigt, och om modet funnes, så vet jag att det skulle hjälpa att prata. Relationen skulle väl inte bli som förr, men det skulle vara så skönt att slippa ett hoppande hjärta och en galopperande hjärna, så fort man såg någon i familjen. Det måste väl vara likadant för dem...?
Och jag tänker.... detta är inget unikt.... det är många som har det så här .... men varför i hela världen kan vi inte försöka prata med varann och reda ut saker. Det är ju så man jobbar med barnen hela tiden, och det funkar nästan alltid. Men vi stela vuxna,..... är det rädsla, dålig sjävkänsla, prestige.. eller vad är det som hindrar?
Och du ska veta det H, om du läser detta och det tror jag du gör - min högsta önskan är att alla i familjen ska få vara friska - men min näst högsta önskan, det är att jag och du ska bli vänner igen.
