Puh!

Puh! Det där med att skaffa ny telefon... det är JOBBIGT!
Speciellt som den gamla var för gammal för att man skulle kunna överföra det som fanns i den apparaten till den nya.
WhatsApp var helknäpp... tills dess att jag fick förståelse för att jag måste lägga in kontakterna i telefonboken innan det skulle funka. Och då fick jag göra det.... eftersom det gamla SIM-kortet hade fel storlek....och jag hade fått ett nytt oskrivet sådant med till telefonen.
När jag fått in alla appar och skulle låta telefonen göra alla uppdateringar som behövdes.... så behövdes PIN-koden, när jag skulle låsa upp den igen. Siffrorna hade jag i huvudet.... testade en variant..... fel.... två försök kvar....
Var fanns koden? Inte bland de grejer som jag sparat iallafall. I soporna?

Inte så mysigt att rota bland kaffesump, laxfett och snus! Inte fanns den där.
Inte fanns den i skrivbordslådan heller. Betydligt renare där... men inte så mycket bättre ordning än i sophinken...'
Nytt försök med PIN-koden. Fel! Ett försök kvar!
Var fanns den nödvändiga koden?????
PAPPERSKORGEN!
Puh!

Kollade igenom apparna.. jodå... det funkade ... såg lite annorlunda ut bara.
Bankapparna behövde koder för att funka. Aktiveringskod fanns på internetbanken. Försökte med "bankdosan". Nä, den ville inte släppa in mig. Ringde support... men där kunde man heller inte hjälpa mig, mer än att tala om att Sparbanken i Tranemo öppnar på måndag klockan 10!

Inte konstigt att jag inte gärna byter telefon!

Puh! Vilken fart det börjar bli på den här lille mannen! Rör sig runt åt alla håll... och plockar med det han upptäcker... in i munnen.
Det gäller att hänga med i svängarna.

Två fina dagar tillsammans med honom och hans mamma - i Halmstad - blev det.
Flera timmar fick jag vara "barnvakt" alldeles på egen hand. Klarade det.... !. Fast nog var mamma efterlängtad, när hon kom tillbaka från turen till stan.

Fotbad blev det också... och sand under både tår och fingrar. 

Puh! Kallt i havet, tyckte mormor, som badade ordentligt.  

Puh! Riktigt svårt att håll i killen som ville hoppa i det ljumna vattnet vid stranden.

Puh! Vilken förkylning C-E åkte på. Det var tänkt att han skulle åka med till Malmö och hälsa på Karin. Nu blev det så att jag lämnade Halmstad för Malmö, och fick ett dygns "egentid" med lilla dottern.

Vi hann mycket .... hundpromenader ...

Besök i den fantastiska örtagården i Tirup.... och  - när molnen drog in över Malmö - lite rolig shopping på Mobila.

Puh, vad tiden går. Tre veckor kvar av lovet bara! Njuter av alla härliga stunder.....och är så tacksam över att få uppleva dem.

Mest mörkt....

... är det nu för tiden. Mörkt på morgonen och mörkt på eftermiddagen. Det blir lite dåligt med utemotionen... och det är synd, för promenaderna är minst lika kroppsligt och själsligt nyttiga som de olika inomhusgympapassen. Igår blev det iallafall en promenad i den vackra, lite trolskt månbelysta kvällen. Var hos dottern och bytte grejer och tog då chansen att följa med på hästpromenad. Vilket betyder att jag promenerar relativt sanbbt, hästen promenerar i olika gångarter och i olika snabbhet och dottern sitter stadigt på hästryggen. Konstaterade att det var skönt att komma utomhus och röra sig, trots några minusgrader.Egentligen borde man ta en halvtimmespromenad varje dag. Men det är svårt att få det att bli av - saknar fyrbent eller tvåbent kompis som motiverar mig att gå ut i mörka november. Hund vore bra MEN jag vill inte ha hund, så länge vi jobbar mellan halv åtta och fyra, halv fem. Så länge ska inte en hund behöva vara ensam.... nä, det får bli en pensionärsgrej - om man får förmånen att hänga med så länge.

Min mamma levde ensam i mer än tio år. Jag tyckte att hon var hellöjlig med sina hundar och sin katt - behandlade dem som människor. Jag störde mig otroligt på detta. I dag förstår jag henne mer .... djur är utomordentligt sällskap - och absolut mer förstående och snara till tröst och uppmuntran än någon människa. Jag är säker på att min mor ler brett ( och uttrycker någon lustighet) i sin himmel, när hon ser hur "barnslig" jag blivit med katterna. Men det var inte min idé att ta med dem till V-mo, för att besöka sin storasyster under några timmar igår. De finns de som är ännu "barnsligare" .... :D. På bilden syns Freddie tillsammans med storasyster Bella.

Även om mörkret står tätt kring novemberknuten, så finns det mycket, mycket ljus i tillvaron.

Det är absolut inga floskler, utan en känsla som kommer från hjärtat ... det finns så mycket att vara tacksam för.

• hälsa
• mat och värme
• roligt jobb
• underbar klass
• döttrarna har ett bra liv
• vänner och bekanta
• meningsfullhet i tillvaron

.... och mycket mera.

Tillvaron kan förändras så snabbt, och det finns människor som har det riktigt tufft. Dels finns det ju folk i många länder som varken har mat, hälsa eller tak över huvudet. Dom orkar man inte riktigt tänka på, utan dövar samvetet med att ha ett fadderbarn ochg enom att ge UNICEF m fl penninggåvor. Men mest tänker jag just nu på den lilla flicka i Borås, som omkom i en ridolycka. Jag har ingen aning om vem hon var, men eftersom jag under minst tio års tid var en ridhusmamma, så har det gått in på djupet hos mej. Ingen, ingen tror att något värre än en bruten arm eller en lätt hjärnskakning ska kunna hända i ridhuset. Speciellt när man har både hjälm och säkerhetsväst på. Nej, usch så fruktansvärt, hur ska den familjen någonsin komma tillbaka till en fungerande verklighet igen.

Snart får vi tända adventsljusstakarna och stjärnorna i fönstren. Då blir mörkret genast mycket varmare. Slipper vi dessutom undan snö och halka, ja, då kan det faktiskt bli läge för att ta en kvällslig promenad fram till byn, bara för att njuta av fönstervärmen.