Måndagsutflykt

 Tyckte att C-E borde komma ut lite. Det är ju nästan bara jag som flänger fram och tillbaka mellan olika mål.

Föreslog att vi skulle åka till Ljung och köpa ost på Gäsene mejeri. Vi brukar åka till ost-butiken några gånger per år. Man har god ost till bra pris, så man köper gärna på sig ett lager. Bra med ost, förvarar man den bara svalt, så håller den sig många månader.

På vägen till Ljung passerar man Ulricehamn. Om man väljer närmaste vägen.C-E är starkt beroende av förmiddagskaffe/förmiddagsfika, så det passade bra att stanna i den lilla stan vid Åsundens norra spets, för ett besök på något av alla fikaställena. ( Alingsås är ju fikastund nummer ett, men jag tycker inte att Ulricehamn ligger långt efter)

Idag valde vi...eller rättare sagt  jag.. Torgstallet. Ett fik/restaurang i ett av stadens allra äldsta hus. Jag beställde årets första semla. Så himla god! Blev uppriktigt förvånad över hur glada personalen blev då jag höjde semlan till skyarna. Man bakar den från grunden. De hade gått upp tidigt idag, gissar jag, med tanke på hur färsk den var.

Medan C-E besökte specialaffären för att fylla på öl-förrådet inför torsdagens pokerkväll, gick jag ner till sjökanten. Ulricehamn är en vackert belägen stad

En halvtimme senare var vi i ostaffären. Det blev en låda fylld med olika ostar, att ta med hem.

Vi hade planerat att äta lunch på hemvägen. I Ulricehamn. C-E hade fått nys om en ny lunchrestaurang. Den visade sig ligga i ett industriområde i utkanten av stan. Ingen höjdare. Noll mysstämning. Men maten var ok, och mätt blev man. 

Nu har vi testat den lunchrestarangen...

Solen jobbade med att bryta sig igenom molntäcket, då vi körde hemåt.

Det är fint när solen speglar sig i isen. 

Sjön var inte på långa vägar helt isbelagd. Inte läge för pimpelfiske. Det brukar annars vara populärt. Eller kanske var det förr, då vi hade "riktiga" vintrar.

Det blev en snabb promenad här hemma och sen var det snart dags att åka till Tranemo för Postural träning på Connectcorrect.  Testade en yogaklass, som låg direkt efter "painfree"-klassen. Kändes bra med vanlig yoga också....

Tranemo har en fin "julbelysning" längs huvudgatan. En fin belysning som räcker året om.

Nu går det snabbt mot ljusare tider dock. Men än kan man glädja sej åt de vackra hjärtana ett tag. 

Njutbart

 Det känns som om jag suttit i husarrest några dagar.  Isgatan på vägen har hindrat all  längre utgång. Visst, jag kunde tagit på dubbkängorna, men de känns inte säkra, och då går jag så stelt så att jag får mer ont i ryggen än vanligt. 

Idag finns det en isfri mittremsa att gå i. Kände hur jag andades ut, då jag kunde ta riktiga steg på gruset. Gick en runda där jag fick gå i orörd snö en bit. Men det är helt ok. Snödjupet har sjunkit till några cm bara. Synd att det ska bli minusgrader inom de närmaste dagarna. Hade varit gott att bli av med den smutsiga snön. Men jag njuter av att det är gångbart nästan överallt igen.

Njuter också av de senaste dagarna innejobb. Dagen innan plusgraderna gjorde entré, kom jag på att jag borde frosta av frysen i källaren. Där förvaras mest bär, bröd och svamp. Avfrostningen behövdes verkligen, speciellt i översta facket.

Det var någon av er bloggvänner som inspirerade mig. Tack för det. Fortsatte med städning/röjning av kylskåpet igår. Det behövdes också.

Idag har huset blivit städat. Det har inte gjorts sedan tidig adventstid.

Så visst är det njutningsfullt, såväl att öppna kyl och frys, som att befinna sig i ett rent hus.

Tulpanbuketten har slagit ut alla sina tio blommor. De dubbla vita är särdeles njutningsfulla.

Tänker att de som har rörligt elavtal, inte riktigt njuter av vädret. Dimma och vindstilla. Antar att vindkraftverken i vår del av landet  står helt stilla. Har ingen koll på elpriser, men gissar att det är högt.. 

Vi har bundet elavtal. Känns bra just nu. Även om elräkningen blir rätt hög så här års, så är det inte fråga om några fantasisummmor. På sommaren, då vi säkert betalar mer per kWh än de med rörligt avtal, så gör man inte åt så mycket el. Vi har jordvärme, och på sommaren går det inte åt mycket el för att producera värme och varmvatten.

Förhoppningsvis blir det lite sol och vind efter helgen.

Ska återgå till Katarina Wennstams senaste sekelskiftroman "Lucia är död". Tycker om att återkomma till samma personer, bok efter bok. Ställde mig i kö för att låna boken, någon gång i höstas. Minns att jag var nummer 430 i turordning. Biblioteken i Sjuhäradsbygden samarbetar, och titeln fanns på alla bibliotek. Men det tog tid innan det blev min tur. Så nu ska njuta av en stunds läsning. 

Tulpanens dag

  Få människor har väl koll på olika dagar, lika dåligt som jag. Men idag är jag med. Läste att det är Tulpanens dag. Jag köpte årets första tulpanbukett igår. Så än står den krispig och fräsch på köksbordet.

 Läste på annkis blogg om tulpanmassage. Testade på några kronblad av den ljusrosa blomman. Tänker dock att jag ser om de slår ut lite mer,  av sig själva. De är på god väg.

Man blir glad av tulpaner! Speciellt de allra första.  Lite, lite vårkänning.

Något man  inte blir glad av, det är det här:

Isgata på byvägen! 

Inget väglag som jag ger mej ut. Visst har jag broddkängor, men jag litar inte på dem i denna kombination an slask och is. Jag förstår att bilarnas framfart har första prio, inte att en gammal tant ska kunna gå ut och gå. Ofta brukar det bli en snöremsa i mitten av vägen, och åtminstone längst ut i kanterna. Men nu är allt en slaskig isgata.

Anmälde mej till kvällens spinningpass. Det är inte så mycket som jag är beroende av, men daglig rörelse är ett måste.

Gjorde nyss detta tio-minuterspass av lågintensiv träning.https://m.youtube.com/watch?v=cthFhCboi20

Fick tips om Caroline Jordan's korta träningsvideos. De är jättebra. Har gjort ett antal som motverkar högt blodtryck. Vill ju tro att de hjälper lite. De är iallafall variationsrika, roliga och går snabbt att utföra. 

Tack!

 Tack, alla ni fantastiska bloggvänner för era långa kommentarer efter förra inlägget. Var väldigt tveksam om jag skulle publicera det jag skrivit, tänkte att man skulle tycka att jag "outade" min barndom och mina föräldrar för mycket.

Tänker att, om de kunnat se detta, blivit ledsna och besvikna på mig. Men detta är ju min berättelse, inte någon annans.

Förstår att alla har något i sin "ryggsäck". En del mer, en del mindre. Jag är ju väldigt tacksam att  det inte fanns någon missbruksproblematik i familjen. Vilket det fanns i pappas brors familj.  Vilket då gör att jag funderar på hur pappa och hans båda syskon hade det som barn...

NEJ, NU LÄMNAR VI DETTA. Och än en gång, TACK för era personliga kommentarer. 🤎

Säger också tack till Rasta i Mariestad, som skickade detta kortet, fyllt med 400 kr, då jag klagade på maten som serverades där förra måndagen.. 

Tänk så olika det tas emot, det där att man kritiserar något. 

När maken fyllde 70, i maj 2023, bjöd jag hela vår niopersonsfamilj på Pio i Halmstad. Bokade via mail och skrev att det kunde vara trevligt att bjuda alla på hans favoriträtt, fiskplanka. Barnen kunde man förstås ordna något annat till... köttbullar tror jag.

Nu var fiskplankan inte alls lika god som drn brukar.  Plattfisken var utbytt mot sej. !!! Barnen var inte så förtjusta i sina maträtter heller. Men jag höll god min och betalade, och några hundra i dricks lade jag på.

 ( Avskyr  dricks, tycker att det ska vara inbakat i priset.. )

Några dagar efteråt fick jag via mail en förfrågan hur nöjd jag var med besöket på Pio. Jag uttryckte helt ärligt min besvikelse.  Som svar fick jag ett riktigt argt mail. Man hade minsann ansträngt sig för att vi skulle få den mat vi beställt, och på restaurangen hade man minsann ansträngt sig för att hitta någon mat som passade de bortskämda ungar, som vi hade med oss. ( Ganska ovanligt med barn på Pio matsalar, Halmstad)

Tror ni att vi varit på den restaurangen sen dess? Näpp!  

Numera äter vi på Timmerstugan, 300 meter från stugan, om vi ska äta ute. Där har man de senaste somrarna haft suveränt god mat! 

NU KOM SOMMARLÄNGTAN över mig!

Dagens enda foto. Tre hästar ställde upp sej på rad för fotografering.

Var är den fjärde?

Jo, han var på besök hos en fysioterspeut i Slöinge. Han har varit lite stel i ena bakdelen och besökt flera veterinärer. Chefsveterinären i Helsingborg föreslog en fysioterapeut. I nästan två timmar kollade man igenom honom. Och hittade några muskler som behöver mjukas upp. Tänk, om man kunde ge lika mycket tid åt stela ryggar hos oss människor?

Tacksamt att man kunde hitta vad som var fel. Vore kul om Bolt kunde återgå till den mästarklass i dressyr som han hade för något år sedan...

Snö och regn om vartannat idag. Ok väglag på resan från Värnamo.  Hoppas att det gäller de 3,5 km till skolan i morgon också. 

Stjärnorna på slottet

 

"Stjärnorna på slottet" missar jag inte. Man kan ju tyckas lite knäpp, som gillar att lyssna på en massa bedrövligheter, från kända folks liv. Men jag gör det. Jag tycker att det är intressant att höra om alla människors bakgrund och uppväxt. Sanningsenliga skildringar. Inga förskönanden. Vilket det nog ofta blir. Eller också pratar man inte alls om det jobbiga. Så dumt. Jag tror att om man  kan prata om sina och andras erfarenheter, så förstår man sig själv bättre.

Igår var det Johan Hedenborgs "dag". Så ärligt han berättade om sin barndom och den som han blev, som vuxen. Hans uppväxt gjorde honom till en ganska odräglig människa

Jag spetsade öronen extra noga, för att jag kände igen så mycket. En krävande mor, en hotande mor, en far som var argsint och kylig. 

Nu hade Johsn det säkert snäppet värre än jag.  Han blev fysiskt misshandlad av sin far. Som ett led i uppfostran. Jag fick bara örfilar, någon enstaka gång dask på bar rumpa. Men örfilar gör också ont. Ännu mer ont gjorde det att det fanns ett "ris" hängades på torklinan ovanför spisen. Ett ris som skulle användas om jag inte lydde. Det var också skrämmande att mamma ofta hotade att skicka mig till uppfostringsanstalt. Eller att bergatrollen skulle komma och ta mig. Kommer inte ihåg att jag var ett besvärligt barn, endabarn som jag var, fram till åtta års ålder. Jag var iaf inte till belåtenhet för min mor.

Det var jämt och ständigt bråk hemma. Pappa skällde. Mamma grät. Jag hade ont i magen. Som tur var hade jag mormor och morfar på andra våningen. Det blev min tillflykt. Pappa vågade sig inte på att sätta upp sig mot dem.

Varför blev det då? Min mamma var endabarn. Hennes syster hade dött då mamma var två. Systern var sex. 

Mamma ville gå i realskola. Det fick hon inte för morfar. 

Morfar godkände inte riktigt min far. Statarsonen. Han satte stopp för mammas och pappas gemensamma boende, då när de äntligen kunde gifta sig. Han överlät  gården på pappa och mamma. Min pappa hade ett jobb som plåtslagare. Nu fann han sig plötsligt som bonde. Jag tror aldrig han ville bli det.

Två bittra människor tog ut sin bitterhet på varann och på sitt barn. Min åtta år yngre bror fick mindre krav på sej. Pappa ville ha en son. Han var 43 när hans önskan uppfylldes.

Kraven var stora på mej. Speciellt från min mor. Precis som Johan Hedborg berättade. Jag skulle vara bäst i skolan. Bli "något". "Något" som hon aldrig blev. Hon ställde krav hela sitt liv. Jag ställde nästan alltid upp.

Hur har detta påverkat mej? Det var något som föll på plats, där jag satt i tv-fåtöljen i går, och då jag låg vaken mitt i natten och funderade 

Hela mitt liv har jag velat vara "bäst". Fast jag inte ofta klarat det. 

Trots att jag är född sent på året, så var jag ganska "bra" i skolan, redan från första klass.  Det fanns en tjej till i vår lilla klass som var duktig att stava. Vi hade rättstavning och fick rätta varandras böcker. När jag fick rätta hennes bok så satte jag till några extra bokstäver, och skrev en stor bock. Jag måste ju vara bäst..

Insåg dock att jag inte kunde vara bäst i teckning och idrott. Det insåg nog min mor också. När jag gick på högstadie och gymnasium så var det hon som tyckte att jag kunde skolka från idrottsdagarna. Vilket jag gärma gjorde.

När jag var fyrtio och nittiotalets babyboom inträffade, kände jag mig oduglig för att jag bara hade två barn. Maken var inte road av fler. Jag gick in i världens depression, fyrtioårskris. Jag var inte tillräckligt bra i mina egna, i andras ( inbillade jag mej) på ögon. Däremot kände jag då inga krav från min mor ...det var iaf inget vi pratade om. 

Kom i natt på varför jag inte gillar snö. Jo, snö kräver av "duktiga" mej att jag ska ut och åka skidor. Jag har helt  enkelt för ont i den sneda ryggen för att klara det. Dessutom är balansen dålig. Men när jämnåriga vänner talar om att de åkt skidor, så känner jag mej värdelös. Det är mycket enklare om snön håller sig borta. Det blir mycket mindre krav på den som alltid vill vara BÄST. Trots att ingen kravfylld förälder finns kvar... så finns känslan kvar inne i mej 

Någon som känner igen sej?

Är det ok att vara så här personlig på bloggen? Är det bara något som är förbehåller "stjärnor på slott'? 

Jag vet inte.

 Skulle gärna vilja veta hur människor EGENTLIGEN haft det under sin uppväxt. Och hur det påverkat dem. Jag skulle vilja prata med vänner och bekanta, förklara varför jag ibland är  odräglig. Och veta varför de är som det är...

Naturligtvis fanns det kärlek i mitt hem också. Bara det att det kommer jag inte ihåg på samma sätt som det hårda, det krävande.

Kanske "Stjärnorna på slottet" är ett program som är olämpligt för mej. Som sätter fart på "smådemoner", som  annars håller sig undan.

Måste bara visa ytterligare en bild från dagens promenad.

Undrade vad det var för mönster i snön. Såg sedan att det var solen som reflktetades. Har aldrig sett något liknande. Häftigt!

Miss Saigon

 

Tur att jag har en dotter som ser till att jag kommer iväg på roligheter lite då och då.

Idag var det dags för Miss Saigon på  Göteborgsoperan. Man får passa på under den tid som det garanterat inte är tävlingshelger för hästarna hennes.  Annars kan det ju tyckas vara tokigt att boka biljett i januari, då väglaget kan vara hur som helst. Idag var det absolut "helst". Jättebra!

Miss Saigon var antagligen den första musikal som jag såg. Det var 1978 ( tror på sportlovet) i London. Den första resan vi gjorde dit f.ö. Jag/Vi föll direkt för"staden" och ( åtminstone jag...vilket jag gav i "arv" till äldsta dottern) för musikaler.

Kommer ihåg två scener från Miss Saigon. Den när en helikopter landar på scenen samt det tragiska slutet. Huvudrollsinnehavarnas namn, Kim och Chris, var också kvar i minnesbanken.

Föreställningen på Göteborgsoperan var på engelska. Flera av skådespelarna, med asiatissk bakgrund, hade "importeerats" från West End.  Det fanns förstås textning, både på svenska och engelska. Det behövdes, och hade behövts även om man framfört musikalen på svenska. Det är svårt att att höra orden, speciellt i körpartierna.

En jättebra föreställning. Det var nog fler än jag som fick torka en tår ur ögonvrån under slutscenen.

Ett intressant historiskt dokument för den ( jag) som var med i FNL- demonstrationer under sjuttiotalet första år. Mycket elände fanns kvar för det vietnamesiska folket även efter det att amerikanarna lämnat landet.

En trevlig eftermiddag i ett snöigt Göteborg. Nu är det tomt i kalendern framgent.  Ska nog försöka få till någon trevlighet med dotter eller make, så småningom.

Vardag

 Åh, vad jag gillar vardagar! Inte en helg i sikte på länge. Inte på nästan tre månader. Och då infaller min favorithelg, påsken. En helg då hela familjen brukar samlas, men utan några större krav. Och så har ljuset kommit tillbaka, och våren är, om inte riktigt igång ännu, så på gång.

Julsakerna är borta. Vanliga lampor i fönstren, vardagsdukar på borden och ...allra bäst... inte en tomte i sikte. Julmaten är uppäten...ja, utom en omgång lutfisk som maken köpte då han handlade senast, och som jag klarat mej utan.

Flera amaryllisar blommar ännu. Fler knoppar är på gång. Det är bra att de finns kvar. Många av växterna på fönsterhyllorna mår allt annat än bra. Får köpa nya om någon månad. 

Vardagen är igång igen. Gym, skoljobb, idag började postural yoga-träningen. Ska försöka komma iväg på det två gånger i veckan. Det gör så gott vid den sneda kroppen. Spinningen får kanske utgå. Få se.. Daglig promenad är nödvändig. Vägarna är ok igen.

Måste passa på att ge en eloge till Rasta. Mailade Rasta Mariestad och klagade på den undermåliga maten. Fick ett presentkort på 400 kr i kompensation. Kommer säkert till användning. Vi brukar alltid stanna på Rasta Hallandsåsen, då vi kör över Halmstad till Malmö. Ett lagom fikastopp efter två timmars körning. Mackorna där är goda.

Läste någonstans att dagens unga är artanalfabeter.  Tror f.ö. att det är så i flera åldrar. Började no-lektionerna med att gå igenom, samt göra Kahoot och Quizlet på våra vinterfåglar.

Flera elever uttryckte sin belåtenhet över att slippa jobba med trista läroboken. Jag håller med...den no-boken som finns på skolan är inte så inbjudande att jobba utifrån. Den gamla var bättre....

Fick några ok bilder genom köksfönstret på våra vinterfåglar. C-E matar dem flera gånger om dagen. Det behövs i denna snörika och kalla månad.

Tror att fåglarna är av samma  åsikt som jag. "Bort med snön". Men vi tacksamma för att den ljusa delen av dagen blivit en halvtimme längre. 

Heja ljuset! Heja vardagen!