Stjärnorna på slottet

 

"Stjärnorna på slottet" missar jag inte. Man kan ju tyckas lite knäpp, som gillar att lyssna på en massa bedrövligheter, från kända folks liv. Men jag gör det. Jag tycker att det är intressant att höra om alla människors bakgrund och uppväxt. Sanningsenliga skildringar. Inga förskönanden. Vilket det nog ofta blir. Eller också pratar man inte alls om det jobbiga. Så dumt. Jag tror att om man  kan prata om sina och andras erfarenheter, så förstår man sig själv bättre.

Igår var det Johan Hedenborgs "dag". Så ärligt han berättade om sin barndom och den som han blev, som vuxen. Hans uppväxt gjorde honom till en ganska odräglig människa

Jag spetsade öronen extra noga, för att jag kände igen så mycket. En krävande mor, en hotande mor, en far som var argsint och kylig. 

Nu hade Johsn det säkert snäppet värre än jag.  Han blev fysiskt misshandlad av sin far. Som ett led i uppfostran. Jag fick bara örfilar, någon enstaka gång dask på bar rumpa. Men örfilar gör också ont. Ännu mer ont gjorde det att det fanns ett "ris" hängades på torklinan ovanför spisen. Ett ris som skulle användas om jag inte lydde. Det var också skrämmande att mamma ofta hotade att skicka mig till uppfostringsanstalt. Eller att bergatrollen skulle komma och ta mig. Kommer inte ihåg att jag var ett besvärligt barn, endabarn som jag var, fram till åtta års ålder. Jag var iaf inte till belåtenhet för min mor.

Det var jämt och ständigt bråk hemma. Pappa skällde. Mamma grät. Jag hade ont i magen. Som tur var hade jag mormor och morfar på andra våningen. Det blev min tillflykt. Pappa vågade sig inte på att sätta upp sig mot dem.

Varför blev det då? Min mamma var endabarn. Hennes syster hade dött då mamma var två. Systern var sex. 

Mamma ville gå i realskola. Det fick hon inte för morfar. 

Morfar godkände inte riktigt min far. Statarsonen. Han satte stopp för mammas och pappas gemensamma boende, då när de äntligen kunde gifta sig. Han överlät  gården på pappa och mamma. Min pappa hade ett jobb som plåtslagare. Nu fann han sig plötsligt som bonde. Jag tror aldrig han ville bli det.

Två bittra människor tog ut sin bitterhet på varann och på sitt barn. Min åtta år yngre bror fick mindre krav på sej. Pappa ville ha en son. Han var 43 när hans önskan uppfylldes.

Kraven var stora på mej. Speciellt från min mor. Precis som Johan Hedborg berättade. Jag skulle vara bäst i skolan. Bli "något". "Något" som hon aldrig blev. Hon ställde krav hela sitt liv. Jag ställde nästan alltid upp.

Hur har detta påverkat mej? Det var något som föll på plats, där jag satt i tv-fåtöljen i går, och då jag låg vaken mitt i natten och funderade 

Hela mitt liv har jag velat vara "bäst". Fast jag inte ofta klarat det. 

Trots att jag är född sent på året, så var jag ganska "bra" i skolan, redan från första klass.  Det fanns en tjej till i vår lilla klass som var duktig att stava. Vi hade rättstavning och fick rätta varandras böcker. När jag fick rätta hennes bok så satte jag till några extra bokstäver, och skrev en stor bock. Jag måste ju vara bäst..

Insåg dock att jag inte kunde vara bäst i teckning och idrott. Det insåg nog min mor också. När jag gick på högstadie och gymnasium så var det hon som tyckte att jag kunde skolka från idrottsdagarna. Vilket jag gärma gjorde.

När jag var fyrtio och nittiotalets babyboom inträffade, kände jag mig oduglig för att jag bara hade två barn. Maken var inte road av fler. Jag gick in i världens depression, fyrtioårskris. Jag var inte tillräckligt bra i mina egna, i andras ( inbillade jag mej) på ögon. Däremot kände jag då inga krav från min mor ...det var iaf inget vi pratade om. 

Kom i natt på varför jag inte gillar snö. Jo, snö kräver av "duktiga" mej att jag ska ut och åka skidor. Jag har helt  enkelt för ont i den sneda ryggen för att klara det. Dessutom är balansen dålig. Men när jämnåriga vänner talar om att de åkt skidor, så känner jag mej värdelös. Det är mycket enklare om snön håller sig borta. Det blir mycket mindre krav på den som alltid vill vara BÄST. Trots att ingen kravfylld förälder finns kvar... så finns känslan kvar inne i mej 

Någon som känner igen sej?

Är det ok att vara så här personlig på bloggen? Är det bara något som är förbehåller "stjärnor på slott'? 

Jag vet inte.

 Skulle gärna vilja veta hur människor EGENTLIGEN haft det under sin uppväxt. Och hur det påverkat dem. Jag skulle vilja prata med vänner och bekanta, förklara varför jag ibland är  odräglig. Och veta varför de är som det är...

Naturligtvis fanns det kärlek i mitt hem också. Bara det att det kommer jag inte ihåg på samma sätt som det hårda, det krävande.

Kanske "Stjärnorna på slottet" är ett program som är olämpligt för mej. Som sätter fart på "smådemoner", som  annars håller sig undan.

Måste bara visa ytterligare en bild från dagens promenad.

Undrade vad det var för mönster i snön. Såg sedan att det var solen som reflktetades. Har aldrig sett något liknande. Häftigt!

Miss Saigon

 

Tur att jag har en dotter som ser till att jag kommer iväg på roligheter lite då och då.

Idag var det dags för Miss Saigon på  Göteborgsoperan. Man får passa på under den tid som det garanterat inte är tävlingshelger för hästarna hennes.  Annars kan det ju tyckas vara tokigt att boka biljett i januari, då väglaget kan vara hur som helst. Idag var det absolut "helst". Jättebra!

Miss Saigon var antagligen den första musikal som jag såg. Det var 1978 ( tror på sportlovet) i London. Den första resan vi gjorde dit f.ö. Jag/Vi föll direkt för"staden" och ( åtminstone jag...vilket jag gav i "arv" till äldsta dottern) för musikaler.

Kommer ihåg två scener från Miss Saigon. Den när en helikopter landar på scenen samt det tragiska slutet. Huvudrollsinnehavarnas namn, Kim och Chris, var också kvar i minnesbanken.

Föreställningen på Göteborgsoperan var på engelska. Flera av skådespelarna, med asiatissk bakgrund, hade "importeerats" från West End.  Det fanns förstås textning, både på svenska och engelska. Det behövdes, och hade behövts även om man framfört musikalen på svenska. Det är svårt att att höra orden, speciellt i körpartierna.

En jättebra föreställning. Det var nog fler än jag som fick torka en tår ur ögonvrån under slutscenen.

Ett intressant historiskt dokument för den ( jag) som var med i FNL- demonstrationer under sjuttiotalet första år. Mycket elände fanns kvar för det vietnamesiska folket även efter det att amerikanarna lämnat landet.

En trevlig eftermiddag i ett snöigt Göteborg. Nu är det tomt i kalendern framgent.  Ska nog försöka få till någon trevlighet med dotter eller make, så småningom.

Vardag

 Åh, vad jag gillar vardagar! Inte en helg i sikte på länge. Inte på nästan tre månader. Och då infaller min favorithelg, påsken. En helg då hela familjen brukar samlas, men utan några större krav. Och så har ljuset kommit tillbaka, och våren är, om inte riktigt igång ännu, så på gång.

Julsakerna är borta. Vanliga lampor i fönstren, vardagsdukar på borden och ...allra bäst... inte en tomte i sikte. Julmaten är uppäten...ja, utom en omgång lutfisk som maken köpte då han handlade senast, och som jag klarat mej utan.

Flera amaryllisar blommar ännu. Fler knoppar är på gång. Det är bra att de finns kvar. Många av växterna på fönsterhyllorna mår allt annat än bra. Får köpa nya om någon månad. 

Vardagen är igång igen. Gym, skoljobb, idag började postural yoga-träningen. Ska försöka komma iväg på det två gånger i veckan. Det gör så gott vid den sneda kroppen. Spinningen får kanske utgå. Få se.. Daglig promenad är nödvändig. Vägarna är ok igen.

Måste passa på att ge en eloge till Rasta. Mailade Rasta Mariestad och klagade på den undermåliga maten. Fick ett presentkort på 400 kr i kompensation. Kommer säkert till användning. Vi brukar alltid stanna på Rasta Hallandsåsen, då vi kör över Halmstad till Malmö. Ett lagom fikastopp efter två timmars körning. Mackorna där är goda.

Läste någonstans att dagens unga är artanalfabeter.  Tror f.ö. att det är så i flera åldrar. Började no-lektionerna med att gå igenom, samt göra Kahoot och Quizlet på våra vinterfåglar.

Flera elever uttryckte sin belåtenhet över att slippa jobba med trista läroboken. Jag håller med...den no-boken som finns på skolan är inte så inbjudande att jobba utifrån. Den gamla var bättre....

Fick några ok bilder genom köksfönstret på våra vinterfåglar. C-E matar dem flera gånger om dagen. Det behövs i denna snörika och kalla månad.

Tror att fåglarna är av samma  åsikt som jag. "Bort med snön". Men vi tacksamma för att den ljusa delen av dagen blivit en halvtimme längre. 

Heja ljuset! Heja vardagen!

Vinter härhemma

 

Resan hem igår, den gick bra. Precis som allt annat under Branäsresan. Man vet ju aldrig då man ger sig i väg på en tur på mer än 40 mil enkel resa. 

Vi startade hemresan strax före klockan nio. Solen skulle gå upp om en kvart. Himlen var fantastisk, då vi åkte nerför berget.

Bra väglag, tyckte chauffören. Nu är ju hon en van förare, som kör över halva södra Sverige med hästsläp eller i hästlastbil. Men olyckor kan ju hända ändå.

Vi stannade till för lunch på Rasta i Mariestad, efter dryga tre timmar. Vi hade stannat där på uppvägen, för att tanka och för att låna toan. Det såg fräscht och trevligt ut.  Kom f.ö. på att vi brukade stanna där och fika, på den tiden vår familj åkte till Vemdalen eller Sälen. Lite nostalgi. Borde vara lika bra lunch som den vi åt på Värmlands Rasta på väg mot Branäs.

Det var det inte. Undermålig mat. Löst, smaklöst potatismos, sås med skinn på, kall raggmunk.... samt personal som blev "stött" när man påpekade detta....

Mätta blev vi allafall. Vid halv fyra tiden, på vägen mellan Jönköping och Värnamo, såg vi solen igen. I nedgång. Det är korta dagar ännu.

Klockan fyra var vi tillbaka i Ulås, Värnamo igen. En resa på sju timmar, dryga sex på vägen. Bra jobbat av chaufför Johsnna.

Det var skillnad på snömängd i Ulås, jämfört med Branäs. C-E hämtade mig, medhavandes middagsmat till oss alla. 

- Det är 25 % mer snö hemma hos oss, meddelade han. Inget besked som jag mottog med glädje.

Nu hade jag tillbringat två och en halv dag i ett landskap med lagom mycket snö, några centimeters snötäcke. Det räcker för mej.

Usch, säger jag. Jag gillar inte snö i mängd, jag kan inte ens gilla läget. ( Så dumt uttryck) Men man får acceptera fakta. Så efter att ha förberett morgondagens PRO-quiz, torsdagens två no lektioner samt ätit ugnsbakad lax, som C-E fixat till lunch, så fick det bli en promenad.

 Det fanns någon positivt iaf. Då det är bortåt tio minusgrader, så är det inte halt på vägen. Inte ens igår hjulspåren.

Alldeles grå himmel. Lite synd, då man visat bilder från närliggande orter, där det varit blå himmel.

Träffade på en väninna, som också var ute på vinterpromenad. Pratade en bra stund. När jag kom hem igen, hade det redan börjat skymma. 

Längtan efter ljusare tider, den är stor.

Mer Branäs

 

Blev en stund av barhäng i går kväll. Klart att man måste utnyttja att det finns en bar och restaurang i direkt anslutning till det stora lägenhetshotellet.  Smidig lösning för en tredagarsresa f.ö., att hyra in sig på en lägenhet på 26 kvadratmeter. Jag är så imponerad över hur man löst det, så att allt får plats. Kök, två plattor induktionshäll, kylskåp, mikrovågsugn, torkskåp, garderob, en dubbelsäng och en uppfällbar våningssäng.  Matbord för fyra. Rymligt badrum. 

Men visst är det lite dåligt med utrymme när två livliga killar har energi till övers. Bra då att det finns ett aktivitetsrum i ett annat hus här på Soltorget. Har lovat killarna att gå med dem dit, då de kommer hem från eftermiddagens åkning.

Igår ville de gärna gå med till baren. Denna anläggning är ju "specialutformad" för barnfamiljer, så naturligtvis fanns det ett antal barndrinkar att välja på.

Det får bli ett nytt besök i baren i kväll. Men först ska vi äta pizza på restaurangen. Vi har lagat till fyra måltider i lägenheten ( + frukost) så då får vi passa på att äta på restaurang sista kvällen

Tog förstås en promenad på förmiddagen.  

Efter en bra runda kom jag fram till den här vackra utsikten

Träffade på en farmor, då jag stannade till I backen för att fota. Det finns en del sådana som jag här, mor/farföräldrar som är med som sällskap och markservice.

Hittade en tvärsöversväg tillbaka. Så här lite snö är det i terrängen. Perfekt att gå på lederna. Inte mycket idé att åka längdskidor...

Lite blått på himlen idag. Inte lika mycket vind.

Känner mig rätt nöjd efter förmiddagens promenad på sju kilometer. Gott med lite alldeles lugn tid i lägenheten. En spotifylista med gamla godingar. Mätt och nöjd efter lunchen. Tittar ut genom fönstret på tredje våningen. Därute är det lite blev sol. Om en halvtimme är det solnedgång i Branäs.

Branäs

 

Packade ner tjockaste boken som jag hade i "olästa högen" samt senaste numret av Illustrerad vetenskap. Dessutom stickor och garn. Tror ni jag tagit fram något av det? Nix.

Tror att det är mindre snö här i Branäs, i nordvästra Värmland, än vad vi har hemma. Insåg ju tidigare att det där med att åka i backar, det får utgå. Rätt beslut... De gröna backarna har knappast fallhöjd, och i de blå skulle långsamma jag ha blivit en belastning för Johanna och killarna. 

Kollade hur skidspåren, elljusspåret ser ut. Hade ju hoppats kunna åka några  varv i välpreparerade skidspår, men sådans finns det inga här. Det är inga spår alls. Har dock sett några som kämpat på längdskidor i spår med grenar och kvistar...och nästan barmark, där den lösa snön blåst iväg.

Så det får bli promenad i morgon också. Ska se om jag hittar rätt väg till toppstugan. Var ganska nära på dagens promenad, men det var en skidbacke emellan...

Branäs är ett jätteområde med fina stugor och lägenhetshotell. Johanna har hyrt en lägenhet för fyra. Funkar bra, utom då killarna blir för stojiga. Tänker att fem-sex timmar i skidbackarna skulle göra dem supertrötta.  Men energi ger energi..

Lite miljöombyte är inte fel. Blev en dryg halvmils promenad, upp och ner för backarna på fm. Sen var det snart dags att fixa maten. Hade med quornfärssås, så det var mest att koka spagetti. Men lite bossigt, eftersom köket är litet och trångt.

Hittade det lilla gymmet som hör till  anläggningen och tillbringade en knapp timme där. Så tiden går snabbt. Ska nog gå med ut och kolla på något evenemang i närmaste lilla backen i kväll. 

Kanske blir några minuter att plocka fram något att läsa, innan "kaoset" bryter ut igen.

2026

 Välkomnar det nya året och tänker att, även om det är mycket vinter kvar, så går vi med allt större hastighet mot ljuset.

Gårdagens nyårsfirande blev trevligt. God mat och dryck i lagom mängd.  Trevliga samtal. Utmynnade så småningom i en damhörna och en herrhörna. Det är bra, för det är dock lite olika intressen som avhandlas i de olika hörnorna. 

Nyårslöften? Nää, man har väl lärt sig av erfarenhet att de inte nyttar så mycket till. Bättre att fortsätta med det man vet att man mår bra av.

Men en sak kom jag på att jag måste jobba med, nu när jag går in på mitt sjuttiotredje levnadsår; Att sluta upp att tro att jag fortfarande är femtio och sluta med att ge mig på en massa saker som jag inte behöver göra vid min ålder. Jag behöver inte längre bevisa något, vare sig för mig själv eller gör andra.

Ska börja de kommande dagarna. I morgon ska jag åka med Johanna och killarna till Branäs. Visst skulle det vara härligt att ge sig ut i de enkla backarna, men jag måste inse att min kropp inte fixar det. Kanske, kanske kan jag testa att hyra längdskidor och köra en liten runda i fina spår. Men min uppgift är att vara behjälplig med "markservice" och kanske "hänga" med den kille som inte vill åka lika mycket som den andre...

Det är en kortresa. Vi ska vara hemma igen på måndag kväll. 

Skolan börjar för min del den 8 jan. Två lektioner. Bra startsträcka...

Lite snö har fallit. Lär bli mer innan vi går mot våren. Men vi går ut rätt håll. Från juletid mot den ljusa våren.