En rosa elefant

  Femtio år sedan som jag gick på lärarskolan. Det är klart att det har skett en jätteförändring i skolans värld på den tiden. 

Metodik hette ett ämne på schemat, på sjuttiotalets lärarutbildning. Metodiklektorer ledde lektionerna. De flesta av dessa var mer eller mer "mossbelupna". Man lyssnade inte så noga på dem... även om det var de som till syvene och sist satte det betyg, mellan ett och tre, som visade på ens lärarskicklighet. 

( Naturligtvis fick jag en etta... men som i så många sammanhang, då det varit/är betyg inblandade, så har jag klarat mig utmärkt utan toppbetyg)

En ung,( ja, iaf så tyckte man det, i jämförelse med alla stofilerna, )metodiklektor lyssnade jag( vi) till. Undrar om det var hans relativa ungdom som gjorde det, eller hans sätt att vara och att uttrycka sig. Antagligen en kombination. Hans ledstjärna var: För att lyckas som lärare och att hålla elevernas uppmärksamhet uppe, så behöver man leda in en rosa elefant i klassrummet, var tredje minut. 

Idag är pedagogiken och metodiken ( fast det heter... tror jag.. didaktik numera) den helt motsatta. Inte en tillstymmelse till rosa elefanter. I stället ska eleverna i förväg ha koll på varenda moment, helst tidsbestämda sådana, för varje lektion. Under många år så skrev jag upp dagens schema och lektionsinnehåll på tavlan. Idag finns det en speciell app som används, och den visas på storbildskärm, då eleverna kommer in på lektionen. Klocka och timer, samt en hel del annat kan man få med på sidan.

Några rosa elefanter, det är det inte tal om. Mera ett grått, stelt betongblock, bildligt talat. 

Eleverna har koll, så att man inte frångår lektionsplaneringen. 

Bra eller dåligt? Antagligen bra för dagens barn. De matas med rosa elefanter flera gånger i minuten, via bl.a. tiktok och youtube. Det är tydligt att de behöver en struktur att hänga upp sig på, för att få vila sina speedade hjärnor. 

Förr i tiden, och det var så sent som under min riktiga lärartid, så visades resultaten av bildlektionerna upp, och anslogs sedan tillsammans med alla andra bilder på väggen. Idag finns det inga ( sällan) väggar, fyllda med elevernas konstverk, i klassrummet. Mycket bilder är för oroande för en del elever. Det tycker jag är väldigt synd. Det är inte ok att några "oroliga" barn ska få "styra" över både klassrumsklimat och utformning av klassrum.... Hur ska man lära sig uppskatta konst och kultur, då man inte ges tillräckligt med tillfälle att möta det i skolan?

Det var några tankar apropå veckans arbetsdag, och apropå måndagens selfie.  

Några helt ovidkommande bilder från gårdagen, ( mormors/morfarstisdag) det "måste" med. Inte en chans att jag bloggar utan att ha med några färska foton ( nästan alltid mobilfoton numera )

Så vackert, med alla blommande träd i dotterns trädgård och i de omgivande trädgårdarna.  Sex mil har vi till Värnamo. Tror att det skiljer två växtzoner. Så våra fruktträd  har inte kommit i blom ännu.

Karl-Petter följde med på en tur till bokskogen. Med bil. Vissa dagar är det för långt att cykla en och en halv km. Men mormor kunde iaf få njuta en stund av den skira grönskan.

Med Skillingaryd som bas, så pågår en stor NATO-övning i nordöstra Småland. På eftermiddagen kunde man se flygplan efter flygplan, alla av samma modell ( transportflygplan??? ) flyga nära förbi, på exakt samma höjd och rutt. Riktigt vackert mot gårdagens knallblå himmel... 

Nästan så att det påminde om den rosa elefanten.... eller kanske var det så jag kom på den liknelsen, just när vi tillsammans spanade efter de ovanliga flygplanen...

Selfie om jobb

Veckans selfie handlar om jobb. Om förra veckans tema blev lite väl djupt och  personligt, med negativ klang, så kommer denna selfie att, kanske bli personlig, men enbart positiv. 

Här kommer klimakteriehäxans frågeställningar:

1. Hur tidigt i livet visste du vad du ville bli? 

Redan innan jag började skolan, så visste jag att jag ville bli just "fröken". Något jag höll fast vid under hela skolgången, fram till gymnasietiden. Då var det journalist eller möjligen präst som låg närmast till hands. Sökte in på journalisthögskolan i Göteborg. Kom till andra intagningsomgången. Men sen tog det stopp. Den religiösa övertygelsen försvann också. Tanken på läraryrket dök upp igen. Efter en termins uppehåll efter gymnasiet, jobb som barnflicka, så kom jag in på lärarhögskolan i Jönköping. Nyss nitton år fyllda. Och tänk, femtiotvå år senare, så har jag fortfarande en fot kvar (timanställning) i skolans värld. 

2. Fanns det en förebild som påverkade ditt yrkesval? 

Egentligen inte!

 3. Har du fått sparken någon gång? 

För en utbildad mellanstadielärare, så har det alltid funnits jobb. 

Men jag har fått en skriftlig varning. För att jag sa/skrev sanningen. 

 4. Hur ofta har du bytt jobb? 

Har aldrig bytt jobb. Mer än att jag sommarjobbade i brödbutik under  gymnasietid och lärarhögskoletid.  Har bytt skola ett par gånger. Fast bara bytt kommun en enda gång. Från Borås ( en enda termin) till Tranemo (48 år). 

 5. Skulle du välja samma yrke igen om du fick chansen?

Ja! Bästa jobbet som finns. Men jag skulle testa att jobba på högstadiet också, inte bara med elever från åk 3 till 6.. Ett alternativt yrkesval finns för mej: Kemist/kemiingenjör.

 6. Skulle du rekommendera unga att gå i dina fotspår?

Inte alla. Man måste ha en viss personlighet för att passa i lärarjobbet. Ha förmåga att ta tag i saker, vara flexibel och både kunna sätta ner foten och lyfta på den. Jag önskar att många unga, med rätt förmågor skulle välja lärarjobbet. Det ger SÅ mycket.

Var tvungen att leta fram denna underbara bild som en tjej skrev, då de fortfarande fanns "svarta tavlor" i skolans värld.

Backsippor

 Såg på sociala medier att backsipporna står i blom. På vandringsleden kring Tranemosjön, hade man fotat den vackra blomman. 

Föreslog att vi skulle äta lunch på förnämliga Sångbergs, uträtta ett par ärenden i samhället och sedan ta promenaden till Tåstarps ängar. För det är ju där backsipporna måste finnas. Backigt och mager jord. Och en del av vandringsleden.

Det växte många andra blålila blommor på sandjorden. Men inga  backsippor. Bara styvmorsvioler.

Får testa ett annat ställe då! Nittorps by, via en liten omväg på hemvägen. Bakom kyrkoruinen skulle det finnas. 

Inte en backsippa! Men gott om styvmorsviol. ( Ursäkta den sneda bilden...men jag ville inte ha med några hus i bakgrunden...lyckades nästan undvika...)

Ok, ett försök till. På kullen bakom hembygdsstugan. På kullens baksida, där hade jag fått tips om att det skulle växa backsippor. 

Gjorde en öppning i taggtrådsstaketet och klev över. Gick bakom kullen, runt kullen, tittade åt alla håll. Inte en enda blålila blomma.  Inte ens en styvmorsviol.

Var på väg att ge upp, jag hade gått runt hela kullen.

Lyfte blicken... och kolla... Där finns de eftertraktade växterna. I mängder. 

Mission completed.

Är man nörd... Så är man. 

Finn fem fel!

 

Ja, ett fel är ju förstås att jag stod i en annan vinkel än vad jag gjorde en gång i mitten på åttiotalet, då jag tog bilden som sedan blev en tavla. Tavlan påminner mej varje vår, om hur mycket vitsippor det fanns i hagen förr i tiden. Det har blivit  betydligt färre sippor med åren. Till min glädje upptäckte jag dock att det fanns en hel del vita öar även idag. 

En skillnad är det dock jämfört med när tavel-bilden togs. Då fanns gott om vitsippor även i skogsvägens mittfåra.  Undrar om minskningen av sippor beror på att en del träd är nedhuggna. 

"Lärde" mig f.ö. på no med fyrorna förra veckan, att mängder av vitsippor utgår från en rot. Ungefär som äppelblom på ett äppelträd. Fast stammen är under jord.

( Jo, jag har målat tavlan. Gick en kurs för ungefär 35 år sedan. Oljemålning. Så KUL. Det blev bra, trots att jag egentligen är kass på att måla/rita. Har många gånger tänkt att återuppta målandet. Borde ta tag i saken... för att det är så kul och så rogivande. Olja är bra, för det är bara att låta det torka, och sedan måla över det som inte är nöjd med).

Kanske den ensamme domherre-herren spanar efter sin fru. En domherre-hona flög nämligen, med full kraft, in i fönsterrutan i köket för någon vecka sedan. Maken gick ut och kollade hur det gick, och det hade inte gått bra. Känns så sorgligt, då domherrarna kommit fram parvis hela vintern....

Vet inte om det är något "fel" på mej, men jag kan inte tänka mig att ta i något djur med fjädrar på. Det går bara inte. Måste jag, så får det bli med en handduk , eller ett tjockt papper  emellan. Samma gäller f.ö med möss, Men det är nog vanligare med mus-fobi än med fågelfobi.  Ornofobi, med ett "finare" ord.  Fast det gäller flygande fåglar också.... det är jag inte speciellt rädd för. Skulle vara intressant och höra om det är fler som är så "modiga" som maken och med lätthet lyfter i en skadad fågel.... Eller som Karl-Petter, som går och bär på familjens hönor...

Insåg att det var för varmt på altanen, då jag satte mig där efter veckans jobbdag. Lika bra att ta en promenad. Plus 23 grader, sol/soldis och ganska kraftig vind.  

Det går fort fram vad det gäller växtligheten. Violerna stod i full blom.

 

Liksom kabbelekan. En märklig växt, som växer där det strömmar vatten om fötterna/rötterna på den.

Citronfjärilhonan tar för sig av den sista nektarn, i den snart överblommande sälgen. Ser att den har sällskap av en insekt av släkte fluga.

En fin promenad.  Inte alls fel att röra på sig, trots att luften är full med pollen ( blir lite påverkad) och att man blir lite extra trött av den ovana, men välkomna, värmen.

Första Maj

 

Första Maj! Arbetarnas dag. Demonstrationerna dag. 

Tog årets första cykeltur. Njutningsfull knappa en och en halvmilsrunda, till stor del på grusväg. Nynnade på Vintern rasat ut..altstämman... omväxlande med Lahles Vårens första dag...

I backen upp mot flaggorna, föll det mej in att första maj aldrig betytt något speciellt för mej. Jag har aldrig deltagit i någon demonstration. Förra året lyckades vi tajma ett besök i Malmö med första majtalet i Folkets Park. Ändå något.  

Kom på att jag gått med i en demonstration en gång. Det var när jag gick på gymnasiet och gick med i ett FNL-tåg. Mot kriget i Vietnam. Det var andra tider det.

Funderade vad det skulle stå på mitt plakat OM jag skulle gå med i demonstrationståget.  Kom på två saker direkt:

Satsa på framtid och framtidstro. Lägg pengar på skola, vård, omsorg, miljö och infrastruktur istället för att slänga ut en massa pengar till försvaret.

 ( Typiskt mej att formulera mej med massor av ord)

Den som bott i Sverige två år får stanna.

Borde förstås också stå; Om man skött sej. Men det gör de allra flesta som är nya i Sverige. "Kriminella gäng", det är ofta andra generationens invandrare. Som vi... alla regeringar... misslyckats med att ta hand om.

Inbillar jag mej iaf.

Härligt väder denna första maj! 

Blev lite arbete utfört  på arbetarnas dag. Två pallkragar är sådda med sallad, dill och persilja. "Frilandet" får maken göra klart i morgon, och sen ska där bli lök, morötter och massor med blommor.

Årets första tvätt är uthängd.. och ska alldeles strax plockas in. Den torkade medan jag var ute på cykeltur!

Insekterna har fullt upp. Lungört och vinbärsblom är mest lockande.

Ska lyssna på Lunds studentsångate om en stund. Det har blivit en fin första maj tradition.

Sköna maj välkommen, till vårt land igen!

Valborg

 

Valborg! Länge sedan det firades. Hör nog mer ungdomen till. Och då när jag var medlem av kyrkokören och sjöng altstämman på Vintern rasat ut. 

Vackert väder på Valborg, det hör inte till vanligheterna.  För mej är valborgsmässoafton och första maj mest förknippad med gråväder och kyla. Ibland snöblandat regn.

Finväder; sol, vind och närmare 20 grader, det passar bra på Valborg 

Tog en liten promenad och njöt av vitsipporna, efter det att jag hämtat Konrad på skolan. Det är ju "mormorstisdag"... Förskoleklasserna, fyra till antalet, hade sjungit vårsånger för åk 1-3. Konrads lärare hade lagt ut en ljudupptagning på Instagram. Det lät superbra. Mycket bättre än någon kyrkokörssång...😄

K-P och jag hjälptes åt att plantera om och plantera nytt. Ärtor och pumpor fick ny jord och tomatplantorna fick egna krukor. Och så sådde vi gurkfrön i krukor. De växer så snabbt och är sannolikt klara att sättas ut i växthuset samtidigt med tomaterna. Om en månad ungefär ..

 

Någon bild från ridträningen fick jag aldrig till. Där var det uteritt med teorifrågor som gällde.  Och trav på tillbakavägen. Så mormodern, tillsammans med en annan mormor och en farmor kom på efterkälken.

Nu är mormor trött. Speciellt dom hon ansåg sug vara värd ett glas vin så här på det tyska helgonets afton. På TV spelas det fotboll.  Det gör det nästan varje dag .. Konstigt att någon aldrig tröttnar...

Snart sovdags för en trött mormor.  Trots att det bara är skymning ännu. 

Glad Valborgskväll!

Selfie om hundar

 Klimakteriehäxan inbjuder till måndagsnöje. Eller i mitt fall måndagsterapi. Idag handlar det om hundar. Rubriken satte igång massor av minnen hos mej. Minnen som inte är riktigt utredda. Minne av fina djur, men också av mina föräldrar /mamma som var ansvarlösa och omdömeslöas vad det gäller sina djur. Vilken "smittade " av sig på mej... Faktum är att det är så mycket jag skäms över från min barndom och ungdom, och även från den vecka som vi själva var hundägare.... Egenterapi blir det... även om jag inte "klarar" av att dela med mig av allt.,,,,

En titt i gamla album blev det också. Nostalgi.

Nä , nu börjar vi!

Mitt första hundminne: Det var Putte. Han fanns i huset när jag föddes. Självklar familjemedlem under mina barndomsår. En blandrashund, som åt alldeles fel och var alldeles för tjock....Man visste inte bättre på femtiotalet/sextiotalet.

Mormor och morfar bodde på ovanvåningen i vårt lilla hus.  Putte var allas vår hund. Kommer inte ihåg när Putte togs bort. Säkerligen skjuten, då han blev för sjuk.. Så gjorde man... och gör fortfarande bland jaktfolk. 

Putte och mormor och jag. Gissar att jag var sju år. Mormor var åttio. 

Filmhund som stannat kvar:   Det får nog bli Lassie. Farmor och farfar hade en collie, då jag var barn. Världens finaste hund.

Bokhund som stannat kvar:  En hund och hans pojke ( barn/ungdomsbok av Eva Ibbotsson) tyckte jag mycket om. Böckerna ( framförallt den första) om Alex Dogboy (Monica Zak) har hängt sig kvar. Handlar ju mest om Alex öden, men även hundarna har stor betydelse för  handlingen. Har läst den högt för många av mina elever.

Den hunden glömmer jag aldrig: Tipp. En cockerspaniel. Min mamma var om sig och kring sig, och då Putte blivit avlivad, så ville hon ha en ny hund. Men inte köpa... för det hade vi nog inte råd med. Så hon läste annonserna i Borås Tidning och där dök det upp en familj som av någon anledning inte kunde ha kvar sin cockerspaniel. De kostade inget, Den blev vår. En rätt bitsk hund i början. Tror att både jag och mamma blev bitna av den. Vi hade länge kontakt med Tipps familj. De kom på besök, och de båda barnen övernattade hos oss vid flera tillfällen. När de flyttade iväg till Malmö, så brevväxlade jag och tjejen. Har inte funderat på syskonen med det ovanliga efternamnet på femtio år, men sökte efter dem när alla minnena kom upp idag. Jodå, de lever och bor båda i Skåne. 

När jag började leta bilder på barndomens/ungdomens tre hundar, så föll ett litet häfte ut ur ett album. Det var en fotograf som åkte runt och tog bilder. Tipp kom till oss på sommaren innan min bror föddes. 

Tipp var med på alla sex bilderna i det lilla albumet. Viktigast i familjen. Ja, jag också, förstås.  Här är mormor och morfar med på bilden

Berätta en egen liten hundhistoria: Vi fortsätter med Tipp. Det var ingen större ordning på om hunden var ute eller inne under dagtid. Tipp gick inte långt heller. Och vi bodde vid vägs ände. Så det var ingen större fara. 

En gång då Tipp löpte, ja det var en tik... hon hade ett "riktigt" namn också, men det minns jag inte... så gick jag och mötte min mamma, som varit på kafferep hos någon tant i byn. Det var kväll. Och Tipp gick bredvid mej. Inga koppel där inte. Plötsligt så uppenbarades sig gråhunden, hanen som bodde en kilometer bort. Snacka om doftsinne! 

Det var snabba ryck. Hane på hona. Visste jag inte hur förökning hos djur gick till tidigare, så fick jag nu se det med egna ögon. 

Ett par månader efteråt kom det fyra blandrasvalpar. En granne vill ha en av dem. Den blev fin. trots konstig korsning. Som jag kommer ihåg det, så kom alla valparna att utplaceras hos olika familjer.

Måste bara lägga in en bild på min favorithund. Den som kom efter  Tipp. Även det genom en annons i Borås Tidning. En ung familj som inte hade tid med sin hund. Akita hette hon. Schäfer lät så farligt. Snällare hund fanns inte.  Och som ni ser på bilden... det där med koppel, det förkom nästan aldrig. Vilket ställde till en del... men det lämnar jag därhan.

OM jag varit en hund så hade jag varit en: Newfoundlandhund Stor, lufsig ,raggig, matglad, gillar att gå i skogen och att simma i öppet vatten. Ser ganska så skräckinjagande ut men är faktiskt en rätt beskedlig jycke.

Tack Klimakteriahäxan! Idag blev det verkligen egenterapi. och nostalgi.