Tisdag

 Klockan 16.17 togs bilden på den vackra solnedgången. Jag tvingade mig ut en stund o den isande vinden.. Spelade/passade fotboll med Konrad i paddocken en stund. Följde efter Karl-Petter på hans ridrunda i byn, och kollade när han sen red ett pass i halva paddocken medan hans mamma longerade Lycke på den andra halvan. Det var kallt. Men man får stå ut. Alla behöver både rörelse och frisk luft.

Mormor-morfarstisdag, alltså. Mötte upp killarna vid skolan då de slutade kl. 13. Sen hem till värmen i huset. Legobygge, legolek, kortspel. Johanna kom hem vid tre och då var det ju bara att trotsa den isande blåsten och gå med ut. C-E fixade kvällsmaten, eller jag lagade till fiskgrytan i morse härhemma, men han fixade det sista, kokade ris och gjorde sallad.

Hann prata lite med Johanna innan vi skjutsade Konrad till fotbollsträningen och sedan begav oss hemåt. 

Behaglig dag. Värre var det när pojkarna var yngre och behövde passning hela tiden. Då var man trött efter "mormorstisdagen". Så länge någon av pojkarna var förskolebarn, så började ju dagen redan vid halv nio. Så det är skillnad. Men ändå känner man ju att man gör nytta. Avlastar Johanna så att hon slipper tänka på att passa tider och att laga mat, samtidigt som killarna får en "ledig" eftermiddag. 

Det kändes väldigt lätt att gå idag. Inte ett dugg påverkan från den dumma ryggen. I går jobbade vi med höfter på den posturala träningen. Även yogapasset, direkt efteråt, jobbade med höfterna. Vilken skillnad de övningarna gör. Har inte gått på yoga på många år, men har nu gått på tre måndagspass. SÅ bra för den gamla kroppen. Det hjälper verkligen mot stelheten, som oundvikligen kommer med åren. Så nu får jag fortsätta med dubbla träningspass på måndagskvällen.

Ljuset är på väg tillbaka. Synd att det ska fortsätta vara en sådan isande vind. Men lite sol fick vi idag. Man ska vara glad för det lilla.Och kan man vara glad för det lilla, så har man mycket att vara glad för.

Vägval

 

Tänkte att jag skulle testa en av de vanliga promenadrundorna idag. En som är trevlig att gå när det är barmark. Gårdagens vägval visade sig vara bra, vägarna var  i det närmaste snö och isfria. Då borde det väl vara samma på de vägar som jag valde för dagens runda?

Så var det inte. Det var ett klart dåligt vägval. Sällan har sex km tagit så lång tid att gå. Det blev till att kliva mellan isfria partier och snöiga partier. Allt för att undvika isen. Idag var stavarna till stor hjälp...rena isdubbarna. 

Man funderar en del när man går i sin ensamhet. På vägval t.ex. Läste på Instagram att niondeklassare nu ska göra sina val för gymnasiet.  Kommer så väl ihåg då jag och bästa kompisen besökte skolans yrkesvägledare för att få råd inför gymnasievalet. 

- Med era betyg ska ni förstås gå naturvetenskaplig linje, tyckte han. Så blev det, för oss båda. Med resultat att betygen där blev mer mediokra....

Idag har ungdomarna mängder av valmöjligheter inför gymnasiet. Måste vara svårt att välja. Sen är ju frågan vad gymnasiets vägval har för betydelse i framtiden. Ska man välja det man tycker låter kul eller ska man välja något som ger breda möjligheter till att läsa på högskola/universitet? 

Tänkte också på att det var lite status att gå teoretiska linjer förr. Speciellt på den tid då våra döttrar skulle välja gymnasieliinje.

- Det enda viktiga är att välja en teoretisk linje, sa den extremt korkade gymnasierektorn, då jag i mitten av nittiotalet var med Johanna på gymnasieinformation.

Hur kan man uttrycka något så dumt? Hur skulle ett samhälle med enbart teoretiker se ut? Omöjligt att leva i...

Nej, det där med att välja väg är inte helt enkelt.  Visst funderar jag ibland på hur det varit om jag gjort andra vägval i livet...

Idag valde jag  en svårgången väg. Men det gick bra det också. Med hjälp av lite stöd.

Långt ifrån

 Igår var det säsongspremiär för quiz på Glasets hus i Limmared.  Önskade att "slippa" vinna, och den önskan gick verkligen i uppfyllelse. Vi har aldrig varit så långt ifrån alla rätt, och vi har sällan varit så långt i från "medaljplats".  De som vann hade 11,5 poäng av 16. Tre lag på samma poäng. Samt flera lag på 11. Vi hade bara 10. 

Det är absolut en trevlig tillställning, quizet som anordnas sista fredagen i månaden, åtta månader om året.

Många gånger har jag tyckt att frågorna är för lätta. Denna gång var de lite väl svåra. Inte för att vi missade många, utan för att jag tycker att vinnande laget borde ha en poängsumma på 13-14 , för att det ska vara lagom svåra frågor.

Lördag. Ledig dag!  Fick till en långpromenad efter lunch. Det går bra att gå överallt. Skogsvägarna är  öppna, och stigarna däremellan är delvis upptrampade av människor och djur. Snön är hårdpackad. Det går bra att gå på den.

Passerade Älmåsdammen. Det rörde sig i det öppna vattnet. Undrar om man har någonting under bryggan, som rör omkring vattnet så att det inte fryser. Dammen är nog alltid öppen för bastubad.

Dock långt ifrån den tid då det är läge att ge sig ut med ekan.

Kom så småningom fram till resterna av det gamla torpet, "Modes" kallat. Soldat Mod med familj bodde där. Det blir Modes på västgötska...

Här ska hästar gå på bete i sommar. Det känns långt ifrån den härliga tiden...

Långt ifrån badläge här också. De båda ungdomarna som hör hemma på gården, använder inte dammen som skridskobana.  Annars är det fin skridskois på sjöar och dammar. 

Värnamokillarna var iväg på en av de dammar som de har i närheten, och åkte skridskor en stund i tisdags.

Fick en dagsfärsk bild på Konrad och Karl-Petter.  De har , tillsammans med mamma, gett sig iväg en bra bit för att se mellogenrepet i Linköping. Nu passade det bra, de kunde träffa sin faster och ta med henne på "spektaklet".

Jag ska kolla i kväll, förstås. "Mello" är det första lilla vårtecken tycker jag. När spektaklet gått i mål om ett antal veckor, så är vi inte långt ifrån vår.

Nio år

 

 

Nio år går snabbt. Samtidigt är vissa minnen så levande att det är svårt att placera in dem i tid.  Jag minns så tydligt känslan då vi satt framför tvn i familjens hus och väntade på besked.  Martin ringde på eftermiddagen och talade om att nu fick vi komma och ta hand om hästar och katter, för nu begav man sig till förlossningen. 

Tiden gick, blodtrycket var sannolikt högt, hjärtat pumpade snabbt och hårt.  Framåt midnatt gick vi till sängs. Jag hade slumrat till då det kom ett meddelande på mobilen. En halvtimme in på det nya dygnet, på söndagen den 29 jan, hade Konrad kommit till världen.

Jag berättade för Konrad om vår väntan där på kvällen den 28e, då vi körde honom till fotbollsträningen i tisdags. 

Naturligtvis blev det firande, med tårta och paket på "mormors/morfarstisdagen". Sitt kalas för kompisarna hade han redan i fredags.

Vi får ringa på Whatsup i kväll, och säga grattis på rätta dagen.

Barn idag har väl kommit mycket längre i utvecklingen av sina förmågor, än vår  generation ? Antagligen för att de har möjligheterna.  Konrad kan  ju så mycket..

åka skridskor, åka utförsåkning på skidor, spela fotboll, simma, rida, spela dataspel... Dessutom lär han vara en perfekt skolelev. Han gillar verkligen skolan. Och kören. Samt att kolla på fotboll på YouTube. Han kan hur mycket som helst om fotbollsspelare från olika landslag  och klubbar...

Nu har han börjat ta pianolektioner också. Han övar flitigt. Hoppas intresset håller i sig.

Alla mor och farföräldrar är nog stolta över sina barnbarn, och tycker att de är helt fantastiska. För det är de ju... alla  på sitt sätt.

Grattis till världens bästa Konrad!

Där var den...

 Jag sa till de elever som jag delade lunchbord med,  att nu måste jag skynda mej hem efter skolan, och gå ut i det vackra vädret. För där, utanför fönstret, så sken solen från en klarblå himmel. 

Denna vinter måste väl vara extrem i gråhet?  Dag efter dag, så har det varit ett par minusgrader och genomgrå himmel. Lite blåsigt har det varit, men trots det, så har det känts som om det varit vinter-stiltje i veckor...ja, månader. 

När jag sen gick över skolgården, från matsal till klassrumslokaler, så var det inte så skönt som det såg ut. Det blåste iskallt.

Då jag kom hem vid tre, så fanns det sol kvar. Vinden hade mojnat. Så det blev en skön promenad, varav delar av den gick i en lite värmande sol.

I skogspartierna så försvann snart nedåtgående solen bakom träden.Men den glimmande till då och då.

Man blir extra pigg och glad när solen visar sej en stund, det är tydligt.

Kollar framåt i väderprognoserna. Det  tycks vara stiltje i vädret, de närmaste två veckorna. Känns tråkigt! Nästan så att jag önskar mej en riktig snöstorm, så att det händer något. Fast allra mest längtar jag efter plusgrader, regn och sol om vartannat.

Har skrivit femårsdagbok under många år. Ser att under de senaste åren, så har det varit plusgrader i januari. Låter gott! Fast för naturen är det säkert bra med en riktig vinter.

Det här blev ett ovanligt tråkigt inlägg. Lika tråkigt som vädret. Men det kändes så ovanligt att solen lyste från en helt molnfri himmel, att det var värt att notera och komma ihåg.

I kväll får jag gå ut och njuta av stjärnhimlen.

Söndagstänkt

 

Reagerade på att tulpanerna mist sin krispighet och på att kronbladen torkat en smula över natten. Tänkte att blommorna idag, rent symboliskt, visade en sjuttiotvå-årig tant. Granskade lite mer noggrant och funderade på om det kanske var en mänsklig 50-60-åring, som de fem dagar gamla tulpanerna, skulle kunna symbolisera. De var ju faktiskt fortfarande vid god vigör, vackra, men lite på nedgång.

Jag har skrivit många gånger om det jobbiga med att bli äldre. Samt om alternativet... Men det är ju så att man förlorar krispigheten, spänstig, allt mer. Jag tycker att det är det jobbigaste med åldrandet.  Det hjälper inte hur man tränar...eller att man tränar... spänsten är borta. Under de senaste åren har den helt försvunnit... Precis som krispigheten i tulpanbladen ...

Så här långt har det kroppsliga förfallet dock inte nått. Jag fasar för den dagen, det blir så. Jag tänker på döden varje dag. Speciellt på hur mycket det blir för döttrarna att röja upp efter mej. Eller hur dåligt städat det kommer att bli om C-E blir ensam kvar...

Men tanken på att höra till de "äldre äldre", den har inte slagit mej så ofta. Kanske för att jag inte räknar med att bli så gammal...

Sjöng med i Grimsås-kören före jul, och var då på ett par äldreboenden och framträdde. När man ser dem som bor på de boendena, så blir man inte speciellt inspirerad av att bli riktigt gammal. Sen finns det äldre äldre som är riktigt pigga. Tror dock att de hör till undantagen.

Visst kan man få lite ångest för det som komma skall. Det enda rättvisa, det gäller alla.

Man får göra så gott man kan och som de unga bokarna visar. När hösten övergår till vinter, så får man klamra sig fast så länge stammen/kroppen tillåter.

Det är absolut inte alltid som jag går tillbaka till de bloggkommentarer som jag skriver, och kollar efter eventuellt svar. Men idag gick jag tillbaka till EvaL8as blogg. Vet ju att hon hör till dem som alltid svarar på kommentarer.

Det handlade om vikten att ha foton på sig själv och på nära och kära, från olika skeenden i livet. Jag hör ju till dem som inte vill vara med på bild, för jag har alltid ansett/ansett mig vara för tjock och för "ful". Eva-Lotta hade haft samma känsla.

Vi var också överens om att  vi faktiskt såg rätt bra ut på de få foton som finns från förr.

Varför ska kvinnor/tjejer alltid anse/känna att man inte duger utseendemässigt?

Än värre måste det vara för den som är ung tjej idag. Så många krav från alla sociala medier  och från de förb-e influerarna. Media i stort är inte ett dugg bättre.Har sett trailern för "Mammor" i SvT. Det är väl för tusan inga typiska mammor. Det är ju "dockor" som visar hur den perfekta kvinnan "ska" se ut. Fy tusan!

Har många gånger reagerat på att alla tjejer, från barnsben, fram till (åtminstone) fyrtioårsåldern, ser likadana ut. Långt hår, gärna uppsatt i svans till vardags. Bakåtkammat.. Svärtade ögonbryn. Konstlat bruna i ansiktet.  Och så den hemska plutande munnen , då det tas foton.

Förr i tiden så hade vi olika hårlängder. Idag tolkas en kortklippt tjej  ofta som lesbisk.

Vore kul om någon vågade sticka ut. Mer än att färga det långa håret rosa, blått eller grönt.

Lite fåniga söndagstankar....

Nu ska jag återgå till det "verkliga" igen, och läsa Illustrerad Vetenskap.

Mitt i vintern

 Idag dansar snöflingorna i luften. Det är långt emellan dem, så man kan fånga en flinga med blicken och följa dess väg. Flingorna dansar i olika riktningar, neråt, uppåt, åt sidorna. Slutligen mot marken. Det har kommit en tunt snötäcke under dagen. Någon cm. Fördelen är att den nya snön gömmer den gamla, hårda, smutsiga. Nackdelen är att isfläckarna täcks över. Så det fick bli en förmiddagspromenad på kända vägar.  Asfaltsvägen är promenadbar vid kanterna, grusvägarna/ byvägarna i mitten.

Dagen har blivit en och en halv timme längre, sedan vintersolståndet. Nu märker man att det är lite ljusare på eftermiddagarna.  

Men än är det både för kallt och för mörkt, tycker jag.  Känner mig lite rastlös i den begränsande tillvaro som den här årstiden bjuder på.  Tanten som gillar utomhusliv, får bara till en promenadrunda om dan. Det finns ju inget annat att göra utomhus, så här års...

Så det blir att gå på olika slags träning som passar en tant, att fylla på förråden av bröd och bullar, att sticka, läsa, kolla nåt på tv. 

Har "hittat" en trevlig svensk författartjej. Lina Arvidsson. Läser just den tredje boken i serien "Hälsingemorden". Det har bara kommit ut tre...förhoppningsvis blir det fler. Gillar serieböcker. Bekanta personer, bekanta miljöer. 

Det blev en ny tulpanbukett, inköpt i mitten av veckan. Odlad i Frillesås, Halland. Inköpt på Stationen blommor i Hestra, Småland. Stående på ett köksbord norr om Grimsås i Västergötland.

Liksom förra veckans blandbukett, så är dessa tulpaner helt perfekta. Har vuxit ut och öppnat sej så fint.

Inser att, även om jag är väldigt förtjust i blandade färger och tulpansorter, så blir det snyggare med samma slags tulpaner i vasen. De olika varianterna av tulpaner växer ut åt så olika håll!

Dansande snöflingor och röda tulpaner, underhållande och njutbara, så här mitt i vintern.