Borås, bio, bär och bullbak

 

Igår blev det en tur till Borås. Till stan. Borås, det är STAN för mej. Jag är uppvuxen i närheten av den gamla textilstaden.

C-E  skulle träffa hjärtsköterska på sjukhuset, SÄS. Första återbesöket efter ballongsprängningen av det tilltäppta kranskärlet, för en månad sedan. Jag behövdes inte i skolan, så det passade bra att jag körde patienten till det tidiga morgonbesöket.

När vid närmade oss stan, så var det precis som i visan "Här är polisen som mitt i gatan står". Alla fordon, på väg in till stan, blev stoppade.

-  Har jag kört för fort?  var min första tanke. För visst blir man orolig, och får en massa tankar i hjärnan, då man blir stoppad av polisen.

En lång rad med poliser i uniform, stod uppradade, där jag körde in efter den lätta motorcykel, som kört om mej några hundra meter tidigare. Och som jag funderat över; är det inte för kallt att åka motorcykel, då det är en temperatur på fem grader?

- Maken har tid på sjukhuset om 25 minuter, var det första jag sa till den unge polisen, som tittade in genom den nedvevade rutan.

- Ingen fara, det här går fort. Vi kontrollerar körkort och nykterhet, informerade killen. Med darrande händer plockade jag fram körkortet. Ja, jag blir darrig av polisuniformer och polisbilar. Knäppt! De är ju till för vår trygghet. Men sedan jag fick fortkörningsböter för många år sedan, så tror jag bara att de letar efter fel som jag gjort. I trafiken.

Vi hann fram till SÄS ( Södra Älvsborgs sjukhus) i god tid. Släppte av C-E vid huvudentrén, körde bort till parkeringen och tog sedan en promenad i omgivningarna. Tycker f.ö. att det är tokigt med parkeringsavgifter vid sjukhus. Där tycker jag att alla ska få stå gratis 

Gick genom en del av det stora sjukhusområdet, innan jag vek av mot Karpdammen. Kommer ihåg den sedan tidigare promenader i området. 

Ganska otroligt att näckrosor fortfarande blommande. Måste nog vara förädlade för lång blomning.

Det blev ingen långpromenad. Nöden tvingade mig tillbaka till sjukhusets stora entrelokal, med tillhörande toaletter.

Kändes som en fika skulle sitta bra, när C-E var klar med sitt sköterskebesök. Åkte ner till centrum och fick en god och rejäl fika på café Bakgården. Det är så sällan vi är i Borås, så det blev en liten extra promenadrunda i centrum. Jag tycker att det förändras hela tiden. Antagligen beroende på att jag bara är där några  gånger per år.

På kvällen blev det bio. I Dalstorps bygdegård. Inte dumt för en lantis,  att ha möjlighet att gå på bio bara dryga milen bort. På en onsdag.

Man visade "Resan till Piemonte". En fin film. En feel good -film. Helena Bergström fick gråta flera gånger och Kjell Bergqvist fick vara så sarkastisk som bara han kan vara.

Idag börjar älgjakten i södra Sverige. Inte läge för någon promenad på skogsvägar.  Så det fick bli en bakförmiddag. Kanelbullar och tvp sorters brödbullar blev resultatet. 

Visste  man inte vad som försiggår, så skulle man bli helt förskräckt av att höra vad jag just nu hör där jag sitter inomhus med stängda fönster. Drevkarlarna skriker och ropar, där de går på bred front genom skogen bakom huset, för att skrämma älgarna. Skyttarna sitter i älgtornen, med utsikt över eventuellt passerande skrämda älgar. Åtta älgar har man lov att skjuta. Än har jag inte hört något skott.

Vi stannade till i Tranemo och veckohandla på väg hem från Borås igår. I en av kylarna fanns det flera hyllplan med jordgubbar. Svenska. Till ett pris långt under  sommarens priser. Jag kunde förstås inte motstå de fina bären. Trots att det senaste köpet, för några veckor sedan, var en besvikelse. De jordgubbarna var helt smaklösa.

Dessa bär, odlade i Skåne, smakade jättemycket. Nästan lika mycket som de solmogna jordgubbarna från i somras.  Gissar att dessa odlas i växthus. Så gott att kunna äta svenska jordgubbar i oktober!

Vilse i Värnamo

 Jag var totalt "lost". Trots att jag tog upp Google Maps och försökte få vägledning. Fick ändå  inte ihop det.

Vi äter ju lunch i småstaden Värnamo, varje tisdag, före det att vi hämtar killarna på sin skola. Det händer ganska ofta att vi äter på Gästgivaregården. Den ligger i utkanten av centrala stan. Gissningsvis 800 meter från pojkarnas skola.

Oftast tar jag en promenad från  de någorlunda närbelägna matställena. Är vi mätta och nöjda i god tid före kl 13, så är det ju gott att röra på sig lite.  C-E är inte den som gillar stadspromenader, så han tar bilen. Och hinner ofta uträtta något ärende på vägen. 

Idag var det över en halvtimme kvar tills killarna skulle hämtas. C-E bestämde sig för en tur till biltvätten, nästgårds till skolan. Jag bestämde mig för en längre promenad, som gick på en tvärgata till den normala promenadvägen.

Jag har gått den gatan en gång tidigare. Men jag måste ha vikit av mot skolan ganska tidigt.  När jag svängde av tvärgatan idag, var jag helt plötsligt helt bortkommen. Frågade en dam som jag mötte om vägen till Rörstorpskolan. Den riktning som hon visade var ju helt rätt, men  jag var mycket längre från skolan än vad jag trodde.  Såg plötsligt pojkarnas gamla dagis. Befann mig på parkeringen.  Förstår inte hur jag hamnade där. För jag kom från ett håll som inte stämde  alls med hur min hjärna såg den bekanta platsen.

Fattar fortfarande inte hur det gick till. Att gå vilse i lilla Värnamo, mellan Gästgivargården och Rörstorpskolan, det  torde inte vara möjligt.  Men det är det... Kan också vara ett tidigt stadium på demens..😱

C-E var redan på plats utanför skolan. Med nytvättad bil. Men i tid kom jag, trots att jag gick närmare två och en halv km, istället för 800 m. 

Eftermiddagen förlöpte lugnt.

Lite fotboll med K-P.  

Ett besök vid dammarna, med båda killarna.

Man hade håvar med sig.Det finns inte mycket att håva längre. En ryggsimmare hamnade i Konrads håv.

Fortfarande lågt vattenstånd. På försommaren var alla stenar, utom den  allra största, täckta med vatten.

Konrad hoppade av cykeln, hoppade över diket och sa hej till Bolt.

Jag skjutsade Karl-Petter till sin lilla blåsorkester och direkt därefter Konrad till fotbollsträningen. Pappan hämtade dem, så jag hann med lite kvällsmat innan vi körde hem i skymningen.

Körde i fatt tre A-traktorer, som låg efter varann. Så irriterande. Under flera kilometer av sträckan mellan Hillerstorp och Gnosjö är det dubbeldragna mittlinjer. Jag passerade dessa vid tre tillfällen, för att komma förbi bromsklossarna. Bilen som låg framför och de tre bakom mig fortsatte att ligga bakom A-traktorerna. Mina omkörningar var helt säkra. Så vad ska man gå efter... förnuft eller regler? Tyvärr ... eller klokt nog... går jag på förnuft...

Så var det det där vemodet igen...

 Likadant varje år. Det är något i övre delen i magen som suger. Gör ont-gott! Jag tolkar det som om det är där vemodet håller till.

Dags att stänga stugan för denna sommaren. Hoppas ju att få en årerrunt-tillgänglig stugan, innan jag läggs i graven. Hoppet är det sista som överger en...

Johanna och killarna brukar vilja komma ner till Halmstad en sista gpng för säsongen. Så ock denna dag.

Det är stranden, som både jag och de vill åt. Stugan använde vi inte mycket. Toaletten förstås. Dricka vatten. Idag tömde vi förstås  kyl, frys och det mesta av torrvaror. 

Vattnet är avstängt. Ledningarna är tömda. Elen är avslagen. Vemodet har har rullat in.

En härligt lång promenad på stranden,  blev det. En fotboll var med som sällskap. Ett fåtal som rörde sej längs stranden. Ett fåtal på plats vid stugorna på vårt område. Närmsta grannarna var på plats. "Stockholmarna". Boende i Bromma. De hade åkt ner över en långhelg. Mannen är nybliven pensionär, kvinnan hade tagit ledigt nägra dagar.  Rätt häftigt att ha stuga 50 mil från hemorten.

Fint väder. Lite blåsigt. 12-13 grader i vattnet. Nej, det blev inget höstbad. Men  en del bilder...

Kollade bakåt i bloggen. Nästan exakt ett halvår sedan, är det som vi öppnade stugan. Då hade Johanna med sig två ponnies också, så killarna red till stranden. Det är inte utan att jag längtar tills det blir april igen...

Byns stolthet nummer 2

 

Det tycks som hösten blir tämligen fylld med musik och teater, även detta år. Idag var det dags att se årets föreställning, där byns stolthet Micke Riesebek och hans fru Jeanette Capocci var med. De har under många år varit del av sommarfarserna på Vallarna i Falkenberg. Under hösten går föreställningen ut på turné.  Idag gästade man Borås. Det gjorde vi också.

Micke är född och uppvuxen i vår by. Hans mamma Karla var en av mina bästa vänner, och hade dessutom de hästar som döttrarna utvecklade sitt ridande på, och vars sto Ronja, var mormor till Johannas båda halvblod.

Karla lämnade tyvärr det jordiska för drygt fem år sedan. Alldeles för tidigt, tyckte jag.

Idag spelade Mikael två olika roller. Som präst och som badsugen hotellgäst. 

Annika Andersson var, som så ofta, Mickes motspelerska. Ewa Roos hade en av de mindre rollerna.

Nettan, Jeanette, spelade dottern till hotellägarna.

Fars är ju fars.  Skulle väl inte sett denna om inte två av skådespelarna var välkända för oss. 

Helt ok föreställning. Man skrattade en del, drog på  munnen ännu mer.  Budskapet i en fars, det brukar  man få leta efter. Men ibland behövs ju bara en stunds förströelse.

Tillsammans med föräldrarna till byns första stolthet, Peter, samt  en av pappans bröder och hans fru, hade vi bokat bord på Borås bästa pizzeria, Granada.  Fullsatt, som så ofta en helkväll. Godaste pizzan drar mycket folk.

Inte helt fel för oss i den äldre generationen, när föreställningen börjar klockan 16. Gott att vara hemma innan läggdags.

Med ceriserosa tröjan på..

 Brukar försöka få till en eller två längre promenader varje vecka.  Med längre promenader,  menar jag sådana som är en halv mil eller mer. 

Det är skönt att gå, och framförallt så är det en liten koll för hypokondriska mej;  orkar tanten en rejäl sträcka i relativt rask takt?

Bestämde mig för en runda som jag inte gått på länge. En av de längre, där man inte behöver gå någon större sträcka på asfalterad väg. Asfalt känns i rygg och knän...otrolig skillnad mot att gå på grusvägar och skogsstigar...

Ceriserosatröjan på. Några älgflugor ville jag inte ha med mej hem. Igår tog jag på en beige fleeceväst, då jag bara gick genom byn. Då var det, trots att jag inte gick genom skog, ett par älgflugor som misstog mig för ett hjortdjur.

Många bilder blev det längs vägen på fagens långrunda. Det är så vackert i naturen just nu 

Grannhuset. 500 meter bort. Obebott, men besökt av ägarna ibland. Ska försöka ta en bild här varje fredag i oktober, för att följa naturens "förfall". 

Igår, på sen eftermiddag, fem-halv sex, var jag ute på den dagliga 2-4 kms "måste"- promenaden. Då var gräset slaget, på alla åkrar i "centrala" byn. Sammantaget 7-8 olika fält. Idag, på tidig förmiddag, var allt gräs förpackat i plast. Undrar hur länge bonden i vår by jobbade i natt?

Passerade gården efter ytterligare en km.  Det var bara en ilsket skällande hund på gårdsplanen ( bunden), så jag fick inte tillfälle att fråga. Tror f.ö. att han jobbar med annat under delar av dagarna. Det finns gott om foder framför ko-stallet.  Och mer blir det.

Åker sällan vägen förbi gården på kvällstid. Eller ens på dagtid, trots att det är en "genväg" till Tranemo. Får nog passa på att göra det. Den här installationen måste vara väldigt fin när mörkret fallit.

Från byväg  till skogsväg. Vid Toråsen var en stor vändplan i ordningställd. Antagligen är det en större skogsavverkning på gång.  De stora virkesbilarna är i behov av stora utrymmen för att komma fram och tillbaka.

Visst är det så, att när man gått några kilometer, så kommer endorfinerna i gång. Det är njutbart att bara låta benen gå och med olika sinnen scanna av naturen.

Hur var det med vatten tillgången i "Görans dammar". Den  var god.  Ingen skillnad mot vad det brukar vara.

Klart njutningsfullt för ögat.

Det finns  flera små jaktstugor längs skogsvägarna. Funderar på om de används så ofta. Om det finns så många som jagar regelbundet.

Älgjakten börjar om en vecka. Då blir det inte läge för långpromenad, för då är det verkligen fullt av män i kamouflagekläder, orange band på mössor och kepsar och utrustade med vapen, i våra skogar.

Ett par riktigt branta backar tar mig upp till den gamla utmarken, till torpet som är benämnt "Allmänningen". Ett hus utan el och vatten. Tidigare uthyrd på sommaren. Men nu har det stått helt tomt under några år.

"Rosa bandet" är aktuellt i oktober. Gula bandet, det är älgjägarnas eget band. Det visar till något av alla älgtorn som finns i våra skogar och mossmarker.

Lämnar skogsvägen för att gå in på en stig, som jag brukar gå lite då och då. Får   lite kalla fötter, för se där..

 ligger nyavverkat virke över stigen. Hör skogsmaskinen en bit bort. Håller den på att avverka längs stigen? Att komma i vägen för avverkning, det är inget att rekommendera.

Ingen fara. Den syns inte ens. Men naturen är helt förändrad.  Funderar på om det är kyrkans skog som avverkas. Det finns en, helt ologisk, bit skog, som tillhör svenska kyrkan, mitt inne bland byfolkets ägor.

En bekant byggnad. Nu har jag kommit till högsta punkten. Det har gått uppför hela vägen från dammarna. 

Tillbaka  till bebodda trakter. Och välbekanta vyer.

 

Lunchdags för gårdens hästar... eller iaf några av dem.  

Några hundra meter på asfalt. Känns direkt i knän och rygg.  Där jag tar av till byväg igen, möts jag av glatt blommande nysört och höstfibbla.

Snart hemma igen. 7,55 km, "sa" aktivitetsklockan.

Inte en enda älgfluga med mig hem.  Den ceriseröda tröjan gjorde sitt jobb i dag också.

En riktigt härlig promenad. Och jag hann hem innan regnet började.

.. 

Bättre förr? Nej. Men annorlunda

 En liten reflektion utifrån dagens göranden.

Förr var detta en järnvägsstation. Tågen mellan Göteborg och Alvesta stannade och tog upp passagerare. Idag rusar passagerartåg och godståg förbi i hög fart. Stationen är numera ett mycket trivsamt café.  Café Kråksången. Här träffade jag gamla vännen Katrin idag. Förr letade vi geocacher när vi sågs. Idag hade vi ett trevligt samtal.

För länge sedan, då jag var barn, gjorde jag ett liknade handarbete.  Det var på den tiden då flickor ansågs vara speciellt begåvade för handarbete.  Idag är inte handarbete jättepopulärt. Men det kan utföras av både tjejer och killar/män och kvinnor.

Förr var hö/grässkörden bärgad i juli. När gräset växte upp på åkrarna, så fick korna beta där. Idag var fjärdeskörden på gång i byn.

Förr plöjdes de åkrar där vete/korn/havre hade skördats. Idag har fälten redan såtts inför nästa års skörd.

Förr fanns det nästan bara mjölkkor på gårdarna i våra trakter. Idag är mjölkgårdarna jättestora. Några sådana finns det inte i vår närhet. På "våra" mindre gårdar är det köttdjur som står för produktionen.

En fin dag blev det! Förr var det inte vanligt med 20 grader och sol under höstmånaderna. Det är bara att tacka och ta emot de härliga dagar som vi fått under senaste veckan.

"Tur att man har egen inkomst"

 Ja, så sa jag till C-E, när jag kom hem.

Han hade också varit med på eftermiddagens PRO-möte. Med egen bil. Trots att han varit behjälplig med avdukning och avmöblering, så hade han hunnit hem och ut på altanen, innan jag kom.

"Tur att man har egen inkomst".

Det var modevisning som stod på programmet för dagens möte. Det fanns mycket att  välja på, när Seniorshopen invaderade Bygdegården med sin höstkollektion. 

Sex mannekänger ville Kristina Fritz ha till sitt förfogande. Fyra damer och två herrar.

Jag är av den absoluta åsikten att det där med att visa kläder, det är det bra om "mannekänger" av olika storlekar gör. Så det var tredje gången som jag visade kläder i storlek XL.

Dyrt har det blivit varje gång. Trots att "mannekänger" fick 10 % rabatt. 

" Din lön för idag var 460 kr", sa Kristna då jag lämnade fram betalkort.

När jag körde hem med två par byxor, två tröjor och en hel "findress", så tänkte jag just på hur kvinnor hade det förr. Många var helt beroende av sina makar, vad det gäller ekonomin.

Mormor hade inga egna pengar. Inte förrän hon fick sin lilla folkpension. 

Mamma hade inga egna pengar. Hon använde barnbidraget både till sig själv och mej. När hon kom upp i 50 årsåldern, så fick hon jobb som "hemsamarit" ett antal timmar i veckan. Vilket lyft! Helt plötsligt kunde hon unna sig lite, och dessutom kosta på sej att ta körkort. 

Andra tider, absolut. Men ganska nära i tiden. Och jag är mycket  medveten om att det än idag finns kvinnor, som har så låg pension att de inte kan hänge sig åt ett frosseri i shopping. Det är verkligen orätt, att de dom skött hem och barn, eller har haft ett av  de samhällsbärande, men lågavlönade yrkena, får så orimligt låg pension.

Tror att många damer, och även herrar,  blev nöjda med sina inköp idag. Kvalitetskläder till hyfsade priser.

En bild på dagens "mannekänger".  Vet att vännen och kollegan längst till vänster blev så förtjust i sin avslutningsoutfit ( vi bar tre olika ensembler var) att den fick följa med hem. Jag köpte två av de tre ensembler som jag visade. Plus ett par jeans och en långärmad T-shirt.