Cup och himmelsk mat

 

 

Fyra mål så långt. Efter match nummer tre. Ett hattrick i tredje matchen. Ett mål i första. I andra matchen så var målvakten extremt bra. Helt omöjlig att få hål på.Två mål blev det i match nummer fyra. En utskåpning av de stackars motståndarna. 9 -0. Sista matchen såg inte vi  Lika bra det. K-P blev kapad, fick ont och fick utgå. Matchen vann man utan hans hjälp. 

Lugnande besked har kommit från mamman. K-P mår bra .

Karl-Petter, samt ytterligare en "överårig", var tillfrågad att förstärka P-19-laget, då det var dags för höstsäsongens första cup. Den var förlagd till Ås, ca 2 mil söder om Gislaved. 

Morfar vill gärna se killarna spela fotboll, och jag tycker också att det är rätt kul.  Detta var en liten cup. Gissningsvis ca 15 lag. Mycket folk var det ändå.  Och härligt väder. Sommaren tog bara igen sig en enda dag...

Vi befann oss 25 minuters resa från Tiraholm.  Fiskrestaurangen mitt ute i ingenstans. Med Bolmen som närmsta granne. Det vore ju dumt att missa tillfället att äta lunch där.

En grillad gösfile smakade himmelskt. Liksom potatissalladen. Mitt val. Man kunde få potatis eller pommes också. Såsen, det var en slags "tunn" coleslaw. Så gott! Och mättande.

Men.. det finns ju  en efterrättsmage också... så en kula glass gick också ner. Så gott !

Tiraholm, långtifrån allfartsvägarna, lockar massor av besökare.  Husbilar har en ställplats och där finns också ett ganska nybyggt hotell. Restaurang, glasscafe och fiskaffär finns på området. Vi köpte med gös, gädda och rökt lax hem.

All fisk är hämtad från sjön Bolmen, vilken breder ut sig bakom byggnaderna. Känns så bra att äta fisk som har levt i det fina Bolmenvattnet.

En trevlig  söndag, där det sedan blev en promenad här hemmavid och ett glas rose på altanen.

I morgon börjar alla lärare terminen. Eleverna börjar nästa vecka. Jag ska inte göra min första musik-arbetsdag förrän den 26.  Ska faktiskt bli gott att få lite struktur på veckan. Som det är nu, så känner man sej helt veckovill.

Sommarn är lite trött

 Ja, det kändes så, då jag gick mej ut på en eftermiddagsrunda. Sommarn är lite trött.  Efter många fina dagar, så tycks den dragit sej tillbaka, för välförtjänt vila. 

Nu hoppas jag att det bara är lite återhämtning sommarn behöver. Augusti kan vara en fin sensommarmånad. Solig och varm. Önskar mej fler njutningsbara dagar med sol och bad i ljumna vatten.

Men visst syns det att det drar ihop sig mot höst.

Rågen står mogen på alla åkrar i byn.Snart dags för skördetröskor att göra sitt jobb.

Balsaminerna doftar starkt och bittert. En invasiv art, påstås det.  Men de är rätt fina.

Torrt har det varit, denna fina sommar. Det märks i dammarna.  Hoppas på en regnig höst. Det behövs.

Lingonen börjar rodna. Lite märkligt att det kan vara så mycket bär som det är, när det regnat så lite. 

Lingonen får vänta ett par veckor. Tycker att det är rätt kul att plocka lingon. Med plockare fyller det snabbt en hink.

Det fanns många fina hallon längs skogsvägen. Har redan plockat några liter och lagt i frysen. Vet att det inte blir så stor åtgång på det, när det väl är höst och vinter. Det är mest när det är färskt som det används. Ska koka hallonkräm till kvällsmat. Med leverpastejmacka och heminredning gurka till.

Ljung är vackert. Nu står den i blom. Ljung tycks trivas på magra marker över stora delar av vårt land. Ändå är den vår, Västergötlands,  landskapsblomma. Lite märkligt.

 Några hästar var de enda levande varelserna som jag såg på sexkilometersrundan. Jo, en groda såg jag  också. Och några fåglar. Det är så tyst på fåglar. I vår trädgård är de helt borta. Hoppas att de dyker upp när C-E sätter upp fågelbordet om ett par månader.

Hästarna tycktes rätt förvånade när det kom en människa på stigen från skogen.

Inte bara två hästar. Fyra stycken  var på bete i byns "utmark".

Torkan har gjort att björkarna har svårt att hålla kvar sina löv. 

Björkar lär höra till de törstigaste träden. Och de som sprider sig mest. Just nu känns det som om det är björkfrön  överallt. Så fler björkar lär det bli...

Även många örnbräken visar höstfärger. En växt som är en av sommarens mest kortvariga.  Slår ut sina stora bland en bra bit in på försommaren och försvinner tidigt, och alltid med den första frostnatten.  Dit hoppas vi det är många veckor kvar.

Ytterligare en damm som behöver fyllas på.

Hur är det med äpplena då? I vår trädgård har vi inga alls detta år. Förstår inte vad som gått fel. Grannen har många. En del larvangripna dock.

Hemma igen. Passade på att vattna i växthus och krukor medan jag ändå var ute. 

Våra krukväxter blommar sent. Beroende på att jag sår dem för sent. Det är både kul och ekonomi i att driva upp sina egna växter. 

De här blandfröerna med dubbla petunier i

olika färger gillar jag. Inget man kan köpa hos odlare heller.

Tagetesen är ännu senare  än petunierna. För att jag driver upp dem i växthuset. Får  se till att förså dem och driva upp under lampa, om jag får vara med en säsong till. Gillar den här ovanliga färgen på tagetes.

Ringblommor har blommat ganska länge. Fina i egen bukett, även om de bara står sej några dagar.

Nej då, än är sommarn inte slut. Den tar bara igen sej lite. 

Roligt nästan jämt!

 Kom på mig själv att jag är en riktig Gnällfia. Tycker allt som oftast att jag har ett tråkigt liv. Då himla barns-likt tänkt. "Har jag inget att göra, så har jag tråkigt." Klart bortskämd tant!

Barnbarnskillarna var ju på besök må och ti em och kväll...och natt.  Alltid lika trevligt. Hann med ett bad i Gusjön under den varma tisdags eftermiddagen. Konrad och jag badade..K-P gick på "skattjakt" och hittade en stendöd abborre.

Alla skatter är bra. Denna återbördades till sitt rätta element. 

Igår var vi på Beatleskonsert. Det var svägerskan som kollat upp vad det fanns för Sommarmusik i Ulricehamns pastorats kyrkor.  Tre herrar i min ålder framförde Beatleslåtar.  ( Ursäkta dålig bild)

De gjorde det bra. Har hört mannen till höger tidigare. Han är väl mer proffs än amatör, väldigt duktig på både sång och gitarr.

Det var en väldans fart från början, men mattades av och blev lite väl långrandigt. En timme är bra, sen behöver man röra på sej eller få ett avslut. Speciellt när man sitter i en kyrkbänk. Klart lyssningsvärt i alla fall. Så roligt att kyrkorna numera öppnas som konsertlokaler för olika slags musik. 

Kom på att vi måste hitta på något idag också. 

Se vad jag hittade; outforskade vandringsleder på dryga 2 mils avstånd och en lunchrestaurang inte långt därifrån.

De här vandringslederna  måste vara nya fr i år.  Tydliga och väl iordningställda. Vi valde den gula leden. Verkligen en fin och varierad led. Backe upp och backe ner förstås. Så är det ofta i våra trakter. 

Här började blå led. Man fick följa den en bit längs Stormalen, för att komma till gula leden.

Tydligt skyltat.  Väl upptrampade stigar.

Flyttblock och branter. 

Så kom vi ut på byväg och kunde äntligen se Lill-Malen. Sjön som vi gick rundan runt.

Riktigt läskigt. Smal spång, smal bro. Högt! Andas in, andas ut... jag kom över till slut...

Vackert i skogsmarkerna i sensommartid.

Mötte en tysk familj, som valde att gå leden medsols.  Började prata med dem på stapplig tyska...men övergick till engelska. Kändes enklast för alla.

Så inbjudande med fräscha rastplatser.

En trygg liten bro över vattnet mellan Lill-Malen och Stor-Malen.

Tillbaka till parkeringen, starten för blå vandringsled, med utsikt över några av kommunens stoltheter, vindmöllorna.

Nästa gång vill jag gärna gå en av de längre lederna. Med lite matsäck och vattenflaska.

Verkligen njutbart att ha så fina vandringsleder i vår närhet 

Dags att köra en halvmil för att komma till lunchstället, Ambjörnarps Värdshus.

Här fanns tidigare en cykelaffär. Mitt ute på landet, i lilla Ambjörnarp. 

Att komma in i värdshuset kändes som att komma till en tysk enklav.  Ägarna pratade tyska... och engelska.  Inne i restaurangen pratades det tyska vid många bord.  Några svenska ord slapp igenom då och då. 

Vi tänkte äta snitzel. Det fanns bara en kvar, då vi kom kl 13. Restaurangen har bara öppet kl 12-14. Jag kunde lika väl äta rödspätta. C-E uppskattar kött mer än vad jag gör. ( Köttbullar och en vegetarisk rätt med spenat erbjöds också)

God sallad, god mat och goda kakor till kaffet. Hit ska vi åka fler gånger. Vi testar nog en lördag, för då har man betydligt fler rätter att välja bland. 

Så kul att upptäcka nya pärlor hemomkring. Roligt nästan jämt..nu ska jag ge mig själv lite "läsa-bok-tid". Det är också roligt... om man hittar rätt bok.

Massmedial mosse

 Jag är väldigt kluven. Självklart är jag emot att vår mosse, Grimsås mosse, exploateras, tillintetgörs, förstörs för överskådlig framtid. Men samtidigt, trots allt lokalt motstånd, så har ( den förbannade) regeringen gett  sitt tillstånd till det finska företaget Neova, att bryta torv. Energitorv. Men även att ta tillvara det översta lagret, odlingstorv.

Det har varit inslag  i flera nyhetsprogram om aktivistgruppen Återställ våtmarker, som för tredje året i rad,  utför aktioner på Grimsås mosse. En mosse, eller rättare sagt numera ett helt förstört ekosystem, som återfinns halvannan kilometer från min plats på jorden.

I samtliga större tidningar, samt förstås den lokala pressen, har det funnits reportage om aktionerna på Grimsås mosse, under den en och en halv vecka som de bortåt hundratalet aktivisterna, från när och fjärran ( mest från fjärran) har stört Neovas torvbrytning på mossen.

Liksom under tidigare år, så har man klättrat upp på maskiner och hindrat dem köra och man har pluggat igen avvattningdikena. Båda de här aktierna kan jag känna att jag stödjer. 

I år har en tredje åtgärd tillkommit; man sår, slänger ut, en massa olika fröer i den uppharvade torven. Ett absolut sätt stt förstöra, för vem vill köpa torvblandad jord, som innehåller olika fröer? 

Personligen tycker jag inte om att förstöra saker.  Vilket man ju gör på detta sätt. Nu är mossen, trots alla våra protester uppharvad, och då tycker jag att det vore synd att det  man förstört, inte kan komma till någon nytta.

På samma sätt som när jag äter en måltid innehållande någon slag av kött. Det ska jag ta mig tusan äta upp, om det inte är för fett eller senigt. Djuret dom"offrats" ska inte slängas bort!

Jag är kluven till aktivisternas tillvägagångssätt. Man behöver protestera/demonstrera för att få förändring till stånd. Men frågan är; när går det hela över styr? 

Behöver man  odlingsgstorv? Går det att ersätta med något annat? Förra året tog jag del av ett lass torvfri odlingsjord, som inköptes gemensamt av samhällsbor.  En sorts jord var rester från kaffetillverkningen. Den andra torvfria jorden luktade extremt mycket kobajs. Det var  dyra påsa jord vi fick hem, och det var dålig jord. Den var alldeles för kompakt ..

Jag kollar med min "kompis" AI, vad hen säger om torvfri jord. Hen talar om att det finns många sorters torvfri jord och att den innehåller mer näring än jord med torvinblandning. Man hittar torvfri jord bl.a. på Blomsterlandet och på Weibulls. Prismässigt ligger den 20-70% högre i pris än vad "vanlig" jord kostar.

Mossar/Våtmarker binder mycket koldioxid. Att minska utsläppen av CO2, det är nödvändigt för vår överlevnad. Så då får man, som miljömedveten, helt enkelt betala mer för att få  en jord som är klimatsmart. På vår mosse är skadan redan skedd. 

Jag imponeras av de människor som offrar tid och pengar för våtmarkerna, under några semesterveckor  De som stoppar arbetet, stoppar avvattningen. Men förstör inte det som faktiskt kan användas  ..Så tycker jag!

Sen tycker jag också att  det är slöseri med polisresurser, då det dagligen kommer ut ett antal bilar med poliser till mossen. 5-6 mil från Borås, där de flesta är stationerade. Såg på en bild idag, att man nu satt in kravallpolis, fullt utrustad med hjälm och ansiktsskydd, som beslagtagit fröpåsar och bar bort demonstranter på en pressening.Poliser har annat att göra! Tycker jag.

Här kommer dagens kommentar från "Återställ Våtmarkers" Facebookkonto

I tolv dagar har vi sått frön, pluggat diken och stoppat maskiner ute på Neovas torvgruva i Grimsås. I tolv dagar har maskinerna stått stilla. Polisen har som vanligt varit schyssta och kommunikativa - de vet ju vid det här laget att vi är helt fredliga och alltid ärliga och respektfulla. Ingen i Återställ Våtmarker döljer något. Vi står för våra handlingar och springer inte från polisen. Kanske blir vi gripna men vi återvänder alltid, gång på gång på gång och gör det politiker och makthavare inte gör - stoppar de fossila utsläppen.

Alla diken på Grimsås Mosse är tilltäppta, vartenda rör, alla oändligt långa längsgående diken. Krondikena är pluggade. Inget vatten lämnar mossen just nu. Det är vad en liten grupp människor kan göra tillsammans!

Torpateater och Smålandstur

 

Igår var  det dags för det traditionella besöket på Torpa Slottsteater. Har sett alla föreställningar utom en, sedan "Torpaspelen"  startade 1999. Den gången jag missade, så väntade jag tills sista föreställningen, och snopet nog var biljetterna redan uppbokade.

När Torpaspelen började för dryga 25 år sedan, så bestod  ensemblen av tjejer och killar, damer och herrar, i åldrarna 12 till dryga 50 år.  Första uppsättningen handlade om Gustav Vasa, som hämtade sin tredje fru, unga Katarina Stenbock, från Torpa slott.

Teateruppsättningarna har varit av skiftande slag och innehåll, under åren. Detta år hade duktiga manusförfattaren skrivit en föreställning som handlade om Gustav Vasas "problemdotter" Cecilia. Sjörövarprinsessan. 

En intressant och lärorik föreställning. Bra musik, komponerad och framförd av vår tidigare granne, Daniel. 

Som sagt, föreställningen var bra och fartfylld, om än något för lång och något för övertydlig. Men jag tycker det är så synd att Torpa Slottsteater numera består av enbart ungdomar. Daniel med sina 37 år är den absoluta åldersmannen. Tror inte att någon annan är över 25. Det allra "sorgligaste" är att ensemblen, förutom musiker Daniel, detta år består av en enda kille. Resten är tjejer. Det blir lite tokigt att de manliga rollerna, som Erik XIV och Johan III gör av tjejer. Liksom ett par sndra mansroller, bl.a. Cecilias make Kristoffer.

Det är lite för "flickigt", som C-E uttryckte sin uppfattning av föreställningen.

Förra året var det också en ung ensemble...men det fanns en handfull killar med. Synd att det ska vara så svårt att få tag på teaterintresserade unga män.

Men visst är det fantastiskt att i slottsparken, få uppleva sång, musik och teater av duktiga amatörer/halvproffs, sommar efter sommar.

Idag stod service av bilen på agendan. Vi har köpt våra bilar i Värnamo efter det att bilfirman i Grimsås lade  ner för snart tio år sedan.  Så då är det Toyota i Värnamo som gäller, när översyn av bil behövs 

Pojkarna var inte hemma, de var på dagridläger i Gnosjö. Vi åkte upp till Johanna, med den elbilen som vi fick låna,  under tiden som service pågick. Tog en promenad till sjön. Rena nostalgin. Förr så gick vi ofta med Konrad eller/och Karl-Petter ner till sjön, då de skulle sova middag. De brukade hålla sig vakna tills de fått kasta några stenar i Hindsen. På hemvägen somnade de så gott.

.

Numera blir det aldrig promenader till sjön, på "mormors/morfarstisdagarna". Det är inte ett dugg intressant, enligt pojkarna. 

Johanna och en av hennes ridtjejer var ute med storhästarna. 

Det blev ett fint möte på vägen hemåt.

Hästarna tog vägen genom skogen hem. Vi tog körvägen.

Lunch skulle vi ha, innan vi hämtade bilen vid halv två.

Johanna gjorde oss sällskap till nyöppnade restaurangen vid Näsudden, badplatsen vid Hindsen.

Så fint läge och så god mat!

Det passade bra att vi tog med två pojkar hem till oss, efter att dagens femtimmarsläger var över.

I morgon ska vi skjutsa dem till Gnosjö igen, och sedan göra om proceduren, innan sista "lägerdagen" på onsdag. 

Kul att ha dem på besök ett par eftermiddagar.

En tur till skogen blev det mellan fruktsalladsmellanmål och kvällsmat. Kunde det finnas någon kantarell, som vågat sej upp  i torkan?

En enda kantarell hittade Karl-Petter. Den är nu stekt, tillsammans med de köttbullar som ska bli morgondagens lunch för pojkarna.

Två pojkar har precis somnat. K-P läste boken "Labolinas snubbeldag" för mej, innan han somnade..

 

Behagligt sömnig mormor ska också borsta tänderna och krypa ner i sängen. Go natt!

Skäms!

 Jag skäms så in i bomben. Har ont i magen av det. Nästan gråtfärdig. Skämmas som en hund, är ett bra uttryck.

 Varje vår efterlyser Borås Tidning sommarkrönikörer. Under många år har jag skickat in olika bidrag, personliga berättelser, egna tankar. Mina krönikor har blivit antagna och publicerade alla år, så när som på ett.

Jag har fått en hel del positiva kommentarer kring krönikorna och dess innehåll. Allra mest för dem som varit personliga minnen. De som har handlat om barndom, ungdom, arbetsliv.

Under de senaste åren har jag skickat in två bidrag. Kan inte förklara varför, men kanske rent omedvetet tänkt att gillar man inte den ena, så gillar man den andra. För... ärligt talat... lite ( ganska) besviken blev jag allt, det där året jag inte kom med.

Årets ämnen: En reflektion kring ordet "tack" och ett barndomsminne.

På sistone,  så har jag blivit synnerligen fascinerad av vad AI kan göra. Konsulterar "hen" så gott som dagligen i olika ärenden. Senast igår frågade jag varför man har vanan att alltid sitta med benen i kors. Hade precis läst att det påverkade  den kroppsliga balansen negativt. Även kiropraktorn har rått mig att inte korsa benen, för ryggens skull. Men det är ju så svårt att låta bli. AI berättade  för mig att det känns som vi avlastar höfter, och får dem att slappna av, då vi korsar benen. Hen talade också om att blodtrycket påverkas negativt av korslagda ben...

När jag skulle skriva krönikan om det viktiga ordet tack, så bad jag AI om olika infallsvinklar. Jag fick många olika förslag på vad jag kunde ta upp. AI är ju den mest tillmötesgående ( icke)person som finns. Så hen frågade "Vill du att jag skriver en krönika kring ordet tack?" Kunde jag motstå det erbjudandet? 

Efter att AI snabbt fått fram en riktigt bra krönika, så erbjöd sig hen att skriva en mer humoristisk. Jag tackade förstås ja. Vad det gäller humor, så är inte AI och jag på samma nivå. Jag tyckte inte att den krönikan var ett dugg rolig.

Sparade ner den krönika som jag tyckte var ok. Tog bort en del, lade till annat. Kollade så att det var lagom många tecken i manuset. 

Lät den ligga några dagar. Skrev sedan en ( enligt mitt tycke ) fin liten berättelse från barndomen.

Bestämde mig gör att skicka in båda två. Lite intressant att se om Karin Samuelsson på BT, kvinnan som valt ut krönikörer under flera år, skulle välja min egen berättelse eller den som till 75-80% var skriven av AI.

När sommarens krönikörer offentliggjordes strax före midsommar, och jag var den som var sist ut av alla, så förstod jag att Karin föredragit AI. Det kändes naturligt att årets somamrkrönikor skulle avslutas med ett TACK!

Så var dagen kommen. Mitt bidrag var inne i i tidningen, med bild och allt. Läste raderna om mej själv: "Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne".  Lät ju jättekonstigt...tills jag kom på att det var ju det mitt andra bidrag handlade om, det jag trodde och hoppades skulle bli antaget. Tänkte att det  nog är en hel del AI-inblandning i tidningsbranschen också. Hade en människa varit inblandad, så borde den ändrat orden så de föll rätt in i sammanhanget. 

Läste AIs och (delvis) min gemensamma krönika. Kände att det drog ihop sig i magen Detta var ju inte mina ord, mina upplevelser. När åkte jag buss senast? Och inte tycker jag att lärare behöver extra tack...

Jag SKÄMDES! Och det har jag fortsatte göra under hela dagen. 

Här kommer min skäms-krönika.

Anna-Lena Larsson: Ett ord som betyder så mycket

2 augusti 2026 06:30

Öppna bild i helskärmsläge

Busschauffören tittade snabbt upp i spegeln när jag gick av. Jag sa “tack”, nästan automatiskt. Han nickade tillbaka med ett trött men vänligt leende. Det var inget märkvärdigt egentligen. Bara ett enda ord. Fyra bokstäver. Två sekunder av min dag.

Ändå stannade tanken kvar när jag gick på vägen hem.

Hur ofta säger vi egentligen tack längre?

Vi lever i ett samhälle där allt ska gå snabbt. Vi skyndar genom affärer med hörlurar i öronen, stirrar ner i mobilen när någon håller upp dörren och kliver av bussen utan att ens möta chaufförens blick. Det är som om vanligt hyfs långsamt håller på att försvinna i stressen.

Och kanske är det just därför ordet “tack” blivit viktigare än någonsin.

För ett tack handlar egentligen inte bara om artighet. Det handlar om att se människor. Att visa att man förstår att någon gjort något för ens skull, även om det är litet. Personen som serverar maten. Läraren som stannar kvar efter lektionen. Föräldern som alltid hämtar och lämnar utan att klaga. Städaren som gör rent golven innan vi vaknar. Mannen eller hustrun som ser till att det står mat på bordet.

Vi tar så mycket för givet idag.

Det märks särskilt när någon försvinner. Först då inser vi värdet. Man saknar läraren när skoltiden är slut. Man saknar morföräldern efter sista samtalet. Man saknar vännen efter det att de självklara mötena runnit ut i sanden.

Så kommer man att tänka på orden man borde sagt.

Tack för att du hjälpte mig.

Tack för att du fanns där.

Eller bara det enkla Tack för maten.

Det sorgliga är att många människor går runt varje dag utan att känna sig uppskattade.

Samtidigt kostar det oss nästan ingenting att ändra på det. Ett tack kräver inga pengar, ingen utbildning och ingen perfekt tajming. Bara några sekunder av omtanke.

Ändå verkar det ibland vara det svåraste som finns.

Kanske för att vi blivit för vana vid att tänka på oss själva först. Kanske för att vi tror att människor redan vet att vi uppskattar dem. Men sanningen är att de flesta behöver höra det.

Ordet tack spelar större roll än vi tror. Ett tack kan göra någons dag.

Jag tror inte världen förändras av stora tal, yviga gester, stora presenter. Jag tror den förändras i de små stunderna. När någon säger tack till kassörskan. När en elev tackar sin lärare. När en vän faktiskt visar uppskattning istället för att bara tänka den tyst.

Ibland kan ett enda ord vara det som får en människa att känna sig sedd. Ett tack ger positiva vibbar, som sprider sig som ringar på vattnet. Precis vad vi behöver i denna tid.

Tack för att du läste!

---

Anna-Lena Larsson

Bor på landet i Tranemo kommun.

Mycket pensionär, lite lärarjobb kvar.

Sommarminnena, de är många, då man är 72 år gammal. De blir fler för varje sommar man får vara med. Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne.

Visst  håller jag med i det skriva. Men det känns då dumt ändå. Det är ju inte jag som är den egentliga författaren. Jag är bara redigerare.

Hur blev då min icke publicerade krönika?   Här kommer den! Inte en enda lite AI har varit inblandad!

Belöningen

Äntligen var det klart. Det  var bara några lass från maderna som skulle köras hem. Men det mesta, och det bästa gräset, var bärgat. Den skörden kom från det stora bördiga området. alldeles bredvid Viskan. Floden som retfullt strömmade fram, så nära. men ändå så långt borta. Tösen,tolv år gammal, ville så gärna ta ett bad.. Skölja bort smuts och svett.  Det gick inte att bada här, botten var full med stenar. Badplatsen, den låg en bra bit bort. Och förresten, vem hade tid att tänka på bad, mitt på dagen, då det var slåtter?

Slåttern hade gått bra i år. Det hade varit varmt och torrt, från det att far börjat slå gräset, strax efter midsommar. Far hade spänt slåttermaskin, hövändare och räfsa, i tur och ordning, efter den gråa traktorn.  Sen var det dags för mor och tolvåriga dottern att hugga i. De hade utrustats med högafflar och hjälpts åt att lägga gräset i kuvar, i högar. 

När höet var torrt lastades det upp i höskrindan. Dotterns uppgift var att  trampa ner höet, och lägga det till rätta, så att  det gick plats så mycket som möjligt på lasset. Det sved en del på de bara benen. Solens strålar gjorde att det sved på de bara armarna. En tur i hölasset hem till hörännet, och sedan var det en ny uppgift som väntade. Hon skulle hjälpa till att  hiva in det välluktande torra gräset i alla vrår och hörn, och återigen trampa, trampa, för att hela skörden skulle få plats. där ovanför den sommartomma ladugården.

-Ska vi gå  ner till ån och bada,  undrade mamma då hon kommit hem från kvällsmjölkningen och  den enkla kvällsmaten var intagen.

- JA, jublade tolvårsdottern. Kan vi gå direkt. 

-Hämta din baddräkt, så tar jag med tvål och handduk, svarade mamman.

Till badplatsen var det  en och en halv kilometer. Nedförsbacke nästan hela vägen.

Tösen jublade inombords då hon kunde skönja det blåa vattnet, mellan träden. Äntligen skulle hon få bada. 

- Akta dej för hålorna. Akta dej för strömmen, manade mamma, under det att hon tvättade sig noga med hjälp av tvålen. 

Tösen prövade några försiktiga simtag. Utan att komma för nära strömmen. Det var säkrast att hålla sig nära stranden.

Man stannade länge i det ljumma vattnet. 

Solen stod lågt, när mor och dotter gick hemåt. Dottern vände sig om flera gånger, hon kunde inte få nog av att se det blå inbjudande vattnet mellan träden. 

Det gick uppför nästan hela vägen hem. Energi att ta sig upp för backarna, fanns kvar  efter det härliga, svalkande badet.

 - Jag ser att ni varit och badat, sa närmsta grannen, då man mötte honom

-Ja, sa mamma. Så gudomligt skönt. Det  känns som man tappat något, då man fått bada och blivit ren.

 

Baden i Viskan, efter slåttern är ett starkt minne för mig. Jag kan fortfarande se framför mig, hur Viskans blå vatten visade sig mellan träden och förnimma den jublande glädje som jag kände då. Ofta har jag tänkt på mammas ord, att hon tappat något, då hon fått bada. 

Få se om man får vara med nästa år igen. På jorden, och som krönikör. Jag lovar på heder och samvete; Trots att jag tycker väldigt bra om AI, så ska hen inte få blanda sig vad jag skriver någon mer gång. 

Lovar jag, och fortsätter att skämmas.