torsdag 11 augusti 2022

26 000 steg

 Och aktivitetsklockans dataprogram gav mig en extra medalj... En Kevinbadge. Vilket man, tydligen får om man gått mer än 22 222 steg på ett dygn.


Lämnade soliga och varma Sydsverige i går morse och körde ca 65 mil i nordostlig riktning.  Till Grövelsjön, eller rättare sagt, Storsätra fjällhotell 


Maken är extranöjd över att kommit undan en värmebölja. Jag har dubbla känslor, men  inser, jag kan inte både ha kakan och äta denĺ. I Grövelsjön har det varit mulet och 18-19 grader under dagen. Perfekt vandringsväder!


Har en väninna som varit mycket i trakten. Hon tipsade om att ta Linnestigen in i Norge, och sedan vända tillbaka samma väg. 

Härlig stigning, inte speciellt brant.  Trots det så var vi snart uppe på en höjd på 150 meter över Grövelsjön. Härlig utsikt över närliggande fjäll och över det ljungbeklädda kalfjället. Så vackert!


 Var inne i Norge en liten bit och sedan hade vi en bekväm vandring nerför.

En geocache ville jag gärna ha från trakten. Så medan CE vilade benen, så tog jag leden från STFs fjällgård, ner till Linnés källa. En spännande, puttrade källa. Och visst hittade jag en låda.

Visst skulle vi orka ytterligare en vandring!

Träffade på en man som tipsade om Valdalsbygget.


 

Två km på extremt stenig stig, men utan större höjdskillader, tog oss till en gård som sommartid drivs av en ung familj. Två vuxna och tre barn, ett antal hönor, kor och får "bebodde" den gamla gården, belägen 100 meter från norska gränsen.


 

Gården var en viktig utpost under andra världskriget. Imponerad av familjen som ägnar somrarna åt att hålla den levande.



Ett litet café fanns på gården... med ett litet, men naggande gott, utbud.


Tog en mindre stenig väg tillbaka. Vackert i den karga fjällskogen.

Morgondagen får nog innehålla något färre steg... tänker vandra till en sjö, där man kan bada. Om det blir bad eller ej... det är en annan fråga 


söndag 7 augusti 2022

Hemvändardag med insikt

 Såg på sociala medier att det skulle anordnas en "hemvändardag" i mitt barndomssamhälle. Rångedala. Beläget utmed väg 40, mellan Borås och Ulricehamn.

Visst ville jag åka dit, åka "hem". Har ju alltid tyckt att Rångedala är hemmahemma. Här i Stockremma, i Moghultsbyn, i Grimsås, är jag "bara" hemma. 


Började hemvändardagen vid kyrkan.  Insåg att den verkligen behöver putsas upp. Tråkigt när fasaden blir så ful.

 
Inuti var kyrkan sig lik, Inget att anmärka på alls. Fräsch. 
Nostalgi: Med mamma och mormor i kyrkan, på söndagsskola, sjunga i kör, spela i blockflöjtskvartett. Vara nervös för att jag skulle gå fram till en gran som stod i koret och tända ett ljus, vid första advent. Tränade mycket på det där med att tända med tändstickor. Det visade sig, som tur var, att man använde en större variant av tändare till ljuständning.


Satte en bukett blommor på varje grav. Mors och fars. Bakom den finns farmors och farfars grav och snett bakom den är mormor och morfar begravda. Den sistnämnda graven såg inte snygg ut.... den får jag och bror försöka åtgärda under hösten....

 
Träffade på gamla vännen Gun-Britt på kyrkogården. Vi gjorde sällskap upp till vår gamla skola. 




Skolan är sig ganska lik exteriört. Interiört fanns det inget som stämde. Hade hoppas på att få gå i den fin breda trappan som ledde upp till klassrummen, men se den var ersatt med en ny, betydligt smalare.

  
Kul att se den gamla skolan i sin nya skepnad. Och tänk, i matsalen, belägen där det tidigare var gymnastiksal, där fanns gamla mattanten Inger, 87 år gammal. 
Tänk, så god mat man lagade på plats, när jag gick i skolan på sextiotalet. Så god skolmat har jag aldrig smakat under hela mitt lärarliv....


En stor inomhushall byggdes upp, samtidigt som skolan helrenoverades på nittiotalet.  Och alldeles bredvid ligger idrottsplatsen. Bra att ha allt samlat.


Sa hej då till Gun-Britt och tog bilen upp till hembygdsgården. Den fanns inte då jag bodde i Rångedala. Husets har flyttats hit till den gamla gården, och omges av stora gräsytor. Som gjort för olika evenemang,.


Dags för en kopp kaffe och hembakade kakor. Nötkakorna var så goda. Äter aldrig det i normala fall... det är alldeles för många som är/tror sig vara överkänsliga för nötter. 

Det var här, ensam i "finrummet" med kaffe och kakor, som jag kom till insikt,
Kändes faktiskt sorgligt, iallafall för en stund. Fick en känsla av att jag skulle börja gråta... hade nog sett lite underligt ut om en tant satt och bölade, alldeles för sig själv.... 


Jag hade tänkt åka "hem" på hemvändardagen. Men väldigt få kände igen mig. Man kom ihåg min mamma, då jag berättade vem jag var... och en del kände till min bror. Han som har bott i barndomshemmet de senaste tio åren.
Men jag var bortglömd av de flesta, och många av dem som jag träffade på, ja, dem kände inte jag igen.
Till och med platser och byggnader var okända för mig.

Hemmahemma, här i trakterna, så är man halvoffentlig person - det är ju en lärare som jobbat på ett par olika småskolor i trakten, Folk hejar glatt och man träffar alltid någon att byta några ord med, då man är i Grimsås, Dalstorp eller Tranemo. Man är ganska så välkänd. 
Så från och med denna dag, så vet jag... hemma det är i någon mån i mitt barndomshem, men hemmahemma, det är här , i den trakt där jag bott de senaste 45 åren.

Insikten känns inte ett dugg sorglig längre.... jag känner mig glad över alla vänner och bekanta som jag har här hemmahemma.....'


Bygdegårdar, det är viktiga samlingslokaler på landsbygden. Rångedala bygdegård samla mycket folk till olika evenemang, då det ligger centralt i Sjuhäradsområdet.

"Min" bygdegård, där jag var på söndagsdans i tidiga tonår, där jag lekte "sanning och konsekvens" i CUFs lokal, den finns inte kvar. Den brann ner 1977. Den nya bygdegården har jag inte besökt förrän idag. Fanns ingen nostalgikänsla där inte.


Gott att få komma "hem" en stund. I barndomshemmet hade bror och svägerska lunchen klar. Vildsvinsgryta, tillagad av gris som var skjuten från ladugårdsfönstret... Väldigt gott!

Hann med en lite promenad fram och tillbaka nerför - och uppför- backarna till centrala delen av radbyn Finnekumla.

-Du måste åka till Westerngaraget, sa Roger. Annki höll med. De hade besökt skolan och westerngaraget, tidigt på förmiddagen. Jag hade valt bort den platsen, den lät inte så lockande.. och var inget som fanns när jag var barn.

Men snacka om häftig lokal. En samling av retroprylar,  saker som verkligen fick nostalgikänslan att explodera . Kolla bara!


Den gamla lokalen, som en gång var Vägverkets kallförråd hade utvändigt försetts med saloon-känsla. 


Massor av olika samlingar. Min första kamera, det var min pappas lådkamera. 


Flätade korgar, sådana som fanns i "museets" köksskåp, hade vi hemma. Dem ställde man läskedrycksflaskorna i. 


TV-kannor! Det måste väl alla sextio plussare komma ihåg. 


Visst hade jag en sådan här docka. Två t.o.m. En av dem hette Margareta. 


Barncyklarna skulle nog gå att använda även idag... 


I avdelning" Macken" hittade man alla slags smörjburkar som man kan tänka sig.

 
Kolla! Kommer ni ihåg "håll dej till höger- skylten" Jag som är "gammal" minns den tydligt.


Telefoner. Min mamma pratade mycket i telefon. Tror att vi hade de flesta modeller i huset.  Och en grå sak, det hade vi på hallbordet i mitt och C-Es första boende i Tranemo.


Leksaker upptog en avdelning.

Blev imponerad av alla välbehållna bilarna som fanns i ett skåp. 


Visst hade jag en sådan här sparbössa. En röd. Den kunde enbart öppnas av bankens personal. Bra att lära sig värdet av att spara.


Massor av olika burkar. Jag hade velat köpa några. Men det kunde man förstås inte få göra...


Jag hajade till när jag kom till kontoret på Macken. Killen var verkligen naturtrogen.


I handelsboden var det välfyllt, speciellt av diverse godis.

Frågade om Westerngaraget har öppet regelbundet. Det har man inte, men man kan boka in lokalen som mötes eller festlokal, med max fyrtio personer. 
Dessutom har man öppet sista torsdagen i augusti och i september. Från klockan 17. Då kommer parkeringen att fylls av såväl veteranbilar som veteranmotorcyklar. Och kanske en och annan moped.

Slutligen, så måste jag reagera på att det var väldigt många "gamla" som sökt sig "hem" på hemvändardag. Trodde att jag skulle träffa en hel del bekanta som var födda i början eller i mitten av femtiotalet. Det var bara en handfull.  Gissar att de flesta var fyrtiotallister, och där känner jag inte igen så många.

Bra att ha kommit till insikt!

Nu vet jag att jag just nu befinner mig "hemmahemma", att det är en förmån att få komma "hem" till barndomshemmet när jag så vill... men att Rångedala... det ger ingen som helst hemkänsla längre. 








lördag 6 augusti 2022

Ganska fantastiskt !

 


Regnbågsrabatt!  Det passar väl i dessa Pridetider! Svårt att fånga färgprakten på bild, men jag tycker nog att den är ganska fantastisk. Speciellt som katterna har gjort sitt för att röra om bland frön och plantor. Och i och för sig bidragit med extra näring....


Sommarinfluensan skrev jag om igår. Den som gjorde att Konrad fick hög feber i torsdags kväll, och åkte hem från planerad övernattning i Halmstad.
40, 2 i feber rapporterade mamman i går eftermiddag. Usch! Ny rapport på kvällen: Hög feber... dock framgick det inte hur hög. Det fick jag veta när morgonens rapport kom, 40,4!

Klockan tio idag var han feberfri. Han skickade en hälsning till mej via Whatsapp och sa att om jag känner mig "förkyld", så går det över på en dag. Otroligt och ganska fantastiskt att jag för två dygn sedan lekte med Konrad i härligt havsvatten, att han för ett dygn sedan låg helt utslagen på soffan där hemma och han just nu lär vara på ett kalas hos en granne....


För en vecka sedan cyklade jag och C-E till Mossebo Stom för att avnjuta en våffla i den välbevarade gårdens trädgård.
Det var sista dagen som man hade öppet, för veckan som kom ( och som nu har gått) skulle man repetera in årets bygdespel.

Mossebo är en socken som har ca 400 invånare, varav en del faktiskt bor i "mitt" samhälle, Grimsås. Grimsås är ett relativt nytt samhälle, kom till tack vare att kust till kustbanan drogs fram här 1902, och växte sedan tack vare grundandet av IKO ( Industri Karl Olsson), numera Nexans Sweden.   De som bodde i Grimsås var ju tvungen att tillhöra en kyrka, och då kom man att dela samhället mellan Mossebo och Nittorps socken. 

Så jag tycker att det  är ganska fantastiskt att man i lilla Mossebo år efter år kan presentera ett nytt bygdespel, som handlar om historiska händelser och personer från den lilla byn. 


Träffade på Ulla-Britt, damen i mitten, då vi besökte våffelcaféet. 
Hon har medverkat i alla bygdespel, och i Mossebyrevyn dessförinnan. Jag undrade om hon skulle vara med i årets föreställning. - Bara en liten statistroll, blev svaret.
Ulla-Britt, 87 år gammal, hade en av de större rollerna.
Och vet ni... man blir lite glad när en dam som liknar mej i  kroppsbyggnad kan bli så gammal, och vara så superpigg. Inbillar mig att korpulenta personer får kortare liv....  Ulla-Britt får vara beviset på att så ej är fallet... varvid jag  i eftermiddag unnat mig både Polly-godis och mintchoklad.... :-) 


F.d, kommunalrådet i vår kommun, Tranemo, har återkommande stora roller i Mossebo-teatern. Detta år föreställde han en man Sven Svenningsson, som utvandrat till Amerika och startat en fabrik där man sydde kläder av siden. 
Han bytte namn till Brink ( man måste ha korta namn over-there) och kom hem till Mossebo för att värva kvinnor som sömmerskor till fabriken. 


Männen blev väldigt besvikna då det inte var välkomna att åka med till fabriken i Amerika.  
Mannen som visar sin besvikelse, det är "min" läkare på Tranehälsan.
Under pjäsens gång, så försökte några av männen komma på sätt att komma med till det förlovade landet. De klädde ut sig till kvinnor,,, men blev avslöjade.... de försökte få ihop till biljetter genom att sälja sin egendom på en "bonnaauktion ".  Det funkade bättre...men lite tokigt blev det förstås...


Lite helt ok sång ingick också i "lustspelet". En kul timme, som dessutom var lärorik, det fick vi uppleva. Och miljön, den var ju ganska fantastisk!


Den 250 år gamla kyrkan, på andra sidan byvägen, var öppen. Den lilla helgedomen är så vacker. Måste bara kolla upp när det är gudstjänst, för hit vill jag komma och bara vara under en still stund.


Lite småförkyld, känner jag mig, lite halvrisig, men det blir ju inte sämre av att man tar sig en liten promenad. Det blåser i träden idag. Varvid jag kom att tänka på att det är ganska fantastiskt hur många olika träd som det finns utmed vägen, om man går en kilometer mot "centrala" delen av byn. 
Vägkanterna är inte fy skam heller. Renfana hör till de mest lysande sensommarblommorna...

Kom på att jag kunde fota de träd som jag gick förbi. Missade dock ekarna. Det finns det ganska många i byn eget arboretum. Liksom.....


Alm

  
Lind. Flera jättestora träd. Tyvärr är blomningstiden över. Lindens frukter ser ut som  små "lösnäsor". 


Alen trivs nära vatten. Kottarna är redan under utveckling.


Bokarna är små och nyligen planterade . Har tagit sig ganska bra.
Svårt att fota, jag hade sandaler på fötterna och ville inte alls gå in i långt gräs. Ni kan ju fundera på varför... 

Askarna har sett sina bästa dagar. Ett ganska fantastiskt träd, löven slår ut sist av alla och asken släpper sina löv före alla andra träd.


Vare sig sälg eller björk hör till de ädlare  trädslagen.


Aspens löv sattes verkligen i dallring, i de starka vindbyarna.


Lönn, det har vi också gott om. De är de vackraste höstträden, då färgerna på bladen brukar skifta i olika nyanser av rött, orange och gult.

Ännu en fin dag, visst är det ganska fantastiskt att vara människa?