Ändring

 

Förra fredagen satt jag, iförd baddräkt på Östra Stranden, och bara njöt. Mellan njutandet på den varma, vindstilla stranden så njöt jag av ett antal dopp i havet.

Denna fredag tog jag en promenad på byvägen, iklädd långbyxor och fodrad jacka. Jag fick skynda på stegen för att inte frysa i de kalla vindbyarna. Ska dock erkänna att jag kunde njuta av promenaden.

Vilken ändring det blivit i vädret, bara sedan dess jag skrev förra inlägget, i måndags. 

Då var det sommar, nu är det höst. Är inte så säker på att det är meteorologisk höst. Då ska dygnsmedeltemperaturen ligga under tio grader, fem dagar i rad. Tror inte att den gjort det ännu...

Det regnade ordentligt under halva onsdagen och hela torsdagsdygnet. Bortåt 50 mm. Så nu är de tidigare torrlagda dikena vattenfyllda igen. Regnet behövdes, det har varit torrt länge. 

Hade planerat att åka till Malmö i morgon och fira Ava, som fyllde fyra i måndags. Skulle ta vägen över Värnamo och ta med moster och kusiner.  Men det blev det ändring på. Tyvärr. 

Både C-E och jag och familjen utanför Värnamo har dragits med en "dagisförkylning" under början av veckan.  Bra att  vi skulle vara ordentligt på bättringsvägen och utan risk att smitta Avas familj på lördagen, tyckte vi.

Igår meddelade Karin att Ava börjat snora.  Idag så kände Karin sig förkylningsrisig också. 

Dessa dagisförkylningar!

Bara att ställa in, och hoppas på att alla är friska om två veckor!

"Det är dags att dra av plåstret" sa Folkhälsomyndighetens Johan Carlsson, med anledning av alla restriktioner som slopas den 29 september. 

Bra, tycker jag. Vi måste få börja leva lite mer normalt igen.  Träffa vänner,  gå på teater, gå på konserter, gå på idrottsevenemang, anordna events av olika slag.  Sen tycker jag att man borde införa vaccinationspass, på offentliga tillställningar. Vet att det är en  liten grupp som hamnar mellan stolarna, de som är avrådda av läkare att ta covid-vaccinet. Alla andra borde absolut ta sitt ansvar och ta sprutan. Jättebra att även yngre ungdomar nu ska vaccineras. 

Med tanke på hur lätt förkylningsvirus sprider sig, sp borde även "plåstret" dras bort från förskola och skola, och dess restriktioner med att man ska hämta sina barn så fort näsan börjar rinna på dem. De har ju för sjutton gubbar, redan smittat varandra! Naturligtvis ska  ett påverkat barn ( och vuxen) var hemma från skola ( och jobb). Har man feber eller toksnorar, då ska man vara hemma, pandemitider eller ej. 

Vet att vi har olika åsikter om detta, men det skulle underlätta mycket om en vanlig förkylning inte längre skulle ses som plausibel "pestsmitta".... 

Ändrade planer för helgen, alltså. Ska faktiskt låta mig försjunka djupt i en bok. Det var flera veckor sedan jag läste något senast. Har ett tiotal olästa pockets i hyllan, så jag kan välja och vraka.

Bättre sent än aldrig

 Jag har en absolut favoritbadplats. En badplats som jag brukar besöka ett antal gånger per sommar. Åker gärna dit ensam, tar med en solstol och en bok, Och badar och simmar mycket mellan sittandet och läsandet. 

Gusjön heter sjön. Den finns ungefär en och halv mil bort, i Småland, och är en av alla sjöar som har bildats i området Öreryd-Hestra. Det är friskt, fräscht och rent vatten, då sjön genomströmmas av Nissan. 

Idag, den trettonde september, på favorittjejens fyraårsdag ( vi ska åka till Malmö på lördag är det tänkt... )så blev det ÄNTLIGEN ett bad på favoritbadplatsen. 

I somras, då det var en del varma dagar, så ville jag bara inte åka dit. Anledningen var KNÄET. Det är en brant nedgång till vattnet, i och för sig spångad, men då det gjorde riktigt ont, så vågade jag inte utmana branten. Och framförallt inte inför en massa människor, där sannolikt en del skulle känna igen mig.  Visst är man dum, med det där att inte vilja visa sina tillkortakommanden. Känner igen det från min mor, hon slutade med alla sociala aktiviteter, då hon fick svårt att gå. Hon ville helt enkelt inte visa att hon behövde rollator.

Som tur är så har knäet blivit ganska så ok. Hade vågat mig till Gusjön, även om där varit fullt med folk. 

Nu var det inte det. Ett par som parkerat sin husbil, satt vid ett fikabord på gräsmattan, ovanför stranden.  I övrigt var det tomt.

Det blev bara ett dopp. Vågade inte ha en våt baddräkt på mig, även om solen sken och det var alldeles vindstilla. Gick bra att vada i sjön i klädd SOMMARKLÄNNING  ( som jag egentligen hängt undan för säsongen) och att sitta i solstolen iklädd den samma, och bara vara. Helt underbart!

September är ofta en härlig månad. I år är den helt fantastisk, med alla härliga dagar med mjukt värmande sol.

Kändes så bra att ta ett dopp på favoritbadplatsen även detta år. 

Bättre sent än aldrig! Och vattnet var riktigt skönt!

Knepigt

Höstfärgerna har blivit allt tydligare och gula löv singlade omkring i luften, då jag tog en runda på byväg, skogsväg och skogsstigar i  eftermiddag.  Ett tranpar rörde sig oroligt, spanande mot skyn, liksom undrarnde- "När är det dags?  Går "sträcket" snart?"

Luften var varm, och jag blev ordentligt varm trots att jag var iklädd T-shirt och knälånga byxor. Nästan 20 grader varmt en bra bit in i september. Det är lite knepigt.... och man kanske borde vara oglad, med tanke på klimatförändringarna.... men jag kan inte låta bli att njuta av det ljumma höstvädret.

I  fredags var vi i Halmstad. Helt underbart väder var det. 25 grader. Vindstilla!

Jag har inte badat så flitigt under en och samma dag på hela sommaren. Oftast är det lite blåsigt, och då är det så kallt att gå upp efter badet, så det blir sällan mer än ett, kanske två dopp.

Solen var så skön i fredags. Mjuk och mild, inte vass och brännande, som på högsommaren.

Havet låg alldeles lugnt, så det gick till och med att simma lite.  Eller ta sig fram på bräda/flotte...

Ljuset var speciellt, vad är himmel, vad är hav?

Så knepigt att den bästa av alla sommarens baddagar var den tionde september. Men alldeles, alldeles underbart. En dag att minnas. 

Johanna är alltid ledig på fredagar, och  killarna likaså, så det var extra roligt att de kunde åka med och uppleva denna  härliga dag. 

Efter att ha lekt i stora sandlådan en stund, så parkerades fordonen snyggt  och alla badade och lekte i vattnet en bra stund.

Östra Stranden börjar ungefär tre kilometer från Halmstad centrum.  Halmstad är den enda kommun i Halland som har tillåtit elsparkscyklar. Varvid det finns gröna fordon lite varstans utmed stugområdenas vägar. Någorlunda snyggt uppställda, eller  liggande mitt i gång/cykelvägen.

Det där med att tillåta elsparkcyklar, det är verkligen något som jag tycker är knepigt!  Vilka använder dem? Jo, ungdomar, och de har oftast inga problem med att röra på sig plus att de verkligen behöver cykla, gå, springa, åka inlines.... ja, allt som ger motion- i den åldern.

Den andra saken som retar mig så med dessa elsparkcyklar, det är att det är okej att lämna dem var som helst, och att "någon" sedan hämtar upp dem. En riktigt dålig ovana. Klart att de ska köras tillbaka till en parkering/uppsamlingsplats!

 

En annan sak som jag tycker är väldigt knepig, det är alla A-traktorer som finns i våra trakter. Femtonåringar tar mopedkörkort och sätter sig sedan i en "bil", utan att någonsin ha övningskört en sådan. Jag kan bara inte förstå att det kan få vara så i vårt land. där det finns regler, föreskrifter och förbud i mängd. 

En A-traktor har en hastighetsgräns på 30 km/h. Nu körs de flesta fordon olagligt snabbt, men förstås inte snabbare  (40-50 km/h) än att de ligger som bromsklossar då man kör ifatt dem på 80 eller 90 väg. Ibland två efter varann.... Tror ni de kör ur vägen? Nej, de flesta tycks vara rädda för dikesrenen och ligger nära mittlinjen. 

Jag har väl oftast inte mera bråttom än att jag kan ligga i 30-50 km/h längs någon kilometer av krokig väg.Men jag reagerar på att man kan gå direkt från mopedutbildning till att handha det som egentligen är en hastighetsnedsatt bil.  Mopeder, ser man det på vägarna? Mycket sällsynt i våra trakter. Det är ju betydligt mera trafiksäkert  att sitta i en långsamtgående bil, det är jag den första att tillstå....

En kul helg, då vi fått rå om killarna här hemma sedan i fredags kväll, håller på att gå mot söndagskväll.

Nu är pojkarna återbördade till hemmet utanför Värnamo. 

Shortsväder den 12 september. Lite knepigt- men härligt!

Och lingonen, de finns i massor även detta år. Får bli en ny runda till skogen i morgon.... lingondricka går alltid åt.... och jag har så svårt att se att det finns mängder med mörkröda bär som bara går till spillo. 

Synd?

 

Man funderar mycket då man promenerar. 

Idag gick tankarna till en av de värsta sjukor som finns, avundsjukan.

Har kollat på två av tre program av SvTs "Arvet efter dej". En av de medverkade i serien, en man som kanske betett sig lite klumpigt, då han lät ett barnbarn ta över familjegården till billigt pris, och på så sätt sådde split mellan de egna barnen, uttryckte det så. 

"Avundsjukan är den värsta sjukan". Visst har han rätt! Även om det inte är en dödlig sjukdom, så dödar det så mycket människor emellan. Nära släktingar, nära vänner, skiljs åt då avundsjukan drabbar dem.

Jag har också varit en avundsjuk person. Det var betydligt värre förr än vad det är nu. Ändå har det ställt till det. 

Kände av en släng av avundsjuka i helgen, då jag såg att bekanta på Instagram visade upp medaljen från Tjejmilen. Fy, vad jag kände mig avundsjuk en stund. När jag var i 30-40-årsåldern, sprang jag en del en Tjejmilar. Var, i vanlig ordning, inte speciellt bra på att springa fort, men det var kul och jag var nöjd både med att ha något att träna till och  att jag iaf höll mig kring timmen i tid. 

Har tänkt tjejmil under senare år också, men det har inte blivit av. Nu kan jag inte springa mer. Det säger knäet absolut nej till! Det är då avundsjukan kommer, jag känner mig avundsjuk på dem vars "springfunktion" fortfarande fungerar. 

Naturligtvis tänker jag i nästa stund ett steg vidare: Jag är  65 + och jag ska absolut vara nöjd och glad över att jag kan vara så aktiv som jag är. Det finns många i min ålder som vare sig klarar cykelturer eller längre promenader. 

Avundsjukan försvann- -nästan....

Det finns sju dödssynder, utarbetade av påve Gregorius, under 500-talet.

Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, lättja och vrede. 

Fem, ja sex, av dödssynderna känns ganska okejade i vår tid, i vårt samhälle.

Högmod -- visst har det blivit mer och mer tillåtet att "slå sig för bröstet". Även om Jante fortfarande sitter på, framförallt den äldre generationens ( min?), axlar.

Vällust -- absolut, det är ju vedertaget med allt som kan ge njutning

Frosseri-- speciellt om det samtidigt ger njutning ....

Lättja -- man behöver inte skämmas för att man har en bekväm inställning till livet

Vrede -- klart man måste visa att man blir arg,....

Girighet -- visst får man ta för sig. Även om det sker på andras bekostnad,,,

Avundsjuk, det är det inte ok att visa att man är. Det pratar man inte om. 

-Är du avundsjuk? - Nej, inte alls!  Svaret kommer, trots att man är så full av avund så att ansiktsfärgen antagligen skíftar i grönt.  

Man pratar inte om avund, för det är inte ok att vara det.

Tänk om man ändå kunde svara- Ja, jag är avundsjuk. Därför så kommer jag antagligen bete mig lite konstigt mot dej under en tid. Men om du bara förstår mig och står ut, så vill jag verkligen att allt ska bli som vanligt snart igen....

Så mycket elände en sådan öppenhet, och en förståelse för "sjukan" skulle undvika.

Konstiga tankar man får under en  runda på fyra kilometer. 

Blev glad åt att se att  det finns lite kreatur kvar i byn. De blev lite glada att se mig också, de skyndade nyfiket fram emot tanten med stavar och kamera.

Håller du med ? Är det så att avundsjuka är den enda kvarvarande dödssynden.... ? Eller lever vi fortfarande kvar i ett gregorianskt femhundratal, och anser att även de andra dödssynderna fortfarande gäller?

Banvall

 

'

Tanken slog mig, då jag läste lokala Borås Tidningen i slutet av veckan.

En dansare, som gästat Glasets Hus i Limmared under en tid, skulle avsluta sina framträdanden i samhället med en dans längs banvallen mellan Limmared och Tranemo.  I mina öron låter det heltokigt- men det fick mig att tänka: Jag vill cykla en bit banvall i helgen. 

Gamla järnvägen mellan Borås- Ambjörnarp/Svenljunga, eller Falköping - Ambjörnarp/Svenljunga är utmärkta asfalterade cykelbanor. Har cyklat från Ulricehamn till barndomshemmet I Rångedala några gånger. Var dock många år sedan sist. Det är ju en bit att ta sig från huset på kalhygget, till befintlig banvall.....

Med elcykel är det klart överkomligt att cykla till och från banvallen. 

60 höjdmeter nerför, förbi  den grunda Algutstorpasjön ( som under torrperioder är helt torrlagd) och förbi sorgesamma Brandsmo skola. 

Byggnaden var till salu för något år sedan och blev såld. 

Efter ett tag var den gamla skolan till salu igen-  köparen insåg att han inte skulle mäkta med att rusta upp den gamla byggnaden. 

Jag blir lite sorgsen då jag ser den fina byggnaden i stort förfall...

Snart framme i Tranemo,  solen värmde en del då jag cyklade förbi sjön utan namn,,,,,  

Det är Hjälmån som utvidgar sig till en sjö.... får kalla den Hjälmåsjön....

Vid gymnasiet  kunde jag svänga in på banvallen.....

Gymnasiet byggdes en bit in på nittiotalet. Jag tyckte att det var lite tokigt att lilla Tranemo kommun, med sina 11 500 invånare, skulle ha ett egen gymnasium. Ungdomarna behövde väl se lite nya vyer, åka till Gislaved, Ulricehamn, Borås. Jag insåg ganska snabbt att jag hade helfel i det tyckandet.  Tranemo gymnasieskola var klart ett lyft för kommunen. De flesta ungdomar har valt att gå i Tranemo, trots det fria skolvalet.

Där var banvallen! Äntligen! 

Ställde in batteriet på lägsta effekt. Då blir det som att cykla på min treväxlade Monark. Det gällde ju att njuta av  turen längs den gamla tågbanan....

Historiens vingslag: Broräcket fanns kvar sedan tågens tid.

Järnvägen Falköping- Landeryd lades ner i mitten av åttiotalet. Jag kommer ihåg, för jag och grannen ville ge våra små barn en upplevelse av att åka rälsbuss innan det var för sent. Vi åkte från Limmared till Sjötofta, steg av och fikade på gräsmattan utanför stationen och väntade in vändande rälsbuss.

Längs banvallen mellan Limmared och Tranemo finns ett antal konstverk/installationer.

Den här var fin och inbjudande.

Nätet... nja....

Rätt som det var hörde jag en manlig röst. En stark röst- kunde inte se var den kom ifrån... 

Blev lite småskraj..... man vet ju inte vad folk har för avsikter... även om man tror att en gammal tant är fredad.....

Kom på: Ljudinstallation- Diktläsning.....

Den här tavlan tycker jag var fin....

Närmade mig snart Limmareds fritidsområde, Fåle. Och fick dagens ko-bild.... nummer ett...

Den gamla banvaktsstugan: Rusta upp den! Låt någon få bo i den!

Limmared är fortfarande ett av de samhällen där Kust till kustbanan gör stopp. 

Det enda tågstoppet i Tranemo kommun. Såväl Länghem som Grimsås vill att tåget ska stanna vid de gamla nedlagda stationerna, och göra det enkelt för såväl pendlare som för dem som reser långväga. Men trafikverket säger nej!

Full fart på stora lekplatsen i Limmared. Och full aktivitet, med åskådare, vid padelbanan alldeles bredvid.

Inget fikastopp vid Glasets hus idag....

Hade faktiskt tänkt att bli volontär på Glasets hus, då jag gick i pension. En gräslig pytt i panna, där isterband var huvudingrediensen, fick mig på andra tankar. 

Numera äter vi sällan lunch på Glasets hus.... och allt beror på att jag/vi åt den gräsligaste lunchrätt, jag någonsin ätit vid ett enda tillfälle. 

Men quizen på Glasets hus, det skulle vara kul om de kom igång igen....

Glasbruket i Limmared har en historia från sjuttonhundratalet. 

Numera är det Ardagh Group som driver den stora glasindustrin. Treskift, året runt. Utom ett antal semesterveckor då bruket stängs. Det lär ta några dagar att få upp ugnarna till rätt temperatur igen...

Ett minne från en tid som varit.....

Ett enda möte blev det längs den mil som jag cyklade banvall.

Damen var bättre klädd än jag, det var tydligt. Jag hade fleecetröja på- hade definitivt behövt en vindjacka...

På andra  sidan Limmared syntes Opensten, kullen där det fanns en fogdeborg från 1200-tal till 1400-tal. Här, i gränstrakterna till Danmark, härskade tyska och danska fogdar. Engelbrekts män tog över fästningen  år 1434, och lät bränna den. Men grundstenarna de finns  kvar.....

Vägval! För min del var det dags att lämna banvallen och ta åt höger. För jag ville ju hemåt igen....

Ökade på batteridriften till läge nummer två.  Batteri fanns det ju gott om, hade kört cykeln så snålt som möjligt. Gott att ha batteri att ta till på tråkig landsväg- och i de långa uppförsbackarna som skulle komma.

Men nu var det grusväg och ännu mycket att titta på. Låg fart alltså.

Skårtebo, det var ett gammalt prästboställe. Ett stort fint hus hade tagits väl om hand. En försäljning skedde, och snart stod huset i lågor. Olycklighet eller försäkringsbedrägeri - jag vet inte...

Det fina lusthuset står kvar.....

Passerade en av traktens större gårdar- passande namn: Ladugården....

Här kunde jag tagit hur många ko-bilder som helst,,...  

Den här bilden utnämner jag tveklöst till dagens bästa bild.... Gillar färgerna...

Efter Södra Åsarps lilla fina kyrka, så var jag ute på landsväg igen,

Ganska mycket trafik, men ingen tung trafik, och då går det ju an....

Ökade batteridriften till tre- och då går det undan, när man trampar på....

Passerade Nittorp.... och sedan är det 5-6 km hem, raksträcka över mossen och sedan uppför backarna...

Ganska så genomfrusen var jag då jag kom hem.... men en finfin runda var det. Och allra bäst var det att cykla alldeles för sig själv längs den lugna banvallen.