Datum man minns

11 sept -01 Vad gjorde du då?

Jag var trött, så för ovanlighetens skull, så lade jag mig i sängen när jag kom hem från skolan. Somnade. Vaknade i vetskapen av att jag skulle hämta C-E på jobbet. Under den fyra kilometer långa resan, så kom det dramatiska nyheter i radion. Ett flygplan hade precis kört in i Pentagon. I New York hade  två olika flygplan kört in  Word Trade Center.  

Jag var helt övertygad om att man framförde någon slags radioteater. 

Dagen efter, eller om det var på torsdagen/fredagen, så skulle det hållas en tyst minut för alla omkomna i attentatet.  Jag och prästens pojk, vi vägrade vara med. Varför ska man hålla en tyst minut för amerikaner? Så många människor som dör i olika tysta katastrofer och krig varje dag! Dem bryr man ju sej inte om.

Jag skulle gjort likadant idag.

Undrar om Bin Ladin och hans anhang förstod vad de ställde till med, för världens muslimer? Efter detta blev det en mera ofrågasatt religion, utsatt för hat och  terror.

11 sept -2003 Vad gjorde du då?

Jag hade varit vid torget, som på den tiden hade både affär och servicelokaler, i något ärende. När jag kom tillbaka till skolan, förstod jag att Anna Lindh hade dött. Flaggan var på halv stång.

Under kvällen den tionde sept, så satt man bänkad framför tvn och följde nyhetssändningarna. Anna Lindh var påtänkt att efterträda den lite för bufflige Göran Persson, som statsminister(kandidat). Hon var omtyckt av många. Minns att hoppet att hon skulle överleva mordförsöket, fanns på morgonen den 11 sept. Nyheten om hennes död var starkt berörande.

 

Den 22 november 1963 Vad gjorde du då?

Många av er var inte födda förstås.

Mitt minne är tydligt. 

Alla sex som bodde i vårt hus, mormor, morfar, mamma, pappa, lillebror Roger 2 år och jag, var samlade framför den svart-vita tvn. Plötsligt bröts sändningen och en nyhetsuppläsare meddelade att John Kennedy hade dödats i ett attentat i Dallas.

Klumpen i magen på tösen som skulle fylla tio på söndagen, och vars kalas var planerat till den dagen, blev stor  och tung.  Speciellt som mamma Lilly var säker på att "nu var världen slut".

Det hade hon f.ö. varit övertygad om ett drygt år tidigare också. Jag kom på henne att gråta utan anledning. Normalt grät hon ofta för att pappa skällde på henne. Men denna gång var han inte i närheten.

När jag frågade varför hon grät så svarade hon: - Dom säger på radion att i morgon ska världen ta slut 

Cuba-krisen i okt 1962 löstes i sista stund. Jag var för liten för att förstå allvaret.

Den 1 mars 1986. Vad gjorde du då?

Det var lördag och jag vaknade extra tidigt. C-E skulle åka iväg med flyg till London tidigt på morgonen. Han skulle åka på en konferens med företaget han jobbade på. Kan det varit Alcatel som ägde kabelfabriiken då?

Jag låg kvar i sängen, då han kom in och sa att Palme blivit skjuten. Att han dött direkt.

Den första känslan var att jag inte ville att C-E skulle åka. Men det kunde man inte ändra på förstås. Taxin var redan på väg.

När döttrarna, då 3 ( snart 4) och 5 ( snart 6) år gamla vaknade, så tog jag med dem och åkte "hem" till Rångedala. Båda föräldrarna var då i livet. Det kändes tryggt att komma "hem".  Minns att jag hade med skidor till mej och döttrarna och att vi åkte runt på åkern bakom barndomshemmet.

Datum man minns, datum som berör många människor.

Det är vad jag funderat på under detta års nine eleven. Några bilder hann jag också ta...

PISA, Ansvar eller skuld

 I går kom resultaten i på den senaste PISA-undersökningen. Den undersökning som mäter och jämför femtonåringars läsförståelse, matematikunskaper och no -kunskaper, länder emellan. En undersökning som sannolikt genomfördes under läsåret 24-25. Min klass var  med i en undersökning för fjärdeklassare, PIRLS, någon gång på tiotalet. Det resultatet publicerades två år efteråt. Tycker att man kunde informera om att det inte är dagens femtonåringar, som fått sin kunskaper och förmågor analyserade 

No-läraren och naturvetarmänniskan i mig, tycker förstås att no- ämnet är ett bland de viktigaste i skolan.  Nu var det ju ok resultat på no-kunskaperna. Med matematiken var det sämre.  

Jag känner ändå att man kan klara sig ok i livet, utan att vara speciellt bra på vare sig matte eller no. 

Det finns, enligt mej, ett ämne som står över alla andra i skolan. Det är svenska. Och då framförallt läsförståelsen. Utan den har man svårt att klara sig i samhället. Utan den kan man bli lurad att gå på vilka dumheter som helst. För att man inte kan förstå innebörden i det som står skrivet. 

Vad beror det då på att det står så dåligt till med läsförståelsen hos ungdomarna?

Måste först och främst påpeka att denna brist,  gäller långt ifrån alla ungdomar. Det finns många som har god läsförståelse. Det framgår inte i redovisningen. Men visst, det är illa att genomsnittet är så lågt.

Det första som händer när medierna basunerar ut  den stora PISA-katastrofen, är att politiker ska uttala sig. Och skylla på varandra. Denna förb-e sandlådementalitet! 

Politiken har styrt så att skolan har blivit för teoretisk för många barn och att många känner att de inte lever upp till kunskapskrav och betyg. Barn mår dåligt.

Men detta har väldigt lite med läsförståelsen att göra. Lära sig läsa och förstå det man läser, det är något som behöver tränas tidigt och regelbundet. Varje skola, varje lärare måste ge eleverna många och regelbundna tillfällen till läsning. Inte ge upp, förmågan kommer så småningom för de allra flesta barn. Sen finns det en andel som inte har förmågan att lära sig läsa. Det pratas det aldrig om. 

Jag tror på speciallärare. Som enskilt eller i liten grupp bygger upp goda relationer med eleverna, och tränar läsning. Specialpedagoger, de är alldeles för många, och där tycks det vara mer utredningar och  kringssnack än riktigt arbete med eleverna.

Politiken..liten inverkan på elevers läsning.

Skolan... stor påverkan på elevers läsning.

Sen finns det en grupp till, som det aldrig pratas om, vad det gäller "ansvars och skuldfrågan". Det tycks som om de är helt bortkopplad från barnens läsutveckling. 

Föräldrarna! Jag begär inte att föräldrar ska plugga vare sej matte, no eller engelska med sina barn. Ej heller att lära dem sy, snickra eller framställa målningar eller spela instrument. Det får skolan ta hand om. Men vad det gäller läsning, så måste föräldrarna ta sitt ansvar.  Läsa högt, från de allra första pekböckerna till Harry Potterböckerna... eller vad som  nu är inne att läsa för de äldre barnen. Genomföra den där läskvarten per dag, då barnen läser sina första meningar högt, tills de läser själva i "tjocka" böcker. Gå tillsammans med barnen till biblioteket, och visa på att man som vuxen läsning är viktigt.

Skärmar? Naturligtvis har skärmarna påverkat eleverna, både positivt och negativt. Det finns mycket som är bra, det finns sådant som är mindre bra. Men att som en av partiledarna säger... ja, det lär t.o.m vara så att den är skolminister..att man ska ta bort datorer/ plattor från skolan, och återvända till papper, penna och radergummi, det är ju rent horribelt. 

Papper och penna...och suddi...visst ska det användas. Men vi ska inte, och vi kan inte, vända tiden tillbaka.  Vi lever i den tid då datorer, och nu ännu  mer AI, kan hämta kunskaper, ge möjlighet till social interaktion och kommunikation, ge barn goda engelskakunskaper, lära oss tänka kritiskt....

Hörde på radio om att det är dags för en ny satsning, för att höja lärares kunskaper om den snabba digitaliseringen.  Det tror jag behövs! För visst kan man kombinera skärmar med att utveckla läsförståelsen. 

Att göra politik och valfråga av resultatet av PISA-undersökningen, det är helt åt fanders.

Barns läsutveckling, det är ett gemensamt ansvar för hem och skola. Och t.o.m för mor och farföräldrar!

Regionssockar

 

Blev en tur till SÄS ( Södra Älvsborgs Sjukhus) i eftermiddag. Det första jag såg, då jag kom till anvisad sjuksal, var ett par fötter, iklädda de fulaste strumpor jag någonsin sett.

Antagligen är det för att de inte ska stjälas, som de har den gräsliga sock-färgen.  Tänker att man lyckats med sin avsikt där. Vem skulle vilja gå omkring med ill-orangt på fötterna?

C-E hade gjort kranskärlsröntgen på förmiddagen. Det visade sig att det var ordentligt igenslammat. Så det blev "ballongsprängning" och stent på plats. Inte helt komplikationsfritt. Är så imponerad över dagens teknik. Man tar sig fram till hjärtat och dess omgivning,via en artär i handleden.

Operationen görs under det att patienten är vaken. Det var lite extra svårt att rensa i rören och det gjorde tydligen ordentligt ont. Men nu är det fixat och klart.

Under den stunden som jag var på besök, så kom såväl överläkare som den unga läkare dom utfört (rutin)-operationen, in på rummet och pratade.

Det var diffusa symptom på en infarkt. Och det var mycket klokt att ringa 112, trots att C-E trodde att det "bara" rörde sig om något fel i höger lunga. Det höll verkligen på att slamma igen helt i kranskärlet. När det gjort det, så är man illa ute.

Läkaren sa att det blir hemgång i morgon eller på onsdag. Med mängder av mediciner. Primärvården i all ära, men det är ju konstigt att de missat både högt blodtryck och för höga halter av blodfetter. Plus att det blir medicin som är blodförtunnande, betablockerare, något extra skydd för hjärtat. 

Jag rädde C-E att köpa en dosett, samtidigt som han hämtar ut medicinen. Det blir för mycket att hålla reda på annars.

Röjde ut gamla medikamenter som för länge sedan är utgångna, då jag kom hem. Så nu finns det en stor yta i köksskåpet, bredvid mina tre medicinförpackningar, för arsenalen av medikamenter.

Vår sjukvård är fantastisk, när man väl kommer fram till rätt ställe. Det bästa sättet att komma dit, det tycks vara med ambulanstransport.

Inställt

 

Igår skulle vi firat Ava i Halmstad. Dryga veckan innan hennes nioårsdag, som i år infaller på valdagen. 

Det blev inställt. Ingen höjdare att vistas 9 pers på drygt 30 kvadratmeter stuga och ett antal kvadratmeter altan, inbyggd, regnskyddad, från tre sidor, när skurarna avlöser varandra. Hoppas att vi får till det om två veckor i stället. Annars får det bli en tur till Malmö. 

Idag var det tänkt att jag skulle sjunga med kören på förmiddagen och att vi sedan skulle besöka en kusin till C-E  efter lunch. Kören fick sjunga utan mej... ingen större skillnad..och kusinträffen blev inställd.

C-E  har varit lite tröttare än vanligt, under senaste året. Läkarbesök och flera röntgen har bl.a. visat på lungfibros.  Vidare utredning väntar. 

I onsdags tog han vaccin mot lunginflammation. Så jag tyckte inte det var så konstigt om han var extra hängig och hade lite ont i höger sida av bröstet, dagarna efter. Igår,  på sena kvällen, blev det värre. Andningen var dessutom tung. Jag föreslog samtal till 1177. Kö i 50 min. Ska jag ringa 112? Ja, lika bra det.

Ambulans med två sköterskor kom  strax efter kl 23. Gjorde flera olika tester; blodtryck, feber, syreupptagning. Lyssnade på lungorna. Allt var bra. Men EKG var inte riktigt som det skulle. Efter konsultation med läkare, tog de med honom in till SÄS. Eftersom han blivit betydligt bättre under tiden som ambulanspersonalen kollade honom, tyckte inte jag att jag hade någon anledning att köra efter ambulansen in till Borås.

-Men du kanske får hämta honom sen, då man tagit prover  och nytt EKG, sa ambulanssköterskan Johanna.

Tror ni jag kunde sova? Nä, det gick bara inte. Speciellt som jag tänkte "jag måste sova", jag kanske ska köra fram och tillbaka till Borås (5,5 mil enkel resa) om några timmar.

En stund efter klockan 02 skickade C-E  ett meddelande om att han blivit inlagd, p.g.a. man behövde kolla upp hjärtat lite mer.

Kunde jag sova nu då? Nä. Hittade en spellista med insomningsmusik på Spotify. Den var bara irriterande. Försökte räkna får. Det blev kor som hoppade fram inför min inre syn. Kommer ihåg att jag kom till 168 kor.  Var nog fel djur som dök upp i min hjärna. Gav jag upp och och gick upp och åt några skorpor och drack lite juice.  Det hjälpte John Blund på traven. Vaknade till när det blivit ljust, men somnade snabbt om igen.

Aktivitetsklockan var inte ett dugg nöjd med min sömn. Den antog att jag skulle vara trött idag. Ett riktigt  antagande.

  Vaknade strax efter åtta. Då ringde C-E.  Han lät pigg och mådde bra.  Man trodde att han fått en liten infarkt i hjärtat.

Det blir några dagar på sjukhuset, för vidare utredning och medicinering. 

Bra att det blev ambulans direkt och snabb utredning.

De flesta friska pensionärer har ju rätt mycket på sin agenda. Så även jag . Kollade om jag behöver förvarna om några inställda åtaganden i veckan. Som det  är nu, så tycks det inte så. Blir C-E utskriven på ti eller on, så kan svåger Roger hämta. Jag tänker åka in till SÄS i morgon eftermiddag.  

En dag i taget. Känns som om C-E är i tryggt förvar. Och att jag behöver lägga mej tidigt i kväll.

 

Koskräck

 Fick med mig C-E på en tur ut till skogen. Tänkte kolla tillgången på lingon, på ett av de gamla ställena. Det fanns en del, men konstaterade att det är bättre att återvända den platsen där vi redan plockat en gång.

Kan nog bli en tur i morgon. Det planerade firandet av Ava i morgon, är p.g.a. prognosen för kustvädret, framflyttat två veckor 

Svamparna har skjutit fart efter allt regnande. Mycket röd flugsvamp, massor av citrongul slemskivling, några fina stensoppar samt några enstaka kantareller. (Stekt Karl Johan och kantarell på rostad bröd, blev dagens kvällsmat. Himmelskt gott)

Definitivt höstkänsla i skogen. Såg en hel del blåbär.  Klart plockbara. 

C-E åkte hemåt i sin van. Jag hade stavar med och beslöt mig för att ta en snabb promenad istället. ( Har ny Fitbit-klocka... den är krävande...visar statistik på allt.... så det är lätt att ta ut stegen lite mer än man brukar.. man vill ju ha bra resultat....)

Det finns ju bara en bonde i byn. Hans kreatur brukar jag träffa på i byns centrala delar.  Men se, här i utkanten av byn, fanns det också kreatur. De hå

gårdar som finns i omgivningarna, är så stora att de behöver "låna" betesmarker lite varstans. De här djuren undrade nog ( om de nu har så mycket hjärna att undra med) vad det var för en figur, klädd i illande cerise fleecetröja och smattrande med stavar, som gick på grusvägen.

Kom upp på toppen av den långa backen. Åtta kreatur stod och bligade på mej. Jag stannade till och tog en bild. När jag började röra på mig igen, blev det en rasande fart på djuren. Det måste varit den bruna nöten, längst ner i backen som visade mest koskräck. Djuret forcerade stängslet, alla de andra följde efter. I en förskräcklig fart och i samlad grupp rusade de rakt över vägen och in genom den öppning som fanns där.

Jag stannade upp, drabbad av samma koskräck som kreaturen. Fast tvärtom...De fick koskräck av mej, jag av dem.

Gick försiktigt ner mot den öppning där djuren sprungit in. Såg dem gå en bra bit in i det höga gräset. Kollade om jag kunde stänga, men såg bara ihoprullad taggtråd. Den ville jag inte ta i.

Vad skulle jag göra?

Nu hade kreaturen rört sig till en åker. Såg att det fanns ett dåligt stängsel, avsett för el, kring åkern. När kreaturen fick se den cerise-rödklädda människan, så började springa fram och tillbaka. Tog mig utom synhåll och försökte ringa till dem som äger marken. ( Kreaturen hör hemma på en gård 7-8 km bort.) Tre olika påringningar. Ingen svarade.  Vände om och tänkte att jag får väl sätta upp taggtråden, trots risk för blodvite.

Kreaturen fick syn på mej igen och rusade nu mot det bräckliga stängslet. Min egen koskräck gick upp på nivå alarmläge. Vände snabbt gåriktning...hemåt... ur synhåll från kreaturen. Varvid de dumma djuren sprang i samma riktning som jag. En stenmur stoppade dem, som tur var.

Säkrast att lämna området. Skickade ett SMS till gårdens ägare. Då ringde den hemmavarande dottern upp mej. Det är tuff tjej, och lider sannolikt inte av samma skräck för kreatur i flock, som jag gör. Hon lovade att kolla upp kreaturen.

Puh! 

Kom på, då pulsen lugnat ner sig, och jag gick i normal takt igen, att min mamma brukade säga "Jag blev så rädd att jag höll på att kissa på mej". Så kände jag det också... rent kroppsligt 

De bekanta kreaturen låg och vilade, då cerise-klädd tant passerade. Jag stannade till för att ta en bild. Då började de resa dig, en efter en.  Jag flydde snabbt. Någon mer koskräck vill jag vare sig känna eller ställa till med....

På onsdagar kan det hända att tanten blir trött

 Ganska skön känsla att bli ordentligt trött.  Vilket understundom händer på onsdagar.

Två musiklektioner i skolan inleder onsdagarna. Börjar inte förrän efter kl tio, men behöver vara där i god tid innan och plocka fram, ställa i ordning, stämma instrument.

Musiklektioner, det är lektioner, där man "är på tårna" hela tiden. Inte en chans att sitta ner, eller att koppla av. Samtidigt är det kul. Aktivitet, samspel, kreativitet, mycket glädje.

Skoldagen är slut vid ettiden. Lunch väntade då jag kom hem. Rester från helgen funkade bra.

PRO- möte stod på eftermiddagens program.

Idag var det annonserat om underhållning av Martin Persson, 56, som framförde ett väldigt trevligt musikprogram med sång, gitarr och munspel. Normalt brukar jag vara rätt kritisk till den musikunderhållning, som bjuds på pensionärsmöten.  Alldeles för smörigt!

Här var det variation på musiken. Fartfyllt, stämningsfullt, tankeväckande texter, egna låtar, andras låtar. Låtar av Lundell, Afzelius, Wreeswijk, Taube, Beatles....

Riktigt bra!

Det är bara att konstatera att medelåldern på mötena är hög. Idag ännu högre än vanligt. Tittade mig omkring  bland PRO-medlemmarna, och insåg att idag var jag den YNGSTA! ( Det finns ett antal  medlemmar som är födda under senare delen av femtiotalet ...)

Undrar hur det blir med pensionärsföreningar framöver. Gissar att många av dem är borta om tio år.

Som styrelsemedlem ( åtminstone om man känner lite ansvar) så får man ställa i ordning lokalen och se till att disken är tillbakaplockad i skåpen, efter mötet.

Väl hemkommen kände jag att jag bara måste ut och få luft. Tre km snabb promenad på byväg. 

Fixade fläskpannkaka till kvällsmat.

Efter det var det dags att sätta sig vid datorn och skriva ett referat från dagens möte.  Det skickas till tre olika tidningar. Lite tokigt, men det är väl så att olika föreningar vill visa vad man gör.

Hemsidan ska också få del av referatet. Samt lite bilder ut i Facebooksgruppen.

En medlem ringde och berättade att hon fått fel  jacka med sig hem. Notis om detta i Facebooksgruppen samt mail till alla med e-postadress. 

Kom på att jag dessutom behövde få ut en annons i BT ( Borås Tidning) och UTs ( Ulricehamn tidnings) föreningsguide om nästa möte. Lade ut den i PRO-appen också. Har ingen aning om någon använder den appen...men känner att det ändå måste finnas där.

En väninna ringde och ställde in fredagens planerade träff. Blev iallafall en pratstund i telefonen. 

Äntligen dags att sätta sig i favoritfåtöljen och kolla bloggar samt att spela Quiz Planet.

Ett öga på nyheterna i tv. Det är jag bra på, det där med att kolla på tv och göra något annat... Tror att det är en könsbunden förmåga. 😊

En fullspäckad dag. Tycker om sådana dagar. Men skulle inte vilja ha sådana dagar fem dagar i veckan.

Barndomens stenar

 

 

Så här ser min barndoms stenar ut. Delar av dem. Numera delvis gömda i buskar och björkstammar. När jag var barn låg stenarna helt fria och var väldigt klättervänliga. Gissar att kreaturen, som med jämna mellanrum gick på bete här, höll markerna öppna.

Har inte varit hemma hemma på hela sommaren. Kollade igår om bror och svägerska möjligen var hemma, men det var de inte. Men svägerskan hade ett utmärkt förslag; hon jobbade hemifrån och min bror var ledig idag...så då kunde vi väl komma på besök denna måndag i stället. Min bror kunde dessutom fixa lunch.

Det lät ju toppen. Självklart tackade vi ja. Jag lovade att fixa något till eftermiddagsfika. Det fick bli en blåbärspaj, med förra årets blåbär.

En välsmakande välkryddad kycklinggryta väntade på oss, då vi anlände vid halv ett. Vid halv två behövde Annki återgå till jobbet för en stund. Jag ville gå ut på promenad. Herrarna stannade gärna hemma .

Broder Roger tipsade om en gammal skogsväg, som jag möjligen gått för många år sedan 

Förbi barndomens stenar, genom delar av blåsippshagarna och sedan bar det uppför genom fin skogsmark. 

Kom fram till en körväg och följde den tills jag kom fram till fritidshuset, som numera är åretruntbostäder. Med fin utsikt över barndomshemmet.

Passerade det fritidshus som "alltid" funnits i Backgården. Alltså som fanns då jag var barn. Där bodde tant Annie på somrarna. På den tiden gick man och hälsade på varann, drack kaffe och åt hembakade kakor. Jag var där med mamma och mormor, då jag var liten tös.

Idag är huset något utbyggt  och visade sig ha en ljuvlig trädgård.

Kom så fram till den välkända grusvägen upp till barndomshemmet. Den var inte i bästa skick. Gårdagens kraftiga regn hade bildat bäckar, som spolat bort en hel del grus.

Favoritutsikt. När jag dagligen gick eller cyklade här, tänkte jag aldrig på hur vackert jag bodde. Nu uppskattar jag verkligen vackerheten i området vid min barndoms stenar.

Bönderna är helt borta från byn. Min bror har lyckats få tag på kreatur som betar markerna. De kommer från en riktigt stor gård, där på andra sidan sjön. Bra för alla,  markerna hålls öppna, storbonden får tillgång till åkermarker och betesmarker. Samt EU-bidrag. 

Blåbärspaj och kaffe var framdukat då jag kom tillbaka.

En riktigt fin dag med bästa sällskapet på en viktig och vacker plats.