Massmedial mosse

 Jag är väldigt kluven. Självklart är jag emot att vår mosse, Grimsås mosse, exploateras, tillintetgörs, förstörs för överskådlig framtid. Men samtidigt, trots allt lokalt motstånd, så har ( den förbannade) regeringen gett  sitt tillstånd till det finska företaget Neova, att bryta torv. Energitorv. Men även att ta tillvara det översta lagret, odlingstorv.

Det har varit inslag  i flera nyhetsprogram om aktivistgruppen Återställ våtmarker, som för tredje året i rad,  utför aktioner på Grimsås mosse. En mosse, eller rättare sagt numera ett helt förstört ekosystem, som återfinns halvannan kilometer från min plats på jorden.

I samtliga större tidningar, samt förstås den lokala pressen, har det funnits reportage om aktionerna på Grimsås mosse, under den en och en halv vecka som de bortåt hundratalet aktivisterna, från när och fjärran ( mest från fjärran) har stört Neovas torvbrytning på mossen.

Liksom under tidigare år, så har man klättrat upp på maskiner och hindrat dem köra och man har pluggat igen avvattningdikena. Båda de här aktierna kan jag känna att jag stödjer. 

I år har en tredje åtgärd tillkommit; man sår, slänger ut, en massa olika fröer i den uppharvade torven. Ett absolut sätt stt förstöra, för vem vill köpa torvblandad jord, som innehåller olika fröer? 

Personligen tycker jag inte om att förstöra saker.  Vilket man ju gör på detta sätt. Nu är mossen, trots alla våra protester uppharvad, och då tycker jag att det vore synd att det  man förstört, inte kan komma till någon nytta.

På samma sätt som när jag äter en måltid innehållande någon slag av kött. Det ska jag ta mig tusan äta upp, om det inte är för fett eller senigt. Djuret dom"offrats" ska inte slängas bort!

Jag är kluven till aktivisternas tillvägagångssätt. Man behöver protestera/demonstrera för att få förändring till stånd. Men frågan är; när går det hela över styr? 

Behöver man  odlingsgstorv? Går det att ersätta med något annat? Förra året tog jag del av ett lass torvfri odlingsjord, som inköptes gemensamt av samhällsbor.  En sorts jord var rester från kaffetillverkningen. Den andra torvfria jorden luktade extremt mycket kobajs. Det var  dyra påsa jord vi fick hem, och det var dålig jord. Den var alldeles för kompakt ..

Jag kollar med min "kompis" AI, vad hen säger om torvfri jord. Hen talar om att det finns många sorters torvfri jord och att den innehåller mer näring än jord med torvinblandning. Man hittar torvfri jord bl.a. på Blomsterlandet och på Weibulls. Prismässigt ligger den 20-70% högre i pris än vad "vanlig" jord kostar.

Mossar/Våtmarker binder mycket koldioxid. Att minska utsläppen av CO2, det är nödvändigt för vår överlevnad. Så då får man, som miljömedveten, helt enkelt betala mer för att få  en jord som är klimatsmart. På vår mosse är skadan redan skedd. 

Jag imponeras av de människor som offrar tid och pengar för våtmarkerna, under några semesterveckor  De som stoppar arbetet, stoppar avvattningen. Men förstör inte det som faktiskt kan användas  ..Så tycker jag!

Sen tycker jag också att  det är slöseri med polisresurser, då det dagligen kommer ut ett antal bilar med poliser till mossen. 5-6 mil från Borås, där de flesta är stationerade. Såg på en bild idag, att man nu satt in kravallpolis, fullt utrustad med hjälm och ansiktsskydd, som beslagtagit fröpåsar och bar bort demonstranter på en pressening.Poliser har annat att göra! Tycker jag.

Här kommer dagens kommentar från "Återställ Våtmarkers" Facebookkonto

I tolv dagar har vi sått frön, pluggat diken och stoppat maskiner ute på Neovas torvgruva i Grimsås. I tolv dagar har maskinerna stått stilla. Polisen har som vanligt varit schyssta och kommunikativa - de vet ju vid det här laget att vi är helt fredliga och alltid ärliga och respektfulla. Ingen i Återställ Våtmarker döljer något. Vi står för våra handlingar och springer inte från polisen. Kanske blir vi gripna men vi återvänder alltid, gång på gång på gång och gör det politiker och makthavare inte gör - stoppar de fossila utsläppen.

Alla diken på Grimsås Mosse är tilltäppta, vartenda rör, alla oändligt långa längsgående diken. Krondikena är pluggade. Inget vatten lämnar mossen just nu. Det är vad en liten grupp människor kan göra tillsammans!

Torpateater och Smålandstur

 

Igår var  det dags för det traditionella besöket på Torpa Slottsteater. Har sett alla föreställningar utom en, sedan "Torpaspelen"  startade 1999. Den gången jag missade, så väntade jag tills sista föreställningen, och snopet nog var biljetterna redan uppbokade.

När Torpaspelen började för dryga 25 år sedan, så bestod  ensemblen av tjejer och killar, damer och herrar, i åldrarna 12 till dryga 50 år.  Första uppsättningen handlade om Gustav Vasa, som hämtade sin tredje fru, unga Katarina Stenbock, från Torpa slott.

Teateruppsättningarna har varit av skiftande slag och innehåll, under åren. Detta år hade duktiga manusförfattaren skrivit en föreställning som handlade om Gustav Vasas "problemdotter" Cecilia. Sjörövarprinsessan. 

En intressant och lärorik föreställning. Bra musik, komponerad och framförd av vår tidigare granne, Daniel. 

Som sagt, föreställningen var bra och fartfylld, om än något för lång och något för övertydlig. Men jag tycker det är så synd att Torpa Slottsteater numera består av enbart ungdomar. Daniel med sina 37 år är den absoluta åldersmannen. Tror inte att någon annan är över 25. Det allra "sorgligaste" är att ensemblen, förutom musiker Daniel, detta år består av en enda kille. Resten är tjejer. Det blir lite tokigt att de manliga rollerna, som Erik XIV och Johan III gör av tjejer. Liksom ett par sndra mansroller, bl.a. Cecilias make Kristoffer.

Det är lite för "flickigt", som C-E uttryckte sin uppfattning av föreställningen.

Förra året var det också en ung ensemble...men det fanns en handfull killar med. Synd att det ska vara så svårt att få tag på teaterintresserade unga män.

Men visst är det fantastiskt att i slottsparken, få uppleva sång, musik och teater av duktiga amatörer/halvproffs, sommar efter sommar.

Idag stod service av bilen på agendan. Vi har köpt våra bilar i Värnamo efter det att bilfirman i Grimsås lade  ner för snart tio år sedan.  Så då är det Toyota i Värnamo som gäller, när översyn av bil behövs 

Pojkarna var inte hemma, de var på dagridläger i Gnosjö. Vi åkte upp till Johanna, med den elbilen som vi fick låna,  under tiden som service pågick. Tog en promenad till sjön. Rena nostalgin. Förr så gick vi ofta med Konrad eller/och Karl-Petter ner till sjön, då de skulle sova middag. De brukade hålla sig vakna tills de fått kasta några stenar i Hindsen. På hemvägen somnade de så gott.

.

Numera blir det aldrig promenader till sjön, på "mormors/morfarstisdagarna". Det är inte ett dugg intressant, enligt pojkarna. 

Johanna och en av hennes ridtjejer var ute med storhästarna. 

Det blev ett fint möte på vägen hemåt.

Hästarna tog vägen genom skogen hem. Vi tog körvägen.

Lunch skulle vi ha, innan vi hämtade bilen vid halv två.

Johanna gjorde oss sällskap till nyöppnade restaurangen vid Näsudden, badplatsen vid Hindsen.

Så fint läge och så god mat!

Det passade bra att vi tog med två pojkar hem till oss, efter att dagens femtimmarsläger var över.

I morgon ska vi skjutsa dem till Gnosjö igen, och sedan göra om proceduren, innan sista "lägerdagen" på onsdag. 

Kul att ha dem på besök ett par eftermiddagar.

En tur till skogen blev det mellan fruktsalladsmellanmål och kvällsmat. Kunde det finnas någon kantarell, som vågat sej upp  i torkan?

En enda kantarell hittade Karl-Petter. Den är nu stekt, tillsammans med de köttbullar som ska bli morgondagens lunch för pojkarna.

Två pojkar har precis somnat. K-P läste boken "Labolinas snubbeldag" för mej, innan han somnade..

 

Behagligt sömnig mormor ska också borsta tänderna och krypa ner i sängen. Go natt!

Skäms!

 Jag skäms så in i bomben. Har ont i magen av det. Nästan gråtfärdig. Skämmas som en hund, är ett bra uttryck.

 Varje vår efterlyser Borås Tidning sommarkrönikörer. Under många år har jag skickat in olika bidrag, personliga berättelser, egna tankar. Mina krönikor har blivit antagna och publicerade alla år, så när som på ett.

Jag har fått en hel del positiva kommentarer kring krönikorna och dess innehåll. Allra mest för dem som varit personliga minnen. De som har handlat om barndom, ungdom, arbetsliv.

Under de senaste åren har jag skickat in två bidrag. Kan inte förklara varför, men kanske rent omedvetet tänkt att gillar man inte den ena, så gillar man den andra. För... ärligt talat... lite ( ganska) besviken blev jag allt, det där året jag inte kom med.

Årets ämnen: En reflektion kring ordet "tack" och ett barndomsminne.

På sistone,  så har jag blivit synnerligen fascinerad av vad AI kan göra. Konsulterar "hen" så gott som dagligen i olika ärenden. Senast igår frågade jag varför man har vanan att alltid sitta med benen i kors. Hade precis läst att det påverkade  den kroppsliga balansen negativt. Även kiropraktorn har rått mig att inte korsa benen, för ryggens skull. Men det är ju så svårt att låta bli. AI berättade  för mig att det känns som vi avlastar höfter, och får dem att slappna av, då vi korsar benen. Hen talade också om att blodtrycket påverkas negativt av korslagda ben...

När jag skulle skriva krönikan om det viktiga ordet tack, så bad jag AI om olika infallsvinklar. Jag fick många olika förslag på vad jag kunde ta upp. AI är ju den mest tillmötesgående ( icke)person som finns. Så hen frågade "Vill du att jag skriver en krönika kring ordet tack?" Kunde jag motstå det erbjudandet? 

Efter att AI snabbt fått fram en riktigt bra krönika, så erbjöd sig hen att skriva en mer humoristisk. Jag tackade förstås ja. Vad det gäller humor, så är inte AI och jag på samma nivå. Jag tyckte inte att den krönikan var ett dugg rolig.

Sparade ner den krönika som jag tyckte var ok. Tog bort en del, lade till annat. Kollade så att det var lagom många tecken i manuset. 

Lät den ligga några dagar. Skrev sedan en ( enligt mitt tycke ) fin liten berättelse från barndomen.

Bestämde mig gör att skicka in båda två. Lite intressant att se om Karin Samuelsson på BT, kvinnan som valt ut krönikörer under flera år, skulle välja min egen berättelse eller den som till 75-80% var skriven av AI.

När sommarens krönikörer offentliggjordes strax före midsommar, och jag var den som var sist ut av alla, så förstod jag att Karin föredragit AI. Det kändes naturligt att årets somamrkrönikor skulle avslutas med ett TACK!

Så var dagen kommen. Mitt bidrag var inne i i tidningen, med bild och allt. Läste raderna om mej själv: "Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne".  Lät ju jättekonstigt...tills jag kom på att det var ju det mitt andra bidrag handlade om, det jag trodde och hoppades skulle bli antaget. Tänkte att det  nog är en hel del AI-inblandning i tidningsbranschen också. Hade en människa varit inblandad, så borde den ändrat orden så de föll rätt in i sammanhanget. 

Läste AIs och (delvis) min gemensamma krönika. Kände att det drog ihop sig i magen Detta var ju inte mina ord, mina upplevelser. När åkte jag buss senast? Och inte tycker jag att lärare behöver extra tack...

Jag SKÄMDES! Och det har jag fortsatte göra under hela dagen. 

Här kommer min skäms-krönika.

Anna-Lena Larsson: Ett ord som betyder så mycket

2 augusti 2026 06:30

Öppna bild i helskärmsläge

Busschauffören tittade snabbt upp i spegeln när jag gick av. Jag sa “tack”, nästan automatiskt. Han nickade tillbaka med ett trött men vänligt leende. Det var inget märkvärdigt egentligen. Bara ett enda ord. Fyra bokstäver. Två sekunder av min dag.

Ändå stannade tanken kvar när jag gick på vägen hem.

Hur ofta säger vi egentligen tack längre?

Vi lever i ett samhälle där allt ska gå snabbt. Vi skyndar genom affärer med hörlurar i öronen, stirrar ner i mobilen när någon håller upp dörren och kliver av bussen utan att ens möta chaufförens blick. Det är som om vanligt hyfs långsamt håller på att försvinna i stressen.

Och kanske är det just därför ordet “tack” blivit viktigare än någonsin.

För ett tack handlar egentligen inte bara om artighet. Det handlar om att se människor. Att visa att man förstår att någon gjort något för ens skull, även om det är litet. Personen som serverar maten. Läraren som stannar kvar efter lektionen. Föräldern som alltid hämtar och lämnar utan att klaga. Städaren som gör rent golven innan vi vaknar. Mannen eller hustrun som ser till att det står mat på bordet.

Vi tar så mycket för givet idag.

Det märks särskilt när någon försvinner. Först då inser vi värdet. Man saknar läraren när skoltiden är slut. Man saknar morföräldern efter sista samtalet. Man saknar vännen efter det att de självklara mötena runnit ut i sanden.

Så kommer man att tänka på orden man borde sagt.

Tack för att du hjälpte mig.

Tack för att du fanns där.

Eller bara det enkla Tack för maten.

Det sorgliga är att många människor går runt varje dag utan att känna sig uppskattade.

Samtidigt kostar det oss nästan ingenting att ändra på det. Ett tack kräver inga pengar, ingen utbildning och ingen perfekt tajming. Bara några sekunder av omtanke.

Ändå verkar det ibland vara det svåraste som finns.

Kanske för att vi blivit för vana vid att tänka på oss själva först. Kanske för att vi tror att människor redan vet att vi uppskattar dem. Men sanningen är att de flesta behöver höra det.

Ordet tack spelar större roll än vi tror. Ett tack kan göra någons dag.

Jag tror inte världen förändras av stora tal, yviga gester, stora presenter. Jag tror den förändras i de små stunderna. När någon säger tack till kassörskan. När en elev tackar sin lärare. När en vän faktiskt visar uppskattning istället för att bara tänka den tyst.

Ibland kan ett enda ord vara det som får en människa att känna sig sedd. Ett tack ger positiva vibbar, som sprider sig som ringar på vattnet. Precis vad vi behöver i denna tid.

Tack för att du läste!

---

Anna-Lena Larsson

Bor på landet i Tranemo kommun.

Mycket pensionär, lite lärarjobb kvar.

Sommarminnena, de är många, då man är 72 år gammal. De blir fler för varje sommar man får vara med. Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne.

Visst  håller jag med i det skriva. Men det känns då dumt ändå. Det är ju inte jag som är den egentliga författaren. Jag är bara redigerare.

Hur blev då min icke publicerade krönika?   Här kommer den! Inte en enda lite AI har varit inblandad!

Belöningen

Äntligen var det klart. Det  var bara några lass från maderna som skulle köras hem. Men det mesta, och det bästa gräset, var bärgat. Den skörden kom från det stora bördiga området. alldeles bredvid Viskan. Floden som retfullt strömmade fram, så nära. men ändå så långt borta. Tösen,tolv år gammal, ville så gärna ta ett bad.. Skölja bort smuts och svett.  Det gick inte att bada här, botten var full med stenar. Badplatsen, den låg en bra bit bort. Och förresten, vem hade tid att tänka på bad, mitt på dagen, då det var slåtter?

Slåttern hade gått bra i år. Det hade varit varmt och torrt, från det att far börjat slå gräset, strax efter midsommar. Far hade spänt slåttermaskin, hövändare och räfsa, i tur och ordning, efter den gråa traktorn.  Sen var det dags för mor och tolvåriga dottern att hugga i. De hade utrustats med högafflar och hjälpts åt att lägga gräset i kuvar, i högar. 

När höet var torrt lastades det upp i höskrindan. Dotterns uppgift var att  trampa ner höet, och lägga det till rätta, så att  det gick plats så mycket som möjligt på lasset. Det sved en del på de bara benen. Solens strålar gjorde att det sved på de bara armarna. En tur i hölasset hem till hörännet, och sedan var det en ny uppgift som väntade. Hon skulle hjälpa till att  hiva in det välluktande torra gräset i alla vrår och hörn, och återigen trampa, trampa, för att hela skörden skulle få plats. där ovanför den sommartomma ladugården.

-Ska vi gå  ner till ån och bada,  undrade mamma då hon kommit hem från kvällsmjölkningen och  den enkla kvällsmaten var intagen.

- JA, jublade tolvårsdottern. Kan vi gå direkt. 

-Hämta din baddräkt, så tar jag med tvål och handduk, svarade mamman.

Till badplatsen var det  en och en halv kilometer. Nedförsbacke nästan hela vägen.

Tösen jublade inombords då hon kunde skönja det blåa vattnet, mellan träden. Äntligen skulle hon få bada. 

- Akta dej för hålorna. Akta dej för strömmen, manade mamma, under det att hon tvättade sig noga med hjälp av tvålen. 

Tösen prövade några försiktiga simtag. Utan att komma för nära strömmen. Det var säkrast att hålla sig nära stranden.

Man stannade länge i det ljumma vattnet. 

Solen stod lågt, när mor och dotter gick hemåt. Dottern vände sig om flera gånger, hon kunde inte få nog av att se det blå inbjudande vattnet mellan träden. 

Det gick uppför nästan hela vägen hem. Energi att ta sig upp för backarna, fanns kvar  efter det härliga, svalkande badet.

 - Jag ser att ni varit och badat, sa närmsta grannen, då man mötte honom

-Ja, sa mamma. Så gudomligt skönt. Det  känns som man tappat något, då man fått bada och blivit ren.

 

Baden i Viskan, efter slåttern är ett starkt minne för mig. Jag kan fortfarande se framför mig, hur Viskans blå vatten visade sig mellan träden och förnimma den jublande glädje som jag kände då. Ofta har jag tänkt på mammas ord, att hon tappat något, då hon fått bada. 

Få se om man får vara med nästa år igen. På jorden, och som krönikör. Jag lovar på heder och samvete; Trots att jag tycker väldigt bra om AI, så ska hen inte få blanda sig vad jag skriver någon mer gång. 

Lovar jag, och fortsätter att skämmas.

Fint avslut på högsommaren

Det var varmt i vår gamla stuga i går kväll. Inte tanke på att kunna sova under täcket. Det var bara ett lakan som gällde. Svårt att sova. Vaknade gång på gång. Toalettspring. Fönstren var förstås öppna, och framåt natten så kom det  både svalkande vind och lite regn. Plötsligt var det för kallt med bara lakan. Hämtade mitt täcke. Sen sov jag gott! Tror att ett lagom tungt täcke är ett väldigt bra "sömnpiller". I allafall för mej.

Funderade på att åka till något av alla de naturreservat som finns kring Halmstad, för att ta en morgonpromenad. Men först måste jag ändå gå ner till havet.

Så vackert det var idag. Bara några enstaka spår av gårdagens massinvasion. Lite uppspolad tång. Men fräscht vatten.

Det blev en dryg timmas strandpromenad i stället för besök på någon annan plats. Jag tycker ju så mycket om denna plats på jorden. Det stora mäktiga havet, vågor som rusar in mot stranden och bryts till små vita skummande vågtoppar, det aldrig upphörande ljudet av vågornas rytm. Så olika ljud från en gång till en annan.

Min bästa terapeut, det är en promenad längs "min" strand.

Det blåste på stranden. Inget "behov" att bada... Sen är det ju så, havet är så mycket mer för mej än bara bad... det är just havet som är det viktiga.

Gott vid stugan däremot. Satt i solstolen och läste fram till lunchdags.

Hade bestämt att jag skulle åka till Stora Berg och äta "våffelbuffe". Gjorde det ett par gånger förra året, och det var så gott  med alla sorters bär, grädde, glass. 

Nu var det ju lunchtid och jag kände att jag ville äta mera "riktig" mat. Kanske jag skulle orka våffla och bär också. Jag är ju storätare. 

Riktig mat på Stora Berg, det är pizza. En sådan pizza! Den godaste jag någonsin ätit. Man fick välja två olika smaker, som vuxenportion. Jag valde tomat och potatis.(!)

Inte orkade jag någon våffla! Inte ville jag ha någon heller,när jag såg hur mycket folk det var i cafedelen."Knökafullt".

Man har öppet ytterligare en vecka. Få se om det blir en ny tur i slutet av nästa vecka. 

Började hemresan och körde på vägar som gick mot Oskarström.

En glass hos Feldts på Skolberget fick bli en perfekt avslutning på "lunchen".

Ensam i Halmstad

 Eller inte. Eller både ock.

På stranden var man definitivt inte ensam. Men samtidigt väldigt ensam. 

Tog en promenad längs stranden och träffade på en av mina bästa kompisar från  ungdomen. 

Hon och hennes man har stuga i det stugområde som ligger närmast vårt. De rev sin gamla stuga och byggde nytt för ett antal år sedan. Jag ville gärna se hur den ser ut. Så jag har varit där en stund och kollat nu i kväll. Så stora stugor som deras, får man inte bygga på vårt område. Här är det max 40 kvadratmeter som gäller. 

Bestämde mig för att åka till Hd, nu när det skulle bli så varmt. C-E vill inte alls åka hemifrån när det är varmt. Så de blev en ensamresa. Brukar bli det rätt ofta numera 

Nu kom bästa grannarna hem, efter att ha varit ute och ätit tillsammans med grannarna på andra sidan staketet. De sitter tillsammans och har trevligt, så där 15-20 m från mej. Då känner man sej extra ensam.

 ( Nej , det är inte ömkan jag är ute efter. Jag bara förmedlar  känslan.)

Igår var jag inte alls ensam hemma. Alla tre barnbarnen satt runt köksbordet en stund. Döttrarna och en svärson var också på plats under kortare eller längre stund. Johanna hade med sig alla tre barnen till Borås djurpark, där de fick pröva på att vara djurvårdare för en dag. Superkul och lärorikt, tyckte alla.

Nu har alla tre barnbarnen åkt med Karin och Marcus till Malmö. I morgon ska de åka till Tosselilla.

Massor av folk på stranden idag. Otäckt mycket. Supervarmt. Det blev många bad. Första badet togs i klart fint vatten. Sista förmiddagsbadet var lite "läbbigt". Alla badande hade virvlat upp en massa bottensediment. Kändes extremt ofräscht.

På sen eftermiddag gick jag till handikappsbadet.  Där kändes det lite bättre, men en dusch härhemma efteråt, kändes som en nödvändighet.

Hade med mig en bok, en "tegelsten" hit ner. Tänkte ju ta mig två läsdagar.  Jag gav upp boken, "Sången om Mirablis" efter 100 sidor drygt.  Vissa typer av böcker kommer jag inte igenom.

Hade med  en reservbok, en deckare av Anders Sundqvist. Den funkar.  Nu ska jag fortsätta att läsa den, i min ensamhet i Halmstad.

I morgon åker jag hemåt igen.

Och tiden bara går...

 Veckorna bara rusar iväg. Tänker att vi har ju inget planerat, men ändå då fylls dagarna. Ja, de nästan blir överfyllda. Det är kväll innan man vet ordet av.

Halmstad i torsdags. C-E åkte gärna med när vi bara skulle åka över dagen. Gräset behövde ansas. Det är förstås inga stora ytor gräs, men det växer ojämnt. Nedtorkat där solen ligger  på som mest, men högt gräs på de ställen som ligger i skugga.

Blåsigt och lite kallt. Fina vågor att bada i. Men  havet är inte bara bad. Havet är just havet. En njutning att bara vara vid. Nä, det blev inget bad. Det blev en lässtund i vilstolen och det blev en glass på Feldts, Skolberget, på vägen hem.

 

Den hemgjorda glassen/sorbeten är så god.

God glass i dagarna två.... visst ska man njuta av det  goda...?

- Vill pappa se Brage-matchen? undrade Johanna för några dagar sedan. Martin ska vara matchläkare, så han fixar biljetter. 

Det ville han, och jag hängde också på. Så det blev en heldag i Värnamo. C-E lovade att vi skulle ta med lunch. 

Konrad kom cyklande hem från sin kompis när vi kom. K-P hade inte samma stenkoll på att han skulle vara hemma halv tolv från sina "lekkamrater". Jag fick gå och hämta honom i grannhuset. Ganska otroligt att man kan bo på landet och ha tämligen jämnåriga kompisar i de två närmsta husen.

Jag kunde konstatera att det är betydligt roligare att se fotboll live, än att kolla på tv. Matchen slutade 0-0. Låter tråkigt, men det var den inte. 

Det blev kvällsmat hos Värnamofamiljen också. Hämtad från Chop-chop. Gott med sushi!

C-E hade laddat cykelbatterierna och tyckte att vi skulle ta den årliga cykelturen till Erikssons Cottage idag på förmiddagen.  Jag tittade ut och tyckte att cykeltur var föga lockande i den kyliga förmiddagen, och föreslog att vi skulle ta bilen till badplatsen och ta promenad längs Lagmanshagasjön i stället.

Förslaget föll i god jord.

Det är en fin runda, som till stor  del går precis vid strandkanten. Konstaterade att det är lågt vattenstånd i år. Igen.

En ensam fackelblomma lyste upp bland alla stenar.

Tre olika slags bullar fanns på plåtarna, som nyss kommit ut ur ugnen. Vi tog  av varje, samt en bordskniv för att kunna dela på dem. Gillade kardemummabullen bäst. 

Krämbullen med hallon kom tvåa. 

Det är en speciell miljö på Erikssons Cottage.

Inte det minsta tillrättalagt.Bara precis som det är. Som jag önskar att även människor skulle vara....

Det kom lite gäster efterhand. 

Träffade f.ö. på bloggbekanta Barbro och Tony. ( "walk about sweden" och "en vanlig man")De hade precis fikat färdigt och var på väg mot nya upptäckter, med kamerorna i beredskap. ( Människorna på bilden, dem känner jag inte alls. Men ibland får man smygfota)

Promenaden gick mest nerför, för att komma tillbaka till bilen. Stannade till på vägen hem för att kolla efter blåbär.

I våra skogar finns det knappast några blåbär alls. Lite mer var det i skogarna längs Lagmanshagasjön. Plockade en halv yoghurt spann var. Sen gav vi upp. För glest mellan bären, för att det ska vara roligt.

I eftermiddag har det iaf blivit en stund här hemma. Fixade lunch, dammsög "det värsta" med skaftdammsugaren, hängde tvätt, fixade lite .. med betoning på lite... i trädgård och växthus och läste ut den här boken.

En mycket bra bok! Tror att  jag får tacka Hannele för tipset.

Hann med lite trädgårdsnjutning också. Har en speciell förkärlek för vallmo. Så vackra... så kortlivade.

Ny vecka i morgon. Ser ut som om den också blir fylld av olika roligheter. Tiden bara rusar mot den fina sensommartiden.

Lidköping

 Varje sommar brukar vi göra en dagsutflykt med svägerska och svåger. Denna gång blev det en tur norrut, till Lidköping. En västgötatur, alltså. Vi bor ju i allra sydligaste Västergötland, med bara en halvmil till Smålandsgränsen. Lidköping ligger ca 2 timmar bort med bil, 14 mil.

Vi började med fika på Rådhuskonditoriet. Var gott med en plats i solen, för vid elvatiden var det fortfarande lite svalt.

Riktig god fika. Även om C-Es val, Läckökringlan var lite i mastigaste laget. Mitt val, wienerbröd med jordgubbar på, det var perfekt.

Svägerskan letade snabbt upp en klädaffär i närheten. Visst kunde jag gå med. Hittade en så fin klänning. MEN, jag klarade av att avstå att köpa. Bra gjort! Rena terapin mot shopoholicen... Ett steg i rätt riktning!

Rörstrands fyller 300 år i år. En imponerande ålder. Så visst blev det ett besök på museet där. 

Lite nostalgikänsla. För 50 år sedan var jag och min mamma i outlet-butiken där. Det hette nog fabriksförsäljning på den tiden. Jag hade fått jobb i Tranemo, och skulle flytta ihop med C-E. Där köpte jag denna servis, Elisabeth.

Ett dussin av tallrikar, djupa och flata, kaffekoppar med assietter samt  olika kannor, skålar... ja, det mesta som nu visades på utställningen. Tror att det fortfarande finns åtta tallrikar kvar av varje sort. Det är numera våra vardagstallrikar. Resten av servisen används sällan. Men jag gillar den fortfarande.

Det var mycket man kände igen, i de olika delarna av utställningen.

Lunch på Skafferiet  Flundrafile. Så gott.

Vänermuseet var nästa plats som vi besökte.

Ett bra museum, med varierat innehåll. 

Nordisk plast.

Konst. Så dåligt målat. Precis så här ser mina bilder ut.  Ingen känsla för hur objekten egentligen är placerade.

I  bottenvåningen fanns det bl.a. stora akvarier med Vänern-fisk.

Stören försöker man plantera in igen.

En superhäftig fisk, som i sig,  var värd hela resan, att få se.

Bakom Vänermuseet ligger stranden, samt en ganska nybyggd pir.

Vi orkade inte gå ända ut till spetsen. Vände om och köpte god glass från Björnen och Lejonet, i stället.

Så fint att sitta vid vattnet  och njuta av sol, lite vind och god glass.

En trevlig resa. Undrar vart turen går nästa sommar?