söndag 11 april 2021

Naturspan

 

Vi har haft två killar på besök under helgen.  Då gäller det att hitta på något kul att göra. Helst ute i naturen.  Igår åkte vi ut till naturreservatet i vår skog. En kul stig att följa och så kunde vi kolla efter spår av djur. Naturligtvis fanns det lite  bajs på stigen. Räv hade varit framme på några ställen, tjäder på något annat.


Spännande att gå över spången/bron ut till reservatet.  Vi hittade en lämplig sång att sjunga, under det vi passerade. " Stora bocken Bruse, klampar över trollets bro... Nu tar jag dej sa trollet.... "


I Moghults naturreservat finns ett antal vekefuror ( väckefuror) kvar.

Runt gården Moghult finns två områden med gammal skog. Det ena ligger som en ö omgiven av kärr- och mossmarker. Det andra är en utpräglad sumpskog.

Båda består av skog med mycket gamla granar och tallar. En del granar är över 200 år gamla, vissa till och med över 300 år, och tallarna ännu äldre. Det finns många vekefuror i områdena. Det är tallar, från vilka man har skördat ved för tjärbränning.

Under mosstäcket finns på sina håll ett tjockt lager av kol- och sotrester som vittnar om gångna tiders tjärbränning. Datering av vekefurorna, från vilka tjärveden höggs, visar att tjärbränningen upphörde omkring 1830 i det här området. Skogsmarken täcks på många håll av mjuka lav- och mossmattor. Kuddarna av falsk vitmossa (Leucobryum glaucum) är uppenbara. I ett av områdena växer orkidén knärot, mattlummer och myrlilja.

 ( Källa: Länsstyrelsen Västra Götaland)

Otroligt att de gamla träden fortfarande är vid god vigör!


Höga, klätterbara stenar, fascinerar alltid barn. Tur att det finns mycket mjuk mossa under stenen, om man skulle trilla ner. Sen är det absolut så att barn har betydligt bättre kroppskontroll än en gammal "rädd" mormor på 65+.


Fika hör förstås till en utflykt i skogen. Tur att mormor hann baka fler bullar under veckan. De har en strykande åtgång i skogen!


Idag var det naturspan/fågelspan på Store Mosse för Skogsknyttar. 
Det var bestämt att Konrad tillsammans med mormor, skulle möta upp med Friluftsfrämjandets minstingar och deras ledare i nationalparken.  Morfar fick ta  med Karl-Petter hem till mamman.

Fika avnjöts i ok väder, men sedan så började det snöa.

Fågelspaning stod på dagens program för såväl Skogsknyttar som Mullebarn. 

En hel del småfåglar fanns att se vid de tre fågelborden utanför Naturum. Bl.a. min absoluta favoritfågel; stjärtmesen.


Längst uppe i fågeltornet blåste det snålt och små flingor virvlade i luften.  Inte var det många fåglar att se där i busvädret, bara ett par tranor. Men barnen var nöjda ändå, och visst var det spännande att klättra upp och ner i tornet.


Här hemma finns det betydligt fler fåglar att spana på. På nära håll, alldeles utanför köksfönstret. När det snöar i april, då brukar det vara fullt under fågelbordet. Bofinkarna tycks vara särskilt tacksamma över att hitta något att äta, i busvädret. 

Nu hoppas vi att dagens snöoväder är det sista för denna säsongen. Tror att våren kommer på riktigt inom någon vecka. Sämre väder än dagens snöblask kan det knappast bli i alla fall!



torsdag 8 april 2021

Lovutflykt

 Idag har jag påsklov! Kan det vara min sista påsklovsdag... eller ska det bli en sådan nästa år också. Det står skrivet i stjärnorna - eller kanske i kommunens ekonomi....


Föreslog för maken att vi kunde fira lovet med en promenad runt Ösjön, och sedan en lunch på Glasets hus.
Fågelvägen så är det mindre än en mil till sjön,   några kilometer mer med bil. 
Ändå en utflykt så god som någon. 


 Vi har gått runt sjön några gånger tidigare, fast enbart i samband med att vi letat geocacher. De geocachande limmaredskillarna har varit duktiga på att lägga ut sådana i närheten av sitt samhälle.

Har tyckt att rundan varit ganska lång tidigare. Det känns så när man stannar och tittar efter gömda burkar gång efter annan. Det tar sin tid, och det tar energi.

Idag mätte jag upp vägen. Nästan exakt fyra kilometer. Kändes förstås inte alls långt, nu när vi gick utan att stanna.


Det fanns en geocache längs vägen, som hade kommit till sedan vi gick här sist. Den kunde vi ju leta upp, tänkte jag. Det var en arbetad gömma. 


Kollade i geocachingappen och såg att det fanns några cacher till en bit bort. En till kunde vi leta upp. Den har en mera vanlig cachedesign. En gammal medicinburk ( eller petrör) upphängd i ett träd.

Under ett antal år så var jag väldigt nördig på geocacher. Det var det roligaste jag visste att åka iväg, gärna gå en runda, och leta upp de gömda burkarna. På senare år har intresset avtagit avsevärt. 
Men någon geocachingletarutflykt ska det nog kunna bli, nu när ljuset kommit tillbaka och när det blir lite varmare i luften.


Stekt fläsk, löksås och potatisgratäng ( !) kostade inget alls på Glasets hus i Limmared. 
Vi har flera presentkort lunch i huset. Dels har jag fått i "tackpresent" under åren och dels har vi vunnit en del på quizet, som brukade hållas i huset varje månad, då när allt var normalt,


Kändes tryggt och bra att plocka  från buffébordet  och sedan placera sig vid ett av de gest placerade borden. Lite folk kom och gick, men det var stora avstånd i de rymliga lokalerna. 
Maten var jättegod, och kan man tänka sig; krämig rosmarinkryddad potatisgratäng passade utmärkt till det gudomligt goda fläsket. 


Några kilometer från samhället finns det ett område där det brukar vara blått med blåsippor. Så även denna dag, även om det fortfarande är en hel del som står i knopp. Om några veckor dominerar vitsipporna, men blåsipporna kommer fortfarande att finnas kvar, Då är där som allra vackrast.
En bonde körde ut gödsel, så det fanns inte en chans att känna den speciella blåsippsdoften, inte ens då jag gick ner på knä.
Men vi kan återkomma, för sipp-säsongen har bara börjat.
Allra helst vill jag åka till min barndoms blåsippsbackar i Rångedala och dofta. Förhoppningsvis kan vi få till det nästa helg.


onsdag 7 april 2021

Bra, tack, hjälp

För länge sedan,  innan jag började med den offentliga dagboken i form av bloggen, så skrev jag bra-tack och hjälp-dagbok i ett worddokument. Tyvärr så finns varken dator eller dokument kvar. Det hade varit värdefullt och intressant att läsa det jag skrev för femton, ja, kanske tjugo år sedan...

Man skulle skriva tre saker som man tyckte att man gjort bra under dagen, tre saker som man var tacksam över och tre saker som man skulle behöva hjälp med, från någon annan eller från sig själv.

Egentligen var det tokigt att sluta, det var ju en god vana och jag inbillar mig att man mår "lite bra" av att reflektera över dagen, över sig själv och över sin tillvaro.

Vad skulle jag skriva om dagen idag? Vilka tre saker är jag nöjd med? Vad var bra? Jo, att jag gick riktigt snabbt på  dagens promenad - att köttfärsbiffarna blev ovanligt goda - att jag planerat för nästa veckas skolarbete och framförallt då för det extra vikariatet som jag ska ha i grannskolan några måndagar och fredagar framåt. 

Visst kommer jag att vara lite skraj att komma tillbaka till in gamla skola efter närmare tjugo år och möta  helt nya elever, barn som inte känner mig. Men det är tydligt att man känner till mig. eftersom en av eleverna i torsdags undrade hur det skulle gå med deras undervisning då jag ska  jobba i grannskolan. Det var en kompis på ishockeyträningen som berättat att jag skulle "ha dem i no".

Kunde lugna eleven med att det inte var mer än några dagar i veckan som jag lovat bort mig. Och bara under några veckor. 

Lite tidigt att planera en vecka framåt kan tyckas, men faktum är att det bara är i morgon och nästa onsdag som jag annars skulle ha tid. Och väntar jag till sista dagen, så känner jag mig bara stressad....



Tacksamhet då? Det är de här tre som skulle återkomma i min tacksamhet dagligen. Och så skulle jag vara tacksam för att alla i familjen mår bra. Samt att jag fortfarande har gnistan och geisten och vill och orkar att fortsätta jobba lite lagom.




 Den största tacksamheten, den känner jag ändå över dessa tre små underverk. Ibland är det nästan så jag vill gråta av tacksamhet och glädje, när de visar hur viktig mormor är. Det är absolut inte självklart att få vare sig barn eller barnbarn. I det allra längsta trodde jag inte att vi skulle få uppleva det där med att bli morföräldrar. Det fanns en del som talade emot att det skulle bli verklighet.

Det är sannolikt fruktansvärt att inte kunna få barn, om man vill ha sådana, men det är jobbigt att inte få barnbarn också. Det finns ju mycket hjälp att få för att kunna bli förälder i våra dagar, men att bli mormor, det kan man inte alls påverka. Kan än idag känna hur arg och ledsen jag blev på folk som undrade om det inte var dags för barnbarn. Eller på dem som skulle visa upp bilder på sina små ättlingar i andra generation, fast jag inte alls ville se. 

Kommer så väl ihåg den reseledare som vi hade på en vandringsresa till Dolomiterna. Hon pratade vitt och brett om sina barnbarn, trots att det inte hörde till reseledarjobbet. En dag då vi väntade på bussen, så tog hon helt sonika upp sin plånbok och visade upp bilder på barnbarnen för paret som stod närmast.- Vi har inga barnbarn, sa kvinnan lite tyst. För egen del så visste jag att vi snart skulle få vårt första, och jag kände så mycket med paret som blev utsatta för övergreppet. För så är det verkligen....ett rent övergrepp....

Gläds åt dina barn och barnbarn, gubbar och gummor, hundar och katter - men tvinga inte på dem på någon annan.  Vilket jag ju gör med bilder och texter här på bloggen för jämnan. Men det är skillnad- det är upp till var och en att läsa och titta på bilder. 


Hjälp då? Vad skulle jag vilja ha hjälp med- eller hjälpa mig själv med? Kan vara svårt att hitta tre saker....

Jag skulle behöva hjälp med att inte vara en besserwisser. För så är det allt ibland. Kanske typiskt en gammal lärarinna.  Dessutom skulle jag behöva hjälp med att inte irritera mig på småsaker. Och att klara av att säga nej. 

Är det inte märkligt att om någon frågar  något, föreslår något, utan att ens direkt rikta sig till mig, så har jag sagt: JAAA, det kan jag göra. Fast jag egentligen inte vill. Det bara kommer av sig självt och det har det gjort så länge jag minns. Kan någon förklara varför det blir så, att någon därinne i mig svarar innan jag själv gjort det medvetet.

Nu ska jag öppna ett dokument i Google drive och påbörja en ny bra, tack, hjälp-lista. Få se om jag kan få det till en daglig vana igen.

måndag 5 april 2021

Påsk

 Absolut favorithelg, det är påsken. 

Man träffar dem man vill träffa ( ja, nu gillar väl inte  FHM det- men jag tror lika mycket på sunt förnuft som på FHM... eller kanske ännu mer....) och det är stora inga förberedelser inför  påskhelgen. Handla och laga mat, men det gör man ju alla veckor om året. Och så kan man vara utomhus en hel del . ( Vilket såväl FHM som det egna förnuftet rekommenderar... och då inte inte bara i covidtider.)

Jobbdag på skärtorsdagen. Ganska så lugn dag, då jag bara hade sexorna. Inser att det är betydligt jobbigare att byta från klass till klass.

Direkt efter skoldagsslut vid två, så körde vi till Malmö för att hämta Karin och Ava. Vi hann träffa pappa Marcus en stund också samt äta lite thaimat innan vi körde norrut igen. En utflykt på sju timmar. Funkar bra när det är bra väglag, och dessutom ljust  under största delen av resan.

På den långa fredagen så hann vi med mycket. 

Pyssla påskkycklingar.  Ava hade med sig ett kit från Panduro.  Mormor är ju ingen pysslare, men med gemensamma krafter så fick vi ihop de fyra figurerna. Och mormor hade, i vanlig ordning, fingrarana fulla med lim. 



Stora påskägg fanns då vi besökte bästa bonden i vår by.



Det var matdags för ungdjuren.  Kul att mata hungriga djur med  innehållet i jätteäggen, ensilage..


 

En tur till skogen hanns också med. Inspektion och färdigbyggande av kojan som morfar, Konrad och  Karl-Petter byggt för några veckor sedan.




Fika måste man ju ha med när man jobbar i skogen.


På påskaftron var kusinerna och deras föräldrar inbjudna att äta påsklunch. ( Åtta kring bordet- ok för FHM.  Eller .. ja, där är det lite oklart. Sunt förnuft bestämmer.)


Påskharen hade lagt en brev i brevlådan, där det stor att det fanns sex påskägg att leta upp bakom huset.


Godis, leksak och såpbubblor hade påskharen lagt i äggen.


Samt en lite påse chips till varje barn.


Såpbubblorna var perfekt att använda, där i solen på husets sydsida- och läsida.



Killarna stannade kvar, då deras föräldrar åkte hem till sina djur. 

Fullt hus, husets alla sängar kom till bruk.


Tänkte oss en ny utflykt till skogen på påskdagens förmiddag. Kaos föregick den utflyketen. En som inte ville klä på sig, en som inte ville åka till skogen och en som ramlade nerför trappan. ( Två trappsteg bara, som tur var)

Det blev ingen längre vistelse i skogen, men fika hann vi iaf.


Det är kul att se hur roligt de tre barnen har tillsammans. Ava, det är Karl-Petters idol. Och Konrad och Ava, de är håller sams för jämnan numera. Det leker tillsammans på ett väldigt kreativt sätt.


På påskdagens seneftermiddag så sammanstrålade vi med killarnas föräldrar i Store Mosse nationalpark. Pappan grillade korv till oss alla, och så gick vi på äggjakt utmed trollstigen. 



Det gällde att leta upp små färgade pappersägg, samt att svara på några frågor.


Nationalparken samlar massor av folk, men den är stor, så det där med att hålla sig en bit från varann, det funkar utmärkt.
Dessutom så gav sig de flesta hemåt på seneftermiddagen

En tipspromenad utmed Wibecksleden  blev det också. Ett par kärror var med, men de användes knappast alls. Barnen sprang gärna de sammanlagt två kilometrarna på det fina underlaget.

Hej då, vi ses på tisdag igen! Karin och Ava stannar i Ulås, hos kusinerna,  tills i morgon eftermiddag. Morfar ska köra dem till tåget i Alvesta efter lunch. är det tänkt. Passar ju bra, när det ändå är mormors/morfarstisdag.

Lugnt och gott idag? Nja, kände att jag behövde baka lite efter allt fikande. Nu är det gjort.  Men ingen rast och ingen vila. Nu ska vi ge oss ut och leta upp en gammal väg i storskogen, jag och maken. En väg som förbinder två byar. 

Tittar in hos er alla ikväll! Gott slut på härliga påsken!

onsdag 31 mars 2021

Mars

 


Mars brukar kännas som en ganska lång månad. Kanske som årets längsta. Har känts så detta år också, utan att på något sätt lägga något negativt i det. Det är väl bra om inte tiden alltid tycks rusa iväg.

Mars är den månaden då vintern övergår till vår. I alla fall är det så under de flesta år. Det har ju funnits marsmånader som fortfarande haft mycket vinter kvar, men det är många år sedan. Tack och lov!


Marsmånadens sista dag har verkligen gett vårkänningar. Solen tog över molnen under eftermiddagens promenad. Täckväst över fleecetröja, det blev alldeles för varmt. Tur att man kunde kavla upp ärmarna lite. 
Vårblommorna har kommit en efter en. Idag lyste det många gula solar utmed vägkanterna. 
Fåglarna sjunger för fullt, pollenprognosen säger medelhög till hög nivå ( al och hassel), jag säger attjo - men vet vad det beror på - och luktreceptorerna vet också precis vad det är för doft i luften-  gödsel/dynga.


Denna sista dag i mars, den är alltid lite, lite speciell. Det är min mormors födelsedag, och det är ett födelsedagsdatum som jag kommer ihåg. 
Mormor skulle fyllt 141 (!) idag. I november, så har hon varit borta i 50 år. Det är konstigt att någon som varit borta så länge, fortfarande ofta återkommer i ens tankar och i ens drömmar. Mormor var nog den viktigaste personen i mitt liv ( eller kanske var det mamma- även om det finns mycket som min mamma gjorde som jag inte gillar... men mammor är alltid viktiga). 
Det är gott att tänka att man som mormor är en viktig person. Samtidigt som jag ibland får ångestkänsla av tanken; Hur länge får jag finnas för mina barnbarn ? Min mormor fanns tills dess jag precis skulle fylla arton. Hon fanns med i hela min barndom. En ynnest för mig att få ha henne i samma hus, under hela min uppväxt. 


Det är extremt tråkigt att pandemin har tagit sådan fart igen. Önskar bara att bli vaccinerad. 
Körde förbi "min" vårdcentral idag, på väg till tandläkaren. Tänkte att, oj, så mycket bilar här är... tills jag upptäckte att det var vaccinationskö från två håll till den lilla boden, där man brukar influensavaccinera. Var nästan så jag ville kasta mig ut och säga, vaccinera mig också! Men jag får vackert vänta på min tur. Hoppas att 65+ blir kallade inom några veckor. Man är nere på 75+ just nu.





Var ute på lite "äventyr" med de här båda igår, på mormorstisdag. Äggjakt med äventyrsbanan, passande för barn upp till 7-8 år, stod på programmet. En relativt enkel hinderbana, letande plastägg som skulle  bytas mot en liten present i gårdsbutiken, fika och lek på lekplatsen. Kul att hitta på något! det behöver inte vara så märkvärdigt för att det ska uppskattas av de som är 2 och 4, samt deras mamma och mormor. 

I morgon eftermiddag, så är planen att åka till Malmö för att hämta kusinen och hennes mamma. Pappan ska jobba en hel del i påsk, så det passar bra att de båda hälsar på mormor, morfar och kusinerna. Något vi alla ser fram emot.  Vi åker så fort jag är klar med min arbetsdag vid tvåtiden. Härligt att det är ljust, så att vi kan göra den största delen av resan medan det är ljust.  



. Önskar alla en GLAD PÅSK, med hjälp av denna lilla nykläckta kyckling från gårdagens besök på Kasteberga gård.


måndag 29 mars 2021

Skrämmande


 Tycker att bilden passar bra till rubriken. 

Gick en runda som jag inte gått på ett par månader, och fick syn på denna sophög.  Tydligen någon som byggt om ett rum och som slängt inredning och golv/väggmaterial  en bit från skogsvägen, På en plats som inte riktigt kan skönjas från byvägen.  Funderade på vad som är tänkt ska hända med bråten. Elda? Skräphögen ligger ju alldeles bredvid en tall, och delar av trädkronan skulle bli ordentligt svedd om man eldade här. "Tänkte inte på det", kanske man (inte) tänkte... 

Jag blev lite förbaskad då jag såg skräpet och tänkte att det är skrämmande att någon kör ut sina förbrukade ägodelar i skogen, istället för att kära det till återvinningscentralen.


Blir lite fler bilder från dagens runda. Sådana bra idéer man får när man traskar på i en och en halv timme. Och så mycket man hinner tänka.

Apropå rubriken så hann jag tänka tankar om den sliskige gubbsjuke Lambertz. Inte för jag vet vad han hade i min hjärna att göra, men plötsligt var han där. Skrämmande att en person i offentlig ställning, i ansvarsställning, ska förstöra en ( fler) människors liv och sen se sig själv som ett offer. Ett offer som dessutom skulle vara värderad till en miljon kronor.  Jag har inte ord för vad jag tycker om en sådan männniska.


L-ledarens ( kan inte ett så svårt namn) utspel anser jag också vara skrämmande. Offra sina ideal för att komma i maktställning ( fast det gör hon ju knappast, med tanke på partiets storlek). Kanske jag trampar någon av er på tårna, men för mig är det skrämmande att så många människor röstar på SD, och framförallt att de partier som man tyckt haft hyfsade ideal ( utan att för den del vara ideala för mig i allt) ska bonda med ett parti som t.ex. inte kan se alla människors lika värde. 
Allra mest skrämmande är dock den lilla otäcka  Busch, som ska vara företrädare för ett parti med kristen förankring. Nog för att jag träffat på ett antal elaka, intrigerande och trångsynta bekännande kristna, men den som är ledare för partiet som bekänner sig den kristna religionen den borde ju 
förhålla sig till den grundläggande kristna värdegrunden, den att alla är lika inför Gud....


Första vitsippan träffade jag på, under det att jag stannade till för att fotografera tranor och...



... en ännu ej  bebodd fågelholk.

Vad jag egentligen tänkt ta upp den offentliga dagboken, det är två olika personliga saker som skrämmer mig.

Minnet på den här tanten är stort sett ganska bra, MEN jag glömmer NAMN! Namn på personer jag är bekant med, namn på kända personer, namn på blommor och fåglar, titlar på böcker och filmer. Det skrämmer mig! Understundom är det alldeles blankt i huvudet då jag ska komma på vad någon heter- eller vad en bok heter - eller som senast, namnet på ett digitalt pedagogiskt hjälpmedel. 

Maken kommer ihåg namn mycket bättre, men han har dålig koll på nutiden- vad som ska hända och när det ska hända. Lite skrämmande med en glömskan också!


Alla prylar och pinaler och allt annat om är samlat i huset, det är också skrämmande. Tänker ofta på allt som döttrarna måste ta tag i och ta hand, om när vi är borta. Det tar ju veckor att röja i allt. Och ändå är vi inga samlare på något, det har samlat sig en massa ändå. Helst skulle jag vilja flytta till något mindre medans tid är, och samtidigt röja, när man ännu orkar. Tyvärr vill inte den andra personen som bor i huset lyssna på den tanken. Lite skrämmande det också!  Men inställningen kanske kan ändras.


Har läst den omskrivna boken. Tyckte om den! Framförallt tyckte jag om miljöbeskrivningarna och de bilder av djur och natur, som de gav.
Skrämmande var också skildringen om hur ett samhälle kan stöta ut och i det närmaste trakassera den som är lite annorlunda och inte har kommit med i en social gemenskap.
Allra mest skrämmande var några av männens beteende, våldsbenägenhet och kvinnosyn.

Det finns många bra böcker, detta är absolut en av dem. Gillade också att den var lätt att läsa, att den hade ett enkelt och följsamt språk.