torsdag 25 juli 2024

Spännande dag

 


Ibland får man lov att vara lite nyfiken. Nyfiken på vad som händer där borta på mossen.  

Igår var det demonstration. En skara samhällsinvånare marscherade bort till infarten till den planerade torvtäkten, men diverse plakat.   Helt ok att demonstrera och protestera.

 Noeva  (det finskägda, delvis statliga företaget) hade  beordrat ut grävskopor till mossen, för att gräva upp de pluggar som miljöaktivisterna byggde under sitt förra besök. Pluggar som skulle göra att vattenståndet steg på mossen och förhindra den avrinning av vatten som behövs, innan man börjar bryta torv. Ett antal aktivister hade hoppar upp på grävmaskinerna och stoppat dem. I morse var man återigen beredda att stoppa grävmaskinernas framfart. Polis tillkallades även idag. 

Vi tog en promenad till torvbrytningsplatsen  efter frukost. En promenad på den skogsväg vi gått hundratals  gånger, genom ett område, där vi plockat både svamp och bär.  När vi kom fram till mossen, så såg vi inte skymten av någon aktivist.  Men två polisbilar och fyra poliser var på plats. Traktor och grävskopa var på väg ut på mossen.

 När vi vände näsan hemåt, så kom ytterligare en polisbil, en piké. 

Personligen tycker jag att polisen borde ha bättre och viktigare saker för sig, än att köra skytteltrafik till Grimsås mosse. En patrull kunde väl räcka.

Läste på Facebooksgruppen "Rädda våra våtmarker" att motståndet mot torvbrytningen fortsätter. Jag är lite kluven i mina åsikter. Visst är det fel att bryta torv, när man vet att det släpper ut en massa koldioxid. Men nu är ju tillståndet klart sedan många år tillbaka. Så den del som det gäller får man väl bryta då, som sista brytning i Sverige... Den del som inte var med i avtalet från början, och som ligger nära kabelfabriken, den bör man inte få tillträde till.

Fortsättning lär följa. 

Ett par liter kantareller, som jag missade då jag cyklade häromdagen, hittade vi längs vägen.

Hade slängt ut alla sängkläder, inklusive bäddmadrasser, innan vi gick iväg. Tog lite fika då vi kom tillbaka,....och då började det regna. Lite blöta blev allt sängkläderna... men det kanske bar friskar upp.

Med tanke på att sovrummet borde får sig en makeover, så blev det så att hela nedervåningen blev rengjorde, under det att maken fixade middagsmaten.


Pappan i Värnamofamiljen var ledig idag, och då skulle han äntligen ta med sig sin äldste son på äventyr i höghöjdsbanan på Isaberg.  Man måste vara sex år fyllda för att ge sig upp på de enklaste banorna. 
K-P fyller sex i november. Han har längden inne för en sexåring, men han ville inte testa. Jag tycker han är så klok, han känner sina begränsningar. 
Konrad som är sju och ett halvt, han tyckte att det skulle bli superspännande att ge sig i kast med de olika utmaningarna, tre till sex meter över marken.  (Gissningsvis.. det kanske var ännu högre...)


Det finns tiotalet olika höghöjdbanor. Tre är "gröna" och tillåtna från sex år.  Konrad och hans pappa gjorde dem två gånger.  Pappan var dessutom uppe på en blå bana. De  röda och blå banorna går ett antal meter högre upp, och är tillåtna från åtta år. Det finns en svart bana, en riktigt utmanande bana... och den går HÖGT uppe. Den måste man vara tolv år för ge sig upp i. 


Zip-linen var roligast tyckte Konrad. Det fanns en eller flera i varje bana. Någon ganska lång.


Man var ordentligt förankrad. 
Innan man fick ge sig ut på banorna, så fick alla en genomgång på hur de olika förankringsanordningarna fungerade.   


I början tog det en stund för Konrad att flytta fästena från lina till lina, men snart så gick det lätt att byta.

Superkul, tyckte förstås den modige sjuåringen.


Isaberg är en otrolig anläggning. På vintern är det Sydsveriges bästa utförsåkingsanläggning. ( En gång i tiden, då det fanns gott om natursnö, så hade man också riktigt bra skidspår) På sommaren är Isaberg ett eldorado för mountainbikecyklister. det finns banor av olika svårighetsgrader på och kring berget. Numera har man också byggt en teknikbana med asfaltsunderlag, En pump-trackbana.


Karl-Petter cyklade många varv på den slingriga banan.  Superkul... och bra träning... för den som är fem och ett halvt ( lite drygt).


Efter att ha avverkat de tre höghöjdbanorna två gånger, så ville Konrad också köra några varv.  Eller ganska många...


Alla var ju lite hungriga, även vi som gått omkring och tittat på hela eftermiddagen. Morfar bjöd på pizza på Höganloft, en av restaurangerna som ligger inom området.

Efter det ville båda pojkarna cykla lite till. Men nu fick det vara nog. Klockan hade blivit över åtta, och det  var dags för alla att bege sig hemåt.  En och en halv mil för oss. Fyra mil för Värnamofamiljen.

En riktigt fin sommardag blev det.  Den bästa dagen på hela sommaren, tyckte Konrad.




onsdag 24 juli 2024

En fin utflykt hemomkring

 Nu har jag skakat av mej magsjukekänslan. Vet inte om jag haft en svag variant, eller bara inbillat mej. Tre dagar utan någon som helst geist och med en lätt sjukdomskänsla är över.

Började dagen med en tur till gymmet. Jag går dit för att hålla de gamla musklerna någorlunda i trim. Kan inte förstå dem som går och går på en löpband, enbart. När man kan gå i den vackra naturen i stället! Men jag behöver inte förstå.


Absolut dags att maken skulle slippa ta hand om middagsmaten, tyckte jag. ( Middag är för en lantis, det som många kallar lunch. Dagens huvudmåltid) Jag föreslog att vi skulle åka till Åsundsholm. Traktens mest högkvalitativa restaurang.

Förslaget mottog positivt. Men först ville maken ta en promenad.  Torpanäset/Hofsnäs ligger i närheten av Åsundsholm. Bästa vandringlederna i trakten, läste jag nyss i BT. Den mellanlånga leden passade bra, tyckte C-E. Så fick det bli.


Härligt promenadväder.

Sensommarväxter i full blom.
Senast vi gick här, C-E och jag, var det vitsipporna och blåsippornas tid.

En tid som jag alltid längtar tillbaka till, en tid då allt vackert ligger precis framför en...


Fackelblomster, videört och älgört var det som blommade nu.


Och den vackra näckrosen...

 
Naturreservatet på Torpanäset brukar betas . Alltid mysigt med kreatur bakom stängsel!


Rena tavlan. Men lite tråkigt att en del träd börjar tappa löv redan. Kanske beroende på att det blåst en hel del i sommar.


En riktigt härlig och lättvandrad runda på det smala näset. Man går utmed strandkanten nästan hela tiden.


Ingen som gett sig ut i "hyr-ekorna".  Kanske är för ostabilt väder. Regnmoln vid horisonten.


-Har ni bokat bord? undrade man då vi kom fram till Åsundsholm. Det hade vi inte. Men det fanns plats för oss utomhus. Maten kom snabbt.
Åsundsholms restaurang drivs av traktens mesta "kändiskock". Eller näst mest kända förresten. Leif Mannerstöm bor ju också vid Åsunden...

Carl Kindbloms koncept för lunchen: Fisk, kött eller vegetariskt. Vi valde fisk. 
Åh, så gott! Alla grönsaker, inklusive potatis, var skördade tidigast igår.  Så fräscht! Koljan var perfekt... förstås... och såsen smakade ljuvligt. Smör, grädde och vitvin.

Får återkomma snart och testa kötträtten!


Åsundsholm, liksom Hofsnäs, är två av de "herresäten" som skildras i Birgit Th. Sparres romansvit "Gårdarna runt sjön ". Just här på Åsundsholm bodde hon under största delen av sitt liv.


Tog en liten promenad ner till sjön och blickade ut över Ängsö. 

Bara att konstatera, det finns många vackra platser i vårt land. En del har vi i vårt närområde. 

Det vete sjutton om vi inte har de bästa landsbygdsrestaurangerna runt om oss. Inom en radie på 3-4 mil, så har vi  sex restauranger med kvalitetsutbud. 

Min rankning:

1. Åsundsholms golfrestaurang

2. Sångbergs, Tranemo

3. Limmareds Värdshus

4. Hofsnäs herrgård

5. Höganloft, Hestra

6. Hestraviken, Hestra


Och så finns ju golfrestaurangen på Isabergs golfbana. Den har vi inte testat på flera år. Får bli inom det snaraste!

måndag 22 juli 2024

Hann nästan

 Tänkte att jag skulle ta mig en cykeltur  och kolla upp några saker utmed en av skogsvägarna efter lunch. Då jag "väntar" på att få  en släng av magsjuka, så  har maken sagt att jag inte får  ha hand om någon matlagning. Tackar och tar emot. Nu är det oftast han som lagar mat ändå, men just nu är jag helt befriad från den tråkiga sysslan. Använder toan på ovanvåningen och sover i en av döttrarnas "flickrum". Allt för att  försöka undvika spridning av eventuell magsjuka... Nu är det inte hela världen att bli drabbad heller. Även om man känner sig "dödssjuk" under tiden man mår som sämst, så går det över på ett par dagar. Dottern meddelade att hon nu kändes sig frisk och kry igen. 

Nu var det cykelturen det skulle handla om. Regnet skulle komma klockan tre, meddelade maken. Så jag fick skynda mig, om jag skulle hinna tillbaka utan att bli blöt. 

Nu tycker jag att regn är helt ok. Om man ska hem och kan byta kläder, efter det att man har fått sig en dusch, vill säga.


En sak som jag ville kolla, det var hur det var med myrliljorna ute på Vättesmossen.  Under vissa år har myrmarken varit helt översållad med gula blommor.   
Detta år tycks allt blomma tidigt. Det mesta var redan överblommat.

Jag har under många år plockat blåbär i de här markerna. Det är nog bara jag och markägaren ( vår granne) som brukar ta den dåliga skogsvägen ut till mossen.  Och så älgjägarna, under några dagar i oktober. Nu känns det som jag/vi redan plockat blåbär, så det räcker i år. 


Det tycks som om lingonen har tagit över. Det finns lingonkart överallt i skogarna. Lätt och kul att plocka. Inte riktigt lika kul att rensa. Men visst ska jag /vi plocka en hel del, om några veckor. Lingonsylt och lingondricka, det är lättgjort och användbart. 

Tog med  systemkameran ut idag. Tyckte att den hade lite svårt att fokusera. Kan nog vara så när det är mulet väder... och fotografen lite otålig. med tanke på kommande nederbörd.


Ljungen var på gång att slå ut, liksom denna skönhet: klockljung. 


På tillbakavägen upptäckte jag detta område.  Fortfarande fina blommor. Och konstigt nog även en massa myrull som fanns kvar. 


Långbänk? Ljugarbänk? Grannen har en liten skjutbana på vägen ut till Vättesmossen. Bänken är alldeles ny. Antagligen användes den i går, för då hörde jag att man sköt för fullt. Tror att det heter lerduveskytte. det man håller på med. 


Den hr lilla bron finns i anslutning till skjutbanan. Just nu är det inte läge att gå över den, i alla fall inte utan storstövlar.  Alla myrmarker är riktigt vattensjuka, efter allt regnande. 


Canon hade svårt med autofokus idag, ( bra att skylla på), men jag tycker att bilden är fin som den är.. Därmed lämnar vi myrliljeområdet och  trampar i väg halvannan kilometer för att komma till den omstridda mossen, där  det är tänkt att bryta torv.


På lokalradion, radio Sjuhärad, så har man under det under de senaste dagarna varit en del prat om Grimsås mosse. Jag tror att det var i maj, som ett antal aktivister var  i området och täckte igen en del av de uppgrävda dikena, för att vattnet skulle stanna kvar på mossen. Gissar att det är högarna med ris, som man pluggat igen dikena med.

Under ett par veckor har det återigen funnits några aktivister i byn. De får bo gratis i Grimsås IF klubblokal.  Jag gick förbi lastbilsinfarten till mossen, blockerad med en stor bom, i förra veckan. Där låg det en kille i en hängmatta. Man byttes tydligen av att vakta infarten till torvtäkten under dagtid. 
Nu har, enligt lokalradion, ett sjuttiotal aktivister samlats för att ta nästa steg  i sina försök att rädda mossen. Man tänker göra den stora mossen till ett naturreservat. !!!!  Man tänker bygga broar och spångar och utsiktstorn. Hörde på radion att virket var försenat, men att man börjat lägga ut spångar med det spillvirke som man redan har. Tänkte att jag skulle se några som rörde sig/arbetade där på andra sidan mossen, där samhället ligger, men det var alldeles tomt. 


Att man pluggat igen dikena och att man vaktar lastbilsinfarten/maskininfarten, det tycker jag är helt ok/bra. Men detta... göra ett naturreservat ( vilket man knappast kan göra utan länsstyrelsens medgivande), det är väl lite övermaga??? Gränsen till dumhet passerad??? 
Måste ju ändå imponeras över dessa hängivna miljöaktivister. Funderade på hur man kan bli så engagerad i något. Det känns nästan som en sekt.... hjärntvätt. Eller också är det jag som inte förstår att man måste offra allt för att rädda vår planet. ....

Det kommer att bli en ny tur till mossen under de närmaste dagarna. Är ju nyfiken av mej...

Kantareller tänkte jag plocka på vägen hem. Gjorde så.  Det fanns inga mängder, De var rätt små, men räcker gott och väl till ett par toasts till mig och maken, till kvällsmat.  Kameran fick ligga kvar, väl emballerad i cykelkorgen, för nu hade klockan blivit drygt tre, och regnet börjat.  Tycker dessutom att kantareller inte är ett dugg fotogeniska. Om man inte hittar stora och har det rätta ljuset på dem, vill säga,

Regnet tilltog rätt så snabbt. Iklädd shorts och t-shirt, så var jag genomblöt då jag kom hem. 

En härlig cykeltur blev det, trots regn.  Och faktum är, jag tycker att det är rätt gott med en mulen och regnig, men ljummen dag, efter ett antal dagar med blå himmel. Är jag konstig? Antagligen.











söndag 21 juli 2024

Lyckades... nästan iaf

 Idag ska jag inte göra något alls, sa jag till maken. Bara åka och bada och läsa en bok. Tog inte ens på mig aktivitetsarmbandet. Nu blev det inget bad, för molnen drog ihop rätt snabbt under förmiddagen. Men varmt har det varit, så jag har tillbringat den största delen av dagen i Baden Baden ( om den nu kallas så ) och läst en feelgoodbok. Känner mej lite seg, konstig i magen.. antingen inbillar jag mig... eller så är viruset redan i gång i den gamla kroppen. 

Kom på att jag skulle sätta lite guldkant på dagen, genom att ta med mig en "riktig" kamera och ta lite bilder i trädgården.  Har inte använt systemkameran på länge, kanske ett år sedan sist. Inte heller den lilla kompaktkameran, som jag tidigare alltid hade i fickan. Har en så bra och smidig kamera på mobilen...

Kan  i alla fall konstatera att systemkameran tar de bästa bilderna. Med sitt urspungsobjektiv, dessutom. Sen är inte alla bilder bra, men det beror uteslutande på fotografen!

 Får se till att använda systemkameran ( Canon) lite mer, helt enkelt.



Fröställning från en av nävorna. Visst är den vacker.


 
Är så glad att stockrosorna återkommer år efter år i vår växtzon, zon 5. 


Tack  Annki, m.fl, för att jag fick veta namnet: Purpurklätt. Synnerligen tacksam.



En större och senare art av prästkrage, Gillar den skarpt. 


Fänrikshjärtana sprider sig. Hämtade i väninnan Karlas trädgård, efter hennes bortg¨ång. Fint minne. 
 


Lammöron är också tacksamma. Fådda plantor från svägerskan med gröna fingrar. 


Sådde inga ringblommor i år. Men det finns frön kvar sen förra året.   De gror lite här och där. Det får de göra i vår trädgård. Ingen ordning alls. Glad åt allt som blommar... och som INTE är ogräs. 
 


Samma gäller snokört. Ettåring som sprider sina frön, för fortsatt överlevnad. 


Samlade ihop lite frön förra hösten och sådde i våras. Har inte tagit sej speciellt bra. Denna vallmonarten var betydligt högre förra året. 


Mest blått i  annuell-landet. Gurkört och blåklint har lyckats ta sig igenom fonden av ogräs. 



Många tycker illa om de här växterna. För egen del tycker jag att tagetes är bra blommor. De är oftast lätta att odla fram. Sådde tre sorter i växthuset i april. En sort misslyckades helt... och en sort står fortfarande i knopp. Gillar färgen på dessa tagetes. 
Sådde både blå och röda petunior. De röda vissnade bort som riktigt små plantor. De blå har vuxit ut till jätteplantor, som nästan tar över i urnorna. Konstigt, att det kan bli så... 


Köpte några fröer, då vi vandrade i södra England förra året. Bl.a denna "sporre". 


Tycker att de graciösa blommorna är så vackra. 



Doftrosorna, hämtade från mitt barndomshem, blommar från maj till oktober-november. 


De vita rosorna hämtade vi från Karins gård i Malmö. Bostadsrättsföreningen hade bestämt sig för att  göra sig av med dem, så vi tog med några små buskar. Och tänk, det har klarat flytten riktigt bra. 


Värsta och bästa trädgårdsblomman. Jättedaggkåpa. Blommar  länge. Men växer sig större och större för varje år. Jag brukar få ta i ordentligt varje höst, då jag klipper ner dem. Både för alla bladens skull och för att ta bort en del av rotsystemet, så att den inte tar över helt.


Giftigast i trädgården.


Nordisk stormhatt. Nostalgiväxt för min del. sådana hade vi i min barndoms trädgård.   Tidigt fick jag lära mig; Man äter vare sig gräs eller blommor. Bara det som finns i grönsakslandet. Så jag har väldigt svårt för "ätbara" blommor, som kan finnas som dekoration på olika maträtter.



Höstflox. Det finns en hel del av den arten i trädgården. Rådjurens favoriträtt, tycks det.  Dessa har de inte lyckats hitta. 


Blåeld. Humlornas favorit. 


De fyra sista bilderna är mobil-foton. Skillnad mellan systemkamera och mobilkamera? Jo den framgår rätt tydligt.

Och detta inlägg kan knappast ha intresserat någon annan än sådana blomsternördar som jag. God kväll!