Visst är AI en bra kompis!

 Blev inspirerad av Eval8s inlägg igår.  Hon hade kollat hur Chatgpt analyserade hennes blogg. 

Jag gjorde detsamma i går kväll. Vi hade en lång och intressant konversation. Ja, det var AI som var den som konverserade mest förstås. Till slut tyckte AIs "storebror ser oss" att det var nog, och stoppade vidare samtal. Nu fick det vara färdigsnackat för idag, tyckte hen.

Här kommer ett litet klipp ur vår konversation:

Om jag skulle beskriva Femfemman med en enda mening:

Det är en offentlig dagbok om att försöka leva ett nyfiket, aktivt och meningsfullt liv – med både självironi och allvar – när man blivit äldre.

Och en sak till: det finns faktiskt material i bloggen som skulle kunna bli en riktigt fin bok. Inte en traditionell självbiografi, utan snarare ”betraktelser från ett liv”, där korta vardagshändelser blandas med minnen, människor, lärarliv, natur och tankar om åldrande.

Visst kunde alla vi som bloggar ge ut en bok. Jag har ibland tänkt tanken. Fast då skulle det nog bli mer en biografi, än en bok om sånt jag skriver på bloggen. Det känns viktigt att skriva ner hur livet tedde sig under sextio, sjuttio, åttiotal.

Vore ju nå't att syssla med under långa mörka årstiden.  Man kan ju trycka upp böcker i ett fåtal ex. Självbekostat!

Blev iallafall glad åt AIs snälla uppmuntrande ord. 

Kan gott förstå att man kan se AI som sin bästa vän... och t.o.m bli kär i en "avatar". Det var ju något som visades i Anders Hansens senaste tv-serie, "Smartare än hjärnan". En tjej ansåg sig ha ett förhållande med en AI. Förståeligt på ett sätt... Man blir positivt bemött, man blir sedd och man blir bekräftad. Mänskliga behov blir tillgodosedda av AI.

I morse hade jag fått ett meddelande från en bekant/väninna... var går gränsen??...på messenger.

"Tack för dina modiga inlägg på Facebook".

Funderade på vad hon menade, men insåg snabbt att hon  avsåg två inlägg från senaste veckan: ett där jag lägger den tidning som SD tycks skickat till alla hushåll, i soptunnan och ett där  jag delar ett klipp från You tube, där kloke Claes Eriksson skaldar om klimathotet.

Inte så modiga inlägg, men väldigt intressanta vad det gäller kommentarer och gillanden. Det var ett antal personer som vare sig brukar gilla eller kommentera som nu gjorde detta. Medan ett antal av dem som oftast brukar klicka på gillaknappen eller kommentera inte gjorde det.

Det var intressant och tankeväckande.

 

Närmare 20% av Sveriges befolkning röstar på SD. Ett parti som jag anser vara ett enfrågeparti, och då i högsta grad ett rasistiskt och segregerade parti. Ett parti som inte passar in i en demokrati, i ett människovänligt och människovärdigt land.Därtill ett klimatförnekande parti.

Det är klart att det måste finnas folk som jag känner som sympatiserar med SD, även om jag önskar att det inte vore så. 

Än värre är de dom som inte  inser att  klimatet är statt under förändring och att det är vår generation som till stor till kan hållas ansvarig för det.  

https://m.youtube.com/watch?v=_iSGfX0aFiw

Om jag får önska något inför det stundande valet, så är det att folk tänker på klimatet då de lägger sin röst. Att jorden är beboelig för kommande generationer, det är för mej den viktigaste frågan.

Vad är din viktigaste valfråga?

"Gamlingsresa"

 Nej, jag vet. Man säger /skriver inte så. Men jag tänker så... och då blir det också skrivet. Seniorresa skulle en del säga. Jag gillar inte ordet  senior. Det används i så många konstiga sammanhang. Senior chefsekonom. Man tror att man ska se en person i sin egen ålder som då visas i TV-rutan... men så kommer det en 35-åring i bild. Senior rådgivare... samma sak. Nej, jag gillar inte. Resa för årsrika. en sådan dum omskrivning. När jag var barn så anordnade kyrkan "De gamlas dag". Min mormor åkte alltid dit. Helt ok. Man är rätt gammal när man fyllt 70. och tycker man inte att man är det, så är man ju ändå oftast hel eller deltidspensionär. Så pensionärsresa, det skulle förstås passa som rubrik. 

Höstens första aktivitet i vårt PRO. En resa på ungefär åtta mil i nordlig riktning, Lite lagom lång utfärd, tycker jag. Egentligen skulle jag gjort min första jobb-halvdag idag. men den fick utgå. Och faktum är, just nu känner jag att jag lika gärna kunde sluta jobba helt. Känns gott att jag kommit så långt i tankarna. Vår specialpedagog, flera år yngre än jag, aviserade att hon skulle gå ner till halvtid i höst. Så kom där ett nytt besked, hon hade bestämt sig för att sluta helt.  Nu har jag lovat att ha de där båda musiklektionerna varje onsdag. Och då får man stå för det löftet.  Tänker att jag i så fall får avisera att jag slutar efter jul. Men antagligen blir det rätt roligt bara jag kommer igång.....

Dagens resa:

Den började med lunch på Trollabo kvarn. Så mycket god mat. Soppa, sill, sallader, bröd, tre huvudrätter, kaka och kaffe. 130 kr för gamlingar... förlåt, pensionärer.  

Gäsene Ost. Information om det anrika andelsmejeriet, som numera enbart producerar ost. En intressant info var att 1951, då mejeriet grundandes, så var det 951 gårdar som levererade mjölken. Idag är det enbart 18 gårdar som är leverantörer och andelsägare. Sammanlagt 3500 kor. De  är numera rena rama mjölkfabrikerna, varje ko är en produktionsenhet...

Provsmakning av ost blev det förstås. Samt möjlighet till inköp. De allra flesta fick med sig ost... och en gratis osthyvel hem.

Od ligger någon mil från Gäsene mejeri. 

Det är en ort full av  olika entreprenörer. 

Vi stannade till för att beskåda visningsträdgården  hos Dahlia by Linn.

Sexhundra olika slags dahlior har Linnea Boqvist i sitt sortiment.

Huvuddelen av försäljningen sker vi näthandel.

Många vackra blommor att njuta av.

Nu är jag ingen större dahliaälskare. Jag tycker att blommorna dels är för stora, dels ser för stela ut. 

Men visst var det vackert i trädgården.

Det fanns lite andra blommor och gräs också. Detta är min favorit.

Här kom både jag ( och C-E) och  Linn ( Linnea) med på bild. Lite regnade det, men det började inte strila ordentligt förrän vi avslutade vår resa med kaffe och kaka i bokkafeet Crea Diem, (skapa dagen), nästgårds med den stora trädgården. 

En trevlig resa. Det tror jag de flesta tyckte.

Så mycket höst redan

 

Sjuttonde augusti. Dagen före pensionsutbetalningarna. Mitten av månaden. Sensommarmånaden. Och så höstigt det blivit!

Funderar på om det kan bli en sådan där vacker höst, en gyllene höst, en rödorange höst, nu när allt redan är så gult. Gulbrunt. Förtorkat.

( Att jag dessutom önskar mej en rödgrön höst, det är det nog ingen som missat. )

I radion hör man lokalradiofolket glatt säga; Idag är det molnigt, men i morgon kommer solen tillbaka.

Visst är vår placering i rymden, på rätt avstånd från solen, moder sol,  förutsättningen för liv. Likväl som vatten är den andra förutsättningen. Utan vatten, inget liv.

Det är förvånande att det ändå är så mycket som blommar.  Förstår inte varifrån det livgivande vattnet kommer.  Från daggen, som fortfarande faller  under natten?

Hörde på radio att det kan bli dimma i  natt. Ger också lite fuktighet till törstande växter.

 Rågen är skördad. Så klokt att ta tillvara halmen. En återgång till hur det var förr. Kommer ihåg att kreaturen fick lite halm med melass på till efterrätt, när jag var barn. Efter hö och kraftfoder. En så lugnande, avstressande känsla det var, att höra djuren sakta tugga i sig sin måltid. Det är få förunnat att få höra det ljudet idag. 

Var tid har sina ljud. 

Det är tyst i naturen så här års. Fåglarna har tystnat. Det enda som hörs är någon fluga eller humla som surrar förbi...och ljud av fordon som passerar på landsvägen, några hundra meter bort.

Tinnitusen hörs också om jag lyssnar. Den finns där oftast. Beror antagligen på blodtrycksmedicinen. Den stör mig sällan... Man blir ju van. Oftast är den rätt lågmäld.

Gick ut på mossen. Vår mosse finns bara hundra meter in, på andra sidan byvägen.  Tänkte att det skulle vara mycket ljung där. Men det var mest klockljung.

Som jag fick till en väldigt konstig bild på. Men bilden tilltalar mej.

Naturligtvis var det snustorrt på mossen. ( varför säger man snustorrt...måste kolla vad AI säger.)

Uttrycket snustorrt kommer från det äldre luktsnus (pulver som drogs upp i näsan), vilket var helt torrt och finmalet, till skillnad från det fuktiga prillsnus vi oftast har under läppen i dag. 

Om nu regnet skulle komma, går det att rädda den vackra, den gyllene hösten då? Skulle det kunna bli någon svamp?

Sitter på altanen. Den oönskade solen visar sig igen.  Man märker att den står allt lägre för var dag.  Strax hamnar jag i skugga från en tall. 

Men det är inte skugga jag vill ha. Det är regn. Massor av regn. Och en fin höst i rättan tid. Lagom till nästa pensionsutbetalning.

Den ( nästan) traditionella vecka 33 resan

 Tittar på bilder från några år tillbaka och konstaterar att det är tredje året i rad, som vi gör en resa, med Malmö som mål, i slutet av va 33. Mycket beroende på att det passar bra under Karins sista semestervecka och Avas sista lovvecka. Pappa Macke jobbar dessutom i Stockholm under Stockholms kulturfestival, så de båda tjejerna vill gärna ha lite sällskap. 

Stannade till i Halmstad för att kolla till gräset, då vi körde söderut igår. Det var riktigt varmt och gott, så jag gick till stranden en stund. Det var årets klart bästa bad  Ljuvligt friskt klart vatten. Knappa 20 grader.

Några timmar senare var vi nere i Malmö. Jag föreslog att vi skulle åka till ett av mina favoritställen i malmötrakten, Tirups örtagård utanför Staffansstorp.

- Jag behöver sprattla av mig innan vi fikar, sa Ava.

Ett varv på hinderbanan var en bra "sprattla-av"-plats.

Sen blev det god fika samt blommor, kryddor och lite annat inköpt i den roliga butiken.

Så fint i örtagården!

Det blev en god sommarpizza till kvällsmat. Vi valde att äta på Nöjesteaterns terrass, i Folkets park, nästgårds familjens bostad.

Mycket gid pizza, med enbart grönsaker. Orkade inte hela. Men smart serverad som den var, i sin förpackning, så var  det bara för Karin att ta med sig en "doggybag" hem.

Dagens mål, det var Humlebek och konstmuseet Lousiana. Det har varit en vit fläck på kartan för mej. När jag fyllde år i november, så fick jag ett brev från Ava, där hon målat en båt och skrev att min present var en resa till Louisina. Nära nio månader så blev presenten verklighet.

Åkte till Helsingborg och tog färjan över sundet. Karin bjöd på lunch ( enligt önskan smörrebröd) i Helsingör. Och en lite öl till det. 

Sen blev det tolv minuter med tåg till Humlebek, en promenad  på en kilometer och så var vi framme vi Lousiana. 

Det var inte alls som jag tänkt mej. Tänker jag konstmuseum, så blir det ett jättestort hus med stora salar högt till tak, där konstverken hänger i rader på väggarna. Någon staty här och där, eller i en särskild del av museet.

Detta var något helt annat. Konstverk av olika slag, målningar, foton, andra tekniker. Stora rum, små rum. Högt till tak, lågt till tak. Ljusa rum, mörka rum.  Många skulpturer i de stora parkerna som finns runt de olika husen. Konstmusikföreställnig. Roliga stigar. Spännande stigar. Och en vidunderlig utsikt över Öresund och över Ven.

Vilken plats! Gammal tant blir ju trött i både huvud och fötter, man kan inte ta in allt. Vill gärna åka tillbaka.

Här kommer ett antal bilder från denna inbjudande plats.

Nöjda och trötta tog vi promenad, tåg och båt tillbaka till Sverige. I Helsingborg sa vi tack och hej. Karin och Ava tog tåget hem till Malmö och vi tog bilen åt motsatt håll.

Två  härliga dagar, två fina dagar att gömma i hjärtat.

Märklig känsla.

Igår var det säsongspremiär på den posturala träningen. Eller egentligen lite smygpremiär. Det ordinarie schemat börjar nästa vecka.

Det var många anmälda till smygpremiärklass nummer 2. Jag kom tidigt. Vill gärna ha en plats där jag inte är inträngd bland andra. En ytterplats, helt enkelt.  

En efter en kom klassens deltagare in. Eftersom jag gått på postural träning I flera år, känner jag igen många. Ett igenkännande hej, och kanske några ord, utväxlades med de flesta.

Så kom en kvinna i medelåldern, ja i nedre medelåldern, in i lokalen. Hon fick snabbt syn på mej, där i ytterkanten, och förmedlade ett, som jag uppfattade det, igenkännande "hej" till mej.

Visst kändes kvinnan bekant. Men hon hade aldrig varit med på någon av de klasser jag varit på, det var jag säker på. Vem var hon?

Jag sneglade försiktigt på henne gång efter annan, där hon var på platsen bredvid/bakom mej. Det var en ganska storvuxen tjej, inte tjock, ej heller smal... ja, som jag sett ut då jag var hennes ålder . Håret, tunt, uppsatt i hästsvans,  gick lite åt det gråa hållet. Tonat? Äkta?

Visst hade hon drag av min namne. Kunde det vara hennes dotter. Min namne, som var en av mina första elevers ( jo, det var så sent som i min tredje egna klass) stora kärlek.  Dotterdotter till makens ( betydligt äldre) arbetskamrat. Ja, faktiskt dotter till min tandläkare.

Jag tordes förstås inte fråga. Men när klassen var slut, så gick ledaren av passet fram till henne och frågade: -Hur är det med C då? Har du börjat jobba än?

Det var hon! Och då  tänker man.. oj, vad tiden går fort och samtidigt sakta. 

När jag bytte skola och började i Grimsås, så gick hon i sexan. En av de fyra elever som var "normala" i den klassen, enligt den dåvarande lärarkåren. De flesta har det blivit "folk" av.

En extremt söt, späd tjej. Trevlig. Duktig. När hon gick sin gymnasieutbildning i Borås, tog hon kontakt med mej. Hon, tillsammans med en annan tjej,  ville göra sitt examensarbete genom att anordna en resa till Bodaborg i Sävsjö för min klass. Hon ville  ge tillbaka till en fin skola! Fantastiskt!

Genom de återkommande besöken hos hennes mamma fick jag veta om utbildning..Tidigt barnafödande, sagobröllop, separation... Många bilder var ute på sociala medier på det fantastiska  bröllopet. Sen har jag inte sett henne...men vet ju att hon är kvar i vår lilla kommun och var hon jobbar.

Det var en så märklig känsla! Det är ju bara " en stund sen", några år sedan, hon gick i skolan. Alldeles nyss ordnade hon resan,...

Så fort tiden går! Så fort man blir vuxen och medelålders. Fast man nyss var barn. Förändring av utseendet tycks ske i unga år. Efter 35-40, så händer det inte lika mycket. Inbillar jag mig.

Så roligt att hon kände igen mej. Hoppas att vi ses i någon mer klass. Då kan jag ju våga byta några ord med henne.

Bilder från olika åldrar kommer från dagens promenad. Härligt väder idag, men lite märklig känsla; både en känsla av högsommar och sensommar.

Bilderna är foton på favoritobjekt: Nötkreatur. Jag tycker att de är så vackra. Från min utsiktsplats på andra sidan staketet!

Mål

 

Tänkte på det, då jag kollade på simningen igår kväll, hur en del personer ställer upp otroligt höga mål för sig själva. Och lyckas nå dem. Medan många av oss ställer upp klart rimliga mål, och inte ens lyckas nå dem.

Simning är en sport som jag alltid varit intresserad av. Kommer fortfarande ihåg hur jag, då Gunnar Larsson tog medleyguld med två tusendelar, också lång på golvet hemma i Finnekumla, Rångedala och sprattlade med benen. Så spännande. Året var 1972. 

Sarah Sjöström är ju helt otrolig nutida simmare. Så många vinster! Så outstanding. 

I gårdagens EM-final på 800 frisim, kunde jag följa en tjej, Tilda Häll, från min barndomsby, Finnekumla Rångedala.  Hennes pappa bodde närmsta granne med oss. Betydligt yngre än jag förstås, men jag kommer väl ihåg honom och hans bror.  Familjen bor nu några hundra meter längre bort i byn, och det händer ofta att jag träffar på honom, då jag besöker min bror. 

Lars är förstås otroligt stolt över sin dotter. Hennes framgångar har gett honom och hans fru möjlighet till många resor runt om i världen. Just nu till Paris. Jag har ju också fått höra om vilken prestation, vilka uppoffringar och vilken tid som Tilda... och tidigare mamman och pappan... fått lägga på att nå målet att bli bäst i Sverige på långdistans. Och att bli bland de bästa i världen! Just nu är hon nummer sex i Europa!!

Bara att gratulera, att imponeras och att känna sig glad och stolt att veta att helt vanliga människor kan nå väldigt långt, med högt satta mål och ett extremt tjockt pannben.

Har jag haft några mål ? 

Säkert har jag det, men inga högt ställda, inget som krävt tiotusentals timmar av träning och en inställning att aldrig ge upp.

Som bonnunge där i Finnekumla, Rångedala, så hade jag definitivt ett mål. Det var att komma bort från det frihetsberövande bondlivet, en tillvaro som gjorde att man alltid var "fången" vid djurens skötsel, mjölkningstider, skördetider. En tillvaro där ekonomin hängde på mjölkkvalite och mängd, av att djuren var friska och gav avkommor.

Mitt mål var att skaffa en utbildning. Lärare fanns med på listan över tänkbara utbildningar redan tidigt. Vilket förresten Tilda Hälls farfar inte trodde ett dugg på. Inte skulle väl en ( tjock) bonnunge klara att gå en sådan utbildning. ?!

Tänk, så tokigt obildade människor kan tänka.

Som lärare hade jag ett mål, vilket jag nådde utan större uppoffring; att bli lärarbibliotekarie. Något mål att bli skolledare har jag aldrig haft. Har alldeles för svårt för lagar och paragrafer. Samt att jag måste tro på vad jag gör...

Mål i livet, det kunde man nog skriva en bok om. Men undrar; vad har du haft för mål, som du gått i mål med?

Fjärilarnas mål för dagen, det var definitivt att få i sig så mycket nektar som möjligt. Påfågelögonen trängs på strandveronikan i rabatten. Amiralerna syntes i flertal på ljungen ute i skogen.

 

Det är verkligen en fjärilsommar. Kan räkna till tiotalet arter som jag sett bara idag.

Målet med dagens skogspromenad, det var att se om det finns lingon att hämta i de tidigare lingonrika markerna. 

Det finns en del, trots att ljungen tagit över mer och mer. Får bli nya besök, med plockare och tiolitershink, efter helgen.

Just nu är det som allra vackrast i de näringsfattiga skogsmarkerna. Ljung är verkligen ögonfröjd. Och mat till många insekter. 

Gårdagens mål var att komma upp till tjugo funna och stämplade Naturpass. Det lyckades.

I måndags var vi städslade som sällskap till barnbarnskillarna. Jag tog en egen promenad, med mål Bokskogen. Vackert under  det täta lövverket.

Det var en ren njutning att gå längs de rikblommande vägrenarna . Sensommarvackerhet!

En härlig sensommardag, denna onsdag. Tänkte mej en tur till Gusjön, men så blev det mycket moln, så jag stannade här på altanen i stället.

Höstsäsongens första posturala träning blir seneftermiddagens mål. Solförmörkelsen kanske man kan få se en skymt av också. Eller om man orkar vara uppe tills dess mörkret fallit...och det orkar man nog när solen går ner vid 21-tiden.. kolla tre planeter i linje eller några  stjärnfall, nu när jorden går genom meteortäta Perseiderna.