Högersväng?

 C-E fixade en del ärenden i centralorten, Tranemo, medan jag var på förmiddagens posturala träning. När timmen hade gått, och han inte fanns på den avtalade platsen utanför träningslokalen, ringde jag och kollade var han befann sej. Jo, på systembolaget. Hundra meter bort. Lika bra att traska i väg dit. Utanför monopolbutiken stod en kvinna. En invandrarkvinna. Hon hade en korg med kakor, som hon sälde. De såg goda ut, så jag köpte två paket.

C-E kommenterade att jag gjort en god insats. Jag tycker inte riktigt så. Kvinnan hade utfört ett arbete för att få en liten inkomst. "Det ska löna sig att arbeta ". Ett mantra som den blå-gula gruppen upprepade gång på gång i valrörelsen. Så där blev det allt en högersväng för den grönfärgade..

I våra trakter finns det inga "tiggare" kvar. Jag har alltid haft lite svårt för dem som sitter i regn och kyla, med ett taffligt skrivet plakat, en mugg för att samla in pengar i, och bedjande ögon.

Har tittat bort många gånger, och skämts över mig själv.

Kakorna blev avsmakade då vi kom hem. Jättegoda. Rejäla. C-E bjöd in "vår" snickare på förmiddagskaffe. För några veckor sedan målade vi plankor, som skulle ersätta dem som blivit dåliga, på västergaveln. Snickaren har varit här några dagar. Han jobbar snabbt. Nu är det nästan bara vindskivorna som ska upp nästa vecka, sen är gaveln fräsch igen.

Det är riktigt lyxigt att ha en snickare i grannbyn.  En man  i sina bästa år, vars familj ( mamma) man är bekant med. Det känns extra tryggt, att man känner "folket". Fånigt tänkt, antagligen. De allra flesta hantverkare gör säkert ett bra jobb.

Jag vet att Torbjörns sambo kommer från Halland, och att hon fortfarande jobbar i sin hemort. Sa till honom att jag önskade att han kunde ta sig an vår stuga i Halmstad. I  första hand göra en första bedömning; kan man  göra något med den gamla stugan, eller är den ett rivningsobjekt ? Egentligen skulle jag vilja ha kvar lite av det gamla. Har kollat några nybyggda stugor, och är inte så imponerad. Mysfaktor saknas.

Torbjörn hade jobb på gång i närheten av Halmstad, och lovade att höra av sig, när han finns i i trakten. Toppen! Äntligen kan det hända något med den gamla stugan.  Man kan få råd av en yrkesman, som  man litar helt och fullt på.

Funderar på om man kan få extra rnergi efter att man varit riktigt trött? ( och ätit en massa sötsaker därefter?)

Det var längesedan jag känt mig så energisk som idag.  Passade på att utnyttja energin till städning. Ovanvåning och källare har fått sig en rejäl makeover. Nedervåningen sparar jag till i morgon förmiddag.  Kanske jag t.o.m kan få lite hjälp då...så går det snabbt undan.

"Hittade" lyktan i ett hörn i ett av döttrarnas gamla rum. Dags att ta fram den igen! Bra med batteriljus, som sköter sig självt.

Dags för kvällsmat.  C-E  fixar räksmörgås nere i  köket.  Ett glas vitt vin till. Det blir gott. Risk att man somnar innan den fullmatade tv-kvällen är slut.

I det lilla formatet

 Igår var jag på en riktigt bra "grej". En konsert i det lilla formatet. Svägerskan hade bokat  oss fem damer i byn, som är gifta  med pokergubbarna, på en konsert i Grovare.

Grovare, det är en lten by, som ligger dryga milen,  fågelvägen, från mitt barndomshem. Trots detta, så har jag  aldrig besökt platsen. Byn ligger en  bit från allfarvägarna, så jag har aldrig haft anledning att åka dit, eller att passera genom byn.

Mitt i byn, ligger den gamla affären. Fram till 60-70-talet, så hade varje by sin affär, med trogna kunder. Sen kom stormarknaderna på bred front. De erbjöd ett  större utbud  och lägre priser. Lanthandel efter lanthandel fick slå igen.

Den gamla affären i Grovare stod länge öde. Tills det driftiga paret, där kvinnan heter Marie Arturen, köpte huset och ställde det i ordning.

Sedan snart tio  år tillbaka, så är här en liten butik med diverse prylar, mest secondhand , samt sommarcafe och eventslokal.

Igår höll ägarinnan, den f.d. dansbanssångerskan  i Drifters, konsert tillsammans med pianisten Göran Åhlfeldt. Temat var "Sol, vind och vatten". Ted Gärdestads liv skildrades i ord och ton.

Lokalen var liten. Högst 20  personer kom plats i rummet. Igår var vi bara nio. Vi välkomnades av Marie och Göran och bjöds sedan på en "plocktallrik" med ostar, kex, frukt, grönsaker, kallskuret samt en god morotssoppa. Jättegott! Lagom kvällsmål.

En timme med musik och berättelser om Ted och Kenneth vidtog därefter. Fängslande och lättlyssnat.. Marie sjunger mycket "bättre" än vad man kan tro om en f.d. dansbandssångerska.

Kaffe och kaka bjöds det på som avslutning. Samt lite mer småprat med Marie. Ett synnerligen trevlig och välanvänd kväll.

Grovare ligger en timma bort med bil. På ditvägen, så kunde vi åka genom det vackra höstlandskapet. Hemresan påbörjades vid niotiden. Då var det mörkt.

Dagen idag  har definitivt inte varit i det lilla formatet. Tvärtom! Jag hade lovat att vikariera för no-läraren, idag och nästa torsdag.

Hämtade material i "ateljen" och gick då förbi dessa snygga collage. Var bara "tvungen" att fota.

No-läraren( som jag vickade för hela förra året, då hon var barnledig) jobbar bara en dag per vecka, i Grimsås. Resterande fyra dagar är hon stationerad i Dalstorp.

No ( teknik) i två grupper. 3-4 resp 5-6.

Start kl 8.00 och slut kl 14.15. Rasterna går till stor del åt att plocka bort och plocka fram material. Samt 20 min lunch. Helt orimligt schema, i mina ögon. Men det funkade. Men trött blev jag.

Vad gör jag då jag kommer hem och är riktigt trött? Jo, vräker i mig godis och annat onyttigt.  Så även idag.

När blodsockret kommit i balans ( eller antagligen i obalans av helt fel "mat"), så "måste" jag bara ut".

Det fick bli en runda i det lilla formatet. 2,5 km. En del i skogen. Och längs höstvackra grusvägar.

Dags att fixa en räkomelett till kvällsmat. En måltid som också passar i i det  lilla formatet.

Lite i taget

 Hösten går ganska sakta framåt. Gott så! Tittar ut genom fönstret från favoritrummet, den stora hallen/ tv-rummet på ovanvåningen, och ser de vackra höstfärgerna.

Brun nedvissnad örnbräken. Gula löv på björkar, rönn och sälg. Och ett fortfarande grönt äppelträd. Om några veckor är det bara kala grenar överallt. Uppskattar en lång höst,  där träden släpper sina löv lite i taget 

 

Hörde på radion att det varnas för frost i natt. Lika bra att ta tag i de få dahliastånden, som blev ett resultat av försommarens impulsinköp.  

Jag är novis på dahlior. Fick knölarna i jorden lite väl sent. Fyra av sex knölar sköt upp gröna blad, och har under hösten gett vackra blommor.

Dahlior tål inte frost. Så de utslagna blommorna fick komma in i värmen. Knölarna som jag satte ner i jorden, hade förökat sig. Nu ligger de på tork, i väntan på vinterförvaring. Vilket sannolikt blir i den, numera, aldrig använda bastun.

Hoppas på att klara övervintring av såväl dahliaknölar som gladioluslökar.

Jag har kanske blivit klokare med åren. För nu gör jag lite i taget i trädgården. Inte för att jag har någon  trädgård att skryta med, men det är en del som jag gärna gör på hösten. Grovjobbet. Så att det blir enklare att komma igång på våren.

Astrarna har gjort sitt. Tog in de sista för någon dag sedan. Och helt plötsligt var blomsterbädden bakom garaget höstad och klar.

En del växter har satt fart efter regnet. Plister är en sådan växt. Har grävt bort stora marktäckande partier idag. De får inte växa överallt, och framförallt inte konkurrera it andra växter 

Höstaster och chrystanthemum klarar lite frost. Bra att kunna plocka in lite i taget, och njuta av, ännu ett par veckor.

Ska ta med några till skolan på torsdag också. Ska vikariera i no under två veckor. Passar ju bra att  3-4an just hade kommit till kapitlet om blommor 

Lite av trädgården kan skönjas bakom sommardahlie-buketten. Gräsklipparen gör sina sista dagar för säsongen.  Ettåriga växter ska tas bort då de blommat över. Den stora höstastern, som jag delade förra året, ska delas igen. 

Än finns det förhoppningsvis fina höstdagar kvar, så man kan fortsätta att göra lite i taget i trädgården. Jag trivs väldigt bra av attgå omkring och "pula" där.

Bra morföräldrar?

 -Ni är bra mormor  och morfar, skrev Karin, då vi "pratades" vid på WhatsUp i fredags.  Frågan var vad vi skulle göra i helgen. Jo, vi skulle åka till Växjö ( 12 mil enkel resa) för att se på när K-P och hans lag spelade cup.

Det var då Karin svarade att vi är bra. Och jag fick en klump i magen, ett svid i hjärtat och tårar i ögonen.

Ja, vi är nog bra för killarna i Värnamo. MEN jag skulle vilja vara lika bra för Ava! ( Nu blev det vått i ögonen igen) Hämta henne efter skolan, kolla på hennes fridrottsträning, vara med när hennes kör framträder.

Men det funkar inte. Förstås. Killarna bor sex mil bort. Dit tar det mindre än en timme att köra. Ava bor 25 mil bort. Dit tar det tre timmar.

Ser fram emot höstlovet. Då kan vi få vara bra mormor och morfar för henne också. För, som vanligt på höstlovet, så planerar Karin och Ava att tillbringa några dagar hos oss.

Igår var det Växjö som gällde. Förra året, motsvarande helg, var vi också där. En massa femmannalag, tjejer och killar, födda 18, spelade fotboll på Vida Arena. 

Vad vi inte visste, då vi åkte dit, det var att vi skulle få se Konrad, omklädd och redo för spel. Man hade packat med skor, skydd och strumpor om han skulle behöva rycka in. Det var ok med ett par överåriga i laget. Han fick matchorder direkt. En av de ordinarie spelarna hade skadat handen. 

Det var ett lyft för laget att ha med Konrad. Tack vare alla hans mål kunde man vinna en match och spela två oavgjorda. En förlust blev det. K-P gjorde också ett par mål.Och missade många fria lägen. Killarna var nöjda efter sina matcher. Och visst är det trevligt för mormor och morfar att kolla, speciellt med båda killarna  i Bors lag nummer 2.

Idag var fotbollsdräkterna utbytta mot ridkläder. Det var Pay and Jump i Gislaved för killarna och "hopponnyn" Idde.

Inga höga hinder, K-P hoppade 40 cm, Konrad 50. Det svåra måste vara att hålla ordning på banan, i vilken ordning de nio hindren ska hoppas. 

Pay and Jump, det är vare sig tidtagning eller bedömning. Ett sätt att få träna och testa på att hoppa på riktig bana och inför publik Rosett delas inte ut, men alla kan köpa en, efter genomförd hoppning.

Jätteduktiga killar. Snabbt gick det, men ändå kontrollerat. Kul att se dem kunna hitta de rätta vägarna mellan alla hinder.

En bild ...och en video.. på Ava, har jag också fått idag.  Den bilden måste förstås också vara med !

Hon hade pusslat ihop det runda pusslet, innan hon gjorde lite övningar i ringarna som hon har på sitt rum.

Borås, bio, bär och bullbak

 

Igår blev det en tur till Borås. Till stan. Borås, det är STAN för mej. Jag är uppvuxen i närheten av den gamla textilstaden.

C-E  skulle träffa hjärtsköterska på sjukhuset, SÄS. Första återbesöket efter ballongsprängningen av det tilltäppta kranskärlet, för en månad sedan. Jag behövdes inte i skolan, så det passade bra att jag körde patienten till det tidiga morgonbesöket.

När vid närmade oss stan, så var det precis som i visan "Här är polisen som mitt i gatan står". Alla fordon, på väg in till stan, blev stoppade.

-  Har jag kört för fort?  var min första tanke. För visst blir man orolig, och får en massa tankar i hjärnan, då man blir stoppad av polisen.

En lång rad med poliser i uniform, stod uppradade, där jag körde in efter den lätta motorcykel, som kört om mej några hundra meter tidigare. Och som jag funderat över; är det inte för kallt att åka motorcykel, då det är en temperatur på fem grader?

- Maken har tid på sjukhuset om 25 minuter, var det första jag sa till den unge polisen, som tittade in genom den nedvevade rutan.

- Ingen fara, det här går fort. Vi kontrollerar körkort och nykterhet, informerade killen. Med darrande händer plockade jag fram körkortet. Ja, jag blir darrig av polisuniformer och polisbilar. Knäppt! De är ju till för vår trygghet. Men sedan jag fick fortkörningsböter för många år sedan, så tror jag bara att de letar efter fel som jag gjort. I trafiken.

Vi hann fram till SÄS ( Södra Älvsborgs sjukhus) i god tid. Släppte av C-E vid huvudentrén, körde bort till parkeringen och tog sedan en promenad i omgivningarna. Tycker f.ö. att det är tokigt med parkeringsavgifter vid sjukhus. Där tycker jag att alla ska få stå gratis 

Gick genom en del av det stora sjukhusområdet, innan jag vek av mot Karpdammen. Kommer ihåg den sedan tidigare promenader i området. 

Ganska otroligt att näckrosor fortfarande blommande. Måste nog vara förädlade för lång blomning.

Det blev ingen långpromenad. Nöden tvingade mig tillbaka till sjukhusets stora entrelokal, med tillhörande toaletter.

Kändes som en fika skulle sitta bra, när C-E var klar med sitt sköterskebesök. Åkte ner till centrum och fick en god och rejäl fika på café Bakgården. Det är så sällan vi är i Borås, så det blev en liten extra promenadrunda i centrum. Jag tycker att det förändras hela tiden. Antagligen beroende på att jag bara är där några  gånger per år.

På kvällen blev det bio. I Dalstorps bygdegård. Inte dumt för en lantis,  att ha möjlighet att gå på bio bara dryga milen bort. På en onsdag.

Man visade "Resan till Piemonte". En fin film. En feel good -film. Helena Bergström fick gråta flera gånger och Kjell Bergqvist fick vara så sarkastisk som bara han kan vara.

Idag börjar älgjakten i södra Sverige. Inte läge för någon promenad på skogsvägar.  Så det fick bli en bakförmiddag. Kanelbullar och tvp sorters brödbullar blev resultatet. 

Visste  man inte vad som försiggår, så skulle man bli helt förskräckt av att höra vad jag just nu hör där jag sitter inomhus med stängda fönster. Drevkarlarna skriker och ropar, där de går på bred front genom skogen bakom huset, för att skrämma älgarna. Skyttarna sitter i älgtornen, med utsikt över eventuellt passerande skrämda älgar. Åtta älgar har man lov att skjuta. Än har jag inte hört något skott.

Vi stannade till i Tranemo och veckohandla på väg hem från Borås igår. I en av kylarna fanns det flera hyllplan med jordgubbar. Svenska. Till ett pris långt under  sommarens priser. Jag kunde förstås inte motstå de fina bären. Trots att det senaste köpet, för några veckor sedan, var en besvikelse. De jordgubbarna var helt smaklösa.

Dessa bär, odlade i Skåne, smakade jättemycket. Nästan lika mycket som de solmogna jordgubbarna från i somras.  Gissar att dessa odlas i växthus. Så gott att kunna äta svenska jordgubbar i oktober!

Vilse i Värnamo

 Jag var totalt "lost". Trots att jag tog upp Google Maps och försökte få vägledning. Fick ändå  inte ihop det.

Vi äter ju lunch i småstaden Värnamo, varje tisdag, före det att vi hämtar killarna på sin skola. Det händer ganska ofta att vi äter på Gästgivaregården. Den ligger i utkanten av centrala stan. Gissningsvis 800 meter från pojkarnas skola.

Oftast tar jag en promenad från  de någorlunda närbelägna matställena. Är vi mätta och nöjda i god tid före kl 13, så är det ju gott att röra på sig lite.  C-E är inte den som gillar stadspromenader, så han tar bilen. Och hinner ofta uträtta något ärende på vägen. 

Idag var det över en halvtimme kvar tills killarna skulle hämtas. C-E bestämde sig för en tur till biltvätten, nästgårds till skolan. Jag bestämde mig för en längre promenad, som gick på en tvärgata till den normala promenadvägen.

Jag har gått den gatan en gång tidigare. Men jag måste ha vikit av mot skolan ganska tidigt.  När jag svängde av tvärgatan idag, var jag helt plötsligt helt bortkommen. Frågade en dam som jag mötte om vägen till Rörstorpskolan. Den riktning som hon visade var ju helt rätt, men  jag var mycket längre från skolan än vad jag trodde.  Såg plötsligt pojkarnas gamla dagis. Befann mig på parkeringen.  Förstår inte hur jag hamnade där. För jag kom från ett håll som inte stämde  alls med hur min hjärna såg den bekanta platsen.

Fattar fortfarande inte hur det gick till. Att gå vilse i lilla Värnamo, mellan Gästgivargården och Rörstorpskolan, det  torde inte vara möjligt.  Men det är det... Kan också vara ett tidigt stadium på demens..😱

C-E var redan på plats utanför skolan. Med nytvättad bil. Men i tid kom jag, trots att jag gick närmare två och en halv km, istället för 800 m. 

Eftermiddagen förlöpte lugnt.

Lite fotboll med K-P.  

Ett besök vid dammarna, med båda killarna.

Man hade håvar med sig.Det finns inte mycket att håva längre. En ryggsimmare hamnade i Konrads håv.

Fortfarande lågt vattenstånd. På försommaren var alla stenar, utom den  allra största, täckta med vatten.

Konrad hoppade av cykeln, hoppade över diket och sa hej till Bolt.

Jag skjutsade Karl-Petter till sin lilla blåsorkester och direkt därefter Konrad till fotbollsträningen. Pappan hämtade dem, så jag hann med lite kvällsmat innan vi körde hem i skymningen.

Körde i fatt tre A-traktorer, som låg efter varann. Så irriterande. Under flera kilometer av sträckan mellan Hillerstorp och Gnosjö är det dubbeldragna mittlinjer. Jag passerade dessa vid tre tillfällen, för att komma förbi bromsklossarna. Bilen som låg framför och de tre bakom mig fortsatte att ligga bakom A-traktorerna. Mina omkörningar var helt säkra. Så vad ska man gå efter... förnuft eller regler? Tyvärr ... eller klokt nog... går jag på förnuft...

Så var det det där vemodet igen...

 Likadant varje år. Det är något i övre delen i magen som suger. Gör ont-gott! Jag tolkar det som om det är där vemodet håller till.

Dags att stänga stugan för denna sommaren. Hoppas ju att få en årerrunt-tillgänglig stugan, innan jag läggs i graven. Hoppet är det sista som överger en...

Johanna och killarna brukar vilja komma ner till Halmstad en sista gpng för säsongen. Så ock denna dag.

Det är stranden, som både jag och de vill åt. Stugan använde vi inte mycket. Toaletten förstås. Dricka vatten. Idag tömde vi förstås  kyl, frys och det mesta av torrvaror. 

Vattnet är avstängt. Ledningarna är tömda. Elen är avslagen. Vemodet har har rullat in.

En härligt lång promenad på stranden,  blev det. En fotboll var med som sällskap. Ett fåtal som rörde sej längs stranden. Ett fåtal på plats vid stugorna på vårt område. Närmsta grannarna var på plats. "Stockholmarna". Boende i Bromma. De hade åkt ner över en långhelg. Mannen är nybliven pensionär, kvinnan hade tagit ledigt nägra dagar.  Rätt häftigt att ha stuga 50 mil från hemorten.

Fint väder. Lite blåsigt. 12-13 grader i vattnet. Nej, det blev inget höstbad. Men  en del bilder...

Kollade bakåt i bloggen. Nästan exakt ett halvår sedan, är det som vi öppnade stugan. Då hade Johanna med sig två ponnies också, så killarna red till stranden. Det är inte utan att jag längtar tills det blir april igen...