Geocaching

Senaste gången vi geocachade, det var på nyårsdagen. Då letade vi upp en burk, mindre än en mil hemifrån.
Sedan dess har det inte funnits sug/ledig tid/bra väder för att ut och leta burk. Tycker i dessa miljötänkstider att man inte ska ge sig så långt bort med bil heller. I Länghem hade vi ganska många oletade cacher, dit är det ok att ta bilen....
Idag fanns både väder och tid över... kanske inte jättesug...men absolut värt att ge sig ut på en runda. En tur till Länghem skulle bli jättebra!

Tog några cacher med bil.  Bara att hoppa ut och logga. Kanske inte riktigt med cup of caching tea.
Roligare med rundor.

Hade sett ut ett ställe utmed Ömmesala-vägen, där det kunde vara lämpligt att ställa bilen, och sedan ta en fram och tillbaka-promenad.  Någon runda fick jag inte till, cachedesignern hade lagt ut en rad med cacher... OK att gå fram och tillbaka några kilometer, då detta var en by som var paradisiskt vacker.
Lite ringrostig vad det gäller geocache-utrustning hade jag blivit, det insåg jag, då jag åkte ifrån min allerstädes medtagandes lilla kompakt-kamera. Nu funkar ju mobiltelefonen lika bra... så  det får bli repris på Instagrambilderna.
Vackert var det. Och lättfunna gömmor. Vilket vi tackar för.Varmt blev det också. Kändes lite obekvämt att gå omkring i jeans, i värmen...

Tog en extra liten väg ner till sjön, till yttre Åsunden, för att fika på en lugn och vacker plats.
Myggor, fåglar och ekorre tyckte också om denna platsen, där det inte kändes så lockade att bada. Hoppas att vattenytan blir pollenfri, till badsäsongen.

Hade tänkt äta på Hofsnäs. Plus att testa en WhereIgo-cache. WhereIgo var riktigt roligt, appen tog oss till olika platser och där fick man svara på en fråga för att få fortsätta.
Antiklimax blev det vid avslut, då jag råkade klicka bort slutkoordinaterna.
Får väl ta den lilla rundan en gång till vid tillfälle.
Att äta på överbefolkade Hofsnäs, det var inte att tänka på.  Bättre att ta Glasets Hus, på väg hem, i stället.
Nu blev det ytterligare en antiklimax, då dagens mat där var under all kritik. Inte god alls... Räksoppa som smakade buljong, kantarellpaj som inte smakade något och  pytt i panna som smakade surt av isterband. Inte godkänt!
Ska f.ö. dit för att rätta nationella matteprov i morgon. Måndag är restdag... men som tur är finns både wärdshus och icaaffär, så tanten ska inte svälta.

Hade påbörjat Limmareds WhereIgo i vintras. Det var för kallt ( tyckte C-E) för att ta hela rundan. I dag fortsatte vi där vi slutade och kom i mål, med hjälp av de koordinater som jag lyckades hålla kvar.

En stund i solen på altanen blev det, benen var lite tunga efter 12000 steg. Nu har de återhämtat sig igen. Men tanten känner sig seg, och det  beror på att hon hade svårt att somna efter den extremt spännande Eurovisionfinalen igår. Tanter behöver mer än 4-5 timmars sömn. Kul iaf att geocacha lite. Målet för året får bli 100 gömmor.... och på det sättet komma upp i 3000 sammanlagt. Löjligt lite för de som är storfräsare i cachingvärlden.... men vad spelar det för roll. Skönt att dessutom inte vara slav under geocachinglasten, vilket jag anser att jag i det närmaste var, under de första ljuva geocachingåren.

Trenne

Trenne önskningar har jag...( även om jag vet att jag har det så bra att jag inte har "rätt" att önska:)
* En kropp som inte gör ont
* Ett hem som inte luktar kattskit
* En vän

Skrev detta inlägg efter två glas vin, under sena fredagskvällen. ( igår) Vin gör ju en lite låg, iallafall när det börjar bli läggdags. 
Trött tant tycker synd om sig själv... eller inte....
Tänkte först ta bort det negativa inlägget, men inser i opåverkat och utvilat tillstånd, att jag egentligen skriver under på detta lika mycket idag.
Det är jobbigt att bli "gammal" och inte ha samma spänst som förr, att få ont i kroppen efter mycket stående och gående. 
Den gamle katten skiter utanför lådan eller i lådan utan att täcka över. Den magre kattstackarn skiter flera gånger per dag...Han har inte skitit ute på flera år. Skitlukten uppstår och hänger i länge, trots att man vädrar. 
Och så det där med vänner... jo, som jag har skrivit tidigare, jag har massor med bekanta, men få( kanske inga)  direkta vänner. Vänner som man kan på prata om allt med, som alltid finns där och lyssnar, vill ta del, hjälpa... och som också jag lyssnar på, kan/vill hjälpa...vänner som man kan göra saker tillsammans med... Är så avundsjuk på alla som har sina "tjejträffar" och "tjejresor" ... trots tantålder.... Skulle vilja återuppta "symötet" i byn... men vågar inte riktigt.... tänk om ingen vill ....Tänker ofta: Vad är det för fel på mig? Tror att folk är lite rädda för den stora, bossiga tanten. Dessutom är jag nog också rädd för att knyta djupare kontakter. 

Så inlägget får stå kvar....och den lättpåverkade tanten är lite rädd för att någon ska tycka att hon inte får skriva sådant här....hon har ju ett bra liv, hon ska inte klaga.

Sant, sant... men man någonstans måste känslorna ut... och de har ingen annanstans att ta vägen än hit....

SKIT!

Idyllbilder

När jag var ung och barn, då samlade jag idolbilder.
När jag är gammal och tant, då samlar jag idyllbilder.
Här kommer en samling från mormorstisdagen i Ulås.
Rena barnkammaren och djurparken just nu.

En fantastiskt fin dag! En dag att vara tacksam över. 

Prisbelönta

                                     En fin bild från en fin resa för två år sedan, får bli prisbilden....

Under tio dagar har jag haft en lärarstudent i klassen. Han har haft lektioner i svenska och engelska under denna period. Eftersom killen i fråga har kommit långt i sin utbildning, så har han haft fria händer i sin lektionsplanering.
- Kan jag ha ett pris till den eller  de som får högst poäng på quizet som jag tänker ha under engelskalektionen? frågade han mig.
-  Testa, tyckte jag. Se  hur du upplever det och hur eleverna upplever det.

För egen del så har jag sällan haft några tävlingar, som resulterat i priser, i skolan. Det har förekommit, och då har det handlat om en kola eller en fruktklubba. För ett antal år sedan så var vi på Navet och hade kompetensutvecklande matte.  En övning som man kallade "Glupska grisen" introducerades. Det handlade om att få så hög poäng som möjligt, samtidigt som ju längre man höll sig kvar i leken, ju högre risk var det att bli helt nollad.  Priser, mindre chokladask, utdelades till den av oss lärare som fick högst poäng.
Jag införde leken i min klass, med klubbor eller kolor som vinst. Det funkade bra genom flera klasser, tills jag hade en klass, där en elev blev så förtvivlad att den inte vann, så han storgrät. Sen dess har jag inte kört "Glupska grisen" med annan vinst än ÄRAN.

I fredags genomförde lärarstudenten quizet. Två elever fick pris, de andra blev utan. Det blev ingen gråt, ej heller något uppror, men det muttrades en hel del.
Lärarstudenten skulle ha en lektion i svenska, som sin sista lektion i klassen idag. En skrivuppgift.
- Låt eleverna skriva en argumenterande text om sin inställning till prisbelönta tävlingar i skolan, föreslog jag.

Sagt och gjort. Lärarstudenten hade förberett lektionen noga och hade en utmärkt  inledning, en repetition för eleverna om hur man skriver en argumenterande text.
Under de trettiofem minuter som sjätteklassarna hade på sig att skriva, framfördes många intressanta tankar. Och synnerligen goda texter!
Det fanns förstås olika åsikter i frågan. Flera tyckte att det är bra med prisbelönta tävlingar i skolan, att de inspirerar och motiverar. Andra tyckte att det i så fall ska vara något litet pris till alla, för alla har ju inte förmågan att vara bäst. Den som vinner kan få ett större pris, medan den som kämpar och gör sitt bästa, kan få ett mindre pris. Några tyckte att det är helt ok med tävlingar och priser, för så är det ju i verkligheten, medan några tyckte att skolan ska inte ha priser i tävlingar, barn ska inte pressas att behöva vinna, barn ska inte behöva känna sig mindre värda för att de inte är så duktiga i något ämne.

Sammantaget blev det några utmärkta lektioner. Det var väldigt intressant att få ta del av elevernas helt olika synsätt. För egen del. så tycker jag heller inte att priser till dem som presterar bäst, ska utdelas. Det räcker med de eländiga betygen! Det är ju också en belöning. Det finns  elever som verkligen kämpar, och visst är de värda sina höga betyg, men det finns ju också elever som inte har förmågan att uppnå ett högre betyg än, i bästa fall E, hur de än kämpar.

Lite uppmuntrande firande kan man absolut ha ibland. Det händer ibland att jag sticker iväg och köper glass ( riktig glass, inte billighetsglass ) för att fira ett gott resultat i klassen, på ett prov eller gällande någon annan framgång.
Då händer förstås det att någon annan klass blir avundsjuk, för deras lärare lägger inte ner privata pengar på att köpa godsaker .... eller något annat. Vi är ju olika.....

Under ganska många år, så gjorde jag adventskalender med små paket till mina elever. Det var en hel del avundsjuka från de andra klassernas sida, det vet jag. Jag kommer också ihåg en av mina rektorers skarpa blick på mig, då vi haft besök av skolinspektionen.  Han hade fått påpekande att se till att hans lärare skulle vara mer samspelta, att inte någon enskild klass skulle få fördelar.....
Jag slutade med adventskalender för ett par år sedan, då jag kände att det där med att få en  tomte i adventspresent,  inte uppskattades så särskilt av barnen.

I flera Facebooksgrupper med skolanknytning ställs frågan: Vad ger ni era elever  i avslutningspresent? Jag har inte sett den frågan förrän i år.... Avslutningspresent till eleverna? Jo, jag har ofta totat ihop något då jag lämnar en sjätteklass. Förr var det bara ett litet häfte där jag skrivit ner minnen och tankar, under senare år så har jag gett hemstickade sockar. Mest för att få avsättning för alla sockar jag stickat under vintrarna.  Uppskattat? Jag vet inte.... faktum är att jag skämts lite, då jag delat ut paketen med den hemgjorda presenten. Några mer uttalade tack har jag sällan fått.

Denna vår  har jag inte stickat några strumpor alls,  Har nog haft strumpstickningsuppehåll ett halvår. Har blivit några tröjor i stället.

Ska det inte bli någon present till mina sexor då? Min sista egna klass.... ? Tänkte först, nä, jag struntar i  det... varför ska man ge sina elever en avslutningspresent? Men så kom jag på.... jo, det har jag ju gjort under så många år.... Jag får allt löpa linan ut. I år har jag gjort det bekvämt för mig.... beställt på nätet.... vad det är ja det för ni gissa. Något som varit min käpphöst under åren med denna klass och andra klasser, är det....En personlig hälsning kommer, i vanlig ordning, att komma med.

Lärarstudentens argument för att köpa priser till de som lyckades bäst i quizet var att "sådan är ju verkligheten". Man måste lära sig att en del får priser, blir mer firade än andra. Andra blir utan,
Efter dagens lektion med de olika elevtexterna, så hade han inte ändrat åsikt. Han skulle med stor sannolikhet att ha prisbelönta tävlingar, då han får egna klasser.
Min åsikt är en annan.
Vad tycker du? Det skulle vara kul att veta.....

Ledigt

Skomakaren tar ledigt mellan hägg och syren, sägs det. Har han gjort det i år, så har han sannolikt fått en ganska lång ledighet, men samtidigt rätt så kallt om näsan, då han ( i min tankevärld) sitter utanför verkstaden och njuter av allt det vackra i naturen.

Visst är det osannolikt vackert, så här års. Med kyliga vindar, och med ett tunt snötäcke, understundom, så lär det vackra stå sig ett bra tag. Om det inte är extremt frostkänsligt, förstås. Men det vore ganska så osmart av en frostkänslig växt att sätta blom så här års, för frostnätter, det är vi absolut inte garanterade mot i början av maj.

Fruktträden tycks ha lite svårt att förstå, tycks det. Jag skulle tro att deras blommor är känsliga för kyla, och om de inte är det, så borde de förstå att det är lite dåligt med pollinerande insekter, så här i början av maj, då sommarvärme gick över i snöväder....

Nåja, förra året var ett rekordår vad det gäller frukt. I år får vi nog nöja oss med det lilla.

Tog promenaden bort till väninnan, hon som tycker att en dag utan något inbokat är den bästa dagen. En helt ledig dag!

Jag tänkte på det i morse, då jag vaknade till en helt oplanerad dag. Jag får nästan lite panikkänsla... vad ska jag göra idag...??? Någonting MÅSTE jag göra. Jag klarar inte att vara ledig bara. 

Nu har det gått ganska bra att hitta lite sysslor på den lediga lördagen. Lite bak, lite matlagning, lite skrivande, och så promenaden med en god kopp kaffe och en trevlig pratstund.

Det där med ledighet är jobbigt, i min tankevärld. Den enda gång jag kan vara ledig och inte göra något alls, det är när solen skiner och det är varmt och härligt att sitta på altanen och bara njuta. Fast då gör jag ju ändå något, jag njuter av solen!

Men den som kan sitta i en stol, ligga i sängen och göra inget, den förstår jag inte... för jag har inte den förmågan. 

Men lite ledigt kan vi behöva, lite till mans.

På lördagar har jag bestämt att jag ska vara ledig från den pockande aktivitetsklockan, som gör det till ett måste - i det närmaste - att ta de där tiotusen dagliga stegen.

Ledig från skolarbetet en dag, det är rätt skönt att vara, även om det finns lite omedveten planering med i bakhuvudet. Nu är terminen snart slut, det mesta finns planerat, om inte på papper, så finns det i hjärnkontoret. 

Ledighet från mobiltelefonen, under några timmar per dag - och inte bara under det att man sover - borde rekommenderas. Den här gamla tanten tar bara några korta koll på mobilskärmen under en skoldag, är det inget viktigt på "skrivbordet", så finns det inga andra måsten som behöver kollas.

I lärarrummet/personalrummet, så råder gemensam "middagsbön", då alla andra kollar djupt in i sina telefoner. För att inte tala om hur det är om man åker buss, tunnelbana... eller bara går på stan. Blicken i telefonen. Skulle vara intressant att veta vad man egentligen kollar på... för jag tror inte det finns så mycket av värde för de flesta.....jag tror att det är en "dålig" vana bara, ett sätt att slippa möta andra människor.  Riktigt skrämmande, faktiskt. 

En dag i veckan är jag ledig. Ledig från skoljobbet, för att vara mormor. Den ledigheten är den jobbigaste ledigheten man kan ha, full fart hela tiden.  Den roligaste ledighet som man kan ha, och en ledighet som man inte behöver fundera på hur man ska kunna fylla med något meningsfullt.

De finns de av mina elever som tydligen också har svårt att ta ledigt. Fick just ett mail från en elev som undrade hur det förhöll sig med en viss typ av bakterier, utifrån att vi läser om livets uppkomst och utveckling. Superambitiösa elever, jag tror att de också behöver lite ledigt. Det känns som om den balanserar på kanten, mellan att verkligen lyckas med utbildning och karriär eller att hamna på andra sidan, i de utbrändas djupa dike.

I onsdags, första maj, var vi i Halmstad och sommaröppnade stugan. Konstaterade att där blir det kortare ledighet för skomakaren.

Kära bloggen.....

Kära bloggen, idag ska jag skriva ett inlägg bara till dej.
Faktum är att vi firade tioårsjubileum  i februari. Det blev aldrig uppmärksammat. Du ska veta att jag är urdålig på att uppmärksamma bemärkelsedagar. Tack och lov för Facebook, där får man hjälp att hålla reda på folks födelsedagar.  Ett GRATTIS kan man ju alltid kosta på sig!

Men som sagt, vårt gemensamma tioårsjubileum gick förbi oförmärkt.

Inte illa att jag och du hållit ihop i tio år. eller ja, att jag inte övergivit dej!

Det är så mycket annat som jag övergivit, som jag tröttnat på, bara under dessa tio år.

E-twinning, Grej of the day, Webbstjärnan.... OK, alla skolrelaterade, men ändå.

Skolan har jag inte tröttnat på, fast jag har åldern inne för att böra göra det.....

Vänner har  jag övergivit också.... kanske är det så att jag också blivit över även av dem. Det troliga är att det kommit mycket annat emellan.....

Men du finns kvar där på googleservern. Det är jag glad för.

Vårt tioårsjubileum gick oförmärkt förbi.  Det är allt så, att jag inte heller ägnar dej så mycket uppmärksamhet längre.
När vi ( ja, det var väl bara jag då) var nyförälskad i dej, så fick du uppmärksamhet varje dag.
Precis som det är när man är nykär, så försvinner vettet bort, och det gjorde det även i vår tidiga relation.
Efter tre - fyra månader med dej, så hade jag fått  skriftlig anmärkning i mitt jobb och ett bötesbelopp på 1650 kr. Obetänksamhet, absolut.
Det ena fallet var helt idiotiskt av mej att skriva, det andra fallet var helt idiotiskt att få repressalie för.

Skriftlig anmärkning, det fick jag för att jag skrivit sanningen och sedan låtit dej publicera den.
Sanningen existerar än idag, både i skolan och i verkliga livet; Det finns människor som stör och förstör, det finns personer som funkar bra en och en, men som blir rena "katastrofer" om de kommer i varandras närhet.
Jaja, med ett år kvar i skolan - på halvtid --- och med möjlighet att gå i pension direkt om man sprakar mig --- så är en skriftlig anmärkning inte mycket av värde för arbetsgivaren. Men då, för tio år sedan, då gjorde den mig lite ledsen och arg. Jag tyckte att den var orättfärdig. Den hade aldrig kommit till stånd, om inte någon/några velat mig illa och skickat inlägget ( anonymt, utskrivet) till dem som styrde i skolan, på denna tid.

Anledningen till hämnden på mig, det var fotot som jag stal från en tidning och publicerade via dej. Här borde du gett mig en varningssignal! Foton som jag inte tagit själv, ska jag inte använda. Samtidigt tror jag att fotograf och journalist på lokaltidningen också fick sina fiskar varma, det var ett mycket oprofessionellt reportage, där bilden borde varit anonym.
Man gör dumma saker, och vid detta tillfälle så gjorde jag det.
Synd bara att ursäkten inte godtogs, att människor som anser sig vara djupt kristna, inte kan förlåta utan i stället vill hämnas.
Jaja, det är länge sedan nu, men jag kommer ihåg hur det var.... och vet att det påverkat mitt mående under vissa tider.
Så du är inte riktigt schysst, du bloggen, du som jag anser vara en god vän, du borde hjälpa mig att vara mer försiktig med vad jag använder dej till!
 

Du gav mig vänner! Flera vänner. Sådana som jag inte tidigare kände, men som genom dina utsträckta tentakler kommenterade det jag skrivit. och som jag sedan stämde träff med och blev vän med på riktigt.
Inga var den bästa av dem! En annorlunda, men fantastisk människa, med samma yrke som jag.
Hon gav mig massor av goda idéer att använda i mitt jobb. Jag tror dock inte att jag gav henne lika mycket. Mina idéer och projekt har många gånger varit lite yviga.
Hon lärde mig geocaching och tog mig ut på flera äventyr.
Så blev hon sjuk och tynade bort. Jag tänker på henne nästan varje dag, mer än ett och ett halvt år efter hennes bortgång.

Vi var tre lärare som träffades ett tag. Nummer tre, hon gjorde som jag så många gånger gjort.... hon tröttnade, hade väl viktigare saker att göra än att umgås med oss andra. Men visst hade vi några roliga möten alla tre.... jag minns dem med glädje.

Så var det den tredje vännen, som jag träffade ett antal gånger. Vi trivdes bra ihop. I alla fall påstod hon det, och jag kände det samma.  Efter ett lite obetänksamt inlägg, så tog jag bort hennes kommentar.... och sedan var den vännen borta. Jättekonstigt.... funderar på hur det kan bli så, mer än ett år efter att det inträffade.... jag hade gärna behållit den vännen..... och inte kan man bli inte-vän på det sättet.,,,,, tycker inte du det är konstigt, du bloggen?

Det finns en annan sak du inte talat om för mig, bloggen. Fast det gått tio år. Jag har inte riktigt fattat det där med att besvara eventuella kommentarer, om man "ska" göra det eller inte. Jag har absolut varit dålig på det.Det har varit väldigt roligt att få kommentarer, de visar ju på att det man skriver ner blir läst, och det är väl det man vill..... Eller har man dej mest för att spara bild och text, som i ett gammaldags album? Men som sagt, jag har inte svarat på så många av alla kommentarer....

Du är iallafall väldigt rolig att ha, att gå tillbaka till och läsa om tankar och händelser under olika tider, under de senaste tio åren. Det händer lite då och då att jag kollar, vad skrev jag om vid denna tid för X antal år sedan.?Vilka bilder tog jag?
Och vet du, ganska ofta gillar jag mitt sätt att uttrycka mig på. Vissa bilder tycker jag är otroligt bra, vissa bilder borde inte blivit publicerade. Men de är kul att se tillbaka på ändå....

Det har funnits tider, då jag känner att du varit min bästa vän. den enda jag kunnat prata med.
Egentligen borde du stoppat mig i mina skriverier, då jag varit för förtrogen med dej.
Eller inte... vad är det för fel att skriva om känslor och sanningar... det är ju ett sätt att bearbeta dem.
Även om, som sagt, det hade varit bättre att kunna prata med någon.

Tänker att jag är lik min far i detta, att ha svårt att prata, på riktigt. Eller är det så att de som funnits runt omkring inte velat lyssna... eller att jag varit rädd för dem... eller att jag ville vara till lags... inte störa.... och så fick du ta skiten, bloggen! 

Jag känner mig väldigt tudelad i hur det blev rätt eller fel i våra gemensamma förehavanden, då jag skrev av mig och du publicerade.... Det har nog inte skadat någon annan än mig själv iallafall, och det är huvudsaken. Vi vill inte göra någon illa, varken du eller jag....

Så var det det där med att jag inte längre ägnar dig samma uppmärksamhet, som jag gjorde under våra första år tillsammans. Det är väl så med de flesta relationer, efter den första förälskelsen, så blir det vardag.
Jag är väldigt glad att vi fortfarande håller ihop. Många av mina tidigare bloggbekanta har helt skiljts från sin blogg, ja, det har varit total separation. Synd, tycker jag. Hellre umgås bara ibland, än inte alls.
Förr hade jag mer tid över. det är tydligt. Barnbarn och daglig motion tar en del tid idag. Tid som jag gärna ägnar åt dem, istället för åt dej. Förlåt, men det vore väl konstigt annars. De små är ju f.ö, det bästa som hänt mig.  Och du ska veta att du står ganska högt upp på "Det bästa listan " också...Tror att det ska bli lite mer tid över till dej, nu när jag ska jobba 50% nästa år..... och när jag året efter det ska bli riktig pensionär....

Lite sent omsider fick jag till ett inlägg bara för dej! Tack för tio år. Hoppas att vi får ytterligare ett decennium tillsammans. Och du, ska vi säga att det räcker med ett inlägg per vecka... men om jag får tid över, så får det gärna bli mer. Skriva gillar jag ju... och du är ju superb på att få det jag skriver publicerat.

Påsk

En sådan otrolig påsk det blev! Ett sådant väder! Lite för bra, säger pessimisten! Vi vill ha regn!
Passa på och njut, säger optimisten.  Det är ju sol och värme vi längtat efter hela vintern.

Jag har firat påsk på många sätt.
Som barn, så var det en väldigt allvarlig högtid. Speciellt skärtorsdag och långfredag.  På skärtorsdagen tog mor och mormor på sig svarta  kläder och åkte till kyrkan för att ta nattvard.
På långfredagen fick man inte göra något alls. Absolut inget skrattande, det var en allvarlig... och LÅNG dag.
När det blev påskafton, så var det påskbrasa och koll på alla påsksmällar och raketer som sköts upp. Vi bodde högt upp i backarna och hade raketkoll åt tre väderstreck.
Så det var nog så att det var ok att vara glad igen från påskaftons kväll. Men det är den otäcka skärtorsdagskvällen och den långa fredagen som jag minns.

När jag var ung, så var det absolut inte tillåtet att åka ut och roa sig på en långfredag. Allt var stängt.
Påskafton, däremot, då var det ordentliga fester. Hu ja!

Under perioder, så har jag varit med i kyrkokörer. Både i Rångedala och i Nittorp. Länge sedan nu dock.
Då var det mycket kyrka i påsktid. Repetition före gudstjänsten och sedan LÅNGA ceremonier i gudstjänsten.  Så jag har allt firat påsk, utifrån det kristna påskbudskapet också.

Detta år blev det en härlig barnbarnspåsk. Alla tre fanns på plats i Ulås, och dit åkte även deras mormor och morfar vid flera tillfällen.

En bättre påsk kan man inte önska sig.

I morgon är det mormor/morfars-tisdag igen.

Och på onsdag är det skol-jobb. Det skulle jag heller inte vilja vara utan..... trots det fina vårvädret.

Men regn, det skulle jag allt vilja ha! Mycket!