Lite färg i november

 Årets klart tråkigaste månad. Det är den månad som jag själv föddes in i. Liksom, 65 år senare, Karl-Petter.  Nu må han vara den stora  november-ljusglimten, i en månad som är så trist och grå. Om inte solen skiner förstås. För då blir det en mycket trevligare och gladare värld. Solen har lyst upp tillvaron under flera dagar, under denna novembervecka. Men  nu har den gråa höstfilten lagt sig över oss igen.  Så tråkigt med allt det gråa.

Men lite färg kanske det går att hitta, även i november?

Igår gick färgen direkt genom tv-rutan. Det är en härlig blå nyans, som IFK Värnamo har på sina match-dräkter.

Det var pojk och flicklag från Värnamos östra "förort" Bor, som fick gå in tillsammans med spelarna, på årets sista match i Superettan. Kul att se flera välkända ansikten, från P17 och P18 i rutan. Kul att få gå in tillsammans med "idolerna" tyckte både Konrad och Karl-Petter. 

Så blev det söndag.  Började dagen med  att förbereda veckans få lektioner.F-2-lärarna ville ha förslag på julavslutningssånger. Jag plockade ihop ett antal i ett dokument. "Mina" treor ska få välja två låtar därifrån också.

Promenad före lunch. Hade bestämt sill och potatis till middasmålet. Gott någongång emellanåt..om man väljer god sill, och inte den vanliga plåtburkssillen.

Inte mycket till färg i naturen. Speciellt som jag valde en runda som mest går genom skogen.

Fanns det någon färg kvar i trädgården?

En sista liten chrysanthemum. Naggad i kanterna av flera nätters frost. 

Gulplister är ok så här års. Jag har grävt bort mycket aåv den växten i höst. Efter torkan i somras, spred den sig överallt. Och överallt vill man inte ha den marktäckaren

De här växterna, i kruka, har behållit.sin färg ända sedan i början av september.

Det är tydligt att nyanser av lila är höstens färger.

Nötskrikan, den sätter också lite färg på november. C-E gillar inte alls att det kommer 6-8 stycken av dem, till "hans" fågelbord. Jag tycker att de också ska få äta. Maten räcker till småfåglarna också. Det är så positivt att se alla fåglar som kommer fram till trädgården, nu när det vankas mat där igen. Under flera månader, juli -augusti-september, vare sig syntes eller hördes det några fåglar. Nu inväntar vi domherrarna. De brukar dyka upp när det blir kallt.

Ska åka till Dalstorp och se bio om en stund. "Jävla karlar". Visst får man passa på, när det visas en så aktuell film på nära håll. Sverigepremiär i fredags.Läste boken för ett tag sedan. Tyckte väl så där om den. Men filmen vill jag ändå se... gillar ju att se film..och sådan gör sig bäst på stor duk... och kanske med en låda popcorn därtill.

Frostigt

 I natt kom frosten rejält. Minus 4 grader. Inget kul alls. Men så är det så här års. Är glad och tacksam för att hösten varit ljummen oktober ut.

Plockade in de sista, redan frostutsatta, kärleksörten igår.  Köpte några blommor att sätta ihop dem med, då jag var i Hestra . Jag tycker att det blev en klart njutbar bukett.

En bukett blommor på köksbordet, det är i det närmaste nödvändigt. Det är något viktigt som fattas, om där skulle vara tomt.

Idag, efter den posturala träningen, så gjorde jag hösten sista insats trädgården. Det var några höga, senblommande växter, som jag ville, som jag brukar, klippa ner.

I solen var det ganska behagligt, men på norrsidan av huset, där var det fortfarande frostigt. 

Kallt, men väldigt vackert. Naturen är fantastisk.

Tog den dagligen nödvändiga promenaden efter lunch. Solen värmde fortfarande. Men  oj vad lågt den redan står. Vid tre-tiden, så var den inte långt över trädtopparna.

Lite färg finns det fortfarande kvar i de få bok-träd som finns i byn. De planterades för 10-15 år sedan, och ser ut att trivas i den sena höstsolen.

Har ägnat seneftermiddagen åt att göra klart bildspelet/presentationen inför vårt PROs sjuttioårsjubileum. Har varit intressant att göra nedslag i protokollen från vart femte år. Och samtidigt kolla upp vad som hände i Sverige och världen under dessa år. Man inser att tiden verkligen har rusat iväg, då man inser hur länge sedan det är som olika händelser ägde rum.

Det blev räkor och rostbröd till fredags-kvällsmat. När jag gick ut med räkskalen till soptunnan, så var det redan frostigt. Karlavagnen visade sig tydligt i norr och jag kunde också se Cassiopeja och Svanen. Jag var mycket bättre på stjärnbilder förr. Numera är man för bekväm och vill inte så gärna ge sig ut i mörker och kyla, för att njuta av den rent otroliga stjärnhimlen. Synd, för den är rent förunderlig att skåda in i.

Sol i november

 Så härliga dagar vi har. Trots att det är "gråa och trista november". Tacksamt när ens negativa väderförväntningar inte infrias. Så nu är det bara mörkret jag kan gnälla på. Det kommer man inte undan... men det känns lite dystert att vi bara kommit knappt halvvägs till vintersolståndet ännu. Och att mörkret redan faller så tidigt...

Gårdagen, ja, det var ju den vanliga tisdagsresan till Värnamo.

Hönorna kommer rusande, så fort C-E visar sej på gårdsplanen. Det brukar vankas godsaker när han kommer.

Hön-skocken har under senaste veckan decimeter från elva till tio. En höna hittades död och halväten i skogsdungen, en bit bort. Duvhök? Räv? Annat rovdjur? Tråkigt i allafall. Hönor är klart underskattade. De är kloka djur. Fint att få ägg från höns, som har det riktigt bra. ( Ja, bortsett från risken att bli dödad av ett rovdjur, då)

Grannen har också hönor. I samband med den döda hönans försvinnande,  så hade en av dem förvirrat sig bland dotterns hönor. Hon räknade in flocken, elva stycken. En höna ville inte gå in i hönshuset dock, men Konrad lyfte upp den och bar in den där. Efter en stund dök grannen upp och frågade om man sett hans höna. Man kollade i hönshuset, och se, där fanns en förvirrad individ som såg yngre ut än de andra. Så den hönan fick följa med hem till det rätta hönshuset. Och i dotterns hönshuset fattades det en.

När solen skiner, och värmer, vill man förstås vara utomhus så mycket som möjligt. Var åskådare vid grabbarnas fotbollsspel och när Karl-Petter tränade  lite lätt med Bolt, i paddocken.

Samme pojke skulle sedan skjutsas till sin orkesterövning på Kulturskolan, inne i stan. ( 7-8 km har man dit) Under den halvtimmeslånga övningen, så passade jag på att ta en promenad. Gick en bit längs Prostsjön under det att skymningen hastigt föll.

Vände sedan upp mot kyrkogården. Minneslunden där är så fin. Det finns, tror jag, fyra sådana här "pyramider", med en sten och namnplatta  för var och en, vars urna är gravsatt där. Mycket vackert!

Idag har det varit "jobb-halvdag". Började med luciaövning för 21 elever i åk 4-6. Man är inte fler än så i de tre klasserna tillsammans. Och alla ska vara med på luciaframträdandena. Det lät superbra redan från början. Åk 5-6 var med redan förra året, och jag återanvänder ungefär samma program år efter år. Så de flesta kan ju redan alla låtar.

När jag åkte iväg till skolan efter kl 9, så var det fortfarande frostigt. Kärleksört verkar helt oberörd av att det var minus 3 grader på morgonen.

Röllekan tycks också ha klarat kylan bra. Får plocka in en sista bukett, med dessa blommor i morgon...

C-E  gick gärna med ut på en solskenspromenad medan solen värmde en smula, i eftermiddags.

Härligt väder... men jag tycker ändå synd om kreaturen, som måste vara ute i den långa, mörka och frostkalla natten.  Antagligen har jag mer "ont av" att se dem gå ute och beta i det näringsfattiga gräset , än vad de har av att vara utomhus dygnet runt.

Härliga, soliga senhöstdagar! Hoppas det blir fler.

Det var den måndan det...

Har ju hört om att pensionärer är upptagna jämt. Har väl sällan känt så för egen del. Men idag blev det en pensionärsdag i dess rätta bemärkelse (?)

Postural Träning. Alltid lika gott för den gamla kroppen.  Fick dock ett mycket ledsamt besked idag. Företaget går i konkurs. I bästa fall kan vi fortsätta med träningen november månad ut. Sen är det slut 

En del behöver mediciner, andra behöver gå till sjukgymnaster... min kropp behöver den posturala träningen. Det finns möjlighet att göra träning via nätet... jag har ju gjort det av och till. Men det är mycket bättre att göra det med instruktör på plats. Så det är sorgligt att man måste lägga ner verksamheten i Tranemo. Hoppas och tror att  träningsformen kommer att "återuppstå" på något sätt. Tjejerna som drivit Connect & Correct är riktiga eldsjälar.

Direkt till frissan. Dags att toppa håret. Gör det ungefär var åttonde vecka.  Tycker att det ser för ovårdat ut på mej, om håret blir för långt.  Speciellt som jag bara sätter upp det i "tofs" i nödfall.

Biblioteksbesök.

C-E stod i princip klar och väntade, då jag kom hem med bilen. 

Lunch på Kabyssen i Dalstorp och därefter influensavaccination på Tranehälsans filial, som ligger strax bredvid. Det är C-E som är bacillrädd. Han har ett betydligt sämre immunförsvar, än vad jag har. Så han ville ha en spruta i varje arm, både covid och influensa. Då jag inte har åldern inne (75+) för covidsprutan, så tyckte sköterskan att jag inte skulle ha någon sådan. ( Lite gott att få känna sig "ung" nån gång) Tror inte att jag överhuvudtaget skulle tagit vaccin, om inte C-E hade insisterat. Massor av pensionärer, samt någon yngre, stod i kö för att få sin dos, redan innan annonserad öppningstid. 40 min blev vår väntan i kön.

Styrelsemöte i PRO. Vilket alltid börjar med en stunds gnällande på alla företeelser i närområdet. Så irriterande. Några har lite svårt att höra, någon annan svårt att förstå. Jaja, vi fick gjort det vi skulle iaf. Och det är alltid bara några av oss ( kvinnor) som tar ansvar för genomförandet av det vi kommer fram till. Det är självvalt av mig att vara med. Så jag ska inte klaga alltför högljutt. Och förresten, om jag gör det, så blir jag som gnällspikarna, som jag nyss beskrev.

Skymningen föll, då mötet var slut vid halv fem.

Dagens enda foto visar Ljungsarp by late afternoon.

På med reflexsele och ut på en friskluftspromenad, då jag kom hem. Började skriva protokollet från mötet, medan C-E dukade fram "mack-kvällsmat".

Har fördjupat mig i gamla protokoll i kväll. Ska göra ett bildspel, en presentation av föreningens verksamhet, inför 70-årsjubileet, som ska vara om några veckor. Ganska intressant att läsa protokoll från 50-60-70-tal. Så mansdominerad styrelsen var! Så ostrukturerad verksamheten tycktes vara.  Dessutom tycks det vara så att vår PRO-förening tycks härstamma från folkpensionärernas riksförbund, vilket är föregångaren till SPF. Först 1976 blev det en PRO-förening.  Så det kanske är 50 år som ska uppmärksammas...

Har, med ett öga på mobilen, och ett på TV-skärmen, sett klart Netflix-serien "Bytet". Jaha, säger jag. En trea i betyg från mej.

Oj, klockan är kvart i elva. Sovdags för en som inte känner sig alls trött..Men det ska nog gå att sova ändå. Go natt!

November förnekar sig inte

 

Igår var det en ljuvlig dag. Liksom i fredags, i torsdags, i onsdags. De sista oktoberdagarna bjöd verkligen på en god efterrätt på sommaren.

Idag är det november. Det tycks som om månaden direkt ville leva upp till de vädermässiga förväntningar vi har på den.  Grått, rått, mörkt, trist.

Men ut måste man för det.  Det har inte hunnits med någon längre promenad på ett tag. Hade heller inte bestämt mig för en sådan, då jag iklädde mig nyinköpta fleecekappan och tog stavarna i hand, förr en promenad av obestämd längd. Kanske bara fram till byn, kanske hela vägen runt järnvägen.

Har förresten hittat en bra nätshop för fritidskläder. Sportshopen. Vis ( ja, inte alltid dock) av erfarenheten från att klicka hem dåliga kläder/grejer från Kina, så kollade jag på nätet om Sportshopen är ett seriöst företag. Fick ett positivt svar. Klickade på Köp, och har fått hem flera riktigt bra "vardagskläder" därifrån. Det november-råa vädret gjorde att det passade bra att inviga den varma  kappan. ( Blev nästa för varm  understundom)

Vägval.  Fortsätta på den inslagna vägen? Vända och gå tillbaka uppför backen? Ta höger.. och  ta långa rundan åt andra hållet?

Jag fortsatte på den inslagna vägen.

Det bär svagt neråt, ända ner till järnvägen. Hörde att ett tåg närmade sig.

Det dröjde inte länge, förrän lyktorna på godståger uppenbarade sig i kurvan.

Det kändes nästan lite otäckt att stå där, tio meter  från järnvägsspåret och se tåget rusa förbi.

Så här i halloweentider, så är ju gränsen mellan liv och död extra tunn. Sägs det. Fick en obehaglig känsla...tänk, så få steg som skulle behövas för att vara borta för alltid. Nej, jag är inte suicid. Men jag greps av känslan av det slutgiltiga beslutets närhet.

Tåget var jättelångt.  Det kändes som om det tog upp hela den 800 meter långa sträckan, som jag strax skulle gå, på skogsvägen, där på andra sidan järnvägen.

Den lite obehagliga känslan höll i sig ett tag. Funderade på lokföraryrket, som riskerar att få tackla några riktigt otäcka självmord. Funderade på räddningspersonal som måste ta hand om det som nyss var en människa. Funderade på Ted Gärdestad, som avslutade sitt liv, med att kasta sig ut framför ett tåg. Funderade på min gymnasiekompis, den vackre unge mannen Bo-Lennart, som gjorde det samma. Innan han fyllt 20  år. Hur mår man när man tar ett sådant steg?  Tänker man något på de efterlevande? Antagligen inte..

Hade nog tänkt klart  de obehagliga tankarna, när jag kom fram till den, med en lampa, bevakade järnvägsövergången. Lyser lampan, så kan man passera. Som fotgängare, bil, traktor eller med en tung timmerbil.

När man går långpromenader, så kommer man så småningom in i en bubbla, då man inte längre tänker på vad man tänker. Benen bara går. De sista 3,5 km blev det inget fotostopp. Lite extra "flås" dock, för nu bar det uppåt.  Har mätt upp höjdskillnad från järnvägen till högsta punkten på drygt 30 meter.  Jag gillar att gå uppför. Mycket hellre brant uppförsbacke än brant nedförsbacke. Den senare gör ont i hela kroppen. Men svagt utförslut, det är det bästa.

8,5 km meddelade aktivitetsklockan då jag kom hem. Tid 1 tim 47 min. I  New York har man sprungit maraton. Andreas Almgren sprang 5 gånger min promenadsträcka,  på tiden 2 tim 6 min. Och jag som tycker att jag höll riktigt bra tempo.....

 

Generationsfråga?

 

Under många år, åkte vi regelbundet till London. Minst en gång varje år. För att se musikaler och gå på fotboll. För att gå på museer och parker. För att uppleva publik och storstadspuls. För att köpa "roliga" kläder. Vi brukade åka i anslutning till höstlov eller påsklov.

Gissningsvis var det någon gång kring millennieskiftet, som vi såg de häxklädda tjejerna på tunnelbanan under någon av oktobers sista kvällar. Skelett i skyltfönstret. Pubar pyntade med spindelnät och fladdermöss 

Det tog några år innan fenomenet visade sig på den svenska landsbygden. 

Halloween. Den irländska skördehögtiden. Som i sin tur härstammar från Samhain, det keltiska nyåret, då "ridån" mellan de levande  och dödas värld, var extra tunn. En högtid som går flera tusen år tillbaka i tiden.

På ett sätt är det ju bra att vi tar till oss  kultur från andra länder. Den tanken gillar jag. Men jag behöver ju inte tycka om högtiden för det. Tror att det mest är det våldsamma, blodiga, skrämmande som jag inte tycker om. Liksom "tiggandet". Trick or treat.

Nu är jag ingen firarmänniska, så vi har inget som helst halloweenpynt i eller kring huset. Fast egentligen tror jag att det är mest en generationsfråga. Många i min generation pyntar inte alls, medan våra medelålders barn gör det.

Deras barn, våra barnbarn, de går all in. Halloweendisco igår. Halloweenpyssel på fritids. Och bus  eller godis idag.

Vi hade inget för oss, så vi tog med oss lunch till alla, och åkte till Värnamo.

En ljuvlig dag idag igen. Krattade löv i den lövträdsrika trädgården. Satt i solskenet och njöt. Tog en egen promenad runt dammarna.

Och kollade med ett öga på matchen mellan Värnamo och Norrby, och såg Värnamolaget slå Boråslaget och säkra sin plats i  Superettan, medan barnen löste kluringar som Martin fixat och som ledde till en skatt. ( godis +tandborstar)

Vi åkte hemåt då barnen begav sig ut på sin tiggerirunda  De hade fått massor av godis, informerade Johanna om. Kul att grannarna tycker att det är kul när trion dyker upp på Halloweenkvällen.

Allahelgonsdag är det också idag. En annan sida av samma slags högtid som Halloween. Levande och döda.  

Bror och svägerska sköter gravsmyckning på våra föräldrars grav, C-Es syster sköter deras gravar. Ibland har vi åkt ner till kyrkogården. Dock ej idag. Och nåt fel är det väl på mej... är ingen tillbakatittare heller..Ibland händer det att man  minns, men inte speciellt på allahelgonsdagen. Men det är fint med alla ljus på kyrkogårdarna.

Kan också vara en generationsfråga. Men till den generationen som uppmärksammar allahelgonadagen, borde jag höra.

En fin dag har det varit i alla fall. 

Man vill inte gå in!

 

Den numera vissna blåklocksplantan vid avloppsgallret utanför gym-dörren, hade fått sällskap i grönt och gult. Vackert! Men ändå lite smärtsamt senhöstigt.

Idag fick det bli gymmet i stället för postural träning. Har inte hunnit besöka muskel-träningsstället på hela veckan. Bra att man känner att man verkligen vill och "behöver" träna musklerna någorlunda regelbundet.

När jag kom ut genom dörren strax efter tio, så lyste solen. Lika bra att ta tag i den lövövertäckta gräsmattan, när jag kom hem. Musklerna var redan uppvärmda ju.  Solen stod fortfarande lågt mellan träden, men då och skickade den sina strålar mot mej, mellan de avklädda trädgrenarna. 

C-E kom ut och tog hand om skottkärrejobbet. Ryggen är väl inte helt förtjust i att kratta löv, men den gillar absolut inte att köra skottkärra.

Fixade en snabb, god och enkel lunch, utifrån råvaror som behövde användas.

https://www.ica.se/recept/kassler-hawaii-med-ananas-och-chilisas-722382/

Efter lunch fick det bli en promenad.  Tolv grader varmt, strålande sol, vindstilla. Helt ljuvligt väder.

C-E skulle åka till skogen och leta trattkantareller. Ingen aktivitet som jag kände för. Trattkantareller växer där det är både blött och rätt otillgängligt. Och där solen absolut inte kan tränga igenom. Men jag kunde åka med genom den solbelysta byn och ta en promenad hem. 

Det blev en både härlig och trevlig promenad. Det var fler än jag som ville vara ute i det soliga vädret, så det blev två pratstunder med olika grannar. Alltid trevligt att mötas och byta några ord.

Under vännen Karlas enda bok, hänger en gunga, där den nya familjens ettåriga dotter  kan få känna lite kittel i magen. 

Karla har varit borta i sex år.  När jag passerar hennes hus, numera ommålat från glatt gult till trist grått, så känner jag att jag fortfarande saknar möjligheten att gå i in till henne och prata en stund.

Men sådan är tidens gång... 

Nu var det inte riktigt läge att falla ner i döds-ångest-träsket.  Eller "allt var bättre förr"- funderingar.

Dagen var så härlig, så idag var det vädernjutning som gällde.

Hoppfull grönska från höstsådden. Den ska skördas när det varit sommar igen.

Och än finns det några eftersläntrare som låter sina kronblad vända sig mot solen.

 Men de flesta lövträd, de är kala. 

Brytningstid. Absolut. 

Stannade upp flera gånger längs vägen, och bara njöt av att låta solen värma ansiktet.

Och inte ville jag gå in, när jag kom hem. Trots att största delen av trädgården låg i skugga, så var det ändå så skönt att vara ute.

Kanske kunde jag plocka ihop en bukett blommor?

Jodå, än finns det lite kvar att plocka in.

Buketten må se lite trött ut, men den pryder sin plats på köksbordet.

Mörkret har fallit. Temperaturen faller också snabbt, när solen försvinner. Det har varit en fantastiskt fin höstdag. En sådan då man vill vara utomhus hela dagen.