Valborg

 Valborgsmäss, det lär väl vara en tradition som går långt tillbaka. Till vår katolska tid? Varför skulle man annars fira en tysk nunna, som levde på 700-talet och som helgonförklarades den 1 maj en gång för länge sedan....? Läste också ( nytt för mig) att vi befinner oss halvvägs mellan  vårdagsjämning och sommarsolstånd. Även det  skulle kunna vara värt att uppmärksamma, enligt  so-rummet. ( Gott att komma till något annat än Wikipedia, då man googlar)

I vuxen ålder har jag/vi aldrig haft någon valborgsmässo-tradition. Under en period var jag förstås med i kyrkokören, och då sjöng vi in våren denna dag. Roliga sånger att sjunga! 

De vilda ungdomsfesterna, som tydligen ofta förekommer  numera, de fanns inte då jag var ung.  Det är bara barndomen som jag kommer ihåg valborgsmässotraditioner ifrån. Elden tändes på stora grusplanen mitt emot skolan, kören sjöng, man fick köpa kaffe och tårta som serverades i matsalen . Efter detta begav man sig till kyrkan för aftonbön. 

Det jag minns allra mest, det var tjatet om att ta på vårkappan ( ja, man fick en sådan varje år) . Ibland sa mamma nej! Det är för kallt! Jag gav mig inte! Jag frööös....

För 43 år sedan började man gräva för vårt hus, just över valborg-första maj. Då var det svinkallt, med snöblandat regn. 

Det var ett lösvirkeshus som vi byggde, och i efterhand, så inser jag att det gick ganska snabbt att få ihop det, bräda för bräda. Vi flyttade in på min födelsedag, den 24 november. Tjugosex år gammal och med en baby i magen..... Priset för ett bygge på två våningar och källare.? 340 000 kr tog/fick vi i lån. Det räckte till möbler också! Finns det någon som kan bygga ett hus under tre miljoner idag...???

Våren går sakta framåt. Vi har haft nattfrost i det längsta, så det blir ingen riktig fart på växtligheten. Torrt är det också. Tycker att det är rätt gott med en dag som denna,  då solen har gömt sig bakom molnen. Fast helst skulle både jag och naturen önska ett par dagars regn, och därefter sol och 15 - 18 graders värme. 

Kommer ihåg vårar då snön låg kvar på sina ställen och då isarna fortfarande låg kvar på sjön, vid valborgsmässotid. Tror att det var ganska vanligt på -70- 80-tal. Minns att det ordnades vadslagning om när sjön utanför förra skolan, grannskolan, skulle gå upp.  Det var flera gånger som vinnaren hade gissat några dagar in i maj. 

Klimatförändringarna märks tydligt, om man tänker efter hur det var förr. Vintern i år, hur var det? Kort! 

Visst är det lite skrämmande att klimatfrågan hamnar ur fokus, nu när allt fokuseras på Putin och världsfred. 

Sädesärlorna kom för ett par veckor sedan. Först en och sedan en till. Jag kan inte se skillnad på herr och fru Sädesärla. Men ett par av olika kön, det lär det nog vara. Man har byggt  bo under takpannorna på huset. Förra året så fick de fyra ungar, i samma kull. 

Det finns en fara för fågelungar, och det är detta djur och hans grå-vita bror. De vuxna sädesärlorna har de inte en chans mot. Fåglarna tycks mer vilja reta katterna än vara rädda för dem. Katterna blir väldigt långnästa, då de tänkta bytet  lyfter och flyger iväg, rakt framför nosen på dem.

 Fågelungar saknar den goda flygförmågan i början.... får fundera på hur vi ska kunna hjälpa de små att slippa bli uppätna av odjuren. 

Tal till Valborg, det håller man ju denna kväll. Jag blev tillfrågad att hålla ett sådant en gång. Förfrågan kom bara några dagar i förväg, så jag sa för ovanlighetens skull inte ja, utan "Det gör jag nästa år": Nästa år var valborgsmässofirandet inställt. Jag var inte ett dugg ledsen för det...

Koltrasten får sköta skönsången denna dag! 

I morgon ska jag lyssna /se på när studentsångarna i Lund sjunger in våren. 

Välkommen härliga vår!

( Bilderna är tagna i trädgården samt på dagens promenadrunda)

Selfie #17

 Lite sorg i hjärtat.... Skulle denna bli den sista Selfien? Men så kom idén, vi kör var sin vecka. Mycket selfie visas ju även  i de frågor/rubriker var och en väljer.  

Primrose startar #18, Paula kör nästa #19 och jag anmäler mig till #20. Hoppas fler vill hoppa på och starta upp en Selfie.

Sent omsider besvarar jag veckans  frågor. Kan tyckas att jag är en riktig tråkmåns, med tanke på svaren... och det kanske är precis så det är!

Före jobb: Skola i 15 år ( fast egentligen sommarjobbade jag ganska många somrar...Så det kanske inte riktigt stämmer)

Efter examen: Riktiga livet ( För visst är åren i utbildning en lite skyddad verksamhet?)

Före badsäsongen: Torrlagt 

Efter påsk: Toddystopp ( I år blev det bara en egenvispad äggtoddy..)

Före resa: Passkoll ( fast i dagens läge, så känns det tryggast att stanna hemmavid, så då behövs ju inte det)

Efter resa: Lika bra hemma ( Visst är det så...även om jag verkligen gillar att uppleva nya platser.  Dagsresor funkar också bra, för nya upptäckter)

Före fest: Avskyr fest ( Om jag måste gå, så har jag ångest flera dagar i förväg)

Efter fest: Tack för att jag slapp 

Före insomnandet: Paus (lite nedtrapping från dagens aktiviteter)

TV-koll: Serier

Före val av film: Recensionläsning

Efter selfie: Gå vidare med nya kreatörer 

Dagens blommor.. inköpta på en väldigt trevlig handelsträdgård:Fagersta utanför Skillingaryd

Tack för sjutton selfie-kreationer Klimakteriehäxan! Nu tar vi andra vid ett tag!

Konstateranden

 

-Har du sett mitt skjuttorn? undrade Konrad.

Det hade jag inte.

Konrad klättrade upp och satte sig på sin regnbågsfärgade stol, som fått bli en bra sittplats och utsiktsplats i "skjuttornet!".

-Vad är det du skjuter på från ditt torn? undrade jag, medan Konrad plockade fram två pinnar  från gömmorna i "tornet". En kikare och ett gevär.

- Älgar och andra djur som kommer, blev svaret.

- Du skjuter i alla fall inte på människor, mer konstaterade än frågade jag.

- Joo, sa Konrad, med övertygelse i rösten, är dom inte snälla så skjuter jag på dem.

Varvid jag konstaterade att Konrad och Ebba Busch ligger på samma mognadsnivå, på nivån för en femåring.

I Toftaholm finns det miljoner vitsippor, sa Konrad. Dom vill du nog se!

Han hade varit med Mullegruppen i naturreservatet under helgen.

Bara att konstatera, Konrad vet att sippor/blommor, det är något som mormor  gillar.

Det blev en utflykt till naturreservatet I eftermiddag. Killarna hade mycket spring I benen och det är bara att konstatera att mormor inte har en chans att hålla jämna steg med dem.

Om morfar kan, det vet jag inte, han försökte inte...

Tur att det finns lite roliga ställen att stanna till på, så att "gamlingarna" hinner i kapp.

Tjugotalet kor betade i reservatet. Vi var alla lite skeptiska om de skulle vara nyfikna och komma löpande mot oss.

En mormor med koskräck kunde konstatera att kor inte alls behöver vara farliga!

Att fika är ett säkert kort på utflykter, det tror jag att vi är många som har konstaterat.

Finnekumla...

 ... och Finnekumla och Uddetorp. Dagens program så här långt.

Hämtade upp bror och svägerska i Finnekumla by, min barndomsby i Rångedala. 

Brunch på, ett för C-E och mej, nytt ställe var inplanerat. Sedan länge. Nu blev det av. 

Vi skulle till Uddetorp säteri, utanför Borgstena. Där serveras brunch varannan söndag under vår och höst. Under en stor del av året är det öppet för fika eller lättlunch under helgerna.

Brunchen var supergod, av allra högsta kvalitet. Mycket grönt i olika anrättningar, lax, pate, engelsk frukost på svenskt sätt, ost, frukt, bröd samt kaffe och kakor. Verkligen något att återvända till.

Tog en bild på fikabrödsdisken! Också något att återvända till för att få smaka på någon godsak..

Brunchen var klart prisvärd dessutom! 

Mycket folk gick det in i den till restaurang ombyggda ladugården. Men det var aldrig trångt runt bufféborden.

En stor damm fanns i anslutning till säteriet. Runt dammen fanns en gångväg. Gott med lite frisk luft, efter mycket god mat.

Vägen hem till barndomshemmet, Rogers och Annkis fina hus, går genom blåsippshagarna. 

Naturligtvis bad den sipp-besatta tanten att bli avsläppt, och att få promenera den sista kilometern "hem".

Annki gjorde mig sällskap.

Blåsippor har lite olika färg och lite olika form på kronbladen. 

Här fanns en del riktigt ljusblå plantor. 

Andra var mer lilafärgade och hade fler och mer avlånga kronblad.

Riktigt ljusa blåsippor. I mängd. Det fanns en del vitsippor också, men inte uppblandade med de blå.

Kolla vilken fin lila färg!

Tack  för i år....? Kanske det blev ett avsked från den blåsippsrikedom vi sett i veckan.  

Tack och hej, ses snart igen, sa vi till bror och svägerska.

Fyra-fem mil från min barndoms Finnekumla, finns det en stor by med samma namn. En by med egen kyrka, och som sannolikt haft egen skola och affär tidigare. 

I Finnekumla finns det gulsippor.

Lika bra att få frossa lite i sådana också. 

Nog för att jag skulle kunna frossa  sippor dagligen, ännu i flera veckor, MEN nu tror jag att jag får nöja mig med vitsipporna här hemma vid. 

Gulsippan är väldigt lik sin vita kusin....och min favorit, det är och förblir den blåa sippan.

Besatt

 

Som jag skrev på Instagram/Facebookkontona: "Inser att jag är besatt av sippor".

Det är tredje gången den här veckan som jag lägger upp sipp-bilder på sociala medier.  Kan bara inte låta bli, är helt betagen av de, i det närmaste, marktäckande  sipporna.

Idag har det varit en stor dag i vårt närområde. Gölingstoprs marknad. En vår och höst-marknad som har anor tillbaka till 1700-talet, och som under årens lopp bara varit inställd vid två tillfällen, ända tills för två år sedan. Pandemin har gjort att det blivit ytterligare fyra inställda marknadstillfällen. Idag var det dags igen.

Jag gillar vare sig marknadsutbudet eller den trängsel som hör en välbesökt marknad till. Så jag åkte till sipp-backarna i Månstad i stället. 

Ett utmärkt val. Alldeles ensam var jag i det stora området, där marken lyste i blått och vitt.

Där strosade jag alldeles ensam, tog en massa bilder med mobilkameran, satte mig på en sten mitt bland alla blommor och bara tittade, luktade och njöt.

Funderade över min besatthet vad det gäller sippor, och kom fram till att det är något som jag har med mej från barndomen.

Så snart snön var borta på våren, så ville jag gå nerför den branta backen, ner till det närmaste blåsippsstället.

-Akta dej för det bottenlösa kärret, förmanade mamma. 

Det gjorde jag....

Egentligen fattar jag inte hur mor vågade släppa iväg en fem-sexåring på egen hand till det ( tror jag) bottenlösa kärret. Men det fanns lite torrmark precis där blåsipporna växte, och där klängde jag mig fast. Hittade blåsippsblad och i det närmaste våldförde mig på de allra första ulliga knopparna. Bröt av någon outvecklad knopp och skyndande glädjefull uppför backen för att visa mitt fynd.

- Du måste vänta tills de blommar, sa mor. Det kunde jag inte!  Det blev dagliga besök i blåsippsbacken, och så småningom kunde jag komma hem med en utslagen blomma. Den fick plats i en äggkopp... och tappade snabbt sina kronblad, där inne i stugvärmen.

Blåsippor, dem är det inte mycket idé att plocka. De "fallnar" nästan direkt.

Blåsippor ska avnjutas på plats. 

Vitsipporna blommar oftast någon vecka senare än blåsipporna. Dessutom är de mycket mera vanliga, och mycket mera tacksamma att plocka en bukett utav.

Vitsipporna vid barndomshemmet, de växte i den branta backen bakom ladugården. Vid en alldeles speciell sten, där solen låg på, brukade de första vitsipporna slå ut. 

Men även dessa blev skövlade av lilla Anna-Lena, medan de var i tidig knopp.  

Jag kan fortfarande förnimma den jublande känslan av att hitta den första blåsippan som visade lite blåa kronblad eller den första rangliga vitsippan med sin gulgröna slutna knopp.

Några gulsippor har jag inte fått njuta av i år. De är inte vanliga i vårt område, men det finns några bestånd. Kanske kan bli en tur dit under de närmaste dagarna. 

Köpte plantor av tovsippa, då jag besökte en handelsträdgård i veckan. Ska bli intressant att se om det blir några blommor i år.   Annars får jag vara nöjd med de senare dagarnas sipp-frosseri.

 Förhoppningsvis blir det ytterligare ett "sipp-bad" i morgon. Då ska jag till barndomens trakter. Aktar mig nog för det bottenlösa kärret, och uppsöker de blåsippshagar som jag, mamma och mormor brukade söndagspromenera till, flera gånger varje vår.

Ryforsleden

 

Efter ett antal avbokningar, så blev vandringen äntligen av. Och vad kunde vara bättre än att vandra genom vårvackerheten en solskensdag i april.

Det är verkligen fint, roligt och värdefullt att ha vänner från olika tider i livet. Det är alltid lika kul att träffa dem. Idag var det vännen från lärarhögskolan och hennes man som tog oss med på den drygt 6 km långa vandringen på Ryforsleden i Mullsjö. En vandring som faktiskt varit planerad sedan i september. Jag är så glad att vi inte kom i väg förrän nu, i den allra vackraste vandrings-årstiden.

Det är alltid intressant att vandra på nya vägar och se nya vyer.  Jag trodde inte att en al kunde bli så här stor och så grov om stammen. 

Vandringen gick till en början längs floden Tidan. En flod som rinner upp öster om Ulricehamn och som rinner ut i Vänern, vid Mariestad. Tidan och systerfloden Lidan är ovanliga i sitt slag. då de rinner norrut.

Pinnabron har varit med i en kalender med det som anses vara Sveriges vackraste broar.  Den är byggd av slanor av gran. 

Tänkte väl att den inte skulle inte kännas så "farlig" att gå över...

.... men den gungade allt lite otäckt, då vi alla fyra var ute på den samtidigt. Räcket, det satt alldeles för lågt för att det skulle vara bekvämt att hålla sig i det.... Men visst var det lite speciellt att ta sig över den smäckra bron.

Det var en ganska kuperad runda, med relativt branta uppförsbackar och ännu brantare nerförsbackar. I nerförsbackarna var det riktigt gott att ha stavarna med sig. När man är "gammal" så känns et betydligt värre att gå i branta nerförsbackar än i branta uppförsbackar. Det kunde även väninnan  hålla med om. 

Dessa otroliga vitsippsbackar!

Och doften ! Vitsippor i sol, det är en vårdoft av rang.

Guldvatten, det har vi hört talas om. Det ska ju t.e.x vara ett bra gödningsmedel. Använder det dock inte.... i så fall av nöd, outspätt och ute i skogen.  Vid kraftverket tycktes vattnet understundom förvandlas till just guldvatten. Läckert!'

Vätterosen blommade för fullt i hasselsnåren längs ån. Det är en speciell växt som saknar klorofyll och som i stället parasiterar på hasselns rötter.  Om den är vacker? Tja...  Mängder av ovanligt formade,  rosa blommor sköt upp genom fjolårslöven, så det kändes allt lite speciellt att få se dem 

Har man tagit sig över Tidan en gång, så måste man ju göra det en gång till , till för att komma tillbaka till utgångspunkten.

Det gjorde man via "Maltes bro". Bron över ån var helt ok att gå på, men sedan kom hundra meter ( minst) spång över ett träskområde. Det kändes som om man var i ett annat land, och att krokodilerna när som helst skulle komma upp och nafsa en i benen. 

Men lite äventyr ska man förstås ha på vandringen... och helskinnad kom jag över. Men jag kan få mardrömmar om spången i natt...

En härlig vandring avslutades med långlunch på välrenommerade pensionat Björkhaga i Mullsjö.

En dag att se tillbaka på med glädje! Jag ser redan fram emot nästa vandring.... och långlunch... med vännerna.