Mitt vårtal

 

Jag sådde några frön. Petade försiktigt ner dem i såjord, vattnade och ställde dem i ett fönster med morgonsol. 

Det tog inte många dagar innan det började grönska i skålen.  Snart hade flera bladpar visat sej,  och barnkammaren blev för trång.

Försiktigt lyfte jag över planta efter planta i en egen kruka, fylld med näringsrik jord. De första timmarna såg de små plantorna lite molokna ut, men bara efter några dagar  började de växa som aldrig förr.

Några plantor växte snabbare än andra. Några andra växte långsamt, andra blev långa och rangliga. Någon växte inte alls. Insåg att jag inte skött alla plantor lika bra. Någon hade fått för lite vatten, några för lite ljus. Omplacering och omplantering gjorde att även de små tog fart. Men kommit i kapp de största, det har de ännu inte gjort.

Snart är det dags att flytta ut plantorna till växthuset. Eller till söderläge på altanen.

Det är så fascinerande att se hur mycket växtkraft det finns i ett frö, om det får rätt förutsättningar. Men man kan inte lämna den vuxna plantan därhän. Den behöver omvårdnad även då den är på väg att bära frukt. Vatten, beskärning, skydd från stark sol och från kyla.

Vi har alla varit frön. De flesta av oss fick god omvårdnad, kärlek, mat och stimulans, då vi var små. Fick känna oss omtyckta, värdefulla.

Så kom den första omplanteringen, vi kom in i skolans värld. Helt plötsligt hamnade några av oss i andras skugga, andra blev inte uppmärksammade utifrån sina behov och någon fick känna att den inte var godkänd.

Nog fanns det de som försökte omplacera och omplantera. I några fall lyckades det, i andra fall misslyckades det helt och barnet hamnade långt in i skuggorna. Bortglömt. Utan vatten. Kanske hittade det en annan sorts näring, ett gift, som verkade för en kort tid, men som i längden förstörde för både det växande barnet och dess omgivning.

Precis som den vuxna tomatplantan, den som förväntas bära frukt, behöver den vuxna människan omvårdnad. Vatten och näring. Få känna sitt värde.

Ett leende, några ord då man möts, en klapp på axeln. Har vi fått en bra omvårdnad under uppväxten, så klarar vi oss på det, och fortsätter att växa under hela vårt liv...

Den som blev bortglömd och underkänd i barndom och ungdom, är den utan chans till att bli en bra vuxen? Nej, med omplantering, omplacering...eller kanske återplantering.. kan man rätta till mycket. Att få en positiv bekräftelse, det är den bästa näringen. För alla.

Nu hälsar vi våren och naturens återfödelse.

Var rädda om vår natur och betänk att allt som växer har utgått från ett litet frö.

Var rädda om varann, se varann och ge varann det positiva bemötande som vi alla är värda att få. 

Vi är alla värdefulla, stora som små, unga som gamla och oberoende på var vi bor på vår värdefulla planet.

Hurra för vår vackra vår!

Förändrad natur

 

Här har jag gått hundratals gånger, under de dryga 43 år jag bott i byn.  Har plockat svamp, blåbär och lingon längs den ca 3 km långa skogsvägen. Visst har det blivit en del avverkning på vissa ställen, men vägen den har sett likadan ut, där den slingrar sig fram mellan högre och lägre växtlighet, under alla år.

Ända tills idag. Då såg det ut så här, utmed en tredjedel av sträckan. Träden har fällts på båda sidor av vägen.  Har i och för sej väntat länge på detta, träden som skulle fällats har varit markerade med orange färg under ett år.  En 15 m bred väg ska byggas, mitt ute i ingenstans. Är tänkt att två större lastbilar ska kunna mötas.

Vadan detta ? Jo, man ska bryta torv på den stora mossen, Grimsås Mosse. Det var flera år sedan ett finskt företag fick tillstånd att ta vara på den gamla nedbrutna vitmossan. Trodde att det inte blev något av med den planerade verksamheten. Men nu ska det tydligen igång. Trots en hel del protester från dem som bor närmast. 

Vår kommun är föredömlig, vad det gäller förnybar energi, enligt mig. 13 vindkraftverk finns på höjden nära Grimsås, på gränsen mellan Tranemo och Gislaveds kommuner. Nyligen startade man ytterligare 9 jättehöga kraftverk, en mil västerut. 

Kände att vindkraft och utvinning av fossila bränslen inte går så bra ihop. Enligt tämligen säkra källor så kommer dock enbart 20 % av torven att bli till bränsle. Vilket jag tycker är 20 % för mycket. Resten av torven ska bl.a. användas till jordförbättringsmedel eller att odla fram gran och tallplantor i.

Ska förstås bli lite spännande att se hur allt blir. Samtidigt som det antagligen blir svårare att ta sig runt på den perfekta, 5 km långa, rundan framgent.

Naturens förändringar sker både med och utan maskiner. Vi har några blåsippsplantor, uppgrävda och flyttade från barndomens trakter.  Säkert bortåt 40 år sedan, så preskriptionstiden för det förbjudna brottet, har gått ut...En enda sippa fanns kvar idag. Kändes som ett avsked till den tidiga våren. Lite klump i magen på tant...

Några enstaka gulsippor återkommer varje år. Plantorna är ärligt inköpta i butik.  Nu är det vitsippornas och på sina ställen, gulsippornas tid.

Naturen förändras... bara att konstatera! 

Gömt... och kanske glömt.

 

Måste ju kolla vad tanten är i stånd till, så det fick bli en riktigt ( för mej iaf) långpromenad i dag. Lämnade asfaltsvägen så snabbt jag kunde, tung tants gamla kropp gillar inte att gå på stum asfalt.  När jag, via skogsvägen, kom förbi den gamla torpruinen, Håkes, så kom jag och tänka på hur mycket som både ligger gömt och glömt i våra skogar.

Grimsås som samhälle är bara drygt 100 år gammalt. 1902 drogs järnvägen förbi den plats, som då bestod av ett enda hus, "Fiåsatorp". Inom femtio år hade ett samhälle byggts upp längs järnvägen och dess station ( som togs ur bruk på 1970-talet). IKO, kabelfabriken, hade också  börjat anläggas på femtiotalet. Idag är det kommunens största arbetsplats, med mer än 500 anställda. Franska Nexans  är det som idag äger fabriken.

Förr fanns det många byar i trakten. Jag bor i en av dem. Moghults by.  Mellan byarna gick helt andra vägar än de som idag trafikeras. Jag valde den gamla byvägen, numera mest en stig, förbi det både glömda och gömda torpstället.

'

Byarna - och torpställena-  låg ganska högt över omgivningen.  Alldeles efter den gamla torpruinen har man utsikt över en sjö. Gömd inne i skogen. Bortglömd. Vet att, trots avsaknad av sand- strand, det badades i Trälebosjön så sent som på 1990-talet. 

Det finns ytterligare en sjö, bara någon km från Trälebosjön. Det kom jag på då jag gått rakt över landsvägen och in på byvägen till Gumpebo.  Kom ihåg att maken visade mig sjön, då vi var ute och cyklade, en gång för många år sedan. Hittade stigen in till sjön.... men den gick inte ända fram. Iddes inte ta mig igenom dem  täta granskogen ner till vattnet. Men jag kunde ana en vattenspegel mellan grenarna. Berättade för maken att jag varit nästan) framme vid Gumpebosjön, då jag kom hem.

- Finns det en sjö där, sa han.

En sjö som är gömd och glömd. I allafall av den som börjar bli lite glömsk....

Avvek från byvägen, in på en skogsväg. Fann att här har funnits många vägar.  Ytterligare en skogsvägskorsning, fanns längre fram. I byn Gumpebo finns numera enbart ett året-runt-bebott hus.

Absolut en lite glömd by, som en gång har varit ett nav mellan byarna i trakten. 

Hjärtat i halsgropen! En stängd grind. Betyder det att det redan finns boskap med horn ute? Nej, det kan det väl ändå inte göra. Gräset har precis satt igång att växa. När jag insett detta, fått ner hjärtat på sin  normala plats och vände mig om för att ta en bild på den gamla grinden; vad upptäckte jag då?

Jo, en gammal fin timrad lada.  Den hade jag helt missat i då jag fick syn på den stängda grinden,  och tunnelseendet satte in.

Passerade detta vackra gamla hus, i "centrala" Gumpebo.  Det är flyttat från den plats som fick mej att fundera på gömt och glömt, Håkes.  Står alldeles vid byvägen. Får den som vet bakgrunden att inse, hur trångt en torpfamilj var tvingad att bo, bara för hundra år sedan.

Fortsatte skogsvägen mot Spolabo. Lite tråkigt att man inte kan gömma byggnadsavfall bättre. Kanske är tänkt som vägfyllnad. Just nu behövs ingen sådan dock. Skogsvägen är i utmärkt skick.

Solen, som största delen av vandringstiden varit gömd bakom molnen, kom fram då jag passerade den högst levande byn Spolabo. Här finns allt från småbarn till  folk som är äldre än jag. Byn består av ett tiotal hus. Tog faktiskt bilden för att jag tyckte att de bulliga molnen såg så härliga ut.

8,2 km mättes rundan upp till . Tant orkar.... men tror att promenaderna under de närmaste dagarna blir lite kortare. Åldern känns genom att man känner sig stelare än vanligt, efter extra långa rundor.

Var ute  på en rätt rolig grej i onsdags. Guidade samhällets "ledighetskommitte" längs en historisk runda. Gjorde rundan med elever under de sista åren jag jobbade "på riktigt" . Nu ville gärna ett tjugotal intresserade åka med och få reda på lite mer vad som finns gömt ... och delvis glömt... i våra trakter. Runstenen vid Gölingstorp är väl synlig för dem som svänger av från länsvägen mot Dalstorp. Men man uppmärksammar den inte, vet inte att det är en tusen år gammal runsten, som sticker upp bakom gärdesgården.

Det finns mängder med minnesmärken från fornhistorisk tid i våra trakter. Speciellt i närheten av lite större vattendrag. Hällkistan vid Lagmanshagasjön, den är från yngre stenålder. 4-5000 år gammal. 

Bronsåldershögar finns det gott om, liksom treuddar och domarringar från järnåldern. 

Vid ringröset i Dalstorp fann vi gömd och glömd(?) nutidshistoria. Från ringröset, 23 m i dameter, okänt för de flesta, gick förr slalombacken "Tresvängen" ner.  Bakom en del sly gömdes aggregatet som drev släpliften... 

Det var väldigt roligt att känna uppskattning för tretimmarsrundan, på småvägar, till olika närbelägna minnesplatser. Uppskattning känns väldigt bra, även för en tant....

Min favorit bland de platser vi  stannade till  vid, den är inte från forntiden. Det är kyrkoruinen i Nittorps by. Kyrkan uppfördes på 1200-talet och var i bruk till 1847, då den ersattes av den kyrka som numera är "vår" hemkyrka, eller iaf hemkyrkogård.  Har tidigare skrivit hur mycket jag tycker om kyrkoruiner. Det är de mest andliga plaster jag vet.  

I kväll är det säsongens sista quiz, på Glasets hus i Limmared. Läste på hemsidan att det var fullbokat. Vet också att det lag som oftast slår oss, kommer att vara med i kväll. Känns gott! Efter två vinster ( av tre) under vårsäsongen, så vill jag inte vinna igen. Mitt mål med quizet, det är ju att komma på andra eller tredje plats. 

Majblomman

 

Nej, det är inte en majblomma. Det är en nunneört. Tycker ändå att den passar bra ihop med rubriken. Blomningstiden, den är i månadsskiftet april-maj. Sen försvinner blomman ganska snabbt. Precis som  majblomman, plastblomman, som har sin blomstringstid just nu.

-Anna-Lena, vill du köpa majblommor av mej? hördes från flera håll, då jag jobbade både onsdag och torsdag förra veckan.

- Nej, svarade jag. Jag köper av deon som kommer hem till mej och säljer.

Det har inte kommit någon och ringt på. Trots att jag vet att det finns majblommesäljare i närheten. Däremot har jag på ett antal tredjeklassföräldrars facebokkonto ( elever från åk 3, säljer traditionsenligt majblommor i vår kommun) kunnat läsa: Köp dina majblommor i "Lisas" blomstershop. Vilket betyder att man erbjuds/ombeds att beställa majblommor från just det barnet via nätet. Blommorna kommer sen via posten. Och garanteras inte vara framme till första maj...

En kille har blivit viral, och lyckats sälja majblommor för mer än fyra miljoner kronor. Hur är det möjligt? Den asylsökande killen hade blivit illa behandlad av människor som han försökt sälja majblommor till,  person till person. Någon reagerade mot detta och skrev på nätet, hur pojken behandlades. Även politiker skrev  om det omänskliga bemötandet på sina sociala medier. Plötsligt ville alla handla av pojken och gjorde det via hans "nätbutik".

Jag kritiserar inte detta, eller jo det gör jag egentligen...men jag tycker att det är bra att folk reagerar mot att andra bär sig riktigt illa åt.

Jag reagerar mot näthandeln. Trodde att det var något man tog till, för att få in pengar till majblommekommitteerna, under pandemintiden. För det var då näthandeln började. Men man fortsätter med näthandel, trots att det är helt ok att träffa varann igen.

Nu kanske det finns många hotbilder för nio-tioåringar i städer, men knappast här ute på landet.  Det där med att sälja majblommor, det är ju så bra. Barnen får lära dig ringa på hos folk, prata för sin sak, ta emot pengar... eller allra hellre swishpengar... det skulle ju kunna gå till ett centralt nummer i varje majblomskommitte, med en kod för varje barn. Barn får lära sig ta ansvar. Barn får lära sig att man måste anstränga sig för att själva få de där försäljningsprocenten, som varje säljare får.

Träffade en kvinna från tätbebyggda samhället idag. Där hade heller inget barn ringt på dörren, för att sälja majblommor.

Bara att konstatera... det tycks inte bli några majblommor köpta här i år. Eller någon mer gång. För majblommor via förälders FB-konto, att köpa via nätet, det säger jag Nej tack till. 

Kan vara så att denna tanten blivit för gammal och "stencil"....

Kan också vara så att jag har någon gammal "ringapådörrmajblomma" kvar i någon låda. Får väl plocka fram den och sätta på jackan nu när det är majblommedags. 

Fina lördag

 Vilka fantastiska dagar vi haft! Strålande sol och riktigt vårvarmt. Vårkläderna på och utomhusliv under största delen av dagen.

Idag regnar det. Termometern visar på 10 grader. Igår var det dubbelt upp, på plussidan. Visst saknar jag solen, värmen och det naturliga att vara utomhus... men jag vet  att regnet behövs, och ja... det är lite gott att få en del inomhussaker gjorda också. Har bara varit ute och "luktat" på vår-regns-doften ännu, jag ska ge  mig ut på en regn-promenad, om en stund.

Vårregn, det ger så härliga dofter.

Igår var en superrolig dag. Jag har tre svägerskor. Alla är födda inom en tidsrymd av tre månader, 1962-63. En av svägerskorna har jag tyvärr ingen relation med.... men de andra två, nästan tio år yngre än jag, är det alltid kul att träffa och att åka på olika evenemang och utflykter, tillsammans med. 

Igår blev det träff och utflykt med båda svägerskorna. De hade fyllt sextio, med två dagars mellanrum, i början av februari. Det där med prylpresenter, det har vi lämnat, alla har vad de behöver och lite till. Så det brukar bli en blomma och en aktivitet, som blir presenten. Makens syster och hennes man blev bjudna på den berömda "limmared-snitseln" för en månad sedan. Min brors fru... och min bror... ville hellre bli bjudna på lunch på Hofsnäs Herrgård, en vacker vårdag.

Egentligen hade vi bestämt dagen idag, söndag, men svägerskan undrade om vi kunde byta till lördagen istället. Med tanke på det aviserade väderomslaget.'

Absolut rätt tänkt. Nu var det ju mängder av andra vårfirare som tänkt samma sak. Men det funkade bra ändå, vi fick bord utomhus, och trots att det var fullt på alla utomhusplatser... och en del inomhus... så fick vi maten inom en halvtimme. Inga problem att vänta en stund, det finns ju mycket att prata om ....

Efter god lunch, så var det dags för en promenad på en av vandringslederna  på Hofs-näset. Breda stigar som går längs sjön ( Åsunden) i princip hela tiden. Först på ena sidan näset, och sen tillbaka på andra sidan.

Ekorna var redo för uthyrning. En modig, ej flytväst försedd familj, som sannolikt firat Eid i fredags,  gav sig ut på det blåa vattnet.

Ett ungt par hade gett sig ut på udden, med den vackra utsikten mot Torpa stenhus.

Vitsipporna tokblommade, med sina kronblad alldeles vidöppna, i hagarna som hör till den gamla herrgården. ( Numera ägs området av Borås kommun, trots att det ligger inom Tranemo kommuns gränser)

Vi promenerade i tämligen lugnt tempo, för att kunna njuta av den gudomligt vackra naturen. 

Det blev den mellanlånga rundan, som blev vald. Tre kilometer är "ko-rundan", medan "skalbaggsrundan" mäter ca 5 km.

En padda var också ute på  promenad på den sjönära stigen.

På östra sidan av näset går stigen alldeles vid sjön. Här finns inte alls samma vitsippsprakt, som på motsatta sidan.

Hofsnäs och dess omgivningar passar för många former av uteliv. Här var det femårsfest på gång.

Torpa Stenhus har inte öppnat för säsongen ännu. Tror att man öppnar såväl slott som restaurang i samband med första maj -helgen. Stenhuset, slottet där Gustav Vasa hämtade sin tredje fru, Katarina Stenbock, ligger fyra km från Hofsnäs. Vägen mellan kommunens bästa utflyktsmål går på en slingrig väg genom hagmark. Så vackert med alla vitsippor  längs vägen. 

Nära Torpa finns ett område, där det också växer en massa blåsippor.

Kanske var det sista "blåsippsfrossan" för denna vår.

De har så kort blomningstid, de vackra blå sipporna.

Vilket syns tydligt på bilden här under. Flera blommor har tappat sina kronblad....

En fin och trivsam lunch/eftermiddag tillsammans med bror och svägerska. 

Hem och byta om, samt att njuta av solen på altanen, för en kort stund.

På seneftermiddagen, så var det dags för en tur till Borås, tillsammans med makens syster och henne man. Som f.ö. har samma namn som min bror. Roger. Finns det någon som döper sina barn till det namnet numera? På 50-60-tal, så var det populärt... så det dröjer nog några decennier innan det börjar användas på små barn, igen.

Ett gästspel från Göteborgs stadsteater skulle framföras på stadsteatern i Borås. Det hade svägerskan  snappat upp i någon tidning. Så det var så sent som i torsdags, som hon undrade om vi ville åka med. Och det ville vi. Föreställningen handlade om Beatles, fakta och massor av musik. Pepperland kallar sig de duktiga musikerna, när de tillsammans framför  delar av Beatles´ låtskatt. De framför låtarna så likt ursprungsmusiken, som möjligt. Vilket de lyckas jättebra med.

En riktigt bra föreställning. Enda negativa kritiken var att de hade med en tjej, som kom in och smålarvade sig lite då och så. Hon sjöng dessutom några låtar, och det gjorde hon utan att ha speciellt bra röst. Men sammantaget var det en riktigt härlig  kväll, som avslutades med en hämtpizza hemma hos svägerskans och svågerns dotter med sambo. Kul att se deras relativt nya lägenhet, i ett helt nyuppfört hus.

Lite seg är allt tanten idag. Det har varit ett par otroligt fullspäckade, men härliga och superroliga veckor. Lite lugnare kan det nog bli i veckan som kommer, då det iaf bara är en aktivitet inplanerad per dag. Nu är det dags att trotsa regnet och dofta på våren.

Sommaröppet

 

En perfekt dag att ta sig till havet och att öppna den gamla stugan för sommaren. Blå himmel, strålande sol och bara en liten kylande vind från havet.

Deltidssysselsatt pensionär, är faktiskt rätt uppbokad. Så jag hade för flera veckor sedan "bokat in" denna fredag för stugöppning.  Vilket innebär att vattnet sätts igång efter vintern. Elen brukar vi också slå av då stugan är vinterstängd.  Huset är så väl ventilerat i sej självt, att det gott klarar att ha den temperatur som gäller utomhus.

Men inte vågade man tro att "inbokad" fredag skulle bli en så fin dag. Till och med vad-bart vatten, nära stranden. Dock ej badbart... det ansåg vi nog alla.

Bästa sällskapet fick vi också. Passade bra, då både killarna och deras mamma alltid är lediga på fredagar.

Tänkte på det på vägen hem; Det är sista året som ledigheten är självklar. Till hösten är det förskoleklass som gäller för Konrad. Då får man lämna in ledighetsansökan, för att kunna ta sig till havet, en vanlig fredag...

Två av tre glasskiosker var öppna. Tre av fem testade GBs nya  isglass. En gillar mjukglass mest av allt...och mormor festade till, så här på fredagen, med en kula rom-russin. Gott!

Killarna hade en tid att passa hemmavid. Gympa kl 17.15. Så de åkte hemåt vid halv fyra.

Fem-sex härliga timmar tillsammans blev det. Mycket värda för en mormor och morfar.

En stund i solstolen, i gassande solsken, gav möjlighet till att landa i känslan av sommartid och strandliv.

Blir nog tidig kväll, för mormor. Ett glas vin, så lär hon vara däckad. Utomhusliv med havsluft hela dagen, så när som på tre timmar i bilen. Det blir man sömnig av, ung som gammal.

Stanna upp!

 

 

Just i denna tid, då skulle jag vilja stanna upp ett slag. 

Dessa underbara blommor, de vackraste jag vet, de har så kort blomningstid.

Här skulle jag vilja slå mig ner, bara vara. Njuta i timmar.

 

Här kan vi stanna och fika, tyckte killarna. Bra val, tyckte mormor, som fick stanna upp för en liten stund. Men gärna hade stannat ännu längre. 

Men snart dags att dra vidare, från det vita och blå sipporna i Rusarebo naturreservat. 

Stannade upp på eftermiddagens ridrunda och tog en vårbild. Hade gärna stannat upp och njutit ännu mer i björkhagen.

Stannade upp i tanken, då Konrad och jag tog en cykeltur till bokskogen.  Det känns inte länge sedan som jag körde honom i barnvagn, med mål bokskogen 2 km bort. Nu cyklar han själv och kan sköta tre växlar på sin gröna fina cykel.  Så fort tiden går! Inte konstigt att det finns stunder, då man skulle vilja stanna upp, njuta, reflektera .

På dagen ridlekis var det heller inte tid att stanna upp. Uteritt stod på programmet. Varje häst behövde en vuxen ledsagare. Gamla mormor fick springa. .. eller vad det nu var för slags rörelse hon utförde..

 för att försöka vara jämsides med en travande shettis.

När jag åkte hem från "mormorstisdagen" så tänkte jag att jag önskar mig en alldeles egen dag. Bara stanna upp och vara. Dofta på blommor. Känna tacksamhet över livet.

Eller är det något som jag inte skulle klara? 

Våren, sippornas tid, går så snabbt över i en minst lika vacker försommar.  I den skulle jag också vilja stanna upp ibland.

Igår fick jag/vi möjlighet att stanna upp några timmar. Bara sitta ner och prata. Skratta. Framkalla minnen. Trots att vi inte delar dem, så är vi födda under samma årtionde och har många minnen som liknar varann.  Bloggvännerna Barbro och Tony var på besök. Är så roligt att träffa Bloggvänner! Man "känner" ju varann redan så bra!

Tack för de vackra tulpanerna!

 

Två dagars jobb väntar... ja, iaf halvdagar.  På fredag är det dags att öppna halmstadsstugan. Hoppas att det blir möjlighet att bara stanna upp vid havet, för en  stund.