Vackert

Vår bästa tid är nu.... eller i alla fall den vackraste. 

Man kan inte njuta nog av naturens vackerhet, så här mellan hägg och syren. 

Om någon vecka, så är den vackraste tiden över- speciellt som man hotar med högsommarvärme under några dagar i veckan som kommer.

Blev en hemmafredag idag, efter många geocaching-fredagar.
Kändes lite konstigt att ha en "ledig" dag- har efter ett läsår inte riktigt vant mig vid lediga fredagen. Mest av den anledningen att fredagar oftast har varit fyllda med något som betyder att man inte är hemma.
C-E har inte heller vant sig, han trodde att det var lördag idag.

Naturen är, som sagt, fantastisk.
Rena körsbärsdalenkänsla, även om det just nu handlar om äppelblom.

Tog en promenad till Kroken idag.
Har inte varit därute, sedan Karla gick bort.
Idag ville jag titta på hennes fruktträd.

Det var som vanligt utanför Kroken. Södergård.
Hästar på sommarbete.

Frodigt gräs att beta.
Nu finns det ingen Karla som ser till att hästarna mår bra och fyller på deras vattenhoar.
Det måste ägarna åka ut och göra.

Såg att flera hästägare låtit sina hästar gå ihop.
Roligt när de kan samsas, nordsvensk och halvblod.
Min barndoms arbetshästras och döttrarnas ridhästras.

Det luktade så gott, av äppelblom, päronblom, syrener och vägkantsblommor.
Och himlen var oskyldigt blå.

Ja, utanför Kroken såg det ut som det brukar.
Huset såg mindre "ledset" ut nu, än vad det gjorde då Karla var dålig och låg på sjukhus.
Kändes bara så sorgligt i hjärtat att inte bara kunna gå fram till huset, knacka på dörren och utan att vänta på svar, kliva in och sätta sig ner och få en pratstund med Karla.

Ibland smakade det med en kopp kaffe, oftast tackade jag nej på frågan om hon kunde bjuda på något...

Jo äldre man blir, desto svårare är det att glömma dem som lämnat oss.
Kanske för att man själv har en begränsad tid kvar.
Även om man aldrig vet vad som kommer att hända, så tror man (iallafall  gjorde jag) före femtio års ålder, att man är i det närmaste odödlig.
Ju äldre man blir efter det, desto mer smyger sig vissheten om att det finns ett slut, på.
Speciellt när ens vänner går bort.

Så det gäller att njuta av vackerheten, så länge man kan. Och just nu kan man, för det är så otroligt vackert därute i naturen.

Mormorstisdag

En god vän hade, genom sitt Instagramkonto, tipsat om att St Pers nycklar stod i full blom, på Rusarebo äng.

Denna vackra plats, som ligger en kvarts bilväg från mormorstisdagens huvudkvarter. 

Undrade om Konrad ville följa med sin mormor på utflykt och titta på blommor.

Det ville han.
Ryggsäcken packades med lite fika, och de bara fötterna försågs med stövlar. Känns alltid säkert med ordentlig fotbeklädnad om man skulle överraska- eller bli överraskad av - något slingrande kräldjur på sin väg.

Rusarebo är ett ganska så stort naturreservat, där man kan ta sig till en badplats och där man kan vandra genom tät bokskog. Vi tänkte hålla oss till den blommande ängen.

- Vad står det på skylten? frågade Konrad.
- Följ stigarna, läste jag.
- Varför då? undrade Konrad.
- Man vill nog inte att man ska trampa ner de fina blommorna.

Trots uppmaningen, så lämnade mormodern stigen lite då och då. Hon skulle ju ta blombilder.

- Vad står det på den skylten, undrade Konrad återigen.
- Rusarebo, där har huset stått en gång, berättade jag.
- Nu vill jag fika, sa Konrad, som just fått syn på några bord som bara ropade till en som är tre år - KOM och FIKA HÄR!

- Men titta, utbrast jag. En sådan massa blommor. Orkidéer.  Dom måste vi titta på innan vi fikar.

- Du kan väl ställa dej bredvid, så jag får en bild på både dej och blommorna, bad jag mitt barnbarn.'
- Jag vill fika, sa Konrad.

- Bara en bild till, sa jag.

-  Men ska du sitta på bordet och fika? undrade jag.
- Det är fin utsikt här, tyckte Konrad.

- Tänk, så gott det är med fika när man är på utflykt!. Bullen som morfar hade köpt var riktigt god.

- Nu vill jag gå till sjön, sa Konrad.
Han ångrade sig, då han insåg att det skulle vara en lång väg att gå till vattnet.

- Jag leker att jag är en älg, istället!

Mormor, den tokan, hon skulle bara titta på blommor.

Konrad gillade hundkex bäst. 
- Känn så gott de luktar, mormor. Jag ska ta hem ett hundkex till morfar.

Jag tyckte det var ok att plocka ett hundkex, trots att vi var i det, för växter, fredade naturreservatet, Speciellt om man är tre år och tycker att hundkex är den finaste av alla blommor.

- Kolla på det trädet,sa jag. Det ser ut som en gubbe med öron, öga och näsa.
- Nää, sa Konrad. det är bara ett hål!

- Och du mormor, om du tänker gå runt och fota mer blommor, så väntar jag här.

- OK, jag förstår vinken, sa jag.

Då åker vi väl hem och ser om lillebror är vaken.

- Ja, sa Konrad. Vi ska ju äta tårta. Karl- Petter har ju födelsedag.

Vilket han nästan hade... när man är ett och ett halvt, så räknas halvårsdagarna också.

Det var en fin mormorstisdag....
där mormodern också kunde berättat om när man på förmiddagen promenerade till den närbelägna bokskogen och kollade på bikuporna.....

... och ett bi ville bygga bo i mormoderns tjocka kalufs. 
Det hela slutade med ett  bistick i huvudet- men jag tror nog att en dos bigift är rena rama vitamininjektionen för en tant.

Rena rama vitamininjektionen är det också att få uppleva denna underbara årstid, där naturen formligen exploderar runt omkring oss.

Veckans vandring

Visst är det som C-E sa, då vi var på väg till veckans vandring: Detta är en utmärkt sysselsättning i dessa covid-19tider.
Geocaching, alltså.
Ingen risk att man behöver trängas med någon på rundorna, belägna i områden långt från tätare civilisation.

Idag gick resan till trakten norr om Bottnaryd, en resa på dryga fem mil enkel väg. Vandringen, den gick längs en led som hette Sjöboleden. Där fanns det fyra olika leder att följa. Geocachingrundan låg utmed röd slinga. Fast det fattade vi inte först, hade fått för oss att det var på blå väg vi skulle gå. Varvid vi gick fel, kollade inte i vilken ordning de olika burkarna låg inlagda i gps, utan trodde att närmaste burk var den rätta.

Nu gjorde det ingenting. Vi fick en kilometer längre vandring på det sättet och vi fick ett bättre, brantare backpass än om vi skulle gått "den rätta vägen" och fått nedförsbacke i den låååååånga backen.
Dessutom fick vi träffa på de här vackra kreaturen två gånger.

Det var en väldigt fin vandring. Naturen var omväxlande och längs stigarna och vägarna så fanns det info-skyltar om vad som funnits här en gång.
Här hade det funnits en backstuga, en bit in på nittonhundratalet. Ännu fanns det minnesmärken i form av körsbärsträd och en riktigt gammal vildvuxen apel.

Det lär bli mycket blåbär i Småland i framåt sommaren. Några lingonblommande tuvor såg vi inte till, så visan är inte helt sann- På lingonklädda tuvor.... borde ändras till blåbärsklädda tuvor. Nu är ju Småland ett stort landskap, så det finns sannolikt både det ena och det andra...

Det var en rolig runda, i och med att den var lite utmanande understundom. För att hitta några av burkarna, så behövde man ge sig in i terrängen och upp på otillgängliga branter. Ingen söndagspromenad precis, men så är det ju bara lördag....

Ibland så är de eftersökta burkarna försvunna. Så var fallet vid denna vackra tjärn. Rena Hökensåsnaturen, tyckte jag och tänker att de olika vyerna och den smått ansträngande vandringen är betydligt viktigare än de funna cacherna/burkarna.
Men hade inte geocachingrundorna funnits, så hade vi inte hittat de olika vandringsvägarna.

Så, som sagt, geocaching är verkligen toppen i denna distanserade tid. Dessutom är försommaren bra, för då är det fortfarande lätt att ta sig fram utanför vägar och stigar, det är inte riktigt lika mycket lövklädda snår att snärja in sig i. Och vädret är verkligen toppen för vandring, när temperaturen ligger mellan 10-15 grader.

Energi ger energi. 7-8 kilometers vandring gjorde tanten riktigt pigg. Så pigg att bilen blev tvättad när vi kom hem. Ser fram emot nästa veckas vandring... för jag hoppas att vi kan hitta någonstans att vandra varje vecka- även om det inte finns geocacher att leta upp. Klimataspekt i all ära, men jag tycker att det är OK att åka en bit, en gång i veckan för att få nya vyer och ny mark under fötterna.

Knak

Knak! Eller, nej, det sa inte knak, men det kändes "knak". Det  var vid frukosten i måndags. Det har blivit "knak"-känsla vid tidigare frukostar med fil och musli. Man undrar ju vad det är för hårt som döljer sig i muslin, men vid alla tillfällen så har det inte varit något hårt i grynblandningen, utan tillkommit något hårt. Nämligen en del av en tand. 
Så även denna gång. Märkligt att det var en stor del av utsidan på tanden som försvann ner i frukostmaten. Normalt brukar det vara ett sönderknak genom tanden och inte längs med.
Inte gjorde det ont, inget skav, men... måste ju ringa tandläkaren och få en tid för åtgärdande av tand.
Tror ni det blev av? Nej.... måndagen var full med skoljobb ända till klockan fem, tisdagen var full med mormorsbestyr ända tills klockan sju och onsdagen gick i samma spår som måndagen.

Får väl ringa nästa vecka då!

Torsdagsmorgonens frukost bestod även den av fil och musli. ( Nio av tio frukostar ser f.ö. ut på det sättet för min del. Frukost nummer tio, det är den efterlängtade grötfrukosten, en frukost, som jag borde unna mig oftare)
Knak! Nä, det sa inte knak den här gången heller, men det kändes knak. Och så  var det något hårt i muslin igen!
Resten av tanden.
På Kristihimmelsfärdsdagens morgon, blev jag en tandlös gumma. Från att ha känt mig i en ålder av något mellan de 60 och 66 år som jag är, så kände jag mig plötsligt som en nittioårig tandlös  gumma.
Ja, jag vet- jag har 27 tänder kvar, jag räknade dem med tungan då jag satt i bilen på väg till Halmstad lite senare samma morgon. ( Alla visdomständer är utdragna - men dem klara man sig utan)
Men ändå, med en tand, helt borta, så känner jag mig gammal och svag...are ....

Nu får det ju bli tandläkarkontakt på måndag. Konsultation iallafall. För vad kan man göra, med en tand som är helt borta? Inte laga på vanligt sätt iallafall.

Funderade på hur det kunde gå så illa så tant blev tandlös. Kom fram till, och kan ha fel om detta..., jag har några rotfyllningar, tror att det är tre, och de tänderna är ju döda. Googlade om rotfyllda tänder och läste till min förskräckelse att det egentligen är förenat med livsfara för patienten att bli rotfylld- det var hur mycket risker med det som helst - och så kunde man också läsa att tänderna blir sköra och lätt går sönder efter tid. Så jag gissar att det var en gammal död tand som gav upp helt. Speciellt som jag inte har det minsta ont, och inne i tanden som inte finns - om man undantar en liten upphöjning av tandrest- så är det som en mjuk lagun.

Det  är en främre kindtand i överkäken som är borta. Skulle säkert klara mig utan den, men känner att jag är beredd att betala ett antal tusenlappar för att få en ny på plats. Bara för att känna mig som "människa" igen.

Det blev en fin dag i Halmstad för tant med tandavsaknad. Familjen från Värnamo mötte också upp, och pojkarna lekte glatt i vattenbrynet... och blev förstås genomblöta. Det var faktiskt rätt gott i vattnet, iallafall så långt som jag var klädd att testa vattentempen, alltså upp till knäna.
Det hade kunnat gå att bada och baddräkt fanns med uppe i stugan.... men ...ja, här är det bara men... jag är väl lite badkruka ändå.... jag som påstår att jag badar från +15 graders vattentemp.

På väg upp från stranden så hörde jag knak. Någonstans från min vänstra sida.  Det hördes, men kändes inget. Hörde knakande av och till under gårdagen och lokaliserade det så småningom till vänster knä.

Det blev mycket på en gång. Tandlöshet och knäknakande. Hur botar man det? Knäknakandet, alltså. Började med att klippa gräset idag på förmiddagen. Var i och för sig nästan gråtfärdig för att huset köpt in en stor tung gräsklippare med självgångsmöjlighet, då den gamla gav upp i höstas. Hade ju hoppats på en robot, men så tyckte inte huset. Egentligen gillar jag att klippa gräs, gjorde det gärna med den gamle uppgivne trotjänaren, men den här var klumpig och besvärlig.
Inte blev det bättre med en tunga som ständigt sökte sig till det tomma "hålet" mellan tänderna och ett knä som understundom kändes knak, knak genom motorbullret.

Hjälp till självhjälp behövdes.
Fick en ide. Jag cyklar till Hestra och hämtar bokpaketet från Ad Libris. Tolv kilometer enkel väg - det borde kunna bota knaket i knät.

Ryggen och rumpan bråkade väl lite, och uppförsbacken när man lämnar Småland och kommer in i Västergötland igen, den är såååå lång.
Men knät gillade trampet och har inte sagt ett knak sen vi kom hem.
Hoppas att det håller sig tyst nu.... annars får jag väl trampa iväg igen.

Förmiddagsutflykt

Tänk så mycket fina och annorlunda platser, som det finns på nära håll.
Bara man känner till dem.

En tidigare kollega, tillika en trevlig bekantskap, hade lagt ut några bilder på Facebook igår.
Åh, vad jag gärna ville besöka den platsen som hon visade på.
Det var så länge sedan jag såg den ganska ovanliga arten, åtminstone är det ganska ovanlig i våra trakter.

När jag skrev frågan om var växterna fanns i Facebooksinläggets kommentarsfält, så ringde de goda kvinnan upp. Assisterad av sin make, så försökte man med gemensamma krafter guida mig till den plats där jag skulle få återse den vackra blomman, som på förr växte bland mina barndoms stenar. Där finns den i längre kvar, den försvann då stenarna fraktades bort...

Så hamnade vi här. Gick runt en damm, där en ranglig hängbro ledde över till en ö. En trana lyfte förskräckt därifrån där vi närmade oss, medan fiskmåsarna stannade kvar och ljudligt protesterade mot vår närvaro.

När vi kom upp i hästhagen, fick vi syn på den stora populationen av växter.

Som tur var, så skrämde vi inte hästen, då vi gick in i hagen. Den kom i stället fram och nosade på oss, och välkomnade oss på så sätt att komma nära de vackra växterna. Iallafall tolkade vi det så.

Det var backsippor, som jag så gärna ville se.
I backarna, som var hagar till två hästar, där växte dom.
Många var dom, och i olika tillstånd av blomning/frösättning.

Backsippor har så kort blomningsperiod. Vet att de finns på ett par andra platser i grannskapet, men har inte lyckats se dem på många år,  det gäller ju att veta när de blommar.

Så här många, på ett och samma ställe, det har jag aldrig någonsin sett.
I en backe med söderläge, trivdes de tydligen.
Trots att det blåste som sjutton på toppen av backen, så var de helt vindskyddade i lä från nordanvinden.

Att backsippor inte är något lockande djurfoder, det är också tydligt. Det var väl avbetat runt omkring blomstånden, men plantorna, de fick vara ifred.

Vädret hade vi tur med. Runt omkring oss regnade det, men i trakten av de vackra blommorna sken solen. Vilket vi tackar för, då solsken lockar kronbladen att veckla ut sig.

När vi lämnade hästhagen, så lämnade vi också backsippebestånden.
I stället kom vi till en åker, där det var tokmycket styvmorsviol.
Inga ovanliga växter, men ovanligt vackra, enligt mitt sätt att se.

Vitsippor fanns det också kvar i skuggan av busken. Har så svårt att se vad det är för träd /buske så länge inte bladen  är utslagna.
Kanske det kan vara en rönn...
.

 Solig plats, i lä bakom det gamla röset- så vackert med alla styvmorsvioler.

Den vackraste tiden, det är nu och några veckor framåt, anser jag.

Både bra och mindre bra att vädret är kallt och regnigt. Bra för att man kan njuta längre av det vackra, att växtligheten just nu ligger på sparlåga. Samtidigt så behöver gräset komma igång att växa, och värme behövs för att insekterna ska känna för att ge sig ut och pollinera bär- frukt -blommor- och andra blommor.

En fin lördagsförmiddagsutflykt fick vi, emellan städbestyr och lunchtillagning.

En så häftig plats som man nådde efter dryga rio minuters bilkörning...

På måndag återkommer jag och en av mina kollegor till trakterna. Vi ska reka inför en historisk rundtur med våra elever i fem-sexan.
För inte nog med att detta är en osedvanligt vacker trakt, den är också full med lämningar från bronsåldern.