Vinst

Igår var det quiz-dags igen.
Glasets hus i Limmared anordnar sina välbesökta quizkvällar sista fredagen varje månad, januari till april och september till november.
Kvällen inleds med någon form av buffé. Igår var det italiensk buffé. Supergott!

Oftast är det livemusik-underhållning under kvällen, ibland ställs frågorna i anknytning till låtarna, ibland inte. Något musik-quiz är det inte fråga om. Det brukar vara sexton frågor inom olika ämnesområden, en del lätta frågor, några svåra. Tio-tolv rätt får de flesta lag ihop, så pass allmängiltiga är frågorna.

Gårdagens musikunderhållning, den var inte alls i min smak. Det var en soul-grupp från Borås som spelade. De var säkert ganska duktiga, både vad det gäller instrument och sång, men jag tycker att all soulmusik låter likadan, att den är aggressiv och upprepande och att låtarna man spelar är alldeles för långa.

Hörde att några i den ca hundratalet stora publiken tyckte att det var den bästa musik som framförts på quiz-kvällarna. De har säkert rätt! Utifrån vad de tycker om soul-musik.

Förra månaden, så vann jag en vas på en extratävling, den om intron.  På quizet hade vårt lag - bestående av maken, hans syster och hennes man - två fel. Igår var vi enda lag med alla rätt.

Det blev en ny glasbuckla - nej, det är inga vasar, för det finns ingen botten på dem - att ställa hemma i prishyllan hos svägerska och svåger. Vi har faktiskt en blå buckla hos oss också, det blåa året vann vi två gånger.

Så redan andra gången är årets målsättning nådd, den att ta hem någon av de sju bucklor som delas ut varje år, sedan tre år tillbaka. Tidigare år har det varit andra priser, mest glasföremål förstås,  och visst har vårt lag vunnit lite då och då, även under dessa år.

Har funderat lite på vad det är som gör att vi nästan alltid lyckas vara bland de tre bästa lagen.Kommer fram till att det är lite som hos de imponerande, "På spåret" finalisterna.
Vi kan helt enkelt olika saker.  Tänker på dem som vann "På spåret" finalen igår, Gunnar och Parisa. Lunda-Gunanr kan ju väldigt mycket om det mesta, men är rätt kass på musik, film och kändisar. Parisa är ju också synnerligt allmänbildad, men expert på de tre ämnesområden som Gunnar inte är hemma i.

Mina kunskaper är väldigt begränsade vad det gäller nyare musik, kändisar, TV, politik och sport. Svägerskan är expert på de tre första områdena, maken är superbra på sport och politik och svåger kan allt om musik och teknik.

Nu ser vi fram emot mars-quizet. Vinsten är klar, så vi känner ingen press. ( Fast det gör vi nog aldrig... )  Musiken kommer ett lokalt "rock-band" att stå för. Det kommer att bli mycket mera lättillgänglig musik, för denna tanten. Musik att tralla med i....

Att skicka efter den här boken, samt att följa Fredrik Nylén på Instagram, det har varit en riktig vinst för mig.
Genom Fredriks fika, så har jag hittat superbra recept på framförallt matbröd, men även på kakor, tårtor och lunchmat.
Fredrik har gett ut fler bakböcker. Jag får se till att skaffa dem också. Även om jag lätt hittar de goda recepten via nätet, så är det härligt att bläddra bland alla fina bilder i boken.
Favoritbrödreceptet fanns dock inte med i boken. Men nu har jag skrivit in det på en sida, som hade mycket space. Och här är det, om någon vill testa godaste matbrödet som jag någonsin bakat/ ätit.
https://fredriksfika.allas.se/mjukbulla-ett-riktigt-gott-brod/






Semlebullarna som jag bakade utifrån Fredriksfika recept, tillsammans med en liten grupp SvA- elever i torsdags, de blev också supergoda. Har aldrig tidigare fått till så här luftiga och smakrika bullar.

Dagens promenad blev avklarad tidigt på förmiddagen. En ren vinst det också, för både kropp och själ, att få sex kilometers "naturbad" i ett härligt promenadväder.

Uppåt

Som vanligt, så passar inte bilderna ihop med det jag skriver om. Dock vill jag att den offentliga dagboken ska ha med relevanta vinterminnen från 2020. Det har inte kunnat bli så många snöbilder denna vinter. Bilderna är från dagens promenad, "Modsrundan". 

I veckan såg jag honom i TV igen. Det har jag gjort ett antal gånger tidigare.
Vid tidigare tillfällen, så har han framträtt i Västnytt, ibland översänt till Rapport.
Var gång jag har sett honom, så har jag själv känt mig som....  olyckad. En som inte lyckats.

Trodde att han pensionerat sig, men så  var inte fallet. I veckan var han i TV -rutan igen, som en av de största experterna, och med en av landets högsta befattningar, inom sitt område, smittskydd.
Två känslor uppstod - dels den där jag återigen kände mig lite kass och dels den som jag får då jag ser eller möter någon som arbetar efter 65, jag känner en viss samhörighet.

Jag känner  honom inte, jag är inte ens bekant- men vi delade tre års skoltid. I nian gick vi i samma klass, 9 g. Kommer inte ihåg, men det kan vara så att vi hade särskild matte och/eller engelska... och kanske t.o.m tyska....ihop under sjuan och åttan. 

Nej, han var ingen kille som man kommer ihåg, ingen kille som fick någon uppmärksamhet av oss tjejer , ingen kille man dagligen pratade med. Det enda jag vet, det är att jag på de flesta prov i nian hade bättre resultat än vad han hade. Det var några andra som jag tävlande med om att vara "bäst i klassen".

Påminner mig om att, när vi började gymnasiet, så blev han placerade i N1a, medan jag och mina båda naturvetarlinje kompisar från nian, kom i N1b. A var pluggklassen, det var dit de flesta femmor gick. (Detta var ju under den tid då betygen delades ut efter en normalfördelningskurva, det skulle vara en viss procent femmor, en viss procent ettor. ) B var klassen som hade kul...

Har förstås aldrig tänkt på denne man någongång, förrän en ganska bekant ansikte och ett väldigt bekant namn, dök upp i Västnytt, för ett antal år sedan.

Ojdå, det var en som hade lyckats. Han var smittskyddsläkare i väst-Sverige ( eller var det bara Göteborg) - jag var bara en sketen mellanstadielärare.
Och jag som var den som var nästan/ofta  bäst i klassen en gång.....

Jag har funderat mycket på den där misslyckatskänslan som jag får, då jag ser att någon som jag på något sätt kan jämföra mig med, har "lyckats" så mycket bättre.

Egentligen är det inte så konstigt att vi är där vi är. Jag härstammar från en familj som var bönder, smittskyddsläkarens föräldrar var båda tandläkare.
Min dröm, mitt mål, det var att lämna bondgårdslivet, och bli "något". För mig var "något" lärarjobbet. Jag lekte skola med mina kompisar före det att jag själv börjat skolan. Under hela min uppväxt var det en självklarhet för mig, att jag skulle bli lärare. ( Ja, utom en tid under gymnasieåren- då journalist eller präst också framstod som möjliga yrken...)

På sjuttiotalet, så var läraryrket fortfarande ett statusjobb, nästan jämfört med läkaryrket.

Kommer ihåg att närmste grannen hade uttryckt till min mor - Lärare? Anna-Lena? Det kommer hon aldrig att klara att bli...  Bönderna därhemma tyckte att läraryrket var ett så stort steg uppåt, att det var en omöjlighet för en bonnunge att uppnå.

Mitt yrkesval, det har jag aldrig ångrat.  Trots att statusen numera är så betydligt lägre än på sjuttiotalet.

Men jag tror inte att jag skulle ha valt lärarbanan, om jag varit ung idag- och varit lantbrukarbarn. Böndernas status och lärarnas status, de kan jämföras.... Inga högstatusyrken direkt... ej heller riktiga lågstatusjobb.

På något sätt, så vill man uppåt, från den status som en föräldrars yrke har.
Och ser man det så, så är det ganska självklart att tandläkarparets son blev läkare....

Om jag ser mig omkring  i min egen familj, bland vänner och bekanta, så ser jag att i de allra flesta fall, så har barnen i sina val av utbildning och arbeten, statushöjt sig jämfört med sina föräldrar.

I min egen familj, så är det tydligt- den som har universitetsexamen, har tagit steget uppåt jämfört med moderns lärarjobb.
Den som har "jobbat sig upp" inom ett företag, har vid relativt unga år, nått en betydligt högre position, än vad hennes pappa gjort vid samma ålder.

Spännande tankar, tycker jag.

Tankar som också förklarar, varför det är så många som invandrat till vårt land, som fått ta de riktiga lågstatusjobben. Det finns inte många svenskfödda som vill ha dem, de flesta strävar uppåt, utifrån vilka jobb deras föräldrar har.

Smittskyddsläkaren från Stockholm som framträdde i Aktuellt i veckan, det var en man som jag aldrig skulle känt igen, om jag inte sett det bekanta namnet.
Jag noterade att åldern tagit ut sina 66 år, även på honom. Dock var han väldigt snyggt klädd och när han uttalade sig om covid-19, så lät han kunnig och trovärdig.


Och... hans närvaro i TV-rutan... fick mig att känna olycksamheten... för en stund.

Läkare, det fanns inte med på kartan, då jag i unga år, funderade på vad jag ville göra med mitt liv. Inget vårdyrke över huvud taget, fanns med i tankarna.

Och nog valde jag ändå rätt, precis som han, min gamle skolkamrat- vi har ju båda fortsatt med våra jobb på "övertid".

Någon kanske reagerar på mitt sätt att ranka yrken i olika statusnivåer. Vi kan se olika på det där....men så tänker jag... Jag har svårt att sätta in många av de nya yrkena i min statusstege.... men för mig, idag, så är läkare och civilingenjör ( det senare lite beroende på vilken slags ingenjör man är) exempel på högstatusyrken. Lärare, lantbrukare, sjuksköterska, hantverkaryrken - det är yrken som jag lägger in i vare sig högstatus eller lågstatusyrken. Exempel på lågstatusyrken.... lokalvårdare, taxichaufför....

Kanske tänker jag fel i det senare.... men jag är ganska säker på att många av oss vill uppåt i status, jämfört med våra föräldrar. Eller åtminstone hålla oss på samma nivå....

Veckan

Oj, vad en vecka går snabbt. Det slog mig, då jag kom hem vid halv fyratiden idag, och bytte om till "mjukiskläder"/hemmakläder, att jag inte använt dem på hela veckan.

Det har helt enkelt varit något extra varje dag.

I måndags var jag på årskontroll hos kiropraktorn.  Dennis ( konstigt namn på en kiropraktor- brukar ju vara ett typiskt buspojksnamn....fast han kanske är en sådan  utanför sin yrkesroll ... : ) )
drog och slet i alla tentakler. Huvudet drog han i, så att kände mig som den besatta tjejen i "Exorcisten" - och det var absolut ingen trevlig känsla.

- Det är bra för den här gången, sa han sen. Vi ses om ett år. 600 kr, tack!

Öm i muskler och skelett ( fast mest muskler) åkte jag hem.... och faktum är, jag känner mig mycket bättre i kroppen än på länge.
Så det var nog väl investerade pengar.

Tisdagar, det innebär en heldag, med dessa ljuvliga två.

Lite jobbigt, inte helt konfliktfritt - och oerhört roligt. Läste någonstans att mor/farföräldrar som träffar barnbarnen ofta mår bättre och lever längre, och att barnbarnen mår mycket väl av en god kontakt sina mor/farföräldrar.

Den store killen, han säger mycket klokt - sådant där som barn helt öppet säger, ur hjärtat- eller för att det är logiskt för dem.

I tisdags så kom mammans ridkompis/ridlärling - en tjej på 14 år, in till pojkarna, efter ridningen. De rusade i vanlig ordning rakt in i hennes öppna famn.

- Vi är allt bästa kompisar, vi tre, sa tjejen.

- Mormor och morfar är också mina bästa kompisar, genmälde Konrad.

En replik som jag gömmer i hjärtat.

Onsdag, det betyder lång dag i skolan. Tills kvart i fem. Denna onsdag behövde inte fritids mina tjänster, så jag kunde vara med på konferensen. Känns bra att få vara delaktig, även om man är på utfasning.

På kvällen visades filmen "Catwalk" på biografen i Tranemo.  Hade hört mycket positivt om filmen och ville gärna se den.

Superbra, superintressant. Filmen handlar om en en tjej från Gislaved som skriver ett mail till Per Johansson ( Glada Hudiksteatern) och talar om att hon vill bli modell och gå på en catwalk. Någon har talat om för henne att hon har sådan utstrålning, så att det skulle passa henne.  Kunde Per månne hjälpa henne?

Det kunde han! Tillsammans med ytterligare två tjejer och två killar började man planera och träna inför en modevisning, någonstans. Det blev New York! Och med vilka kläder - det var verkligen specialsydda glamourkläder som de fem fick visa upp.

Det var en film som alla borde se, och speciellt ungdomar från åk 6 och uppåt. Även om man inte har samma intellektuella resurser som andra, så kan man ha drömmar, och man kan lära sig mycket, bara någon tror på en och ställer krav på en. 

Ungdomarna i filmen har under åren fått utstå mycket spott och spe och hån, men fick genom filmen visa att funktionsnedsatta kan utvecklas, precis som alla andra, men efter deras egna förutsättningar. Alla är lika mycket värda, ingen får nedvärderas utifrån utseende eller intellektuell förmåga....

I går stod spinmix på schemat. Härligt att få röra på sig, ännu bättre att få använda musklerna.

Synd att jag bara får till ett träningspass i veckan, utifrån att jag gärna vill träna på hemmaplan... ja, tre-fyra km bort, i Grimsås samhälle.  Nu blir det ju i stort sett dagliga promenader också, så jag sköter mig väl ganska så bra. När jag blir pensionär till hösten, så ska jag se till att jag får styrketräna minst en gång till per vecka. Det ska säkert funka, om hälsan står bi. 

På lediga  fredagens agenda, så stod ett sjukhusbesök överst på listan.

Jag är fascinerad av sjukhus, dessa stora byggnader som innehåller så mycket glädje och så mycket sorg. Platsen där nya liv kommer till världen, platsen där gamla liv ( och tyvärr en del alldeles för unga liv) lämnar denna världen. 

Inrättningen där så många blir av med sina sjukdomar och krämpor, medan andra får besked: Det finns inget att göra.

Anledningen till mitt sjukhusbesök, det var en remiss till hudavdelningen, där två solskadefläckar i ansiktet akinisk keratos) skulle avlägsnas. Vilket gjordes, med hjälp av kylspray. Så nu så har jag två röda, vätskande fläckar i ansiktet istället. Om 3 -6 veckor, ska det röda fnasiga ha ersatts med normal hud.

Inte nog med att man tog bort solskadorna, jag fick klä av mig och vända både fram och baksida till, för att man skulle kolla att det inte fanns några fler otrevliga märken på kroppen. Det gjorde det inte...

När vi ändå var i området kring Borås, så ville jag gärna ta dagens promenad i barndomens trakter, i Finnekumla by, Rångedala. Vi parkerade vid broderns hus och gick sedan ner till Viskan och följde den en bit. Därav alla vattenbilder. Visst har jag sett översvämningar här under tidigare år, men jag skulle vilja säga att det just nu är rekord. De odlade områdena utmed floden har tidigare legat under vatten, varit en sjöbotten, och sannolikt har sjösänkningen gjort att det lätt blir översvämningar.

En härlig promenad blev det... trots att det visade sig att de fordrade stövlarna inte längre var helt täta.

Strumpbyte och sedan lunch på Jenny´s thai i Ulricehamn... andra fredagen i rad som jag äter lunch där. Bästa matstället i trakten!

Det var den veckan det! Kan inte klaga på vare sig variation eller innehåll. 

Tommy

I Malmö var det vår. 

Blåste gjorde det förstås, och visst behövdes det fortfarande en mössa neddragen för öronen, men de friska vindarna ingav ändå en vårkänsla.

Regnkläderna behövde vi inte ta på oss, regnet höll sig någorlunda borta under de timmar vi var utomhus under lördag eftermiddag och söndag förmiddag.

Det är så roligt när kusinerna träffas. En sådan lyckoträff att de bara skiljer ett drygt halvår på dem. Visst kivas de understundom, men dessemellan så har de riktigt kul. De är viktiga för varann, trots att de bar är två och ett halvt och tre år.

Vi lämnade av Konrad hemma i Ulås, och jag berättade att snart ska mormor, morfar och din mamma åka i väg och höra på en man som sjunger. Han heter Tommy.
- Är Annika också med? undrade Konrad.

Nä, Annika var inte med Tommy i Värnamo Gummifabriks konsertsal. men väl en oerhört duktig pianist. Carl Flemsten. Många gånger är jag mer imponerad av dem som kompar en sångare, än av sångaren. Visst, för att sjunga bra, så behöver man träna, men för att spela ett instrument bra, så måste man träna alldeles otroligt mycket. Ändå är det sångaren som får den största/hela credden.

Tommy Körberg har varit en av mina absoluta svenska favoritartister ända sedan Tom, Mick och Maniacs-tiden.  Vaknade till just den här låten, ""Somebody´s taking Maria away" i lördags. Det slog mig hur oerhört väl Tommy har bevarat sin unika stämma under alla år.

Mitt första egna konsertminne har jag från  en konsert med Tommy Körberg. Det var när han hade vunnit Melodifestivalen 1969, med "Judy, min vän". En söndagskväll hade han en timmes konsert i Boråsparken, och jag och en klasskompis tog tåget in till staden. En gång i veckan gick det ett tåg hem på senkvällen, och var på söndagarna. En sådan tur, annars hade vi inte haft möjlighet att uppleva vår favoritmusik live. Det var aldrig fråga om att bli skjutsad på den tiden, ville man ut på något, så fick man fixa det själv.
Vilket jag i och för sig tycker var lite taskigt, så här långt i efterhand. Livet som tonåring hade varit mycket enklare med lite mer skjutsande, när man bodde utan möjlighet till andra kvällskommunikationer.

Jag/Vi har sett Tommy framträda ett antal gånger under åren. Som soloartist, och tillsammans med någon/några andra duktiga sångare, som t.ex Helen Sjöholm, Peter Jöback, Malena Ernman.
När vi såg Chess, så var han ersatt av Anders Ekborg ( som också är gudabenådad sångare) för då satt Tommy i finkan.

Tommy har  utvecklats som artist med åren. Från att ha varit en ung, lite osäker artist, är han vi 71 års ålder en riktig entertainer. Han hade en hel del mellansnack mellan de mer eller mindre välkända låtarna. Riktigt rolig var han. Även om han hade en del ekivoka anspelningar  så framförde han dem med finess, på ett kultiverat sätt. Så t.o.m den här gamla tanten, som verkligen avskyr riktig buskis - trots att hon en gång var med och framförde sådant-  skrattade riktigt gott.
Han drev  med sig själv, när man är gammal så har man tillskansat sig en ganska så bra självinsikt.
Dessutom häcklade han en del samhällsfenomen.... som det otroligt fåniga  ordet hen och den utbredda lättkränktheten. Han jämförde babisar och politiker och han raljerade över landet USA som såväl styrs av idioter samt tycks vara befolkat av desamma,,,,,

Men det allra bästa, det var förstås hans sång - oj, vad han sjunger bra och oj, vilken fantastisk pianist han hade med sig.

Drygt en och en halvtimme underhöll Tommy och Carl oss. Utan paus. Strongt!
Dock kan man notera att Tommy har blivit en gammal man, stel och ledbruten.
När han avslutat konserten med " Som en bro över mörka vatten", och linkade ut på trötta ben, så kunde man höra ett "PUH",

För egen del, så kunde jag suttit kvar ett bra tag till och njutit av fulländad sång och pianospel. Hoppas att det blir fler tillfällen att lyssna på Tommy Körberg, live.

Sportlov

En vecka går så fort. Speciellt när man har tredagarsvecka. Känns som den arbetsveckorutinen fortsatt in i lovveckan också.

Blev ju långhelg med barnbarnen, och sedan har veckan rullat på snabbare än någonsin.
Tänker att man ska hinna läsa någon bok under lovet, men så blev det inte.
Är väl så att jag premierar utevistelse när det är lov, eller ,... förresten...  det gör jag alltid.
Sommarens stora fördel är ju att man kan sitta utomhus och läsa. det är nog en av anledningarna till att sommaren är min läs-säsong.

Under denna årstid, så känns det mycket mera avslappnat att sätta sig ner i bästa fåtöljen med en stickning, då det lider mot skymningstid. Gärna under det att en svensk eller engelskspråkig  film eller serie, rullar på tvn.
Stickning har den fördelen att man kan göra två saker samtidigt.
Bokläsning är bara bokläsning.
Fler och fler går ju över från att läsa böcker till att lyssna på dem. På så sätt så kan man ägna sig åt bokläsning samtidigt som man sysslar med något annat.
Jag har aldrig prövat. Är rädd att jag inte skulle kunna koncentrera mig, jag tror att jag behöver de skrivna orden framför mig för att kunna förflytta mig in i bokens värld.

Tänker tillbaka på lektioner i svenska, då jag läst upp elevberättelser.
-  När du läste, så såg jag precis hur det såg ut, och jag kände samma känslor som huvudpersonen kände, kunde elever uttrycka sig.

Författaren till sådana berättelser, de fick verkligen svart på vitt att de lyckats.

Svart-vitt var det på dagens promenad. Träffade min goda vän från lärarhögskoletiden idag. Vi brukar träffas en eller par gånger per år. Denna fredag hade vi bestämt mötesplats i vackra Ulricehamn.
Ljuset kring Åsunden, var minst sagt trolskt. Motsol genom dimma gjorde att färgerna helt försvann.
Fantastiskt vackert och njutbart.
Säger den, som i allra högsta grad är färgmänniska.

Roligt att ha några vänner kvar sedan ungdom och tiden som ung vuxen. Man kan alltid fortsätta samtalet, där man avslutade det för ett halvår sedan... eller ett år sedan.

Fikade med god semla på anrika Gunnars konditori, tog sedan en ordentlig promenad längs Åsunden och avslutade med lunchbuffé på Jennie´s thai.
Det är skillnad på olika restaurangers lunchbufféer.  Jennie´s thai  måste vara en av Sveriges bästa. Otroligt vällagad mat. Sushi, varmrätter, sallad, frukt, efterrätt, kaffe och dricka. För mindre än hundra kronor. Otroligt gott! Väldigt prisvärt! Alltid fullsatt - förstås.
Se där, där fick jag till lite reklam igen! 

Likt små hyacintkroppar, stack pestskråpen upp sina nyvakna huvuden. En månad för tidigt, kan det tyckas. Men blir det ingen vinter, så tycker de att det är dags att sticka upp ur jorden redan nu.

Hörde f.ö. något riktigt dumt igår på Rapport. Det var KATASTROF i Skövde, eftersom tulpanerna redan nu hade börjat skjuta upp ur jorden. Tror att det var hundratusen tulpanlökar som planterats, och som var tänkta att blomma vid en tulpanfestival, som skulle gå av stapeln i maj.
För att de skulle stanna upp i växten, så hade man hämtat snö ( antagligen från någon ishall) för att täcka växterna med.
Nu tror jag att snön smälter ganska så snabbt, så KATASTROFEN kan vara ett faktum. Blir så irriterad av att man tar till överord. Katastrof är väl något helt annat än en tulpanfestival, som går i stöpet. Flexibilitet är ett vackert ord. Man  kanske helt enkelt för tidigarelägga blomsterfesten.

Alla hjärtans dag idag.  Har inget bra förhållande till en dagen. Jag och känslor, vi går inte riktigt ihop. Ett klart handikapp, vilket gör att jag ibland undrar om jag har lite autistiska drag. FAST.... då borde jag inte se känslo-rädslan som ett handikapp....
Funderade på  korta promenad nu i eftermiddag, om det inte har med barndomen att göra... eller också är det något medfött. Undrar hur Freud analyserat mig.....

Ett bra sista sportlov har det varit! Mycket utevistelse. Frissa och tandhygienist fixade. Lite bakat, huset städat. Aktivitetsvecka.
Hade tid hos tandhygienisten på morgonen idag. Hon röntgade, kollade, tog bort tandsten och putsade de gamla gaddarna. Dessutom fick jag en "shot" med fluor.
785 kronor fick jag betala. Nästan fynd, sa jag till kvinnan i kassan. Nu var det inte fynd, utan skattemedel som såg till att priset för en halvtimmes jobb blev rimligt. 1385 kr kostade behandlingen, 600 kr var bidrag. Dubbelt så mycket bidrag för den som kommit över 65 års-strecket, än den som är mellan 24 och 64.
Tandläkarbesök är oskäligt dyra. Personligen tycker jag att det skulle vara samma pris för tandläkarbesök, som för läkarbesök.  Tror att många drar sig för att få sina tänder omsedda, de har helt enkelt inte råd. Eller tandhälsa som prio nummer ett....

Bräddfullt

Uträttade några ärenden på förmiddagen, denna tredje dag, i min allra sista sportlovsvecka.
Passerade flera små sjöar och vattendrag, och kunde bara konstatera : Det är bräddfullt överallt.

Kollar man väderleksprognoser för resten av veckan så ser man att det förväntas komma ordentligt med nederbörd till helgen igen.
Kanske hinner vattnet sjunka undan lite innan dess, men knappast mer, än att 30 -40 mm regn gör vattendragen ännu mera bräddfulla, så mycket att det blir översvämning.

Det kan bli bräddfullt för oss människor också. Rent mentalt.
Tror att alla varit med om att det bräddfulla inre, svämmar över.
Tycker att det blivit lite bättre med åldern. Dels tar man saker lugnare när man blir äldre, dels är det inte lika mycket stress runt omkring en, som då man står mitt i livet.

Elever kan förstås också ha det mentalt bräddfullt.
I veckan som gick, så fick jag vara med om en ordentlig översvämning. Utan förvarning- det är inte alltid enkelt att se när det är på väg att rinna över.
Nu blev det en snöbollseffekt av det hela, elevens bräddfullhet gjorde så att förälders bräddfullhet också kom i dagen. Det samma gällde rektor och när han då lade ett helt orättfärdigt ansvar på mig, jag då var det tur att det inte var så mycket i "mitt glas"  sen tidigare, för att bli orättvist behandlad, det fyller på rätt så ordentligt.

Såg filmen "Two popes" på Netflix igår. En verklighetsbaserad film som handlar om mötet mellan förre påven Benediktus och nuvarande påven Franciskus. Denne förre ville avgå och hade utsett sin efterträdare. Den tänkte efterträdaren hade åkt till  påven, för att få sin uppsägelse från sitt kardinalämbete i Argentina, underskriven.
Så blev det inte.

Många tillbakablickar i Jorge Bergogilos  ( påve Franciskus) liv fanns med i filmen.
Även Benedictus hade en hel del "synder" att bekänna.
Den första påven konstaterade att även om han var "den helige fader" , så var han inte Gud, han var bara människa.
Ibland undrar jag om vi lärare har rätt att vara människor.
Känns för första gången gott att gå i pension till hösten. Jag vill inte vara kvar i en skola, som ser fel i det man inte ens är medveten om.
Eller också är det för att jag är för gammal....
Under alla mina lärarår, så har jag satt förmågan att vara människa, att inte förställa mig, som min största styrka.
Ni märker, det håller på att bli bräddfullt om jag ältar. Så det slutar jag med nu, och så gör jag bara mitt jobb under de månader som är kvar. Inget extra,  bara det jag "måste".

I övrigt, jag rekommenderar verkligen "The two popes" för alla som har Neflix.
Trodde det skulle bli en tjat och pratfilm. Så var det absolut inte. Filmen innehöll en hel del humor, det var många gånger som jag småskrattade.

Lovet tycks vara ganska så fullt med olika aktiviteter. Ingen riktig rast och vila.... fast det är ju en prioriteringsfråga från min sida. Jag träffar gärna vänner när jag är ledig, och de dagliga promenader tar sin tid. Frissatid och tid hos tandhygienist passar bra då man är ledig... och så vill man ju passa på att träffa de allra bästa....

De som fyller alla ens positiva känslor till brädden; glädje, kärlek, tacksamhet, förundran, stolthet... Ja, att "hänga" med de här båda, det gör det bräddfullt av känslor inombords. Så bräddfullt blir det, så att det händer att svämmar över i ögonen understundom.
Helgen samt måndagens tillbringades med dessa två.
På lördag tar vi med den äldste av dem och åker till  nästan jämngamla kusinen i Malmö.
Bräddfullt känslomässigt, absolut.
Bräddfullt på trötthetskontot?  Det känns väl att man inte är 40 längre. Som tur är så återhämtar man sig fortfarande snabbt, och det är så roligt att uppleva de tre små, så att tröttheten är inget man tänker på. 

Apelsiner

Såg på Facebook, för några veckor sedan, att någon hade skickat efter en låda apelsiner direkt från odlaren i Spanien.  Lät ju spännande, så jag var inte sen att ta efter.Beställde en låda med 5 kg  sen-säsongsapelsiner. Betalade direkt, drygt 200 kr. Leverans  lovades till den 5 febr, och som jag förstod det, direkt hem till dörren.
5 februari, det var i onsdags. Förvarnade maken, som är hemma på dagarna, att det med stor sannolikhet skulle dyka upp en apelsinlåda i samband med att Postnord levererade posten.
 ( Kattmaten från Tyskland brukar komma direkt till dörren, trots att den ibland väger upp mot 20 kg!) Men jag var inte 100 % säker, lådan skulle också kunna komma till ett av våra två vanliga hämtningsställen, Hestra eller Tranemo.

Efter att jag avslutat dagens elevarbete i onsdags, så fick jag ett SMS från Postnord. Vi har besökt dej kl 13.36, för att lämna ditt paket, men kunde inte leverera. Försändelsen kan hämtas på ICA i Tranemo i morgon efter kl 16.00.

Ingen större skada skedd, tyckte jag, och bannade mig själv att jag inte sagt till C-E att han skulle invänta den blå Postnordbilen, innan han gav sig iväg för att uträtta ärenden.
( Han hade väntat till kl halv två , sedan tröt tålamodet och han åkte i väg. Inte många minuters miss alltså. Men nära skjuter ingen hare ..... )

Igår eftermiddag fick C-E leg och försändelsenummer och gav sig iväg för att hämta apelsiner.
Det fanns inga apelsiner att hämta.
Jag hade fått en länk att följa paketets väg, i samband med SMS från Postnord.
Kollade var paketet var.
Det hade varit i grannsamhället, Limmared. Där hade det blivit inlämnat kl 12.27- och sedan tillbakaskickat, samma tid,  för utlämningsstället stämde inte.

Tranemo ICA ligger 5-6 km från Limmareds ICA. Hade varit lätt att åka till rätt utlämningsställe.Tycker jag. Det fanns ju mycket eftermiddag kvar ....
Dryga fem kg apelsiner fick fortsätta sin färd. Jag  följde deras resa med största intresse, för nu hade det här blivit riktigt dumt.

Ringde till PostNord, fick tala med en trevlig person, som lovade att lådan skulle var på plats i Tranemo idag, efter klockan sexton.

Nu blev jag nyfiken på vad apelsiner tog vägen i väntan på leverans till Tranemo.

Kl 18.36 nådde den gula frukten Härryda. Det enda jag vet om Härryda det är att de har/har haft en fångvårdsanstalt. Och så ligger det på vägen till Göteborg, nära Landvetter.
Googlar och finner att i Härryda så finns ett stort hus, som det står Postnord på.
Där skulle då mina apelsiner tillbringa natten, innan de kördes till Tranemo.

Trodde jag.
Klockan 02.27 anlände de till Torsvik, söder om Jönköping.
Googlar man på Torsvik, så ser man att de också har ett hus som det står Postnord på. Dock inte alls så stort som i Härryda.

Underliga är Postnords vägar, det måste man säga! Inte konstigt att de har problem, när varorna körs runt och lämnas på fel ställen.

Bestämde att vi skulle utnyttja den extra resan till Tranemo och ta en promenad längs den populära slingan runt sjön. I väntan på apelsinerna.
Nu ankom de tidigare än beräknat, redan 12.25 intog de sin plats på utlämningshyllan, i den stora ICA-affären.

Någon timma senare, fick jag äntligen se de gula frukterna, genom hålen i den stabila papplådan.

Runt sjö-promenaden tog en dryg timme. Det blev många fotostopp. Jag tycker så mycket om gråvädersbilder: Verklighetens gråväder är jag mindre förtjust i!

Apelsinlådan var väl emballerad. C-E fick gå lös på den med en kniv för att få upp locket. Inuti lådan låg drygt 25 gula frukter av lite olika form och storlek. Två var lite skadade, men gick alldeles utmärkt att äta, då jag skar bort en liten bit.
Det fanns med ett brev i lådan, som berättade att apelsinerna kommer från Valencia, att det är en skörd från sensäsongen, vilket ger söta och saftiga apelsiner.  De är inte vaxade eller behandlade på något sätt, så de har begränsad hållbarhet.
Så nu blir det till att käka ett par apelsiner om dagen - vilket inte är något problem för mig. Anser absolut att apelsiner är den godaste frukt som finns. Och med tanke på att två små killar ska stanna hos oss några dagar, så tror jag att de också villigt kommer att hjälpa till.

Smaken? Ja, nu har jag bara de två som var lite skadade att bedöma. De var söta, men de vanliga affärsköpta apelsinerna från förra omgången, hade ännu mer apelsinarom. Saftigheten får högsta betyg. Nu skar jag de skadade apelsinerna i klyftor, så jag vet inte hur de är att skala, men de kändes lite svårskalade. Nu är apelsiner lika goda i  skurna klyftor eller skivor, så den detaljen är inte så viktig.
Om jag kommer att skicka efter fler produkter direkt från odlaren? Ja, det får framtiden utvisa. Det är absolut inte omöjligt. Och så måste ju Postnord få en chans att revanschera sig, och läsa rätt på Limmared /Tranemo. Fast allra bäst är förstås att ha tålamodet och vänta ut postbilen, för om någon gjort det, så hade det ju blivit rätt direkt.

Revy

Igår var vi på revy. Sveriges bästa revy, sägs det. Kan säkert vara det, för de är så otroligt proffsiga där i Falkenberg.
Falkenbergsrevyn har ett högt tempo, varierande nummer och roliga sketcher blandat med sketcher av mindre hög kvalitét. I några av sketcherna tyckte jag att slutet föll ganska mycket. En bra sketch ska ju ha en knorr på slutet!
Det allra bästa med Falkenbergsrevyn, det är deras musikalitet. Suveräna sång och musiknummer upptar sannolikt minst halva föreställningens tid, kanske mer.
De flesta av de uppträdande spelar olika instrument, någon av dem behärska fem-sex olika.

Så aktörerna blandar sina uppgifter, ibland är man musiker, ibland sångare, ibland  sketchskådespelare.

Snurrscen, digital scenografi och påkostade kläder gör revyn ännu bättre, ja, så mycket bättre kan det knappast bli. Skulle vara sketcherna då, men det är inte så lätt att få till det i nummer efter nummer

Så om ni har vägarna förbi Falkenberg, och det finns biljetter kvar: GACK  OCH BESKÅDA SPEKTAKLET! Jag lovar er några härligt underhållande timmar!

Där fick jag till ét! Borde nog söka jobb som recensent nu när jag ska bli pensionär.
Vore inte dumt att få åka runt och kolla Sveriges- iallafall södra Sveriges - lokala revyer.

Jag har varit recensent en kort period. När jag var ung, i de senare tonåren.
Hörde av mig till Borås Tidning och undrade om jag kunde får recensera film.
Det fick jag. En biljett till en bio, B-film oftast, och sedan en plats vid en skrivmaskin på kvällsredaktionen.
Man kände ju sig lite märkvärdig, där bland alla dem som hade mitt drömjobb - journalist. 

Antagligen skötte jag mig ganska bra då jag skrev om de smalare filmerna, för en kväll fick jag biljett till en ny Disneyfilm - tror att den heter  Janne Långbens olympiska spel.
Jag har aldrig varit någon älskare av tecknad film, och tyckte att filmen med de olika misslyckade långbenstävlingarna var töntig. En Disneyfilm får man inte skriva ner, speciellt som större tidningar hyllade den.

Så blev recensent/journalistsagan all.

Journalistskolan sökte jag till, kom till andra antagningen, men sedan var det stopp. Kanske för att jag aldrig fick stopp på den elektriska skrivmaskinen, den bara skrev och skrev utan att byta rad....

Nu tror jag att lärarjobbet passat mig nog så bra!

Revy har jag också spelat.
I Dalstorparevyn.  1988 - 1995 hade vår lilla bygdegårdsrevy sin glansperiod. Några år senare gick en i graven, då hade den överlevt sig själv.

Nu var jag ingen lysande stjärna på scenen, ej heller som sketchförfattare. Sångtexter och minimusikalsketcher, det var nog min grej. De blev bra . Sketcherna jag satte ihop blev oftast rätt dåliga, oftast bestod de av dåliga vitsar från någon skämttidning. Inget jag är stolt över idag.
'
Men det var en fruktansvärt rolig tid, de där revyåren. Vi började skriva i september - oktober, sen repade vi ett par månader för att spela fredagar-lördagar, kanske någon söndag under tre - fyra veckor.

Pensionärsrevy- kan det vara något? Ja, varför inte. Och sen kan jag recensera densamma....   ; )

Passade på att ta oss till havet en stund, då vi ändå begett oss de 10-12 milen smal och krokig väg  till Falkenberg.
Det var många som var  på vandring längs den smala remsan av sand mellan klitter och hav, denna blåsiga dag.
Det blåste kallt från norr, men det var härligt att se och höra havsvågorna kasta sig in mot stranden, med så mycket kraft så att de spottade fradga.

På vår normala "hav möter strand- plats", Östra stranden i Halmstad, så är klitterna/dynerna nästan bortspolade.

Längs Skrea strand så har vågorna inte lyckats göra så mycket skada, där är det riktiga sandvallar, precis som det var förr i Halmstad.

De gamla badstugorna står också kvar. Är säkert värda en hel del numera.
Så charmigt att komma till Skrea och uppleva nostalgi.

Bilen, som fanns på en gata nära teatern, den har betydligt fler år på nacken än denna tanten. Såg den köra iväg. Sakta och försiktigt gick det, men fram kom den.  Och så fin den var, åldern till trots.

Det var inte bara havet som skummade ystert.  Ätrans vatten hade fått upp farten, här under den gamla bron i centrala Falkenberg.

Och se, alldeles bredvid den bräddfulla floden, där hade påskliljorna börjat blomma. 02022020!
Måste vara  rekordtidigt!  Kändes både dåligt och bra. Dåligt i avseende "Ur led är tiden", bra i  avseende "Det går mot vår".

En rolig söndag blev det, en riktig revysöndag, där årets första semla och grillad lax från förnämliga Laxbutiken ingick i det varierade programmet.