söndag 31 oktober 2021

Nostalgi

 


Fick en rejäl nostagitripp i morse, då jag läste dagens Boråstidning. "För femtio år sedan" är ett återkommande tema varje söndag. Intressant att läsa och att komma ihåg.

Idag var det "kändisar" med på sidan. Kände direkt igen Mats i Torsgår´n. Var god vän med de äldsta av hans barn. Är ännu- på Facebook/Instagram

Och så var närmsta grannen, Johannes, med på den lilla bilden.  Även Göte, mjölkbilsköraren, minns jag tydligt. Han var bekant med alla bönderna i Rångedala och känd av deras familjer.

Konstigt, tänker jag, att jag var arton år innan man avskaffade mjölkflaskorna. Skulle gissat att det var närmare tio år tidigare. Mjölkflaskorna, som behövde kylas över natten under den varma årstiden, hämtades varje morgon på sitt mjölkbord. Har klara minnen av mjölkbordet centralt i Finnekumlabyn. När jag nu låter hjärnan arbeta i långtidsminnet, så kommer jag ihåg att det under senare år fanns ett mjölkbord för "våra" samt för grannens ( Johannes)  mjölkkrukor vid hans gård. Bara dryga hundra meter att köra mjölken för far. Skillnad mot att behöva köra iväg en km för att lämna mjölkflaskor- och hämta de tomma. 

Nu är alla borta sedan länge. Är ganska säker på att Johannes gick först. Min mamma brukade ha födelsedagskalas för grannarna varje år, efter att hon blev ensam. Kommer så väl ihåg då hon berättade om sitt kalas, och då Johannes  hade han sagt  - Nu tackar jag för mig, nu kommer jag inte på fler kalas hos dej, Lilly!  Hans cancer hade kommit tillbaka, och mycket riktigt så levde han inte nästa år. 

Ryser vid tanken.... 


Tog med maken ut på långpromenad på förmiddagen. Gick på stigen mot och genom de marker där jag plockade massor av lingon för några månader sedan. 
Nu är de borta, skördetiden är slut. Det enda som kan hittas nu, det är trattkantareller. Har inte kommit till skott än, men skulle nog vilja ha några liter att torka....

Nostalgikänslan infann sig under promenaden. Nostalgi, vemod- sommartiden är slut. Nu väntar många månaders ( fem..) mörker och kyligare väder.


Passerade Karlas hus. På senaste "tantträffen"/"tjejträffen" - den för två år sedan- så skulle hon vara "medarrangör". Hennes cancersjukdom hade just kommit tillbaka, så kom inte med på träffen. Ett halvår senare var hon borta. 

Idag bor Robert och Jenny i hennes hus. Jenny jobbade i skolan under förra läsåret. En supertrevlig tjej.  Tyvärr fick hon inte vara kvar, trots att hon var superduktig, omtyckt och är utbildad lärare. Trots att vi bara bor två kilometer från varann, så har jag inte träffat henne sedan avslutningsdagen.

Och huset har jag inte besökt sedan dagen innan Karla blev hämtad med ambulansen för sista gången....


Har röjt i skåp och lådor i huset under de senaste veckorna. Det är bra att få rensat. och ibland så blir det en nostalgitripp. Som idag, då jag hittade tre av Dalstorpsrevyns program.  Jag tror att vi körde sju, möjligen åtta,  revyer, med premiär varje år i januari, från 1988 till 1994/95.

Det var superroliga tider, men det blev väl så att vi kände att vi inte kunde leverera lika bra efter ett antal år, samt att vi fick konkurrens av revyn i grannsamhället, Gällstad.  Men när vi var som "störst" så körde vi  nog tjugotalet utsålda föreställningar  i Dalstorps bygdegård. under några januari-februarihelger. Åh, vad det var roligt. Kan fortfarande minnas doften i "logerna" och värmen i strålkastarljuset. Nostalgi!


Revypappa- Janabo- är borta sedan många år. 
Även Kent har lämnat det jordiska. 
"Smörsångare" Kenneths son, han var med i melodifestivalen under två- kanske tre år- med sitt State of Drama. 
Kristina och Leif ( namnet längst ner till höger föll bort) hör fortfarande till  våra bästa vänner.... 
Balett-tjejerna, som då var riktigt unga, har blivit farmödrar, och nästan alla av dem som jobbade bakom scenen är borta. 

Ganska go känsla att leva sig tillbaka till gamla tider. Få frottera sig i gamla minnen. Tänk så otroligt mycket man har fått vara med om under sina snart sextioåtta år. Även om det varit jobbiga upplevelser ibland, så har det mesta ordnat sig till det bästa. 

Så med ett ord kan jag sammanfatta denna nostalgidag., Tacksamhet!

Nu ska jag gå upp och se Elfsborg spela sin andra halvlek mot Norrköping. Hör på radio- och hör dessutom glädjevrål från ovanvåningen- att Elfsborg leder med två ett.  ( Hör också att de fått en man utvisad... ) Vid två tillfällen under 2000-talet, så har jag varit på Borås arena och sett Elfsborg ta SM-guld. Möjligheten till guld finns även i år. 

Och visst finns det mycket nostalgi förknippat med både fotboll och framförallt med Elfsborg....

lördag 30 oktober 2021

Ovant

 


Vi brukar ofta äta lunch på restaurang på fredagar. Finns faktiskt en hel del att välja bland, om man är beredd att åka bil i tio - femton minuter. Vi brukar ta en promenadrunda före lunchen. Kul att se något annat än de välbekanta vyerna här hemmavid.

Igår valde vi Hestraviken. en av de lite "finare" ställena. Dagens lunch, förstås. Fiskgratäng eller lövbiff. Jag är inte så förtjust i helt kött, men lövbiff lät ju bra. Min erfarenhet av lövbiff är tunna, snabbt stekta skivor av nöt.

Nu var det inga lövtunna skivor som serverades, utan ganska tjocka sådana. Sega, dessutom. Så det var ingen höjdare. Kändes väldigt ovant att med en icke-vass kniv försöka forcera det sega stycket. Sådant kött skulle aldrig få komma på bordet här hemma. Sådant kött, delas i småbitar och kokas  länge i någon form av gryta.


Salladsbordet var av högsta kvalitet. Och utsikten över Nissan och över Isaberg på den 2,5 km långa promenadslingan som finns i anslutning till anläggningen, den var klart njutbar.


Igår var det äntligen dags för "tjejträff"/"tantträff" för damerna i vår by igen. Det var två år sedan senast.

Det bjöds på varm pastasallad med god sås. Därefter ställdes det fram rejäla fat med snacks och godis. Svårt att  motstå. Ett antal glas vin slank ner. Samt en hel del vatten. Vid tiotiden serverades kaffe och budapesttårta.

Normalt brukar vi ha ätit klart för dagen vid sextiden hemma hos oss. Möjligen kan det dra iväg till klockan sju.  Och mer än två glas vin brukar det aldrig bli, oftast bara ett. 

Så gissa om det kändes ovant för tant-magen.... och tant- hjärnan att äta och dricka så mycket på en tid, då magen är van att få påbörja sin vila. 

Var hemma en stund efter elva, och hade svårt att somna. Sov oroligt, hade konstiga drömmar, flera toalettbesök blev det.... och sen kom  halsbrännan. Men den går ju att bota. En tesked bikarbonat i en glas vatten. Och så en Ipren-tablett på det, för säkerhets skull. Efter den kuren  kom äntligen sömnen. Om än med konstiga drömmar. 

Men en trevlig kväll hade vi!


Ovant att ha en köpebukett på köksbordet igen. Brukar alltid ha snittblommor på bordet i köket. Utom vid juletid, då får en ljuskrona pryda bordet. Gissar att jag köpte sista buketten i maj. Sedan dess så har det funnits blommor i trädgården att plocka in. Eller på ängen utanför trädgården. Höstastrarna har levererat blommor länge, men nu är de sista fula och vissna. 

Städade husets två övre våningar på förmiddagen, och kände bara att jag VILLE ha en fräsch bukett blommor, nu när huset också var fräscht. Hann med råge till den utmärkta blomsteraffären i Hestra innan stängningsdags. Höstfärger kändes helrätt.


Lite frisk luft behövs varje dag. En liten fram och tillbaka-promenad på byvägen. 
Att de nyss guldgula träden nu är alldeles kala, det kändes inte ett dugg ovant. 
Det är väl så att man varit med om årstidernas växlingar så många gånger, att tant-hjärnan ställer om till rätt årstid.


Omställningen till normaltid, den har hjärnan svårare att acceptera. Kommer att kännas helknäppt att det är mörkt vid femtiden i morgon. 
Men man lär väl komma in i den vanan också. Fast den mörka tiden från nu och fram till slutet av januari.... den skulle jag gott klara mig utan. 




onsdag 27 oktober 2021

Boknörd

 


Absolut! Boknörd, alltså.

Boken, det är mitt favoritträd. Året om.

På senhösten förvandlas bladen till guld. De gyllene löven singlar ner och lägger sig som en matta i bokskogen. 

Under vintern väntar de majestätiska träden, med sina släta gråa stammar, på att åter få slå ut.

Den skira vårgrönskan i bokskogen, den är svårslagen. Trots att lövmattan varit tjock, så finns det gott om vårblommor. I en del bokskogar härskar blåsipporna, i andra är det vitsipporna som slår ut sina kronblad i vårsolens sken.

Sommaren, ja, då råder en kompakt skugga under det täta lövverket. Under en solig dag ser man hur solstrålarna tycks forcera  de tjocka bladen, utan att riktigt lyckas tränga sig igenom.



Bokskogar fascinerar mig.

En utflykt till en bokskog ger bilder på näthinnan, som sitter kvar i fler dagar.

Ännu bättre är ju om man kan fånga bilderna med kameran, och njuta av om och om igen.

Kanske är det bristen på bok här hemma, som gör mig till boknörd.

Visst finns det en och annan planterad bok här omkring också, men det är inte alls samma känsla som att uppleva en skog av bokar.



Diskuterade med sjätteklassarna om boknörd är ett positivt begrepp eller ej, i samband med vår fortsatta resa i retorikmatchen. Jag anser att det är mer positivt än negativt. Jag tar gärna på mig epitetet nörd. Om det får ett prefix. Boknörd, blomnörd, naturnörd..... men inte bara ordet nörd, då blir det mera negativt.


Boknörd i dubbel bemärkelse, är jag det?

Skulle nog inte bli benämnd med den nördigheten. Men jag gillar både bokar och böcker. Är dock en lat läsare. Det ska gå fort att läsa. Det får gärna vara en tjock bok, men den texten ska kunna avläsas i hög hastighet. Och så ska man komma in i bokens handling relativt snabbt.  Har den inte fångat mej efter fyrtio-femtio sidor, så är det slutläst.

Är periodare vad det gäller böcker. Har inte läst något alls på flera veckor. I somras blev det massor av böcker lästa. Pocketböcker.  Som sedan lämnas vidare till Återbruket i Limmared. Klarar inte av att vara bibliotekskund. Är för ojämn i läsningen.... det blev ett antal böter så länge jag lånade på bibblan.... Så nu får det bli pockets, och jag kan läsa dem när andan faller på.



Det här är en kille som gillar både böcker och att visats i bokskogen. Det är toppen, tycker mormor.


lördag 23 oktober 2021

Toppen!

 


Visst var den toppenbra,  musikalen som jag såg igår kväll, tillsammans med Johanna. 

Spira i Jönköping har bjudit på förstklassig underhållning vid många tillfällen. Musikaler och konserter med populära artister har det handlat om för min del, men där bjuds också på en hel del annat. Standup, klassiska konserter, teater.

Spira har en stor parkering, Hade bestämt träff med Johanna där vid tjugo i sju.  Var  på plats halv sju och såg just hur den sista parkeringsluckan blev igenfylld. Märkligt! Och vart ska jag ta vägen, jag brukar ju parkera här. Och hur ska jag få tag på Johanna.  

Körde en bit längs den väg som borde leda till parkering. Hittade ett parkeringshus 500 meter bort. Ringde Johanna. Hon begick ett trafikbrott, svarade i telefon och kunde hitta parkering på andra sidan Munkjöbron. Så det ordnade sig bra, vi var inne i salongen då man hade sista utropet, två minuter till föreställning. 

Anledningen till invasionen på Spiras väl tilltagna parkering: Lill Lindfors uppträdde på Spiras andra stora scen. Säkert ett toppenbra framträdande det också.


"She loves me" heter musikalen som spelas hela hösten på Spira, Smålands Musik och Teater. Musikalen bygger på en ungersk pjäs från trettiotalet. Den har satts upp på Broadway och i Londons West End på sextiotalet. Spira är den första skandinaviska scen som visar musikalen. 

Kan låta töntigt med en ungersk trettiotalspjäs, men den var full av humor. Musiken var dessutom lättillgänglig och dialogen, som sagt, skrattvänlig.

Det var en lång musikal, nästan tre timmar med paus. Tiden bara flög iväg, ett bra tecken på att det man ser och hör verkligen är toppen. 


Vilka otroligt bra musikalartister vi har i vårt land. Wow, vilka röster en del har. Detta till trots är de helt okända. Jag har sett några av skådespelarna i tidigare musikaler, men är det inte ett"kändisnamn", så lägger man det inte på minnet.

Och så har vi alla musiker, där nere  i det svarta orkesterdiket. Nu är musikalartister välutbildade, och kan både sång och dans. Väl värda sina applåder förstås. Men det är Jönköpings lilla symfoniorkester också, Jönköpings sinfonietta. Toppenbra! De får ingen chans att synas. Nu satt vi på första raden och det är alltid en extra bonus. Man kan slänga ett öga på de duktiga musikerna under scenen, då och då. Goda musiker är klart underskattade! 

Men musikalen rekommenderas verkligen.


Var lite vilsen en stund, då jag skulle gå tillbaka till parkeringshuset. P-huset fanns inte där jag trodde! Men det fanns ett parkeringshus på andra sidan gatan. Jag visste bestämt att jag inte gått över någon gata på väg till Spira! Med tanke på att jag inte hittade någon skylt med P på den gata jag gick, så fick jag väl undersöka det "felbelägna" parkeringshuset. 
Jodå, där stod bilen och väntade. Mitt misstag, jag hade tagit fel väg ut ur "undergången". Tre vägar ut... jag HADE ju faktiskt gått under gatan tidigare.
Slutet gott!


En sådan toppenfin dag det blev denna lördag. 

Som gjord för en promenad i byn. Var inte ensam om den tanken!


Bloggvännen Geddfish inspirerade mig att ge mig ut på en cykeltur, efter en toppengod kålpuddings-lunch.  Brukar inte berömma den mat jag själv lagar till, men dagens kålpudding blev verkligen god.

Elcykeln är nedburen i källaren, för att trädgårdsmöblerna skulle få plats i garaget. så det fick bli treväxlade Monarken istället. Går bra det också, blir bara en kortare tur än med elcykeln. 


Trampade den "vanliga" monarkrundan på 12-13 km. Upptäckte att en del förändrats sedan jag cyklade här i somras. Ett av ödehusen hade blivit upprustat, och en barnfamilj ( studsmatta utanför) hade flyttat in.
Ett av de gamla trähusen ( bilden) hade ( i det närmaste) jämnats med marken. Undrar om det fina gamla huset, som står kvar, har någon framtid?
En bit längre fram var skogen ordentligt gallrad och hus som tidigare inte synts från vägen, var helt synliga.
Kul när det finns lite nytt att se längs grusvägen.


Tre nordsvenskar brukar det vara. Nu var det fyra.

Vi bor i backarnas rike. Upp och ner. Bra träning för tant.


Korna är fortfarande ute. Tycker att det skulle bli långa tråkiga nätter för dem, så här års...

Fast livet inomhus, det kanske är ännu mer långtråkigt. 

Idag har det varit en toppenfin höstdag, för både folk och fä. 

Funderar dock på om det är de sista ko-bilderna för i år.... 


.... för vintern är helt tydligt på gång.

Det känns INTE toppen!









torsdag 21 oktober 2021

Rampljus

 


Denna veckan har vår lilla kommun verkligen fått stå i rampljuset.

Anledningen till det är KOMMUNPOETEN.  I lokala medier rapporterades det för några veckor sedan om att Tranemo kommun fått sin egen kommunpoet. Tyckte att det lätt  rätt så fånigt, men tänkte inte så mycket på mer på det. Ingen som jag har tänkt frottera mig med.

Under de senaste dagarna så har flera större tidningar, samt radio och Tv på riksnivå, haft artiklar och programinslag om den lilla fattiga kommunen som anställt en kommunpoet. Det har raljerats, dt har kritiserats och det har varit högst sakliga inslag. 

Tydligen ligger det till så att mannen i fråga, Jimmy Alm, 38, inflyttad till den lite annorlunda byn Uddebo ( i folkmun kallad Uddabo) sökt bidrag från Kulturbryggan om att få skildra olika företeelser i kommunen, med en dikt per vecka, samt ordna skrivarkurser. Dikterna, som han producerar, ska sedan ges ut i bokform. 

Kulturbryggan har tolv miljoner i statliga pengar att dela ut till "udda" projekt. Jimmy lyckades få 894 000 kr för att genomföra sin tanke. Allt ska inte gå till lön, utan lönen för en dikt i veckan ska ligga på 20 000 i månaden. resten ska gå till omkostnader... och bok (!)

Kommunen bidrar inte med några pengar, men de ställer sig bakom projektet.


Frågan om man ska använda skattepengar, om än statliga, till en sådan här grej, den är förstås kontroversiell. 
Flera "högre" kommuntjänstemän har uttalat sig positivt, kommunens lilla kulturelit är eld och lågor.

Jag tycker fortfarande att det är otroligt dumt med en kommunpoet, 20 000 i månaden för att skriva en dikt i veckan. Lite research behövs, men nog är vi ett antal som skulle kunna fixa det. För några hundralappar per dikt..... Om man nu tycker att det finns något värde att läsa en dikt om en händelse, eller ett företag i den lokala gratistidningen ....
.
Nej, det rimmar illa med alla de stora besparingar som man behövt göra inom framförallt skola, men även inom vård och omsorg, under senare år. 
Samtidigt så har ju vår lilla kommun fått enorm uppmärksamhet. Tranemo kommun är inte en helt okänd liten landsbygdkommun längre! 



Kom att tänka på ett ännu tokigare kulturinslag, som kommunen, tillsammans med kultur i Väst, genomförde på sensommaren. 
En kvinna, koreograf, anställdes för att göra dansföreställningar på perrongen vid stationen i Limmared.  Tåget längs Kust till kust-banan gör åtta stopp där dagligen, och för en del resande uppfördes dans som skulle handla om väntan. ( !!!!) 
Som avslutning på det några veckor långa projektet,  så skulle kvinnan dansa sig fram på banvallen,  3-4 kilometer,  mellan Limmared och Tranemo. 
Dummare än dumt, om ni frågar mej. 


Vore ju kul om vår kommun kom i rampljuset för något som är odiskutabelt positivt!


Och det gör den ju! Även om det inte kommer att få samma stora uppmärksamhet som kommunpoeten fått.
 Idag visades andra delen av slutaudition till retorikmatchen 2021. På lördag kl 11 sänds programmet i radions P4. Nu är det helt ok att tala om att Grimsåsskolan, för andra året i rad, gått vidare till kvartsfinal i den nationella tävlingen för sjätteklassare. Så otroligt kul! Så nu får vi se om lokalpressen och lokalradio nämner något om detta. eller om vi till och med kan  få lite uppmärksamhet från kommunen.

Kanske det finns någon av alla duktiga grimsåselever, som om några år kan söka pengar för att bli talskrivare. Pragmatiker som jag är, så anser jag att man har mer nytta av en retoriker än en poet. 

Bilderna är inte från Tranemo kommun, utan från en  utflykt till bokskogen i Ulås/Hinsekind, i Värnamo kommun. Den gjordes tillsammans med Konrad på veckans mormorstisdag. 
 
Här kommer veckans dikt, läst av självaste kommunpoeten.



söndag 17 oktober 2021

Värt att fira!

 


I fredags fyllde min ende bror, mitt enda syskon, sextio år. Värt att  uppmärksammas, förstås!

När han föddes , så gick jag i andra klass i skolan, och skulle snart fylla åtta år. 

Jag kommer så väl ihåg den sommardag, då mamma Lilly, med allvarlig röst förkunnade att jag skulle få ett syskon.

- Hur vet du det? frågade jag.  - Det har Gud sagt till mej, blev svaret. 

Nu tror jag inte att min bror är Jesu lillebror, därtill är han alldeles för lik sin far till utseendet.


Jag hade ju varit ensambarn i alla år. Det fanns inga jämnåriga grannbarn, så jag hade levt till stor del i min fantasivärld.  Där hade jag en låtsaskompis som hette Gunilla.
Naturligtvis skulle den baby som skulle komma till Backgården vara en tjej, och naturligtvis skulle hon heta Gunilla.

När jag var barn, så sov jag i samma rum som mina föräldrar. Där fanns också TVn. Radion stod i köket. Det var de två rum som användes. Det stora finrummet, det värmdes bara upp då det kom främmande. På andra våningen i det lilla huset bodde mormor och morfar. 
Delar av huset användes inte alls, det var oisolerade ytor. Det fanns inre vind och yttre vind och ett gammalt vedförråd, som som så småningom byggdes upp till ett rum till mig. 

Kommer ännu ihåg hur jag vaknade "mitt i natten" av att min mamma hade ont. Mormor hade kommit ner och pratade med mamma och pappa.
- Hjälp mig att knyta skorna, sa mamma, och höll fram sin nubucksprydda fot till pappa.

Så for mor och far iväg i den grå Volvon. Mamma blev avlämnad på BB. pappa kom hem och tog i tu med den försenade morgonmjölkningen. Jag kunde inte sova, jag väntade så på att höra att Gunilla hade kommit.

Telefonen ringde medan det ännu var söndagsmorgon.  Pappa hade kommit in från ladugården och svarade. Han hade fått en son. Han blev glad, riktigt , riktigt glad. Jag blev besviken.


Numera är jag väldigt glad över att ha min bror. Inte för att vi umgås jättemycket, men han och hans fru finns där alltid om man behöver dem. Riktigt glad är jag över att ha kvar mitt barndomshem. Delar av det ursprungliga huset finns kvar. När Roger och Annki bestämde sig för att lämna stan och flytta till landet, så byggdes det om och ut. Idag är det ett riktigt trivsamt hus.  Och nog är det en förmån för mig att kunna återvända "hem".

Det där med att fira har väl aldrig varit någon stor sak, vare sig hos Roger eller mej. Så det var helt ok med ett enkelt uppvaktande, som fick ske utomhus, eftersom vi haft hand om två småförkylda killar under några dagar. 
Presenten, det var biljetter till Sven-Ingvars konsert i Jönköpings konserthus, i mitten av november. 
Vi har förstås också biljetter till konserten, så då passar vi på att ses en stund innan och äta något gott tillsammans. 
Ser fram emot det!


Nog är det värt att fira, att man kan gå på konserter, teater och sportevenemang igen!

Jag var fylld av förväntan då jag tillsammans med Johanna och hennes granne Maria, gick in genom dörrarna till Gummifabrikens stora sal, för att lyssna på musikalmusik i nästan två timmar.

Vi har sett flera uppsättningar av "Från Broadway till Duvemåla" under årens lopp. Rena julaftonen för den som lite av musikalnörd.  Och inte blev man besviken av  post-pandemi-uppsättningen heller! 
Jag njuter verkligen av att höra välkända- och några okända- musikalmelodier framförda av duktiga sångare och musiker.


Uppskattar också när musikerna får vara med på scenen. Anser att de oftast får för lite kredit för sitt jobb, att det är sångarna som hyllas. Nog är det så att goda sångare har en stor medfödd talang, och inte har behövt lägga ner lika mycket tid och kraft på att utveckla sina röster, som musikerna har behövt lägga ner för att bli riktigt duktiga på sina respektive instrument. Och vad vore en musikalkonsert utan ett bra komp? Ganska ointressant.
Jättebra, att musikerna fick vara framträdande och att de också fick ta del av applåderna. 

Anledningar att känna "firarglädje", det kan behövas nu när höstmörkret tagit greppet, och de härligt ljusa och ljumma sommardagarna och kvällarna är ett minne blott....





onsdag 13 oktober 2021

Full fart!

 


Men det är ju så jag vill ha det! Fartfyllt! Så länge man orkar...

Måndagen tillbringades till stor del i vackra Ulricehamn. Hade tjatat mig till en tid för knäröntgen. 

Kom på att jag gjort det samma en gång tidigare. Hade glömt bort att jag haft besvär med knäet förut.. Vi närmare efterforskning, via bloggen, ser jag att det är drygt åtta år sedan. Har inte fått svar på den röntgen ännu! Hoppas det går snabbare denna gång....


Tre bilder på knäet. Samma  vyer som förra gången, gissar jag. 

Man får vara superglad för att  den gamla välbelastade leden återgått till i det närmaste normal funktion. 
Så efter besöket på vårdcentralens radiologavdelning, så tog vi ( C-Es förslag) bilen upp till Lassalyckan för att gå en runda.

Lassalyckan, det är Ulricehamns vidlyftiga friluftsområde, beläget 340 m.ö.h, Det är känt för att ha ordnat världscupen i sprint två gånger och dessutom för att ett mord begicks här för några år sedan. 
En helt "vanlig" medelålders kvinna skulle gå/jogga runt fem km-spåret. Hon kom inte hem, anmäldes försvunnen och återfanns våldtagen och mördad efter någon dag, bara en bit från spåret. I jakten på hennes mördare beslutade man att alla män inom ett visst ålderspann skulle topsas, för att säkerställa DNA. Det fanns ett litet antal som uteblev från topsningen, och söktes då upp i hemmet.  I ett av dessa fall, påträffades en ung man som tagit sitt liv. Mördaren! En ensam ung kille! Tragiskt!


Det tokiga är att jag inte besökt Lassalyckan på åtta år. Senast jag var där, och enda gången tidigare, det var då jag röntgat knäet förra gången. Då gick jag en fin slinga på fyra kilometer, där det dessutom fanns geocacher att leta upp.

Lite tokigt att röntga ett knä, och sedan ge sig ut på en halvmilslång vandring.... Två gånger.... 

Konstaterar att hösten är en ypperlig årstid för utomhusvistelse.



Gårdagens mormor/morfarstisdag, den tillbringades till stor del utomhus i det härligt soliga,  lätt disiga,  vädret. 
Det blev flera olika promenadrundor, med eller utan en K-P som tog eftermiddagslur , det blev lek utomhus och det blev krattning av löv.


Så det var en rätt "ute-vistelse-sömnig" mormor, som slog sig ner framför TVn och Sveriges VM-kvalmatch på senkvällen. Var på väg att ge upp efter en tråkig första halvlek, men tvingade mig att sitta kvar, och det blev ju en riktigt spännande tillställning till slut.


Det var frost idag på morgonen. Ajöss med de uteväxter som fanns kvar i blomning!

Frysen var tom på bröd, så det var lika bra att baka några sorter. Tre recept är från Fredrik Nylens  ( Fredriks fika) brödbok... och ett är  "jag tager vad jag vill göra slut på" bröd..
Jag gillar att baka  bröd, men jag gillar inte kladdigheten som det medför. Mycket disk. blir det, köksgolvet blir mjöligt... så det var lika bra att städa lite efter  det.


I eftermiddags så var det "Ledighetskommitte"-träff igen. Fika och musikquiz. 
Nu var det en dansmusik-nörd som gjort frågorna, så det var flera som jag inte alls kunde.
Men jag upptäckte att han blandat ihop en låt som jag är säker på vem som sjöng,  "Där björkarna susa", Jailbird Singers, med  Hootenanny Singers "Björkens Visa". 
Jag är väldigt stolt över att jag inte påpekade detta för quiz- makaren, utan bara nämnde det för de som satt vid vårt bord.  Ingen annan sa något, och då behövde inte jag vara besserwissern. Bra, Anna-Lena! 


Lite njuta-av-vädret-promenad hann vi med, efter hemkomsten. Och när man inte har hund, så får väl katten gå med!

I morgon är det arbetsdag igen! Och sedan kommer två killar, som ska stanna tills på lördag. Full fart alltså! I like it!






söndag 10 oktober 2021

Stängt

 


Baddräkten var den enda packning som jag tagit med mig, då vi åkte ner till Halmstad,  för att stänga till den gamla stugan. Det kunde ju vara en liten utmaning med ett sista bad, i mitten av oktober. 

Men stranden var stängd. Där var det en större tävling i Enduro! Ett riktigt öronbedövande spektakel.


Familjen Friberg  kom också ner till kusten. Johanna hade, liksom jag, sett fram emot en strandpromenad  med pojkarna. 
Nu blev det att kolla på motorcyklar en stund. Med utsikt från pappas axlar.´...



... eller från en upphöjd och säker plats med utsikt över både de väsnande motorcyklarna och det lockande havet.


Fyrahundra startade lär det ha varit. I tre olika klasser. En hel del jobb torde ha gjorts för att få till lite extra svårigheter i den lösa sanden. Medan vi stod här och tittade, i kanske fem minuter, så var det två omkullkörningar på detta guppet.

Vi stod med utsikt över hela stranden, 3-4 km lång, och KOLLA... den södra delen, den var inte ockuperad av motorcyklar.


Så vi tog bilen till naturreservatets parkering och därifrån var det bara en kort promenad ner till vattnet. 

Baddräkten? Kvar i stugan.

Vattnet? Klart badbart, vad det gäller temperatur.

Men Anna-Lena, du befinner dej ju just nu vid Östra strandens nakenbad! Nej tack, det är inte min grej. Jag vill allt ha en baddräkt på,  när jag ska bada....

Så det blev inget bad...


Det var lågvatten, så vi kunde lätt ta oss ut till "ön". 
K-P ritar, precis som sin bror, bokstäver i sanden. Men han har inte riktigt koll på vilken bokstav han ritat. Nej, Karl-Petter, det är inget L....


En pojke kom ganska torrskodd från ön och havet. Det var han med gula stövlar. Han med blå stövlar, han var alldeles genomblöt på både byxor och stövlar. Ombyte fanns i stugan...


Men kolla vem som kommer där! Pappa! Han tog gärna en snabb promenad längs enduro-tävlings-sträckan. 


Dimman kom rullande in för en stund. Då blev det rått och kallt.  Men vackert...


Borde man oroa sig? Inga kläder, bara ett par glasögon.... Hur är det med nakenbadare,  egentligen... de har väl kläderna med till stranden... men glömma glasögonen.... hur kan man göra det?


Sanddynerna är betydligt högre i området vid naturreservatet, än vad de är på den norra delen av stranden. Där har de nästan helt spolats bort under senare år.



Tillbaka till stugan, där morfar hade lunch klar. 
Mamma åkte iväg på några ärenden, morfar tömde vatten ur alla ledningar och pappa röjde bort buskar i trädgården.  Konrad och Karl-Petter passade på att leka lite med Clara, barnbarn till bästa sommargrannen. 


En fin och rolig dag blev det. 
Nu är sommaren -21 stängd. Med undantag för ett lite trilskande knä, så kan vi se tillbaka på  en riktigt bra sommar. 

Idag har vi  fortsatt sommarstängningen  här hemma.  Trädgården har fått höstomvårdnad och utemöblerna är inställda i garaget.

Vemodigt! Som alltid.

För första gången på många år, ser jag lite fram emot krispiga vinterdagar. Sol och snö.....Och att äntligen kunna gå på teater och konserter igen. Nästa helg är det dags för första evenemanget! När sommaren stänger, så öppnar sig nya möjligheter!