Pestanapersonals problem pinar

 Har lite ont i samvetet. Fast jag egentligen inte behöver.  Har gjort så många dumma saker i mitt liv, saker som har fått personer ( en del med rätta - en del utan rätt bakom sig) att ge mig bannor. Sällan har detta gett mig dåligt samvete, bara gjort att jag blivit ännu mer irriterad över att man inte får tycka, tänka, att alla ska vara med osv.

 Känner, som sagt, lite själssting. Ska berätta hur det gick till, under det att jag visar lite fler Madeirabilder.

Tror att det var i lördags som det låg en lapp instucken under vår dörr till hotellrummet. En blått, tredjedels A4stort hårt papper, förtryckt på svenska. Vi var välkomna till förfriskningar i baren mellan kl 18.30 och 19.15 på söndagskvällen.

Passade bra med en liten aptitretande drink före buffén, så vi satte oss i vinterträdgårdens korgstolar, nyfiket inväntande vad som skulle erbjudas.

 En dam i femtioårsåldern närmade sig snabbt vårt bord, då hon såg den blå inbjudningslappen som vi lagt väl synligt på bordet. Vi fick möjlighet att beställa något ur den välsorterade drinklistan ( det blev Martini för min del) innan hon framlade sitt ärende.

Kvinnan presenterade sig som Kicki och berättade att hon ville ge oss möjlighet att få billigare semestrar, genom ett speciellt bokningssystem som Pestanahotellen erbjöd. Vi bodde på ett av Funchals sex-sju olika Pestanahotell - alla fyr eller femstjärniga.

Om vi ville och hade möjlighet, så var vi välkomna till ett informationsmöte på Pestana Grand på tisdagsförmiddagen. Infon skulle ta ca en och en halv timme, vi skulle under denna tid också få se det allra senaste hotellet i Pestanakedjan och vi skulle bli hämtade vid hotellingången. Dessutom skulle vi få en värdecheck ( för att t.ex. äta i någon av hotellets finare restauranger) på 50 euro som tack.

Vi  hade inget planerat för tisdagen, vi blev lite nyfikna och tackade ja.

 Kicki kom i god tid och hämtade oss vid hotellet. Hon tog oss in på grandiosa - alldeles för stora ( i mitt tycke) Grand, och lämnade oss där till en finlandssvensk receptionist. Sen hade Kicki gjort sitt, sa hej och tack för att vi gett henne möjlighet att få lite extraförtjänst. (?)

Vi fick fylla i ett papper med namn och hemadress tillsammans med finlandssvenska Lina. Väntade på att det skulle dyka upp många människor, men vi såg bara några enstaka par som satt i de många soffgrupperna som fanns på receptionsplan i det sjutton våningar höga hotellet.
Vi skulle ju på informationsmöte, var fanns ALLA människor?
Lina sa att hon skulle ringa Kari/ Karin (?) som skulle ta hand om oss ....

 Kari/Karin visade sig vara en Cary. Hans mamma hade varit en stor beundrare var Cary Grant och döpt sin son till det i Sverige ovanliga namnet. En liten "sleten" man i femtioårsålder, tunn, rynkig, kedjerökande...
Han berättade om sina tre barn, vara två var på besök just nu och sin flickvän som jobbade i Spanien. ( När någon i grav medelålder använder ordet "flickvän" blir jag lite lätt illamående.... ) Cary jobbade på Rhodos på sommaren och på Madeira under vintern - han hade planer att göra sin sista sommar på den alldeles för varma medelhavsön och sedan bosätta sig på Madeira för gott. I Sverige hade han inte varit på fyra år....

Det första han frågade var om vi tyckte det var OK att resa hem redan följande dag. Det tyckte vi.... och detta var något ovanligt i Carys öron. Inte ville man lämna Madeira ?
Vi försäkrade att vi hade planer på att återkomma redan nästa år.... men inte ens detta tycktes lugna den nervöse lille mannen. När vi sedan berättade om våra återkommande resor till London, tyckte han att vi var riktigt konstiga....

Jag ville att han skulle komma fram till med vad han egentligen ville med vårt möte .... men jag fick lugna mig. I stället fortsatte utfrågning och kallprat i det stora rum, med stora fönster mot hav och pool, dit fler och fler par lotsats - alla tillsammans med sin egen informatör, en informatör som talade de ev. kundernas hemspråk.

 Med en av hotellkedjans minibussar fortsatte vi till ett annat hotell, där Cary visade de olika boendealternativ som fanns på Pestanakedjans hotell. Ett rum med extrabädd, två rumslägenhet och trerumslägenheter. Jättefina lägenheter - men vem behöver bättre rum ( med kokplatta och kylskåp) än det vi redan hade.....
Fortfarande hade jag inte en aning om vart Cary ville komma. Men klumpen i magen, den som börjat göra sig gällande, redan när Kicki sa hej, den växte.

Slutligen var det dags för att besöka det senaste av hotellen i Pestanafamiljen. Det låg alldeles vid strandpromenaden. Det var väldigt fint, nästan så att jag skulle kunna tänka mig att byta vårt hotell, beläget i den vackraste av trädgårdar mot detta, Pestana Promenade, vid nästa Madeirabesök.

Efter liten rundtur även på detta hotell, så gick vi ut på strandpromenaden och därifrån  in i ett stort rum, med ingång från den stenbelagda promenadgatan.

Äntligen kom Cary fram till det han ville sälja till oss. Han ville sälja tre veckors boende på Pestanahotell
 ( varav den första veckan på Madeira) för 1800 euro.

Kändes som en lättnad, han var inte ute efter några stora investeringssummor - timeshare, lägenhetsköp.....
Han visade på alla möjligheter som erbjudandet gav, efter att ha återkommit en vecka till Madeira, så var man fri att åka till något annat Pestanahotell - och det visade sig finnas många sådana- i alla världsdelar.
Man kunde dessutom ge bort en vecka.... eller ta med några vänner och hyra någon av de stora lägenheterna för 350 - 450 euro extra per vecka....

 Det lät ju bra ... men detta var ju något man behövde fundera över, inte ta ställning till här och nu. Men det var precis det vi var tvungna att göra. "Om man verkligen ville ha något, så bestämde man sig snabbt" ansåg Cary. Han lämnade mig och C-E en stund ( tog rökpaus) för att vi skulle diskutera.

Vi kom fram till att det var för kort bestämmelsetid, samt att det var lite väl uppbundet. Tre veckor på tre år ...Och hur funkade det med att beställa flyg till lilla Madeira på egen hand.... Det måste väl bli väldigt dyrt ... och besvärligt.

 C-E tog gick till herrummet - Cary kom tillbaka. frågade mig om vi bestämt oss. Jag svarade att vi var väldigt tveksamma. Cary visade då en ny sida av sig själv, dels tyckte han, på ett burdust sätt, att det inte fanns någon anledning till tveksamhet och dels talade han om att den försäljningsverksamhet han höll på med, den var hans levebröd. Han övergick till gråtmildhet.

C-E kom tillbaka, min hjärna hade stannat - jag var tyst - och hade ont i magen. Fick fram något om det här med att boka flyg ... det var inga problem enligt Cary. Det gick flyg från Stanstead ( med Ryan Air) från  Köpenhamn  ... och snart även från Göteborg med Norweigan Airlines....Man kunde komma ner till Madeira billligt, enligt Cary. Och bokningen av rum/lägenhet, det var inga problem - bara att ringa ett telefonsamtal.
Och skulle vi ångra vårt köp, så gällde samma ångerveckorna de två, enligt svensk lag.

 Under det att hjärnan kändes stillastående, så hade den uppenbarligen ändå arbetat. Den hade kommit fram till en kompromiss. Vi skrev kontrakt, betalade de 300 euro som var bokningsavgiften och sedan skulle jag kolla upp hur det funkade med flyg, tider och priser hemifrån. Därefter kunde vi ta ordentlig ställning om vi skulle fullfölja erbjudandet eller inte.

Cary sken upp, det var som att se någon gå från helmulenhet till strålande solsken. En dam kom med betalningsdosan, kontrakt skrevs ut och under, vi fick vår check på 50 euro samt två  flaskor  Madeira.
På kvällen åt vi gott på en av hotellets restauranger- grillad biff, passionsfruktskaka, vin och kaffe.
Åkte hemåt med avsikt att kolla ordentligt vad vi gett oss in i, innan vi betalade in ytterligare 1500 euro.

Tog mig tid att kolla flygpriser i fredags. Hittade inget under 8000 kr för två personer. Dessutom var det två byten på nästan alla flighter. I stället för att åka direkt på  fyra -fem timmar så skulle resan ta allt från 10 upp till 24 timmar. Hittade ingen  vinst med detta, speciellt som vårt resande är begränsat - det bör helst ligga i anslutning till lov, det kan aldrig vara i början på en månad. Inte så länge vi jobbar.
Erbjudandet  kan säkert passa "unga", pigga, reslystna pensionärer - men där är vi inte riktigt än.
Messade C-E resultatet av researchen - fick svar direkt "Vi drar oss ur".

Slog telefonnumret som fanns med i det material vi fått. Fick beskedet att numret upphört att gälla.
"Lurade" tänkte jag. Men OK - 3000 kr, det får vi väl se som läropengar. Förresten var det ju bara 2500 - maten var ju värd 500 kr.

Hittade en mailadress och skickade ett mail till det portugisiska mailkontot.
Skrev att jag sett att flygförbindelser var svåra och dyra, att vi var tveksamma från början, men att Carys personliga och gråtmilda beteende gjorde att vi hade genomfört köpet på plats.

Gick ut på promenad i det kalla vita, tänkte på att vi var lurade, men att jag inte skulle ge mig... jag skulle fortsätta skicka mail och hota med att vända mig till svenska kvällstidningar om vi inte fick pengar tillbaka.

När jag kommit hem ringde telefonen. Såg att det var ett portugisiskt landsnummer.

Det var Cary som ringde. Han hade fått ett telefonsamtal från sin chef, och han ville nu be så mycket om ursäkt för att han varit oprofessionell och låtit de egna känslorna ta över. Men han var sådan, sa han.

Jag kände genast ett broderskap med honom, jag är ju likadan.... även om jag aldrig utnyttjat denna svaghet ( eller skulle kunna) i försäljningssyfte.

Hans chef hade hittat en resa på 1000 kr från Arlanda ... det fanns visst billiga resor.

Jag var beredd att ge det hela en chans till - jag tyckte så synd om den lille mannen - men Cary förekom mig och sa att kontraktet skulle rivas, att det var synd att vi känt oss tvingade att köpa.

Någon timma senare fick jag ett mail från företaget, där det framgick att de deponerade 300 euro skulle återbetalas inom en vecka.

Slutet gott - men ändå känner jag mig inte riktigt samvetskry. Jag tycker så synd om den lille mannen. Han som ägnade oss nästan två timmar av sitt liv, och inte fick något tillbaka. Mer än en avbasning av chefen. Hoppas att det inte gav ännu värre konsekvenser, att han blev av med sitt jobb. En del chefer ger ju ngen andra chans, utan klämmer till direkt.
Hoppas att Cary, därnere på paradisön, kan njuta av helgledighet. Hoppas att han lär sig att det seriösa erbjudande som det fakiskt var, lämpar sig mest för pensionärer.
Hoppas att han pengar så han klarar sig .... annars önskar jag att jag kunde skicka ner de 100 -150 euro, som han sannolikt skulle fått som provision.

Har fortsatt att jämföra Pestanas erbjudande med en resa med priset för en vecka på Madeira med Solresor. Prismässigt går det nog ganska jämt ut ... men med eget bokande av flyg, så tillkommer både besvär och flygplatsväntan. De är också värt att betala för.

... och att det blir ett Petsanahotell när vi ( förhoppningsvis) reser tillbaka till Madeira om ett år ... det är självklart. Riktigt trevliga hotell! Men det får ju inte stackars Cary nå´n kredit för!