Gick i sjuan eller åttan.
Pratade med Inga-Maj, en tjej i parallellklassen, som jag delade en del rasttid med.
Vi pratade om kläder.
- Jag har inte så fina kläder, sa jag, och hoppades att Inga-Maj skulle motsäga mig.
- Nej, den jackan ( parkasen) du har, den är ju inte speciellt snygg blev svaret.
Besvikelsen visade jag inte, men gömde den i mitt hjärta, medan vi fortsatte samtalet.
När jag kom hem började jag gråta.
Min mamma undrade förstås hur det var ställt.
- Dom säger att jag har fula kläder, snyftade jag.
- Vem då? undrade mamma.
- Alla, skrek jag.
- Säg vem det är, så ska ringa till föräldrarna, hotade min far.
-Nej, sa jag med oro i hjärtat, då blir det värre.
Nästa dag hämtade mina föräldrar mig i den ljusblåa Saaben, direkt efter skolan. Vi åkte till Borås, där jag fick en lila täckjacka och grön-lila rutiga byxor. Jag tror att jag fick en tröja också.
Jag skämdes en smula, jag hade ju uppnått allt detta genom att förvränga sanningen.
Hade det funnits Facebook i min ungdomstid, så hade jag säkert beklagat mig där också, jag som aldrig riktigt vetat hur gränserna går.
Känner igen det där. Barn kan vara grymma mot varandra. Kommer ihåg att det fanns en tjej som kollade vilken färg de andra hade på trosorna. Hade man grisrosa var man illa ute. Som tur var hade jag vita.
SvaraRaderaDet är ju så barn gör... jag ställde min son inför en del han sagt i 10-årsåldern... att "alla andra har"... ibland böjde jag mig oc lät sonen få, andra gånger var det tvärt nej. Nu kom det fram att han nog inte på något sätt var den som hade "minst" av det goda... "Alla andra" betydde ofta en eller ett par i klassen, vilket jag givetvis misstänkte... Men kul att han som vuxen kunde tillstå det hela... :-)
SvaraRadera