Tråkigt, trist, tufft, taskigt,trött, tröst

Såg den sista stora granen falla, precis då jag svängde in på vår väg med kommunbilen, efter gårdagens långa arbetsdag, en arbetsdag som vid femtiden ännu var långt ifrån slut.
Dagen innan, så hade jag kommit vandrandes från stora vägen och sett något tältliknande utanför vårt hus. Det var  inget tält, utan en skogsmaskin. En skördare.
Nu skulle man tydligen skörda all granskog kring vårt hus.
På framsidan betydde det att alla våra fina granar under gårdagens förvandlades till stam och till grenar.
Den höga granen som katten Fredrik klättrat högt upp i var borta, de tre granarna som var små "tonårsgranar" när vi flyttade hit en gång likaså. T.o.m den halvstora gran som jag planterat ut från en frösådd lite plantgran i vår rabatt var borta.



Ledsen blev jag.... ville flytta härifrån på stört.
Vem vill bo på ett kalhygge?
Vem vill köpa ett hus på ett kalhygge?
Tur att alla lån är betalda....för är vill nog ingen längre bo...

Skämt åsido... även om det känns som det är allvar också..... det är tråkigt när det ser ut som det gör, alldeles utanför staketet.

Fördelar finns kanske... en sådan är att alla rum på husets norrsida blivit ljusare.

Skulle gärna vilja ha möjlighet att använda det kalhuggna området till en park... men aber finns...
det är inte vår mark...och vi/jag är alldeles för gamlaför att sätta lövträd i jord.. det tar tid för dem att växa och bli park-stora.....tanten bakom datorn kan knappast förvänta sig att skörda frukterna av den  ev. trösterika visionära parkanläggningen.

Katterna tycker också att livet blivit tråkigt, då deras fina strövområden bara försvann på några bullrande, skrämmande timmar.
Tur att det finns lite kattmynta kvar att droga sig med, så man glömmer den trista omgivningen ett tag.

Sydsydväst om vårt hus har man fortsatt att skörda skog under gårdagens kväll och idag.
Här finns det en hel del furor kvar, så här blir det faktiskt riktigt fint.
Fortsättning följer mot Moghult och mot skogsägarens gamla hus. Hoppas att det inte blir lika tråkigt och trist på det området, som det blivit framför vårt hus.

Klippte gräset när jag kom hem.....med gråten bakom ögonen. Kändes som om det kunde kvittat med att göra trädgården fin, med tanke på hur omgivningen ser ut.
Fattas bara att man kör ihop allt virke i en hög alldeles utanför fönstret. Då skriker jag högt! Precis som om det skulle hjälpa....

Trist  och tråkigt med skogen...
Trist, tråkigt och tufft för C-E, det är att hans sår i analöppningen inte vill läka ihop. Jag tycker så oerhört synd om honom, men det hjälper ju inte ett dugg.
Varje dag, sedan stygnen togs, har han besökt distriktssköterska eller sjukhus för vård av såret. Under veckan som gått, har han dessutom jobbat halvtid. Något som han i och för sig själv bestämt, och som han sannolikt mår psykiskt bra av.
Men psyket frestas också av ett sår som inte vill läka, och som idag blivit föremål för rensning av den kirurg som opererade honom för snart sex veckor sedan. ( Oj, vad tiden går....)
Vi behöver inte mer skit och besvärligheter nu.... speciellt inte C-E...
Jag anser absolut att det är vår tur att få vara med om något positivt och glädjegörande....!
Men sådant är inte livet...

Tycker att det är så tråkigt att inte riksdagspolitikerna kan ena sig om  hur man ska styra Sverige.
Blir så besviken då den ene inte kan samsa med den andre. Precis som i en skolklass när den är som SÄMST. Skitdåligt!
Bryt upp den förbannade alliansen, speciellt nu när gudfadern själv ska lämna sitt parti.
Dags för blocköverskridande samarbete... och faktum är att jag tycker att man ska göra som i Tyskland, där de två största partierna regerar ihop... ett "borgerligt" och ett tillhörande "vänsterblocket". Sossar och moderater skulle gott kunna samsas, för det är inte SÅ stor skillnad i deras politik... mindre än vad de själva tror, faktiskt.

Folk må säga vad de vill om följande åsikt; men jag tycker att man måste ta hänsyn till SD också. Var åttonde väljare röstade på dem, och partiet har mer på sin agenda än  negativ invandrarpolitik.
Jag tycker att det är odemokratiskt att behandla SD, på det sätt som det behandlas och har blivit behandlat.
Alla partier har bra saker och alla har något dåligt.... Många tycker att SD står för de viktigaste frågorna, vilket bl.a. handlar om pensionerna.... Även om jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på det partiet, så anser jag att det ska behandlas med respekt och inte frysas ut.

Skolvärlden igen, alla ska behandlas med respekt, vem man än är...

I Gs finns ett gäng ungdomar som förstör och som stör.
Det är inga stora saker, men tillräckligt stort för att inte låta bli att reagera.
Under gårdagskvällen hade en av skolans soptunnor försvunnit, en plaststol var i bitar och en annan stod på skolans tak. Min fina blomplantering i krukan framför "stora" ingången var pajad.
Under sommaren hade man brutit upp ett eller flera skåp i idrottshallen och stulit bl.a. tidtagarur.
Tidigare sabbade man lekstugan och smetade bl.a. in allt i bajs.

Polisanmälan är gjort, men vi har fått besked att utredningen är nedlagd innan den påbörjades.
Inte bryr sig polisen om småbus....
Någon MÅSTE bry sig! Föräldraansvar?  Kanske förstår föräldrarna inte/ vill inte förstå vad deras barn gör.
Sociala myndigheter? Vet inte hur inkopplade de är.
Skolan? Har själv sett några av dessa barn driva omkring vind för våg, då vi rättade prov i våras....
Någon måste ju göra något!!!!!!

Tänker på min egen mamma, då hon började bli ordentligt dement och egentligen inte klarade sig ensam. Hon vägrade ta emot hjälp. Jag önskade att hon skulle ramla och bryta benet, så att hon tvingades till omhändertagande.
Nu blev det så att hon fick urinvägsinfektion, blev riktigt dålig och hamnade på sjukhus. När hon väl var där, så rullade vårdapparaten igång, mot hennes vilja. Så småningom fann hon sig i sitt öde, att det bästa för henne var ett demensboende.

Jämför henne med Gs-ungdomarna. Jag önskar att de ramlade ber från något av de tak som de gärna springer på, och skadade sig lagom mycket. Benbrott, armbrott,... något som gör att  de här barnen uppmärksammas och får den hjälp de behöver.

Får de ingen hjälp, är jag rädd för att dehamnar i utanförskap ( där är de egenligen redan), kommer att bli utan arbete och bli mer eller mindre kriminella.
Hjälp måste in NU! Varför gör ingen något????

Tanten är trött efter veckan.
Har haft tiotalet utvecklingssamtal och den ( krävande och ganska trista) mattekursen.
Var dessutom på InfoMentor-genomgång och har fått jobba extra i klass.

Räknade ut att jag så här långt jobbat 53 timmar denna vecka. Har 3-4 timmars jobb kvar, för att förbereda veckan som kommer.
En vecka med nya utvecklingssamtal och den bedrövliga mattekursen. Hade tyckt det varit ok med varannan vecka, men inte med varje....

Inte undra på att tanten är trött....

Tycker att det är så taskigt att vi har så olika förutsättningar för vår arbetsvecka, vi lärare. En del har det ganska glassigt ... det hade jag förra året.... med små grupper, få samtal, mycket delningstid. Borde vara en samsyn och ett kollektivt ansvar för att alla ska ha en jämförbar arbetsbörda.

Hann iallafall med två träningstillfällen i veckan. Det är en tröst att känna att man klarar det som är ganska jobbigt, men som man mår bra av.

Kände att jag fick ett Halmstadssug i den fina, varma eftermiddagssolen idag.

Tänkte den fula ego-tanken att jag kunde åka dit själv över dagen i morgon. C-Es rumpa tål inte så mycket sittande, nämligen.

Men det sket sig, C-E hade fått tid hos distriktsköterskan i U-hamn klockan tre i morgon eftermiddag. 

Nu är det inte synd om mej, men tufft för honom....allt detta åkande... och ett sår som inte läker ... och om två och en halv vecka ska cellgiftbehandlingen igång.... 

Usch... vilken tillvaro. Orättvist så att det förslår. Varför ska han drabbas?????? Varför kan inte onda människor få detta istället.....????

Får njuta av Halmstads-ogräset som jag tog med några skott av förra våren... Nu sensommablommar det hos oss på kalhygget....

Söndagen som gick ägnades delvis åt Hjälshammarsloppet. En femkilometersrunda, löpande eller gående, i vackra Hjälshammar.
Dottern sprang, den konvalecente fadern och hans tjocka fru promenerade.

De allra flesta tog sig runt under halvtimmen.

 Tjocka tanten med bungystavar och hennes konvalescente make tog 52 minuter på sig.
Tycker att det var en bra tid, speciellt för C-E... som påstod att han kunde gått ännu snabbare.
Så det är en tröst; konditionen hans är det inget fel på....

Dotter-fästmannen blev dagens vinnare. 23 minuter. Det är bra, det tycker iallafall den som, då det begav sig och man var ung och 20 kg lättare, alltid kom runt på en timme och fem minuter på tjejmilen.

En annan rolig sak under veckan, det var "Skoljoggen". Det var inte mycket till jogg, det var istället en långpromenad i åldersblandade grupper. Vi brukar göra så i vår skola. Jag hade förmånen att gå tillsammans med en grupp. Hela tiden hade jag ett leende på läpparna. Ungar är så häftiga, härliga och sköna.
Tänker att den dag jag slutar jobba, och inga barn längre finns i mitt liv, ja, då finns det inte mycket glädjerikt kvar i tillvaron.

Tittar ut över kalhygget i skymningsljus. Tråkigt, trist.  Tänker på C-Es tuffa tillvaro.  Känner att jag är rätt så trött..... hoppas att sommarens sista helg blir en fin helg.