lördag 20 december 2014

Affektionsattiralejer eller hemma hos


Två julklappar har det blivit än så länge. En på "julminglet" som skolledningen i området bjöd på. Det är det inslagna, ännu oöppnade paketet. Min skarpa hjärna har räknat ut att paketet kommer från Peterson Rum i Länghem.
Cellofaninslagningen, den kom från mina elever. Tänkte att de kanske skulle hämnas på mig, då jag har gett alla eleverna i klassen, tomtar eller tomtelyktor i den adventskalender som varat hela månaden.
De kanske är lika trötta på tomte-presenter som jag... eller också tror de att jag gillar tomte-presenter, därför att jag gillar att ge bort sådana som adventskalenderklappar.

Ska inte köpa tomtar till eleverna  mer, om jag ska ha kvar kalendern nästa år. För jag vill inte ha någon mer tomte, jag har tomtar så det räcker och blir över. Och speciellt de här tovade tomtarna, de tycker jag är så synnerligt fula. Fick en för några år sedan som frökenjulklapp. Det var när våra katter var halvårsgamla. De gillade att bära runt den fule tomten i huset. Sedan dess har tovtomten fått stanna kvar bland andra bortvalda tomtar i tomtekistan.
Oroar mig lite över att de ska vara en tomte i det fina paketet också. Jag vill inte ha!
Är jag otacksam?
Det är iaf i-landsproblem på synnerligen låg nivå som det handlar om.
FAST... tänk om jag kunnat välja bort tomtarna och gett de kronor som de kostar till romerna som sitter och tigger utanför ICA i T-mo. Eller till nå´t annat som gör nytta...



Visst har tomtar som jag gillar också. Säkert ett tjugotal. Tomtemor med barnen påminner mig om när man som pianoklinkare till Grimsås lucia fick så här fina presenter av Nexans.  Gillar de här röda fina tomtarna... kan det vara Lena Larsson-design...?


Femton-tjugo år sedan är det sannolikt som jag broderade tomteduken, som nu pryder matsalsbordet. Köpte den efter jul och roade mig åt broderi på vintern. Tänkte då också brodera en till vardera dottern. Har inte blivit än. Tror att de är lika glada utan, speciellt som juldukar och julattiraljer inte tycks ha så stor betydelse för många in våra barns generation. Minns fortfarande hur roligt det var att brodera tomtar och katter, och tycker fortfarande att det är bland  det finaste broderiväg jag fått till.


Tomtarna i bakgrunden är viktiga för mig. Dem fick jag när jag fyllde 40, av mina kollegor Inga och Inger. De har varit framme varje jul i 21 år. Mina kollegor finns tyvärr inte bland oss längre, de gick bprt alldeles för tidigt. På så sätt har tomtarna en ännu större betydelse.
Grisarna fick jag i födelsedagspresent av döttrarna en gång, då de båda bodde i Lund. Där fanns en rolig affär med lite annorlunda saker, på samma gata som domkyrkan, fast en bra bit längre ner i backen.
Får lite nostalgisug då jag tänker på resorna vi gjorde till Lund, för att hälsa på dotter/döttrar några gånger per termin.
Tycker grisarna är riktigt coola. Den röda har bara tre ben. Det går bra att vara ljusbärande gris på tre ben också.


Duken som ligger under den enda familjebild som är tagen, den köpte C-E med sina döttrar i julklapp till mig på dåvarande Tempo. Då var tjejerna i den ålder som syns på bilden. Jag har forttfarande lite dåligt samvete för att jag tyckte att de köpte en sådan tråkig sak, två juldukar -denna runda och en likadan löpare  - till sin då drygt trettioåriga tjej-mamma.
Jag ändrade snabbt inställning till de vita tryckta juldukarna, idag är de bland de käraste jag har.

Vid båda sidor av familjebilden finns kära minnen från min mamma. Porslinspsalmböckerna med tio guds bud respektive Gud som haver.


Tänkte på det när jag gick och städade, att vi har så mycket attiraljer i vår  väldigt omoderna teak-bokhylla. Bokhyllan köpte vi i paket med bla. soffan och bordet som numera finns i Halmstadstugan, när vi flyttade ihop 1976.
Ett tag tyckte jag att vi skulle byta till en mera up to date-hylla, men det har aldrig blivit av. Är glad för det, för var skulle vi då ha alla våra attiraljer.
Det finns många som gillar att gå på auktioner och loppisar och köpa mer eller mindre värdefulla saker. Sådant har jag inte mycket till övers för. Vi har massor av saker ändå... allt från skräp till värdefullt. 90-95 % av alla saker har en historia som jag känner till. Därför har det ett mycket större värde för mig, än vad något dyrbart fynd från en auktion/loppis skulle ha.

Mjölkkrukan i mässning fick min mamma i julklapp av min pappa en gång, oljetråget fick jag i frökenpresent av elever som nu är 33 år gamla. Det var en man ifrån Dalstorp, som var rekvisitafixare  då jag var med i Dalstorpsrevyn, som tillverkade sådana under en period. Ljusstaken har stått i C-Es föräldrahem.


Alla saker i silvriga hyllan kommer från C-Es förfäder. Hans pappa fick ett cigarettettui i silver i jämna-års-present, hans farfar en snusdosa. Brännvinskaggen fick den berömde anfadern Janne i Moghult,då han fyllde 70. Silbverservisen ville C-Es pappa att vi skulle ha, då vi flyttade in i huset.
Vi hade inbrott en gång för länge sedan. Eller inbrott och inbrott, huset var olåst och tjuvarna kunde promenera in. En bil stod parkerade utanför huset medan en man var inne och hämtade mina smycken ( bla. min mormors ringar som jag gjort om), lite pengar och lite sprit. Han hade precis lyft av locket från sockerskålen i silver, då Britta i Stockremma kom körandes och larmet om snabb utrusning gick. Schysst att tjuven  inte tog locket med i flykten, utan lade tillbaka det på hyllan.

Längst fram ligger en tandläkartång. Den var döttrarna väldigt fascinerade av när de var små och de var hos sin farfar och farmor.Kommer fortfarande ihåg deras förtjusta skrämseltjut, då farfar tog fram den otäcka  tandutdragningsmanicken.


Innan vi fick barn, så delade vi oss alltid på julen, jag och C-E. Jag åkte hem till mina föräldrar i Rångedala och C-E stannade i Moghult.  C-E familj hade rykte om sig att ha gott ställt och därför hade jag förväntat mig en sjusärdelses fin julklapp från dem, den första julen vi bodde tillsammans.
- Vad fick vi? frågade jag C-E då vi talades vid i telefon på kvällen.
- En ljusstake,blev svaret.- Va, sa jag. Bara en ljusstake.
Nu var det ju en fin ljusstake, men det var en onödighetspresent. Den är inte riktigt enkel att placera. Satte ljus i den och ställde den överst i bokhyllan. Efter en  varm sommar var ljusen böjda åt olika håll. Sedan har den fått stå och samla damm mellan fotona på C-Es familj.
Snöbollslyktorna i nederkantren fick jag av min mamma. Önskade mig sådana. De är också ganska så bortglömda numera. Det finns så många fina hållare/lyktor för värmeljus eller blockljus. Ljusstakar/lyktor finns inte längre på min önskelista.
Om någon undrar vad som står där, på önskelistan alltså.... så kan jag berätta... det är blommor ( gärna snittblommor) eller upplevelser/teater/konsertbiljetter. Allt annat har jag ju... en masse!


Man ska inte prata illa om den som varit borta i mer än tio år, MEN farfar var inget bra på att köpa presenter. Den stora glasbiten med en räv på, det är en annan julklapp. Om jag blev glad åt den. Nääää...
Däremot är vasen ( finns en skål också) med linneor på bland det käraste jag har. Den köpte Johanna åt sin mamma då hon var i Gränna/på Visingsö, på sin första ordentliga skolresa. Måste ha varit i tvåan/trean....  Nostaslisug i magen igen... den lilla tösen som ville köpa något fint till mamma....

Ugglor och annat glaskitsch till höger... det är från min mamma. Hon älskade dessa saker och köpte många. Jag behöll några av hennes favoritgrejer, efter hennes bortgång.
Skålen i mitten, den lär ha används som dopskål för mig. Av någon anledning döptes jag hemma, jag vet inte varför. Tror att det var ganska vanligt på 1950-talet. Kul att mamma såg till att jag fick just den skålen. Inget riktigt pengavärde i något... men hur mycket känslovärde som helst.


Allt har sin historia i denna hylla. Duken fick jag av en elev i min första klass i Dalstorp.Hon virkade den när hon gick i fyran eller femman. Jag träffar Susanne lite då och då, på gympan i Dalstorp eller när vi luciaframträder på Nexans. Hennes man är en av de finaste människor jag vet. Vi spelade tillsammans i revyn  i Dalstorp under ett antal år. Deras son, honom tror jag snart vi får se på större teaterscener. Han har talang. och dottern deras, blir säkert en bra pedagog.
Träskålarna är gjorda i slöjden. De obehandlade av Karin och Johanna. Den lackade av C-E. Den tog hon en termin att karva till, påstår han.
De svarvade ljusstakarna är gjorda av en vän till farmor och farfar. Vi har ganska  mycket av Martin trätillverkning. Klockor och sejdlar (vasar) bl.a.
Ikonen fick Karin vid konfirmationen.
Mässingskannan med trähandtag valde Johanna att ta från sin mormors "dödsbo". Den har inte kommit längre än hit. Kannan kom från min mormors hem i Brämhult. Den stod på hennes "buffé", i det lilla finrummet på den trånga ovanvåningen i Backgården, Rångedala, så länge hon levde. Därefter var kannans plats min ovanpå min mammas blanka 50-talslinneskåp.

Skålen har en speciell historia. Den ägdes av min mammas ogifta faster, Maria. När Maria gick bort, så var det huggsexa om hennes saker, bland syskonbarnen. Min mamma var den av syskonbarnen som tog hand om Maria och besökte henne ofta. De flesta brydde sig aldrig om henne.
Men så gick Maria bort. Hon lämnade inte så mycket efter sig.... kanske var den här skålen det "finaste". Den ville min prylgalna mamma ha. Men det fanns det andra som ville också, bl.a. en kusinkvinna som min mamma aldrig tålde. Mamma tyckte att hon var lite förnäm av sig, för att hon gift sig lite finare och bodde i fin villa i Borås.
Det blev nästan slagsmål mellan mamma och Ingeborg vid bodelningen. Då ringde mamma till pappa. och han kom farande och läste lusen av kusinen. Eller skrämde henne, så att mamma fick skålen. Hur det gick till, det vet jag inte riktigt, men jag vet att min pappa ingrep i konflikten.
Karin valde denna skål som mormorsminne. Till Malmö har den inte kommit med. Kanske den får plats i Ks nya lägenhet...?
Och släktfejder ... ja, de finns alltid. Min har varat i elva år och två veckor. Den kommer aldrig att bli bra. Tyvärr har den begränsat  mitt sociala liv.... och det får jag ta, för att må så dåligt som jag gör när den människan finns i samma lokal som jag, det utsätter jag mig inte för mer.
Det sista en parentes, men inte i min vardag.


 Hyllan med blandade porslins/lergrejer....
Skon gjorde Johanna i bilden på högstadiet. Hon hade en otroligt bra lärare, konstnären Bengt Gustafsson. Han flyttade till Österlen då Johanna slutade nian.
 Hundarna är Johannas och Karins. De fick var sin av sin morfar en gång.  De gamla vaserna kommer min mormor.... de blå vet jag inte bakgrunden till.
Det kramande paret fick vi av min mor och far då vi förlovat oss, jag och C-E, 1977.
Indianen kommer från amerikasläktingarna i Arizona.



Sista hyllan, den blå....
Gumman köpte vi i St Petersburg, när vi var där för ( fem??? ) år sedan. Det är en riktigt rysk gumma med en massa smågummor i sig.
Ljusstakarna är en önskepresent från mina föräldrar. Tennljusstakar var inne på sjuttiotalet.
Gummorna är Johannas och Karins, även de från deras morfar.
Den stora kannan fick vi i förlovningspresent av C-Es föräldrar. De hade köpt den på någon auktion i Halland.
Flickan vid pulpeten är Karins. den fick hon i doppresent. Väntar också på en tur till Malmö.
De blå vaserna kommer  från min mormors hem, och är sannolikt från 1800-talet. Men vanligt förekommande. Vasen längst fram köpte vi en gång på Rhodos.
Snäckorna har alltid funnits i mitt hem. Det susar i dem, då man sätter örat till. Fascinerade mig otroligt då jag var liten tös.
Längst fram står min mammas stolthet. Gräddkannan i kobolt. Den skulle vara SÅ mycket värd, påstod hon alltid. Jag är tveksam, men vet inte.
Affektionesvärde har den i allafall.
Hemma hos reportaget nöjde sig med sakerna i "finrummet" ... ett rum som man numera aldrig ( ?) planerar in i sitt  nybygge. Många ifrågasatte rummets berättigande redan på sjuttiotalet. Jag ångrar inte att vi har det.... för var skulle vi annars ha alla affektionsattiraljer. Det är det som det rummet används till numera, för hemma hos har vi sällan någon numera.


3 kommentarer:

  1. Ja, var ska man ha alla saker man samlat på genom åren. Harinteså mycket framme numera, men vissa saker har stort värde, kanske inte i pengar men i minnen. Tror jag ska plocka fram de handmålade tomtarna som pojkarna fick när de var små och ställa fram dem nu när sönerna är hemma. Vi hämtade dem i Växjö idag. Hade tänkt shoppa, men upptäckte att plånboken låg kvar i skolväskan därhemma. Så den resan blev billig. Ha en skön fjärde advent!

    SvaraRadera
  2. Det här med presenter eller inte presenter till lärare, ja, det har diskuterats i massor med år. Jag har tillhört och tillhör den skaran som är väldigt tveksam till det, till och med röstar emot. Dels för att de som inte får någon gåva blir missnöjda, känner sig mindre värda osv... Dels är lärare är ett yrke som alla andra. Att få en gåva av arbetsgivaren är en sak... men ska man verkligen ha från elever, patienter, anställda - från sådana som är i beroendeställning till oss? Jag tycker inte det... Sedan när jag läser att du inte gillar gåvan så är det ännu ett argument emot. :-) I vårt överflödssamhälle ofta sådana (måste-)gåvor någonting som bärs hem utan större glädje, stoppas undan någonstans. Till glädje för vem!? Köpmännen förstås! Sedan kan jag tillägga att jag gillar sådana tomtar och har t.o.m köpt tovade tomtar för att de är så fina... ;-) Smaken är som baken.

    I mitt hem plockas en del julpynt fram idag, men inte speciellt mycket ska det bli! Det blir jul ändå... Men precis som du skriver, vissa prylar är mig kära p.g.a dess historia, minnen osv...

    Jag hoppas du får fina julklappar som du gillar i övrigt! Önskar dig en fin jul till sist!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl en vana, det där med frökenpresenter. Det bästa vore ju om alla bestämde att de skulle bort. Vid ett par jular, under mina första år i Gs, så fick jag ingen julpresent. "Alla" andra fick. Dumma jag, som är extremt känslig ibland, blev ledsen. Vad var det för fel på mig? Det var nog inget fel på mig, bara att många av föräldrana i klassen var missnöjda hur skolan behandlat deras barn under alla år. Föräldrana var väldigt speciella, precis som deras barn. MIn gåva från denna klass gick jag långt senare. Det är dessa "jobbiga" elever som glatt häslar och görna pratar en stund så man träffar på dem. Från några av föräldrarna har jag senasre hört att deras barn uppskatatde att få mig till lärare. Ord som värmer är bättre än några presenter! Tveklöst!
      I en skola i vårt område är det brukarrådet som köper en julblomma till lärarna, en likadan blomma till alla. Tycker jag också är bra, inga föräldrar är inblandade, och läraren får en uppskattad julpresent från alla "brukare" gemensamt. God Jul på dej också!

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas