En helt otrolig vecka blev det, vandringsveckan i Dolomiterna.
En vecka som bjöd på vandringar och upplevelser i en miljö som nästan hela tiden såg ut som ett vykort.
Massor av bilder blev det förstås. Jag försöker välja ut några och berätta om veckan i dagsboksform.
Lördag 10 sept
Tidigt flyg till Frankfurt.
Tre timmars väntan innan till propellerplanet till Innsbruck lyfte.
Buss till Andalo i Italien. En resa som tog över fyra timmar, mycket beroende på att det var långa köer till betalstationerna längs motorvägen.
Fyrstjärnigt hotell, fräscht rum.... bara ett aber.... det var tvåmannalakan och tvåmannatäcke. Inte alltid lätt att samsas om ett sådant....
Femrättersmiddag väntade. Italienarna är bra på mat.
Söndag den 11 sept
28 gravt medelålders gruppresenärer, en likaålders guide med assistentmake samt en yngre medelålders vandringsguide från orten gjorde den ca 12 km långa vandringen runt Molvenosjön.
Lite väl snabbt tog sig ledaren fram, jag ville ha mer möjlighet att njuta av det vykortsom jag befann sig i.
Vandringen gick understundom genom bokskog... och se där....
.... där fanns det mängder av likadana små cyklamen som vi planterar ut i krukor på hösten.
Ljuvligt!
Lite nivåskillnader fanns det på vår väg, och på högsta punken fanns en av alla de små restauranger som är så vanliga i alpområdena. En öl smakade särdeles bra.
Lunch åt vi nära den breda stranden...
... och sedan tog tanten ett svalkande bad.
Måndag den 12 sept
Samling för avmarsch mot Andalos kabinbana och vandring upp på de höga höjderna.
Ja, jag var lite orolig för stigningen. Kändes bra att det fanns kristenhetssymbolen som coachade en.
Uppåt bar det, med den smidige vandringsguiden i täten. En grupp hade valt en lite lättare vandring, men jag ville ju visa för mig själv att jag skulle klara den tuffa vägen upp.
Jag ville titta på blommor,
... men det var guiden Simone ( mansnamn) inte så intresserad av...
Äntligen paus .... är det dit upp vi ska?
Inte då. Vi skulle byta berg... och fick först gå neråt ... vilket är minst lika jobbigt som att gå uppåt... fast inte lika flåsigt...
.. och sedan gå uppåt igen, för att komma till ....
... platsen med utsikt ända till Gardasjön...
... ett riktigt scary ställe för en höjdrädd tant.
Örnnästet kallades platsen, en plats där tokiga bergklättarare kan ta sig över från en bergssida till en annan.
Nädå, än är inte vandringen slut. Men vi ser målet, högt däruppe.
Det gällde för trött tant att kolla var hon satte sina fötter, för överallt fanns det massor av illsinta rötter.
Den sista branten upp till toppstationen, 2125 möh, den var jobbig.
Men vi klarade det!
Medhavd matsäck smakade väl så där. när man är halvutmattad, då är man inte så hungrig.
Toppstugan såg ganska så inbjudande ut..
... och visst var vi värda något gott att dricka.
Vandringen neråt gick till allra största delen på riktig väg.
Lite för fort gick det förstås, jag ville ju stanna, titta, njuta, fota var tionde meter.
Klart att jag var sist ner till kabinbanan. Några vackra bilder kunde jag få till på det sättet.
Tisdag 13 sept
En stor del av sällskapet åkte på tur till staden Trento.
Vi valde att stanna kvar i vykortet och ta några egna små promenader.
En geocache fann vi på vägen...
... som ledde till vägen runt Andalosjön.... vilken visade sig vara i stort sett sommaruttorkad.
... ja, det var nästan som den vackraste sommaräng.
Höstfärgerna började visa sig. även i de italienska skogarna....
... medan pelagonlådorna blommade som bäst och mest.
... och ytterligare en geocache.
Humlan hade funnit den vackra alptisteln...
... det vackra och varma vädret gjorde att vi bestämde oss för att åka till Molveno och njuta av Dolomitutsikt och härligt bad.
Efter middagen var det vinprovning, med viner från en vingård som ägdes av en...
... av en berömd cyklist, som bl.a. vunnit giro di Italia en gång. Tanten har glömt namnet på mannen och hans viner. Vinerna smakade ganska så ok.
Onsdagen den 14 sept
Buss till Molveno, och kabinbana upp i Brentamassivet.
Utsikt över vår badsjö, och gå- runt-sjö-sjö.
Skräckfylld vandring längs klippkanten.
Mäktigt landskap, skiträdd tant.
Några i gruppen vände och gick tillbaka.
Men skam den som ger sig, rädslor som är måttligt farliga, är till för att övervinnas.
En kopp gott kaffe vid stigen slut... jodå, körvägar finns det också...
... och sedan skräckvägen tillbaka. Här, vid tunneln kändes det tryggt en stund. Dessutom hade jag för säkerhets skull, tagit rygg på guiden.
Efter sju kilometers vandring, var det gott att kunna ta sittliften till toppen.
Härliga guiden Karin gav oss en timmes rast...
... så att man kunde äta av de medhavda picknickmackorna, köpa en öl i den lilla resturangen...
.... och bli fotad med mäktig bakgrund.
Snabb bussresa tur och retur... vi hann med några timmars bad även denna vackra dag.
Vi kunde, under kvällens middag, konstatera att italienarna är så förtjusta i Zlatan, så att han fått bli motiv på deras tallrikar.
Torsdag den 15 sept
Utflykt till Gardasjön.
Först kabinbanan upp till 1700 möh.
Första gången man hade anvädning för fleecetröjan.
Vi vandrade längs den breda vägen på platån,
kollade på våghalsarna som tog skärmen ner....
Alla kor som fanns på platån bar bjällra,
.. och visst fans det lite mat, trots att det var höst.
Åkte med kabinbanan ner till staden, vars namn jag glömt.
Åt pasta ... och sedan en underbart god glass... ( ska aldrig mer äta GB-glass) efter att ha smakat den italienska..
Hann med lite shopping och stadspromenad, innan det var dags för samling.
Precis då kom resans enda regn, och det var ett ljummet vatten som sköljde över oss.
.. för en stunds båttur på Gardasjön.
Dagen avslutades med vinprovning på en mindre vingård.
Tyckte väl inte att vinerna var speciellt goda...
... men skinkan smakade himmelskt..
Fredagen den 16 september
Tänk, solen sken över Brentamassivet, även denna dag. Trots att man hotat med regn.
Lite kyligare var det, jämfört med tidgare vandringsdagar.
Fleecetröja på alltså... sedan mot Andalos kabinbana...
... och upp mot numera välbekant vy... denna dag inbäddad i mjuka moln.
Vandringen denna dag, hade som mål, en liten restuarang sex kilometer bort... lite upp och ner skulle det gå... men inte skulle d t bli någon jättjobbig vandring denna dag, om man inte valde att ta den smala stigen förstås.
Det gjorde inte vi.
Hallonmellanmål, kunde man ta sig utmed vägen.
Den bjällerklingande koskocken hördes på långt håll.....
...och vid vägkorsningen fanns ett kors.
... och snart kom vi fram till den välkomnade lilla alprestaurangen och kunde avnjuta picknickspåsens innehåll, samt ett inköpt glas öl.
Vågen tillbaka var den samma som vi kom.
Till vår stora glädje, så lyckades vi komma i närkontakt med detta alpdjur...
...murmeldjuret.
Vi lyckades obemärkta smyga efter det vackra djuret.
Vi
Rätt som det var, så dök det ner i en håla. men kom nästan lika snabbt upp igen.
Häftigt att komma så nära djuret att det bara var på ett par meters avstånd.
Vägen tillbaka till kabinbanan, det blev en botaisk vandring.
... oidentifierat bär...
... gentiana...
... jätterot...
... rosa rölleka..
... ej identifierad...
... smällglim...
... gul "krage"...
En aporol smakade utmärkt före den sista femrättersmiddagen...
En superrolig vecka, med vandringar i vykortvackerhet. Tack till härliga guiden Karin och till alla på hotellet som fixade god mat och dryck... till trevliga medresenärer...och för att denna tanten får vara med om så roliga och energigivande upplevelser.
Ojojoj, vilka vyer, vilken resa och vilka vandringar ni har gjort! Beundransvärda som genomförde dessa vandringar... Så tjusiga vyer så jag drömmer mig bort en kort stund innan jag kommer på att jag ska snart iväg på jobb... :-)
SvaraRaderaTack för ett tjusigt inlägg!