Föredöme

Visst var hon ett föredöme, Inga. Ett föredöme på så många olika sätt.
Det var  nog inte förrän igår, under den fina avskeds och minneshögtiden, som jag riktigt insåg vilken unik vän, jag hade förmånen att ha under mer än åtta år.

Vännen Inga fann jag via nätet. Vi bloggade båda. Började kommentera varandras inlägg.
Vi fann snart varann även i det verkliga livet. Samt fortsatte att "umgås" även via blogg och facebook. Jag saknar verkligen hennes kommentarer på blogginläggen.
Ibland var de korta, ibland långa. Det hände att hon inte kommenterade alls, och då förstod jag att jag hade skrivit något ovanligt dumt i inlägget.

Geocachingen förde oss också samman. Hon var förstås bättre än jag,  på det mesta vad det gäller den sysslan, både på att gömma och på att leta... för att inte tala om hennes förmåga att hitta på och att lösa mysteriecacher.

Det hände allt att jag var lite avundsjuk på hennes förmåga att hitta cacher och över uthålligheten att leta upp många cacher/ att vara ute ofta och geocacha. Det var verkliga högtidsstunder då vi gjorde gemensamma geocachingturer, Inga och jag, eller Inga, Katrin och jag.

Den första gången som jag var hemma hos Inga, så hade ingen av oss kommit i kontakt med det där med att leta burkar. Den gången, 2010, så var det tillverkning av  krukor i cement som gällde.
Jag har fortfarande kvar ett antal av de krukor från den gången.

Inte blev de så fina som Ingas krukor, men de har varit hållbara, precis som vår vänskap blev.

Det blev en lång härlig eftermiddag hos Inga i Rannäs. Hennes kollega Marita följde med på en tur till Slättö Sand, en plats som Inga gärna ville visa.
Jag vet att det finns några cacher i det området, som jag fortfarande inte loggat. Hoppas att de finns kvar, så att jag kan återvända till denna speciella plats....

Två år senare, så hade geocachingen blivit en del av våra liv. En ny vän hade jag fått genom Inga, nämligen Katrin.
Under två dagar så letade vi geocacher i Halmstad och Varberg.

Inga hade med sig all utrustning som behövdes. Jag, som nyss köpt min första gps, fick lära mig massor om hur sådana fungerar och hur man kan fylla dem med data .

Det var en av alla härliga utflykter som vi gjorde tillsammans, vi tre "tjejer".

Ibland var det bara jag och Inga. Det gick lika bra det.
Oftast körde jag bilen, och hon kollade koordinaterna.

Inga var som sagt ett stort föredöme, i det allra mesta. Kanske var hon det även som bilförare... men .. nu ska jag bekänna något... det är bara enstaka gånger som hon har haft hand om  bilkörningen, under våra utflykter. De gångerna var jag lite rädd..... Inga körde som en biltjuv... tyckte jag...men sannolikt var det hennes erfarenhet som motorcykelförare som gjorde att hon både behärskade att köra snabbt och med ( som jag tyckte) lite snäva marginaler...
Jag som är feg... förstås!

Skulle jag ge Inga ett epitet, så skulle det vara modig, oförskräckt.
Hon klättrade upp i träd och på stora stenar, medan jag helst höll mig kvar med 100 % markkontakt.
Ändå skrev hon mitt namn i loggboken! För jag kanske hade vågat gå upp om hon inte varit med...Fast å andra sidan, om hon inte varit med, så hade jag aldrig kommit ut på dessa roliga resor.

Denna cachen fick inte min logga. Hit hade jag aldrig klättrat upp. Någon halländsk geocachare, som hon träffat på ett event, hade bett henne kolla cachen i en hög stolpe vid GeKås. Tio meter ( kändes så iallafall) klättrade hon upp, först en gång, för att konstatera att där fanns inget PET-rör, och så en gång till för att lägga dit ett nytt.
Medan jag höll andan!

Event, det måste Inga nästan varit svensk mästare på att genomföra.
Det första eventet, för fem år sedan ganska exakt, det var i Fänestad. Hennes/våra vänner Katrin, Fredrik, Stickan och Ingemar var också djupt involverade i att utforma eventet till det bästa jag någonsin varit på. En fantastisk plats, helt fantastiska gömmor, en plats dit jag, Johanna, C-E och Martin återkom till ett par gånger.

Eventet på bilden, det är från Hökensås.
Inga undrade om jag ville åka med på en geocachingtrip till Hökensås. Det var i juni 2015. Hon planerade att övernatta i campingstugan, i den västgötska "vildmarken" under två nätter. Jag hade bara tillfälle att vara med under två av de tre dagarna.

Ett event ville hon ordna, och hade bilen full med grillgrejer... samt en banderoll för geocaching Finnveden. Mycket folk blev det... Inga var förstås i centrum.

Nästa dag, blev en härlig dag, i sällskap med Birgitta och Chatrine.

En dag då vi vandrade långt, vilade, njöt av naturen och samtalade om livet.
Så mycket roligt jag haft ihop med Inga!

På många sätt var vi olika. Hon var den smarta, den lite tystlåtna, den inlyssnande, den uthålliga, den modiga.
Jag var/är den halvsmarta, den som pratar alldeles alldeles för mycket utan att tänka först, den som hör men inte lyssnar, den som tröttnar och ger upp, den fega.
En sak hade vi gemensamt- intresset för och  kärleken till naturen.
Samt det gemensamma intresset skola....

I Falbygden, i midsommartid, så är naturen helt otroligt vacker!

Några dagar före jul, fjärde söndagen i advent, 2015, så tog Inga med familjen Larsson-Friberg samt vår vän Ingemar ( 1000 sjöar) på ett äventyr utöver det vanliga. Vi åkte till ett nedlagt nöjesfält, utanför Varberg, och där lotsade hon oss från den ena svårigheten till den andra, för att vi skulle kunna skriva våra namn i loggboken efter en supersvår ( var det 5/5 ?) multicache.
Det behövdes vadarbyxor, USB-lampa, olika koder, oförskräckthet och smarthet.

Jag tittade mest på..... men  upp hos Himlegubben på toppen, där var jag allt.

Mellandagsevent har Inga bjudit in till, vid ( tror jag) fyra tillfällen.

Vid detta event, efter julen 2015, så klagade hon på att hon hade ont i ryggen.

Men det skulle säkert gå bort, det var hon säker på. Vi andra, som fått veta att hon bar på en latent blodcancer, blev oroliga.

Vid pizzaeventet i mars, så fick Katrin ta över, för då var Inga inlagd på sjukhus för att påbörja behandlingen för sin sjukdom.

Nog trodde vi alla att, om den inte helt skulle kunna botas, så skulle kunna behandlas så att hon skulle kunna få ett bra och ganska normalt liv, länge ännu.

Så blev det inte. Tyvärr!
Sjukdomen var starkare än den starka Inga.

Flera geocachingturer blev det även under den långa sjukdomstiden. Resorna gick till Vrigstad, där finns det många cacher, som man lätt kan nå med bil.

Inga var lika ivrig som alltid, att hitta lådorna, den sista gången vi var ute, en av junis sista dagar..  Som vanligt, när vi var ute tillsammans, så var jag mest statist ... och chaufför.

Inga, var som jag framhåller i rubriken, ett föredöme för alla oss som lever på jorden.
Hon verkade i det tysta, utan att förhäva sig.
Hon var kunnig i det allra mesta. ( Kanske med undantag av sportens värld... men är man inte intresserad så....)
Hon var både praktiker och teoretiker. Hon var särdeles fingerfärdig och kunde göra fina saker genom handarbete och pyssel.
Dessutom var hon musikalisk och språkbegåvad. Hon utövade musik, hon skrev dikter och intressanta och tänkvärda kåserier i sina blogginlägg.
Hon hade sinne för det vackra, och var en superbra fotograf. ( Ok, hon "misslyckades" med några bilder på mig då, men det berodde inte på henne som fotograf... )

Hon lyssnade först, tänkte efter och uttalade sig sedan. Kloka uttalanden, lösningar.
Inga tycktes vara konfliktlös och fri från avundsjuka.
Hon hade en djup kristen tro, en tro som gav henne mycket av sin trygghet... och kanske sitt mod. Hon försökte aldrig "pådyvla" oss denna tro, utan var som en "vanlig" människa.... ja, utom att hon var extra föredömlig, då.

Jag saknar Inga väldigt mycket. Jag hade velat ha henne kvar som "bloggbästis" och som geocachingkompis... och som vän. Jag önskar att hon skrivit boken om hur man möter motgång på motgång i livet, utan att ge upp. Hur man lär sig uppskatta det lilla i livet, att se det positiva i allt. Många av oss hade behövt ha den som livshandbok.

Vi har olika tro. Jag tror på att själen lever vidare. Kanske vandrar Ingas goda själ omkring i världen och gör gott, kanske finns den på en plats där hon får leva ett liv i fullkomlighet. I imago. Ingen vet. Jag vet bara att jag saknar Inga, och kommer att minnas henne under den tid jag har kvar att gå på jorden. Jag tror att hon gjorde mig till en lite bättre människa.