Trenne önskningar har jag...( även om jag vet att jag har det så bra att jag inte har "rätt" att önska:)
* En kropp som inte gör ont
* Ett hem som inte luktar kattskit
* En vän
Skrev detta inlägg efter två glas vin, under sena fredagskvällen. ( igår) Vin gör ju en lite låg, iallafall när det börjar bli läggdags.
Trött tant tycker synd om sig själv... eller inte....
Tänkte först ta bort det negativa inlägget, men inser i opåverkat och utvilat tillstånd, att jag egentligen skriver under på detta lika mycket idag.
Det är jobbigt att bli "gammal" och inte ha samma spänst som förr, att få ont i kroppen efter mycket stående och gående.
Den gamle katten skiter utanför lådan eller i lådan utan att täcka över. Den magre kattstackarn skiter flera gånger per dag...Han har inte skitit ute på flera år. Skitlukten uppstår och hänger i länge, trots att man vädrar.
Och så det där med vänner... jo, som jag har skrivit tidigare, jag har massor med bekanta, men få( kanske inga) direkta vänner. Vänner som man kan på prata om allt med, som alltid finns där och lyssnar, vill ta del, hjälpa... och som också jag lyssnar på, kan/vill hjälpa...vänner som man kan göra saker tillsammans med... Är så avundsjuk på alla som har sina "tjejträffar" och "tjejresor" ... trots tantålder.... Skulle vilja återuppta "symötet" i byn... men vågar inte riktigt.... tänk om ingen vill ....Tänker ofta: Vad är det för fel på mig? Tror att folk är lite rädda för den stora, bossiga tanten. Dessutom är jag nog också rädd för att knyta djupare kontakter.
Så inlägget får stå kvar....och den lättpåverkade tanten är lite rädd för att någon ska tycka att hon inte får skriva sådant här....hon har ju ett bra liv, hon ska inte klaga.
Sant, sant... men man någonstans måste känslorna ut... och de har ingen annanstans att ta vägen än hit....
SKIT!
Jag tror igenkänningsfaktorn är stor hos många. Jag kan också sakna den där självklara dagliga vänkontakten man hade under skoltiden. Att det var självklart att ge sig iväg på cykeltur, att ringa varandra och att ständigt dryfta både det ena och det andra med varandra.
SvaraRaderaHos mig är ensambehovet stort - under lov kan det gå dagar utan att jag saknar att umgås med någon. Jag reser gärna på egen hand och svänger in där det faller sig. Det sociala yrke som läraryrket är stillar behovet att prata och umgås. Om någon frågar så säger jag dock oftast "ja" till aktiviteter. Själv kan jag vara för lat för att dra igång något men uppskattar andras initiativ.
Jag tror därför att en utsträckt hand till ett symöte är en utmärkt idé. Det finns många som behöver en liten puff i rätt riktning. Under åren har jag landat i att det inte är farligt att "släppa in" andra människor. Det är få gånger jag har blivit besviken. En ärligt ställd fråga till mig får också ett ärligt svar. Trivsamt och kravlöst behöver vi mer av. Vi behöver också lite mer av att blotta våra svagheter och tunga funderingar. Att få formulera dem och att låta dem få landa är bra, rent av nödvändigt. Jag tror det ger oss perspektiv i livet. Bara för att man till synes har det bra har man inte något förbud att må dåligt. Andra kan ha det värre men den smärta, sorg eller oro man själv bär på måste man också förhålla sig till och bearbeta på något sätt.
Kram
Jenny
Tack för dina tankar. Dåligt mår jag inte...absolut inte. Tror att en anledning till att jag inte riktigt vågar ta steget till pensionärslivet är att jag är rädd att tappa all social kontakt. Men man kan ju förstås söka kontakter på annat håll... finns massor... gäller bara att känna att man har en möjlighet att känna sig hemma i gruppen. Jaja.. om man får vara frisk så har jag ett år på mig att fundera. Tre arbetsdagar i veckan nästa läsår, inga extra uppdrag... blir nog bra. Ha det gott!
SvaraRadera