Mor

Jag är inte bra på det här med att fira ! Heldålig faktiskt. Sociala medier är fulla med hyllningar till MAMMA. Alla mammor framställs som så himla bra.  Både de som har lämnat jordelivet, och de som är i allra högsta grad levande.

Det ligger ute bilder på mammor, det ligger ute bilder på gravar som blivit pyntade med blommor, denna MAMMAS dag. Och som sagt, alla mammor är så enastående bra!

Under eftermiddagens promenad funderade jag på fenomenet. Om alla mammor är sådana supermammor. I så fall är både jag och min mamma undantagen från  de superba mammorna.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Absolut. Men hon hade sina fel och brister. Men jag vet och kommer ihåg, under barndomen och långt upp i ungdomsåren , så betydde hon allt för mig. Mamma var bäst, och jag var livrädd för att mista henne.
När min far, han som jag f.ö. bara var rädd för och inte vågade prata med, hastigt gick bort då min mor var 66 år gammal ... ( oj... bara ett år äldre än vad jag är nu....) så förändrades hon. Då började hennes liv, och mammarollen försvann. Hon började ställa krav på mig, i stället för att fortsätta vara mamma. Jag skulle fixa det ena efter d et andra, baka, sticka, fixa mat, hjälpa henne... trots att hon fortfarande var pigg  och igång.

Kanske är det så att man inte kan förvänta sig att mamma fortsätter att vara mamma, då man själv är vuxen och är mamma. Men för mig hade det varit viktigt att hon fortsatt vara det. När demensen sen satte in, så fick jag bli mamma till min mamma - mor till min mor. Mamma försvann och ersattes av Lilly.
Igår var det 18 år sedan hon somnade in.Då hade mamma varit borta för mig under  ett flertal år.
Första tiden efter hennes bortgång tänkte jag på henne dagligen. Numera ägnar jag henne sällan en tanke.
Ingen god dotter, dålig värdesättare mot den som gav mig livet.... och, trots allt, en god uppväxt, och en uppfostran... ja, som väl kanske har en del övrigt att önska.

För egen del, så har jag heller inte varit någon superbra mamma. Jag började jobba när min första dotter var tre månader ( pappan var hemma fyra- fem månader då), var sedan mammaledig ett par månader, men från nio månaders ålder fick hon vara hos farmor under det att den usla mamman jobbade.
När dotter nummer två kom, knappa två år senare, så fick hon, tillsammans med systern börja hos dagmamma från tio månaders ålder.  Till mitt försvar: Jag hade korta skoldagar, var hemma vid lunch ett par dagar i veckan och då dagmammeperioden började vid tio månaders ålder, så var det bara två dagar i veckan.
Men jag har många gånger satt jobbet i främsta rummet, och säkert missat viktig tid med mina båda barn. Det har jag lite dåligt samvete för, nu när jag borde vara pensionär, och fortfarande värderar jobbet högre än att vara ledig. Varför blev jag en sådan jobbnörd....? Jag valde väl rätt jobb!

Men jag missade att bli supermamman - den perfekta modern.

Att vara mors mor, är jag bättre på det? Jag hoppas det iallafall. Jag tror aldrig att jag njöt av de egna barnen, på samma sätt som jag njuter av dem som jag är mormor till. Kärleken till dem alla, barn som barnbarn, den är den samma... men jag tror att livet som "dubbelarbetande"  ( det var ju så det var) mamma, tog så mycket kraft, att man inte riktigt fick tid att njuta av barnen, när de var små.

Det är synd. Tyvärr så tror jag att tiderna inte har förändrats så mycket, tror t.o.m att det är ännu tuffare att vara mamma till små barn nu för tiden, dubbelarbete och självförverkligande ... det blir inte så mycket barnatid över... om man inte har möjlighet att gå ner i arbetstid och tillbringa den lediga tiden med sina barn.

Nä, mammarollen är inte helt enkel. Var stolta, ni som kan se er som ríktiga supermammor, värda att uppmärksammas extra idag.

Jag hoppas att jag kan finnas som den mamma jag vill vara, så länge jag har kraft att vara det.
Och en sak är säker, det är mycket enklare att vara mamma-mamma! Mormor!