Hotbild

 

Det var jag som såg till att den apparaten hamnade hos oss i slutet av förra sommaren. "Nöffe", som Ava döpte den till, då hon var här för någon vecka sen.

- Den låter ju dom en gris, ansåg hon.

Bra att storstadstjejen har koll på hur en gris låter. Men så har hon ju en del "bonna-gener".

Superbra att slippa köra gräsklipparen. Den är tung. Men... jag känner mig ofta hotad av Nöffe. Den har ingen känsla för att ta hänsyn om någon är i vägen, den bara kör på som om han vore skapad som en avbild av Trump. Eller Putin. Eller Netanyahu... "Jag regerar. Jag gör som jag vill."

Förra sommaren hade jag tagit ut en dyna på gräset. Låg i godan ro och läste. Tills jag hörde ett grymtade alldeles nära. Jag hann bara få undan mej, inte dynan. Den kördes  över.

Igår rensade jag rabatter. Med bakändan mot Nöffe. Tänkte att den var en bit från mej. Respektabelt avstånd. Vem kom och körde på hälsenorna, så jag fick ta ett steg in i  rabatten? Nöffe 

Förresten fick hälsenorna en omgång, då vi handlade på ICA i Tranemo  för en stund sedan. En dam körde lika hänsynslöst som Nöffe gör, med sin kundvagn. -Aj, sa jag. Damen sa ingenting. Trots att hon inte var någon robot.

Det är lite varmt på altanen idag. Så jag tog ut läs-stolen i halvskugga på gräsmattan. Vem kommer körande rakt emot min plats? Nöffe! Snabb flytt av både mej och stol.

Den har något emot mej! Jag förstår inte vad jag gjort mot den. Robotar är skrämmande. Liksom äldre damer med kundvagn... Ajaj...till den kategorin hör jag... fast oftast kör jag med en korg. Och den har jag väl koll på... hoppas jag.

Min namne har börjat blomma. I flertal. Sömntutan. Tryggt placerad utom räckhåll för Nöffe.

Rågvetet bildar en alle, då man går genom byn. Häftigt!

Egentligen tänkte jag skriva om följande. 

Vi åt lunch på Kabyssen i Dalstorp idag. Snitzel. Inte världens godaste. Men ok. Och vi slapp undan matlagning.

Lunchen är billig. 120 kr. Efter 13.30 finns ett pensionärspris..  100 kr. Maten serveras på buffé.  "Högst två snitzlar per person" stod det på ett anslag 

Vem orkar två snitzlar? tänkte jag. Jag  blir mer än mätt på en.

Jodå, tänk vad folk orkade. Två snitzlar var det vanligaste, det noterade jag, där vi satt nära kassan.  Tänk att folk är så giriga att de måste pressa i sig två stora köttbitar, bara för att de kan, inte vill gå miste om något.

Priset tog dock en herre som kom in på den lilla restaurangen kl tio över ett. 

-Jag är pensionär. Kan jag få pensionärspris redan nu, eller måste jag vänta?

- Du får vänta  tills halv två. Den regeln håller vi på, sa restaurangägarinnan.

-Då går jag ut och väntar, sa mannen.

Hur snål får man vara. För 20 kr. För den mannen är tid inte pengar.