Facebookfrustration och Fyllefärd

Frustrationen över hur jag mådde, den lät jag klicka ut på FB.
Det är så lätt att göra ett klick där.... och kanske skapa oro hos andra.
Tokigt... eller kanske är det så att jag vill ha lite "medömkan", då jag tycker att livet är pest.

Undrar hur många människor som är "lagda" åt samma håll som jag? Tror att det är en hel del.

När jag var ung så undrade jag om jag inte kunde ges den "diagnos", som man då kallade mano-depressiv. Vissa dagar var jag högt uppe i det blå, andra långt under isen.
På gamla dagar så är jag aldrig uppe i det blå, bara uppe i "normalgladhet"... men vänder  fortfarande då och då ner i "träsket". Igår var det flera saker som samspelade..... jobbig skoldag.... skolvecka... inte med elever... utan med ämnen och att jobba utan pauser och att jobba mer än vad jag egentligen ska. Spänningshuvudvärken har kommit och gått ett tag....igår kom den tidigt.... jag var trött och låg redan på tidig eftermiddag. Väl hemma hittade en delning på FB som gjorde mig ännu mer nedstämd, sen ville inte dator och gps samarbeta... och huvudvärken blev inte ett dugg bättre av ett glas rödvin..... ja, det var då jag satt med telefonen i handen och tryckte på hur jag kände mig.... och fick ett antal oroliga kommentarer... Kanske precis vad jag behövde, känna att det fanns några som brydde sig....
Lägger jag ut min låghet, frustration, nedstämdhet, trötthet, huvudvärk genom att trycka på Facebookgubben som talar om att jag känner mig nedstämd, så  ska ni veta att det inte är så mycket värre än många andra dagar... det är jag som har problem med mig själv... och saknar någon att prata med om det... som gör att det kan bli lite galet ibland.

Rödvin hjälper absolut till att  göra ogenomtänkta saker på nätet.

Kommer ihåg att jag satt på balkongen på hotellet på Teneriffa på februarilovet och skrev något onödigt i en Geocachinggrupp. Någon  i gruppen ville diskutera huruvida det var ok att någon hade loggat på ett visst sätt, jag kommer inte ihåg vad det var som hade loggats "fel".. Jag tyckte ( och tycker) att det är att göra hönor av minifjädrar, det där med att sätta sig till doms över hur någon loggar geocacher. Men det hade jag ju inte behövt skriva som kommentar till inlägget. Jag kollade inte den kommentar jag fick på kommentaren... för jag skämdes faktiskt att jag lagt mig i det jag inte alls behöver lägga mig i.
Utan rödvin hade jag inte tryckt på frustrationsknappen heller.... även om jag verkligen kände mig som jag beskrev det.

Så nästa gång som jag beklagar mig utan att förklara mig, fråga då om rödvinet smakade gott.....

Har varit i Halmstad denna första maj.
Det var inte läge att stanna över natt, det är alldeles för kallt för det ännu. Hade varit annorlunda om man haft ett "riktigt" litet vinterbonat hus.... men nu har vi det som vi har det.... oisolerat och litet... och det är jag inte alls ledsen över.... det är helt ok för mig att ha det så.

Klippa gräset och olja trallen var dagens göromålsmål. Det gick ganska så snabbt.

Det hade kommit en ny cache vid Ö stranden i samband att duktiga geocachare städat densamma.
Vi tog promenaden mot handikappsbadet istället för att som vanligt, gå på sandstranden.

Kom på att jag inte hade penna med, då vi kommit en bit på väg.  Hade tänkt "fuska" ... för har man hittat så har man ju.... det handlar ju det rena samvetet ... och ett sådant har jag.
Väl framme vid den enkla gömman, så fann jag dock på råd. De går utmärkt ( eller iallafall- det går) att skriva alcel53 med maskrossaft och en liten pinne.

Gick också en bit utmed den vanliga strandpromenaden. Landgångarna är lagade ... och något omändrade i sin utformning. Nu hoppas vi att de inte utsätts för fler stormattentat.

Inga var en av de beundransvärda städarna på "min" strand, förra helgen.
Hon hade loggat lite burkar på vägen hem, och berättade på sin blogg om den otroligt vackra vårnaturen utmed Fylleån.

Så efter utförda göromåslmål, strandpromenad med geocachingmål och MAX-mål så gick vår färd till Snöstorp och till Fylleån.
Tänk att vitsippor kan växa så tätt! Och dessutom ha "sjöutsikt".

Nu hade ju inte gpsen och datorn velat samarbeta, men då finns det en plan B. Man tar upp c:geo på mobilen och lägger sedan in koordinaterna för varje cache, efter hand, i gpsen.
Mina tidigare telefoner har haft bättre gpser än vad  den senaste har. Den har svårt att bestämma vart den vill gå, då man kommer nära målet.

Tre cacher av fyra möjliga hittade vi.
Lite glädje över den vackra naturen fyllde den lågstämda tanten. Det kändes bra.
Ett "problem" för mig är att jag inte mår bra, de dagar som jag inte hinner röra mig.
Fast naturligtvis "hinner" man alltid en snabb promenad på ett par kilometer... bara det att regn och kyla inte alltid inbjuder till den nödvändiga rörelsen. Igår var enda dagen på hela veckan som jag varken fick till gympa, cykeltur eller promenad.
Det straffade sig direkt!

C-E tror att shortssäsongen börjar första maj och håller i till i mitten av september. Håller inte riktigt med om det. Jag hade shorts förra gången vi var i Hd... eller iaf "knälånga" byxor. Det var tre veckor sedan och nästan tio grader varmare än idag. Kläder efter väder... så tänker jag... och tycker att devisen om att man ska svettas in våren är riktigt fånig. C-E tycks hålla med.

Ja, det var en sinnenas promenad.  Doften av alla vitsippor... och även av blommande lönnar på den stig vi först gick på... utmed den breda vägen, den som var markerad Fylleleden.

Den smala vägen var betydligt svårare att ta sig fram på... det var riktigt surt på sina ställen... men den visade på ännu vackrare natur än vad den den breda vägen gjorde.

Vattnet forsade ljudligt vid den gamla kvarnen.
Kabbelekorna stod i full blom. Om en månad kommer det att blomma svärdsliljor på denna platsen.
Vore kanske läge att göra ett nytt eftersök då, av den cache som dolt sig för så många, just på denna plats. Man kan ju maila cacheägaren och be om en extra hint... geocachare är ganska snälla människor i gemen, och vill faktiskt oftast att deras gömmor ska bli hittade....

Det kom en ordentlig skur av både regn och hagel, då vi nästan var tillbaka vid bilen. Blötan gjorde att vi inte fortsatte promenaden längs Fylleån, vilket man kunde gjort på andra sidan landsvägen... eller rättare sagt på andra sidan regionsvägen.

Hoppas att det kan bli ytterligare en Fyllefärd i sommar. Att gå längs ett rinnade vatten och uppleva dess natur, det är lite speciellt. Botemedel mot normal tantfrustration är det också.

Augusti

Eftertexten kommer först!

Nu har jag skrivit detta, högst personligt!

Den som inte vill läsa något negativt och personligt, läs inte.

Och ge mig inte negativ respons för att jag försöker uttrycka hur jag känner mig.... 

utan att säga allt för mycket.

Snälla!

 Sensommarmånad har det blivit.
Funderar på om deppig tant egentligen ska blogga.
Vet att jag tagit upp detta tidigare, men det jag inte gillar med sociala medier, det är att de ska vara så positiva.
Alla mår så bra på de sociala medierna....

... ja. många i allafall.

Och de som inte mår bra och som uttrycker det i skrift, de blir häcklade och hånade och omtalade, för att de hänger ut sig på nätet.

Det är det positiva som ska offentliggöras.

Fast man får inte var för glad/lycklig heller i sina uttryck. För då blir inte det bra. Då hänger man ut sig också.
Det svenska lagom är så bra....
Det sägs att lagom bara finns i svenskan....varvid jag undrar.... vad är det för skillnad på lagom och engelska "good enough"

 
Sannolikt en gradskillnad.
Var hos tandhygienisten nyss.
- Hur är det med dej då? var inledningsfrågan.
Artigt och fint.
Livsfarligt!
Tårar brände bakom ögonen och jag började svamla om att skolan snart börjar igen.

Nyttigt att få känna på.
Så många gånger vi frågar eleverna hur sommaren har varit !
95 % av eleverna, kanske mer av våra landsortsbarn, berättar gärna och länge om sin sommar.
Någon eller några känner kanske gråten komma och svamlar något kort om hur de önskar det varit.
Jag kommer inte att fråga mina elever specifikt om sommaren mer.
Kan ju fråga vilka som ätit glass... vilka som badat... för det är jag övertygad om att alla de elever som jag ska ha, har gjort.

Tror att detta har varit mitt livs näst sämsta sommar.
Trots att den varit bra på många sätt, och inte så skild från andra somrar, så har ledsenheten legat i bakgrunden och lurat.
Försöker att bara släppa fram den, då jag är ensam....

Man bli ju lite ( ganska) folkskygg.
Livrädd för att den som bara är ytligt bekant med, ska ställa den klyschiga frågan om hur det är ....
För att undvika den, så försöker jag att inte se folk... men jag är ju inte lätt att inte få syn på.
Så när jag blir synligförklarad, då är det jag som babblar på och svamlar som bara den!

Ser fram emot skolstarten. Får lite att bita i, att tänka på. Vill ju vara en bra lärare.
Även om jag insett att jag överskattat mig själv i alla år....
Kollegorna känner jag väl och de får förstå att de lyckligheter som de eventuellt berättar om, de kan göra mig ledsen.
Tänk, vad tokigt... jag har aldrig lärt mig att dela andras glädjeämnen.... för jag vill också ha......
Och jag har fyllt 60!
Skäms, då jag inser detta....

Är alla egoister, eller finns det sådana som kan glädjas med andra?
På  djupet. På riktigt.
Inte bara säger, för att det så ska vara i präktighetens värld?
Sånt funderar jag på ... och skäms över min egen "dålighet".

Motion och bad är bra för ledsenhet.
Har blivit mycket av den varan i sommar....
Nu är det regn både ute och i sinne....
"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne"
Från den gamla poesiboken.
Önskar att jag får känna så någon mer gång ....

Tänker på att ledsenhet förtär.
Man blir sjuk av det.
Kan inte bli sjuk nu när C-E är det....

Nä, jag har det  inte värst.
MAssor av människor, även i vårt "fina" land, har det MYCKET, MYCKET värre.
Det finns många som aldrig/sällan upplevt glädje.
Det har jag fått göra många gånger och mycket.
Har avslutat alla bloggande år med att det varit ett bra år....
2009, 2010,2011, 2012, 2013....
Åh, vad jag önskar att summeringen av detta år också kan bli positiv.

Behöver lära mig tacksamhet.
Det är så lätt att vara tacksam när allt är bra.
När det inte är det, så är det svårt att se ALLT det som man har att vara tacksam för, för det finns massor.
Det man inte kan påverka, det behöver man ju inte älta runt....

Vi är olika känsliga vi människor.
Jag är säkert en livscurlad sextioåring, som ännu inte fått lära mig att allt inte är självklart.
Att livet inte är ett dugg rättvist.
Att man måste ge för att få.
Fast inte för mycket ... ge alltså. För då blir man styrande...
Lagom ska det va....
Fast jag försöker ju bara göra "good enough" ... och där inser jag skillnaden....

Önskar att mitt hjärta vore större och fyllt av positivitet.
Hur kan man träna, så att positivitet och människodelarglädje växer sig större?
Kanske man behöver så ett frö först.... ett positivitets-frö.

Försöker prata förnuft med mig själv.... Jag är ingen god lyssnare!

Förlåt, för att jag skrev i ledset tillstånd.